svartamolnet skrev: Ni låter så himla duktiga! Ingen som är mer som jag, som INTE får det att fungera?

Min intention med tråden var inte att skapa prestationsångest hos folk!( ) Snarare var tanken att skapa en inspirationstråd där man kan tipsa varandra om hur man förenklar vardagen. För förenklingar av vardagsbestyr är vad "vi" aspergare behöver i allra högsta grad. Eller hur?

Jag har mått precis lika dåligt som du mår. Jag äter ständigt SSRI-prep och det kaosar ihop sig titt som tätt hemma hos oss. Men det var inte det jag ville diskutera här. Därför fick tråden en missvisande ton av "ärtighet".

Min grundinställning är att inte vara ett offer !!! Det lönar sig ofta in alls att vara ett offer. Man sätts under lupp, granskas och blir ändå j-vligt missförstådd.

Min grundinställning är att "gilla läget" och ta makten över mitt eget liv.

1, Läsa på
2, Lägga om kosten
3, Ta mediciner och kosttillskott som är bra för mig.
4, Skapa rutiner och förenklingar i vardagen som bidrar till att jag och min familj mår så bra som vi bara kan.

Jag är 30 år och jag har inte kommit hithän förrän nu. Nu känns det som att kugghjulen börjar jämka rätt och rulla på hyfsat.

Önskar innerligt att du ska komma dit också.

Serpentin: Din tid på hemmet före och efter förlossning. Intressant läsning! Dock hyfsat OT. Skapa gärna en egen tråd så kan vi diskutera i den.

serpentin skrev: För att återknyta lite mer till ämnet så kan jag berätta att jag har ett obeskrivligt viljestarkt barn och minst varje vecka händer det att jag bara vill lämna henne och gå eller ringa socialen och be dem hämta henne.

Något får mig ändå att stanna kvar. Jag tror det kallas kärlek och starka band.

Men fy så jobbigt det kan vara. Det hade jag inte föreställt mig. Jag hade nog tänkt mig en snäll och rar liten flicka. Men så fick jag en klok och envis dotter som verkligen vet vad hon vill och inte vill. När jag nattat henne så är jag helt slut. Jag skulle själv behöva lite råd om hur jag ska hantera hennes humör.

Men hon kan också vara väldigt mysig, kramig och kärleksfull så det är inte bara bråk. På förskolan är det inget bråk alls även om hon säkert kan hitta på lite bus där också.

Låter som min stora lillstinta.

svartamolnet skrev:Ni låter så himla duktiga! Ingen som är mer som jag, som INTE får det att fungera?

Mitt största problem är och har varit att kunna ta hänsyn till och förstå barnens egna viljor. Vad är trots, vad är annat? Är helt oduglig på att skapa rutiner som fungerar, komma på lösningar eller ens vilja diskutera detta med frun, som ju får ta dra ett vansinnigt stort lass fullt av ansvar.. Men som inte alltid orkar det..

Kaos, ofta. Påklädning, nattning, ostädat och stökigt, konflikter, hot och oproportionerliga bestraffningar. Suck. Och andra "oönskade" rutiner eller tillvägagångssätt som är svåra att ändra.

Underbara ungar iaf.

jorand skrev:Mitt största problem är och har varit att kunna ta hänsyn till och förstå barnens egna viljor. Vad är trots, vad är annat? Är helt oduglig på att skapa rutiner som fungerar, komma på lösningar eller ens vilja diskutera detta med frun, som ju får ta dra ett vansinnigt stort lass fullt av ansvar.. Men som inte alltid orkar det..

Kaos, ofta. Påklädning, nattning, ostädat och stökigt, konflikter, hot och oproportionerliga bestraffningar. Suck. Och andra "oönskade" rutiner eller tillvägagångssätt som är svåra att ändra.

Jo, jag känner igen mig i det du beskriver.

Jag har haft stor hjälp av litteratur för att skapa förstålse för mina barn. Huvudinspiratatören har varit Elizabeth Pantley, men jag har även haft behållning av Dr Benjamin Spock och Anna Wahlgren. Jag skulle nästan rekommendera alla föräldrar, som känner igen sig i din beskrivning, att läsa till sig kunskap om barn.

