Jag skriver här för att jag skulle behöva råd.
Jag har gjort en utredning nyss och min utredare tror inte att jag har asperger.
De anser att jag bara har känslomässiga problem.
Jag känner att de inte förstår mig och känner mig nedslagen.

Har försökt få igenom att jag får komma till grannkommunen som har mer resurer enligt min kommun, och utredaren skulle skicka en förfrågan om de ansåg att jag kanske har rätt till en utredning hos dem.
Men hon har inte hört av sig så jag vet inte än.

Men vad gör jag om de inte heller ser det angeläget att utreda mig??

Det skulle vara skönt att få svart på vitt att jag har asperger.
Iallafall inte att alla mina problem och egenheter är av känslomässig natur.
Jag tänker ju och fungerar annorlunda än de flesta i min omgivning.

Har någon varit i samma situation och vad kan man göra?

Det känns som om ju mer jag försöker bevisa att jag har asperger dessto mer misstror de mina ord. Hon (utredaren) trodde att jag kände mig hemma här på denna sidan bara för att jag var anonym..?!
Först fick jag inte diagnos för att min mamma inte sa tillräckligt med saker som tydde på asperger och sen var anledningen att jag inte hade snäva intressen..??
Det hela känns inte tillräckligt grundligt gjort.

Hur gammal är du?
Kommunen? Det är vården som utreder, d.v.s. landstinget inte kommunen, iallafall om du är över 18 år, vet inte om det gäller annorlunda för skolelever, kan vara så.

Många med asperger får känslomässiga problem pågrund av de har svårt att förstå sin omgivning och omgivningen svårt att förstå dem. Kan ibland såklart vara svårt att veta vad som är hönan och ägget, och en utredare kan såklart vara orolig att sätta en diagnos på felaktiga grunder.

Vad för typ av utredning har du gjort? Vilka gjorde den, var det en läkare och en psykolog, eller någon annan yrkeskategori? Jag undrar det främst eftersom du skrev kommunen, alla jag känner har antingen gjort sin utredning via landstinget eller på en privat klinik. Visste inte att kommuner ochkså kunde göra utredningar. Berätta lite om din utredning.

sanny skrev:Jag har gjort en utredning nyss och min utredare tror inte att jag har asperger.

Din så kallade utredare verkar ha en usel schablonbild för vad asperger är och hur den yttrar sig så du ska definitivt se till att få människan utbytt och kanske försöka få en utredning via landstinget, för sådana här utredningar ska inte göra av amatörmässiga självutnämnda psykologer som inte begriper vad de pratar om.

Jossan skrev:Hur gammal är du?
Kommunen? Det är vården som utreder, d.v.s. landstinget inte kommunen, iallafall om du är över 18 år, vet inte om det gäller annorlunda för skolelever, kan vara så.

Många med asperger får känslomässiga problem pågrund av de har svårt att förstå sin omgivning och omgivningen svårt att förstå dem. Kan ibland såklart vara svårt att veta vad som är hönan och ägget, och en utredare kan såklart vara orolig att sätta en diagnos på felaktiga grunder.

Vad för typ av utredning har du gjort? Vilka gjorde den, var det en läkare och en psykolog, eller någon annan yrkeskategori? Jag undrar det främst eftersom du skrev kommunen, alla jag känner har antingen gjort sin utredning via landstinget eller på en privat klinik. Visste inte att kommuner ochkså kunde göra utredningar. Berätta lite om din utredning.

Jag är inte så insatt, och har inte tänkt så noga men det borde nog vara landstinget. Skrev kommunen för att psykologen skulle skicka mig till annan kommun..

Jag gjorde en utredning på psyk med en psykolog och en läkare. Psykologen är nyutbildad och förmodligen rädd att sätta diagnos, men det är ingen ursäkt.
Jag är väldigt trött av att känna att jag måste slåss för att få en ordentlig utredning.

Miche skrev:

sanny skrev:Jag har gjort en utredning nyss och min utredare tror inte att jag har asperger.

Din så kallade utredare verkar ha en usel schablonbild för vad asperger är och hur den yttrar sig så du ska definitivt se till att få människan utbytt och kanske försöka få en utredning via landstinget, för sådana här utredningar ska inte göra av amatörmässiga självutnämnda psykologer som inte begriper vad de pratar om.

Nej, det är det jag känner också.
Hon verkade också få panik när jag ifrågasatte henne i o m att hon gett mig två olika anledningar till att jag inte får diagnos.
Sen sade hon till mig att, "om några år så är diagnoskriterierna ändrade". Hon verkar vara ytterst osäker. Jag sa till henne att, nej, de kommer inte ändras för sådana som jag kommer inte få någon diagnos om alla är som du och därmed vara i det dolda även senare!
Då tyckte hon nog att jag var jobbig.