Hemma hos oss är det stenhårda rutiner men med viss marginal.

Din fru, vet du vad jag tänker? Lön för mödan. Allt från visad uppskattning till en planerad utlandssemester. Pick and choose! Bara att man visar uppskattning i ord eller handling med jämna mellanrum är en investering.

jorand skrev:Mitt största problem är och har varit att kunna ta hänsyn till och förstå barnens egna viljor. Vad är trots, vad är annat? Är helt oduglig på att skapa rutiner som fungerar, komma på lösningar eller ens vilja diskutera detta med frun, som ju får ta dra ett vansinnigt stort lass fullt av ansvar.. Men som inte alltid orkar det..

Stor igenkänning, fast jag hade nog inte kunnat konkretisera problemet så där bra som du gjorde!

Ofta fungerar det ju någorlunda, särskilt om jag är ensam med barnen, med två föräldrar i närheten har de ju lärt sig att saker är annorlunda.

Spädbarnstiden var ju enkel i jämförelse, då kunde man ju lägga upp tillvaron efter eget huvud lite mer. Efterhand vill de ju bestämma själva och får egna viljor de små rackarna..

Har tyvärr väldigt lätt att distraheras av ljud/frågor/bråk vilket gör att mycket blir halvgjort. Svårt att vara tydlig och "lagom" konsekvent, antingen är jag helt okonsekvent eller så oresonligt hård..

Ett annat bekymmer är ju att försöka förutse reaktioner och responser, känns ofta helt omöjligt, trots att man i efterhand tycker att det borde man kunna räknat ut med.. Tänka efter före hur saker påverkar barnen, konsekvenser av handlingar..

Jag tycker det här är svårt och det blir inte lättare när de blir större.

Jag har tre barn hemma nu - 7, 9 resp 11 år. De två äldre har båda diagnos AS+ADHD där en är i huvusdak impulsiv och den andra i huvudsak har koncentrationssvårigheter. Den yngsta är inte utredd och vi har (hittills) inte tyckt det funnits fog för det. Men hyperaktiv och viljestark med en hel del egna idéer. Dessutom har jag två vuxna barn och ett barnbarn (och ett till på väg).

Själv har jag AS-diagnos och borde nog ha en ADHD-diagnos också inser jag alltmer men utredningen gällde inte förutsättningslöst "NPF?" utan "AS?" och jag såg (då) inget skäl att gå vidare. Jag har varit ensamstående i prinicp alltid med alla barnen men försöker nu sedan ett år tillbaka leva vardagsliv med en man med samma sätt att fungera som jag i många avseenden. Som tur är, skall jag väl säga, har han inga barn sedan tidigare.

Jag skulle vilja ha mer rutiner för saker och ting och jag skulle vilja att de rutiner vi har fungerade. Det gör de inte. Jag har haft kontakt med habiliteringen i flera år och de har försökt hjälpa oss men problemet är att vi är så många inblandade och att vi interagerar med varandra. Vad är mina svårigheter, vad är resp barns svårigheter och vem av oss skall ha hjälp av vem när det gäller vuxenhab, barnhab resp inte alls (beroende på diagnoser)? Nu har de varit rätt pragmatiska men situationen är komplex och ofta blir det konflikter mellan barnen när jag försöker genomföra en förändring för något av dem. Dessutom krävs det nästan överjordisk förmåga av mig (och av min sambo men naturligtvis mest av mig) till konfliktlösning, strukturering, tidsplanering, förberedelser för nya saker - sånt jag är rätt dålig på.

Som om inte det vore nog inavderas hemmet av en ohygglig massa SAKER som ofta driver runt och hur jag skall lyckas få rätsida på det vet jag inte. Sambon hävdar att huset är för litet medan jag hävdar att det är antalet saker som är för stort. Jag försöker gallra ur och rensa men det faller inte alltid i god jord hos barnen. Jag orkar alldeles för lite och saker blir ofta halvgjorda. Mitt önskemål är att alla saker skall ha en bestämd plats men jag börjar mer och mer inse att det aldrig kommer att komma dithän.

Jag har också kommit att inse en del nya saker om mig själv de senaste åren. Att jag är impulsiv, växlar mellan att göra alldeles för mycket och att göra mest ingenting är en sådan sak. Det gör det svårt för mig att jobba och gör dessutom att jag hamnar i konflikter med omgivningen både hemma och i mitt arbete. Det tar också mycket kraft som jag kunde behöva till annat.

Jag har envist avböjt alla former av medicinering under åren men efter att ha sett på nära håll hur framförallt Concerta hjälpt till med koncentration, impulskontroll och förmåga att genomföra saker utan att hela tiden tappa tråden i det som görs har jag svängt och försöker nu få till stånd någon form av medicinering för mig själv med - i förhoppning om ett enklare och bättre liv.

Vad jag skall göra med barnens konflikter och inte minst med deras saker har jag dock fortfarande ingen bra idé om...

Titti skrev:Som om inte det vore nog inavderas hemmet av en ohygglig massa SAKER som ofta driver runt och hur jag skall lyckas få rätsida på det vet jag inte. Sambon hävdar att huset är för litet medan jag hävdar att det är antalet saker som är för stort.

Jo det där känner jag tyvärr igen. Innan jag träffade min sambo var jag noga med att gallra ur och skänka/slänga bort saker som jag inte behövde eller som helt enkelt var trasigt. Men min man fäster sig vid saker med motiveringen "Den kan komma till användning". Här hemma ramlar saker över oss. Öppnar man en garderob får man garanterat ett trasigt paraply eller morfars gamla vandrarkängor i skallen.

Jag tycker att det är skitjobbigt. Jag avskyr när det är rörigt och det är jag som drar tyngsta lasset med städen här hemma.

Likadant i kökskåpen. Jag brukade kasta udda koppar, men min man är där och "Ajabaja!". Så nu är porslinsskåpet fullt av udda och intakt porslin. Det är ett gytter.

Leksaker överallt, udda strumpor... You name it.

Jag blir nervös av sånt.

På IKEA finns olika slags lådor i plast eller kartong. Jag har gått över från kartong (som lätt går sönder) till genomskinliga plastlådor där man ser innehållet utan att lyfta på locket.

Dottern har olika lådor för olika saker. Innan läggdags ska alla saker ligga i sina respektive lådor.

I hallen har jag satt upp en hållare med krokar i lagom höjd så hon kan hänga upp sin overall eller sin jacka.

Man kan ha en stor korg i hallen där alla barnens kläder slängs ner om de inte fixar att hänga upp eller lägga vantar och mössor där de ska vara. Då slipper man ha allt utspritt över golvet och kan lägga allt på plats när och om man hinner. Annars vet man iaf att allt finns någonstans i korgen.

Om man säger "städa ditt rum" kan det blir så stort och svårt att inget händer men om man säger t ex "lägg ner tråtågbanan i sin låda" och sedan fortsätter med nästa sak och nästa så är chansen lite större att det till slut ser rätt okej ut.

Jag försöker få min dotter att förstå att man lägger tillbaka sakerna när man lekt färdigt innan man tar fram något annat. Men man får göra det på ett positivt sätt så det inte blir tjat. Städa ska vara och kan vara riktigt trevligt. Det är bra att ha ordning bland sina saker för att de blir så mycket lättare att hitta det man ska.

Vi var fem barn när jag var liten. Vi hade mer städat än någon annan. Det var nödvändigt annars hade det lätt kunnat bli kaos. Men min mamma var kanske lite väl hård för om man inte städade sitt rum kunde man komma hem och se henne och pappa i full färd med svarta plastsäckar. Jag minns iofs inte att jag saknade något när de röjt färdigt, men det är inget jag kan rekommendera för det var ganska ångestfyllt att se sitt rum tömmas på det sättet.

Jag tror nog mer på att ledsaga barnen genom att dela upp städningen i mindre moment som jag skrev om lite längre upp. Man få så klart anpassa det till ålder, mognad och förutsättningar. Men med gott om förvaring och att förenkla städningen kan det bli bättre.