Hon ifrågasätter varför jag vill ha en diagnos
Förutom själva bekräftelsen på att alla år av lidande har en förklaring så skulle jag lättare få anpassad hjälp om jag kände att jag behövde det.

Undrar varför hon undrar om hon inte ens anser att jag har asperger..

Sådana här (ursäkta uttrycket) idioter ska fan inte utreda, de vet fan inte vad de pratar om och gör mig bara förbannad.

I värsta fall går du till vårdcentralen och begär en remiss till utredning eller om det är möjligt i ditt landsting vänder dig direkt till utredningsteamet i landstinget.

Hej jag såg att en läkare var med under utredningen vad har han sagt? Har du fått någon papperskopia på utredningen? Kommer du att träffa läkaren som var med under utredningen för att gå igenom resultaten? Fick du någon annan diagnos istället för AS? Om i så fall har de någon behandlingsplan för den eller dom diagnoserna?

Jag menar inte nödvändigtvis TS, men, alla har faktiskt inte AS bara för att de skickas på utredning!

MsTibbs skrev:Jag menar inte nödvändigtvis TS, men, alla har faktiskt inte AS bara för att de skickas på utredning!

Nej så är det givetvis.

Jag får väl vänta och se om de är intresserade av att utreda mig.
Annars får jag söka privat antar jag.

Läkaren har redan gått igenom saken med mig. Hon lyckades få mig att skrika och till sist gråta.
Terapi är behandlingsplanen de erbjuder mig.

MsTibbs skrev:Jag menar inte nödvändigtvis TS, men, alla har faktiskt inte AS bara för att de skickas på utredning!

Nej såklart. Men det är ju viktigt att man känner att utredningen är seriös, och inte bara "känner", utan att den ÄR det också. Utan konstiga uttalanden som tyder på stereotypt tänkande hos utredaren (att den inte är insatt i hur AS kan ta sig uttryck på riktigt) eller att man märker att utredaren har en tydlig agenda att inte "sätta för många diagnoser" eller tydligt anser att "folk nog gärna vill ha diagnos" eller liknande.

Själv har jag träffat på läkare som ifrågasatte varför jag ville ha en diagnos, och menade att det blir man inte friskare av (gällde ej AS). Nähä, men vad säger FK, LSS, AF m.fl. när man har en sjukdom eller handikapp utan att ha papper på det? Det känns helt enkelt oseriöst och man tappar ofta förtroende för läkare som uttrycker sig så.

Tyvärr träffar jag på alldeles för många personer som berättar liknande. Både från psykvård och vanliga vården.

Speciellt om man INTE har den diagnos man misstänkte, så är det ju viktigt att man utretts riktigt och känner att man har förtroende för vad utredarna kommit fram till, och att man sedan slussas vidare för att få reda på vad felet då är. För symptomen är ju antagligen kvar.

sanny skrev:Jag får väl vänta och se om de är intresserade av att utreda mig.
Annars får jag söka privat antar jag.

Läkaren har redan gått igenom saken med mig. Hon lyckades få mig att skrika och till sist gråta.
Terapi är behandlingsplanen de erbjuder mig.

Terapi? Måste man då inte veta vad terapin ska ges mot? Eller ett slags utredande terapi? Vissa är ju rätt komplexa att utreda, och kanske man behöver en tid för att liksom kartlägga personen och veta hur man ska kunna utreda den.

Själv får jag inte ens terapi, utan blev utkastad helt från psyk eftersom jag vägrar äta mediciner. Terapi kan det inte bli tal om eftersom jag har AS. Då får jag gå till hab sade de. Och på hab säger de att de inte är till för att behandla sjukdomar (dystymi och depression och en del tvångsgrejer). Och patientnämnden säger att tyvärr har alla instanser rätt att säga att de inte "har rätt kunskap".

Som svar på dina frågor, Bror Duktig så var min utredare alldeles ny och var en person som säkert ville väl, men var hon minsta osäker borde hon bett om en "second opinion".

Jag fick en diagnos till, förutom social fobi och depression, som jag inte förväntat mig. Därför blev jag erbjuden samtal.
I början av utredningen sa de att denna diagnos och asperger inte är möjliga.
Jag lade fram enkla argument och då ändrade hon sig.
Men asperger hade jag inte, det visste hon.
Sen kändes det som om allt krut från deras sida låg i att "se" den psykiska problematiken..
De verkar tro att jag vill "ha" asperger för att slippa min psykiska problematik?