Jag läste förresten någonstans om en mamma som menade att när man köper t ex en ny bok då gör man sig av med en som står i bokhyllan. Samma sak med leksaker. Köper man en ny då ska en gammal bort, antingen man skänker, säljer eller kastar.

Jag älskar att rensa numera. Nyligen kastade jag ett hundratal böcker och ca 300 videofilmer som bara stått och samlat damm länge. Min dotter hjälpte till och hon tyckte det var jättekul. Vad mycket plats det blev i bokhyllan!

olgis skrev:

Titti skrev:Som om inte det vore nog inavderas hemmet av en ohygglig massa SAKER som ofta driver runt och hur jag skall lyckas få rätsida på det vet jag inte. Sambon hävdar att huset är för litet medan jag hävdar att det är antalet saker som är för stort.

Jo det där känner jag tyvärr igen. Innan jag träffade min sambo var jag noga med att gallra ur och skänka/slänga bort saker som jag inte behövde eller som helt enkelt var trasigt.

................

Leksaker överallt, udda strumpor... You name it.

Jag blir nervös av sånt.

Jag blir stressad. Det finns få saker som får mig så lugn till sinnes som när det är undanplockat och organiserat, inte bara på ytan utan ända in i skåp och lådor. Och motsatsen med då - där är vi oftast.

En stor svårighet är att barnen växer i och ur såväl saker som kläder. Bara att hantera kläder är ett jätteprojekt! Vilka kläder är lagom nu, vilka kan läggas undan till nästa barn att ärva sedan eller passar de nu genast? Vilka kommer aldrig att passa nästa barn, eller nästnästa, (det är ju olika form och fason på dem) i storlek? Vilka vinterkläder (på våren) kommer att kunna användas kommande vinter och vilka kan lika gärna lämna huset genast? Hur många jackor, mössor, handskar, overaller och täckbyxor behöver de ha i bruk och var skall de finnas? Skolan, fritids, kontaktfamiljerna, hemma?

För att inte tala om leksaker. Tidigare lekte de på ett annat sätt och med i stort sett samma saker - som på ett dagis ungefär. Nu gäller det att gallra ur det de faktiskt inte längre leker med, samtidigt som jag vill ge dem möjligheten att återvända av och till ännu ett tag till den lekande barndomen om man nu kan kalla den det. Nästa fråga blir sen vilka saker som skall stanna kvar hemma för att roa barnbarn på besök (de bor ganska nära), vilka som skall flytta till barnbarnen resp vilka som skall skänkas bort, säljas eller kastas...? Val, val, val... Allting måste jag fatta beslut om!

Och barnen själva? De vill helst ha alla saker kvar eller så bryr de sig inte om vilket - när jag frågar dem. bara efteråt, när jag gallrat bort. Och så slänger de allting i en osorterad röra på golven överallt utan att till synes märka det!

olgis skrev:
[...], udda strumpor...

Så här har jag löst problemet med udda strumpor:
Jag köper 10-14 par exakt likadana strumpor. (Finns ibland flerpack till lägre pris.) Då behöver man inte ens para ihop dem efter tvätt. Bara att ta två i lådan och alla passar ihop. Blir man av med en så har man en extra tills man blir av med en till osv.

När de blivit för små, slitna etc då kastar jag alla och köper nya par.

(Till barn kanske man måste köpa fler om svinnet och slitaget är stort.)

serpentin skrev:På IKEA finns olika slags lådor i plast eller kartong. Jag har gått över från kartong (som lätt går sönder) till genomskinliga plastlådor där man ser innehållet utan att lyfta på locket.

Dottern har olika lådor för olika saker. Innan läggdags ska alla saker ligga i sina respektive lådor.

(mycket mer text)

Jag har plastlådor till olika saker i en stor lagerhylla, lådor på hjul till de mer skrymmande sakerna och så. Det fungerade bra - eller bättre - när barnen var mindre. Nu funkar det inte längre så bra. De har varsitt litet rum och en gemensam del av vardagsrummet för gemensamma saker och projekt.

Sakerna i lådorna hör till det de har vuxit ifrån. Där finns bilar, trätåg, Duplo (legot har en helt egen byrå med tre stora lådor), dockor/dockkläder, plastdjur, Barbiedockor etc. Vi har en stor bokhylla intill där det finns barn- och ungdomsböcker i hyllorna och spel och pussel i skåpen längst ner. Den fungerar hyfsat.

Jag har som standardsvar när de vill ha fler saker att fråga dem "Var ska den bo?" men problemet är att större barns saker inte är skrymmande som mindre barns och dessutom mycket dyrare. De får alltså lätt plats och måste dessutom vårdas på ett annat sätt. Ibland kan även saker som är utrangerade som ointressanta få ett nytt liv - just nu har flickornas dockskåp, som var på väg ut ur huset, fått nytt liv som hem åt alla sonens Pokémonfigurer av plast... Faktiskt den vettigaste och mest kreativa användningen av det huset!

Krokar har de till sina kläder men hallen är så liten att den nästan inte finns och det är svårt att få plats med det som behövs. Större barns saker blir mindre i formatet men deras kläder och skor blir större...

*börjar bli OT nu tror jag, inser att tråden handlar om hur man gör med småbarn men för mig är dessa småbarn i jämförelse med mina vuxna barn så hejda mig om ni tycker jag drar iväg för långt...*

Titti skrev:
*börjar bli OT nu tror jag, inser att tråden handlar om hur man gör med småbarn men för mig är dessa småbarn i jämförelse med mina vuxna barn så hejda mig om ni tycker jag drar iväg för långt...*

Jag tvekade också innan jag skrev mitt inlägg om ordning och reda men eftersom det ju rör min dotter som är två år måste det vara ok. Jag tycker diskussionen är intressant Ts får väl stoppa om det blir alldeles för OT.

Vi bor i en tvåa och det är trångt men kräver ännu mer ordning just för att vi själv också ska få plats bland alla saker. För vår del handlar det definitivt om för liten bostad. Hade vi bott i hus hade det kanske varit mer relevant att verkligen på allvar rensa.

Vår hall ska nu bli min arbetsplats så där blir det riktigt trångt. Istället för hall med hatthylla blir det bara krokar på ena väggen plus två hyllor med små korgar. I prånget där hatthyllan satt ska jag ha mitt "arbetsrum". Å andra sidan försvinner mitt arbetshörn från vardagsrummet så där blir mer plats och mycket trevligare att vara.

serpentin skrev:

Titti skrev:
*börjar bli OT nu tror jag, inser att tråden handlar om hur man gör med småbarn men för mig är dessa småbarn i jämförelse med mina vuxna barn så hejda mig om ni tycker jag drar iväg för långt...*

Jag tvekade också innan jag skrev mitt inlägg om ordning och reda men eftersom det ju rör min dotter som är två år måste det vara ok. Jag tycker diskussionen är intressant Ts får väl stoppa om det blir alldeles för OT.

Jag tycker att de här bitarna har relevans för tråden. Det är tänkt som en inspirationstråd med praktiska tips för hur man förenklar vardagen. Så tjöta på i samma spår bara.

serpentin: Strumptipset är lysande!!! Tack!

Titti skrev:Jag blir stressad. Det finns få saker som får mig så lugn till sinnes som när det är undanplockat och organiserat, inte bara på ytan utan ända in i skåp och lådor. Och motsatsen med då - där är vi oftast.

Jo det var väl ungefär så jag menade också.

Titti skrev:En stor svårighet är att barnen växer i och ur såväl saker som kläder. Bara att hantera kläder är ett jätteprojekt! Vilka kläder är lagom nu, vilka kan läggas undan till nästa barn att ärva sedan eller passar de nu genast? Vilka kommer aldrig att passa nästa barn, eller nästnästa, (det är ju olika form och fason på dem) i storlek? Vilka vinterkläder (på våren) kommer att kunna användas kommande vinter och vilka kan lika gärna lämna huset genast? Hur många jackor, mössor, handskar, overaller och täckbyxor behöver de ha i bruk och var skall de finnas? Skolan, fritids, kontaktfamiljerna, hemma?

Helt klockrent, så är det! Det är liksom en jäkla oreda bara av alla kläder. Vi bor också trångt, som serpentin, trerummare för fem personer. Förrådet är för litet, allt staplas i kartonger och svarta säckar och det är ett helsike att hitta saker. Vi märker upp alla kartonger och sopsäckar med instruktioner om innehåll. Men det hjälper inte så långt när det ramlar över en så fort man öppnar dörren.

Jag tycker det är jobbigt att hålla reda på kläder till ETT barn så jag förstår er.

Jag har öppnat en egen secondhandshop på nätet för att bli av med det som jag tycker är för fint för att bara kastas.

Ibland köper jag kläder som är för små och ibland är de för stora eftersom storlekarna varierar väldigt mycket mellan olika fabrikat.

Nyligen köpte jag t ex nya mössor som är alldeles för stora så de får hamna i en låda märkt vinter 2010-2011. Där kanske jag kan fylla på om jag lyckas fynda på rea eller blocket inför nästa höst/vinter för jag har tänkt att jag skulle göra så. Då slipper jag hetsen när vintern närmar sig och jag måste jaga overaller till vettiga priser.

serpentin skrev:En var antroposof och hade aldrig någonsin varken låtit vaccinera sina barn eller ens gjort ett enda besök på BVC. Trots detta säger man till föräldrar att "om ni inte går till era obligatoriska besök på BVC så kan ert barn komma att omhändertas".

När jag upplyste dem om att det inte finns något som heter obligatoriska BVC-besök eftersom hela den verksamheten är frivillig då slutade man att åtminstone så länge jag fanns i närheten hota med detta.

En personal hade inte låtit sina barn titta på TV förrän de var tonåringar. Barnen trodde att de inte hade någon TV. Men det fanns en TV, gömd i en garderob i föräldrarnas sovrum. Föräldrarna tittade på TV när barnen inte fanns i närheten/låg och sov etc.

En personal var extra påstridig om att alla barn skulle ges modersmjölksersättning och nästan krävde att inga mammor skulle amma alternativt att de genast skulle sluta amma för bröstmjölken var inte bra eftersom man då inte kan mäta exakt hur många ml som barnet äter.

Samma personal påstod när jag gav ersättning att jag hade för stort alternativt för litet hål i flaskan, allt vatten måste kokas först, flaskorna måste kokas osv för att göra det så besvärligt som möjligt att få ihop.

Det visade sig att den amningsfientliga personalen själv aldrig ammat sina barn.

Jag uppmanades att be om avlastning nattetid så att jag fick sova. Min dotter skrek nästan oavbrutet med korta uppehåll för sömn. När jag utnyttjade möjligheten att lämna min dotter till nattpersonalen vände man det emot mig och menade att jag kunde ju inte åka hem för hur skulle jag orka ta hand om mitt barn själv om jag inte får sova?


Kommunen hade en annan uppfattning. Saken var den att de redan utrett mig innan jag kom dit och jag skulle bara vara där "för säkerhets skull så man såg att allt gick bra och för att få lite avlastning i början".

Flera barn omhändertogs medan jag var där. Något barn var alldeles nyfött medan andra var några månader gamla eller kanske upp till 1,5 år. Gemensamt för alla var väl någon form av funktionsnedsättning eller sjukdom.

En mamma som var döv var där för andra gången. Även det barnet omhändertogs bara ett par dygn gammalt och placerades i samma familjehem som sin storebror.

Hennes sista natt med sitt barn blev en nästan sömnlös natt även för mig. Eftersom hon är döv så kan hon inte höra sin egen röst. Men för mig som hör väldigt bra var hennes klagolåt som att höra en varg yla. Jag grät mig till sömns där jag låg med mitt barn tätt intill mig i sängen.

Efter knappa fyra månader skrevs vi ut därifrån och kunde åka hem med noll stöd/insatser. Detta trots att utredningshemmet kommit fram till att det krävdes omfattande stöd och att man inte kunde utesluta att min dotter skulle fara illa på sikt. Varför kunde man aldrig förklara. När jag pratade med kommunen om detta sa min handläggare att "äsch strunta i det, jag har inte ens läst det".

Särskillt dessa delar av din berättelse fick det att krypa under skinnet, personligen tror jag att de allra flesta kan bli bra föräldrar...om barnet är riktigt önskat. Med det menar jag inte att det enda ett barn behöver är kärlek, men jag tror däremot att en förälders kärlekt till sitt barn kan räcka långt när det är som tuffast.

Att personal på sådanna ställen har så lite erfarenhet och att de ska krånga till det så förbannat...herregud, att amma har väl varit världens mest naturliga beteende hur länge som helst?? så massa konstiga saker krig barn uppfostran man kan läsa nu förtiden..
förövrigt är jag ny här så jag ber om ursäkt om det ser konstigt ut eller jag gjort fel på något!

Moderator:
Rättade citatet

Hej katt_ja,
Tänk att du hittade mitt gamla inlägg som jag glömt för längesedan. Vi klarar oss mycket bra jag och dottern. Snart fyller hon fyra år och utvecklas som andra barn. Vi har det fint. Allt som hände då försöker jag glömma.

serpentin skrev:Hej katt_ja,
Tänk att du hittade mitt gamla inlägg som jag glömt för längesedan. Vi klarar oss mycket bra jag och dottern. Snart fyller hon fyra år och utvecklas som andra barn. Vi har det fint. Allt som hände då försöker jag glömma.

bra, gör det. härligt att allt går och känns bra. jag önskar er all lycka,som sagt är jag ny här och fattar inte riktigt än hur allt funkar, ingen koll på hur gammalt det var ... så jag gled omkring och så läste jag ditt inlägg!

Åh så underbart att få läsa om aspiemammor!!
Det här är nämligen en liten oro i mig. Vi försöker skaffa barn och man oroar sig ju (som alla gör) hur man ska klara av det. Jag har ju trots allt ett funktionshinder, och min sambo adhd. (också ett funktionshinder förstås.)

Jag har en fråga till er. Hur ser barnen på er? Förstår de varför ni inte är som andra föräldrar? Varför ni är mer inbundna, har mer rutin kanske, eller mer kaos (?), varför det inte alltid riktigt fungerar osv?
Jag är rädd att min AS ska göra mina kommande barn otrygga. Fast jag tycker det borde bli tvärt om, med bra rutiner, som vi säkert alla mår bra av.

Rutiner är bara bra, inte minst för barn. Det man ska se upp med är att inte rutinerna bli så viktiga att man inte kan hantera att göra avsteg från dem ibland.

Jag är väldigt social, öppen och utåtriktad så där är jag inte alls avvikande nuförtiden. Vi är relativt nyinflyttade men har redan fått nya vänner och folk frågar efter oss och vill gärna umgås med oss. Min dotter uppfattas som väldigt trygg och social. Hon har både humor och humör.

Vi har rent och städat hemma, vi är välvårdade, min dotter är (enligt förskolepersonalen, men jag kan instämma) en av de bäst klädda på förskolan då hon alltid har rena, hela och funktionella kläder, så inte heller där avviker vi på något negativt sätt.

Vi har våra rutiner, mattider, sovtider, godis på lördagar, och vissa aktiviteter vissa dagar osv. Men vi kan också ändra på rutinerna när det finns skäl för det.

Jag är ensamstående och har varit det hela tiden. Jag tycker nog att det kan vara betydligt mer "handikappande" att vara ensamstående än att jag har en aspergerdiagnos.

Ibland säger min dotter "men mamma, du är ju en tokig mamma" ock så skrattar hon. Ja jag är nog lite tokig säger jag, och sedan skrattar vi båda två.

När min dotter blir gammal nog så kanske vi kan prata om eventuella diagnoser och då tror jag inte det kommer bli några problem för henne att ta det. Men tills dess så räcker det fint med att bara säga att "vi är alla olika men lika bra". För den delen, se dig omkring, titta på andra i din omgivning. Hur beter de sig? Vi med AS är inte så himla märkliga egentligen.

Man bör vara medveten om att ärftligheten för Asperger och ADHD är hög. Så om ni planerar att skaffa barn bör ni nog planera in utrymme för att barnet är extra krävande, t ex genom att någon av er har möjlighet att bara jobba deltid när barnet blir större. Det kan vara en bra ide att läsa på lite om hur autistiska barn kan vara också, även om det varierar mycket. Jag har ett autistiskt barn och ett normalstört, och skillnaden i arbetsbörda är enorm. Min 6-åring kräver dubbelt så mycket som min 3-åring, fastän det borde vara tvärtom. Och det är tungt att se sitt barn kämpa så som autistiska barn ofta gör.

Angelic Fruitcake skrev:Man bör vara medveten om att ärftligheten för Asperger och ADHD är hög.

Hög? Det kände inte jag till. Var kan man läsa mer om det, och hur har man kommit fram till det?

För Asperger finns inte så mycket data, men i de flesta fall brukar man kunna spåra det bakåt, dvs det är vanligt att en förälder får diagnos efter sitt barn. För ADHD är det ungefär 80% vad jag förstått, men tyvärr kan jag inte citera källor.

Statistiskt sett är sannolikheten att få ett barn med autism knappt en procent. Om man redan har ett barn med autism ökar sannolikheten till 5. Min kompis (odiagnosticerad) och hennes man (trolig ADHD och Asperger) har två barn med autism varav ett med ADHD och en liten bebisflicka som redan är hyperaktiv.

Ärftlighet anses vara den starkaste faktorn för autism öht och det är bland det första de frågar en om när utredningen börjar.


Förhoppningsvis kommer det nya studier snart. Men Aspegerdiagnosen är ju rätt ny, så det är nog inte så konstigt att man inte kunnat studera ärftligheten närmare.

Jag tycker det är fel att påstå saker som om det vore sant när det i själva verket bara är lösa antaganden. Det finns många exempel på motsatsen också, att det inte alls är ärftligt.

De flesta barn föds friska och normalfungerande. Vissa barn föds med olika sjukdomar och funktionsnedsättningar. Ska vi då avråda ALLA från att skaffa barn? Risken finns ju faktiskt även om den är mycket liten, att barnet inte är friskt. NT-föräldrar föder också barn med autism, adhd, AS, allvarliga hjärnskador, döva, synskadade...

Jag tycker jag man ska akta sig noga för att sprida ut en massa hitte-på-varningar. Var ska vi annars dra gränsen till slut? "Akta dig, skaffa inte barn du som har blåa ögon, det är ärftligt."

serpentin skrev:Jag tycker det är fel att påstå saker som om det vore sant när det i själva verket bara är lösa antaganden. Det finns många exempel på motsatsen också, att det inte alls är ärftligt.

De flesta barn föds friska och normalfungerande. Vissa barn föds med olika sjukdomar och funktionsnedsättningar. Ska vi då avråda ALLA från att skaffa barn? Risken finns ju faktiskt även om den är mycket liten, att barnet inte är friskt. NT-föräldrar föder också barn med autism, adhd, AS, allvarliga hjärnskador, döva, synskadade...

Jag tycker jag man ska akta sig noga för att sprida ut en massa hitte-på-varningar. Var ska vi annars dra gränsen till slut? "Akta dig, skaffa inte barn du som har blåa ögon, det är ärftligt."

Fast att det är ärftligt tror jag nog de flesta forskare har kommit överens om. Men för det betyder det ju inte att man kommer få ett barn med funktionshinder. Risken är något högre än för normalstörda, ja. Men inte precis 100% att man måste få ett med funktionshinder.
Men jag tror absolut att det är bra att man funderar igenom om man har möjligheterna att ta hand om ett barn med särskilda behov innan man tar steget. Precis som man måste känna att man klarar av ett barn överhuvudtaget.
Personligen tror jag att vi med AS borde bli perfekta föräldrar för ett barn med liknande diagnos. Vi har trots allt kunskapen, förståelsen och erfarenheten för hur det är att ha ett funktionshinder.