Jag har varit i kontakt med psykologer sen jag var 15 år, då pga ätstörningar och varit hos många psykologer och ingen har förstått eller hjälpt mig, vilket slutat i mer misstänksamhet och ångest. Jag har gått hos 4 psykologer samt gått privat.

Bror Duktig skrev:Själv får jag inte ens terapi, utan blev utkastad helt från psyk eftersom jag vägrar äta mediciner. Terapi kan det inte bli tal om eftersom jag har AS. Då får jag gå till hab sade de. Och på hab säger de att de inte är till för att behandla sjukdomar (dystymi och depression och en del tvångsgrejer). Och patientnämnden säger att tyvärr har alla instanser rätt att säga att de inte "har rätt kunskap".

Då är det ju skit hur man än gör..

Verkar vara samma sak här på psyk, har du asperger blir det hab. och psykiska problem blir det vanliga psykologer.
Ingen verkar ha tänkt på att man kan ha flera diagnoser.

Uff.

Ja, men känner du själv att du inte är nöjd med utredningen, så finns det väl möjligheter att utredas igen, second opinion, eller betala själv för utredning.

Det förekommer tyvärr att man vill se problem som att de alltid är förvärvade, eller att psykologer eller psykiatriker är specialintresserade inom ett visst område, och då vill få allt de kan till att passa in där (kan gälla även AS eller vad som helst).

Jag fattar inte riktigt om du har blivit utredd (och då av en enda, osäker person) eller om det har varit bedömningssamtal och om du då alltså nekats en riktig utredning. Det är ju vid bedömningar verkligt viktigt att den personen inte tror sig veta för mycket. Den gör ju just en bedömning för att den INTE är expert. Och det är ju just de här icke experterna, som tyvärr ofta går för hårt efter skolboksexempel (och det gäller allt från AS till något så till synes enkelt som järnbrist).

Jag förstår att man kanske inte kan utreda alla för allting de ber om, men det blir också fel när en person som inte kan så mycket om AS eller vad man söker för, ska bedöma om den ska utredas, och då får för sig att aspergare kan inte titta i ögonen, eller borderline har bara kvinnor eller depression kan du inte ha om du inte anser att du saknar värde, eller om man inte förlorat mensen så kan man inte ha anorexi o.s.v.

Hoppas att du kan få en bra utredning där du kan lita på resultatet, oavsett vilket det blir.

Jag hade tur med just min AS-utredning. Blev "upptäckt" av en läkare och fick remiss. Blev sedan utredd av ett riktigt team, som visserligen hade sina brister (allt har väl brister kanske), men inte så allvarliga som de som finns bland vanliga psykiatriker.

Jag blev utredd av en psykolog och en läkare. Alltså vanlig utredning.
Och jag var på bedömningssamtal hos läkaren innan som ansåg att det fanns anledning att utreda vidare.
Men efter att psykologen konstaterat att asperger var uteslutet höll läkaren helt med henne..

Psykologen sa att de kunde möta mig på halva vägen och skicka hennes bedömning till en annan stad och se om de ville göra en andra bedömning.

Menar du att jag har rätt till att få en second opinion? Kan jag kräva det?


Tack, det hoppas jag med.

Jag funderar på att gå privat om de inte vill utreda.

Jag är NÄSTAN säker på att man har rätt att kräva en second opinion. Men jag har inte läst reglerna kring detta. Andra här vet nog mer om det.

Och då vill man ju ha den nya bedömningen på ett objektivt och säkert sätt, inte att förra läkaren ska påverka med åsikter.

Gjorde de utredning med stor WAIS-test, flera formulär och intervjuer?

Utredningen bestod av tester som pussel, minnestest, skisstester, impulstester, händelseförlopp i sociala situationer, massor av frågor kring psykologiska problem, associationstester osv. Vissa gjordes på tid.
Är nog detta test du skriver om, WAIS-test.
Hon intervjuade min mamma också.

Jag funderar på att skriva ett brev till utredaren i den andra staden där jag berättar utifrån mitt sätt. För att i den mån kanske påverka honom.
Jag är, som du skriver, rädd för att utredarna här påverkar honom så att det inte blir något.

Då låter det ju som att du har gjort en ganska normal utredning, sett till innehållet då.

Blev du också intervjuad? Alltså inte kortare frågor ihop med pussel och sociala förlopp, utan om hur du själv upplever olika situationer i din vardag och i ditt liv. Både som barn och vuxen. Det är under dessa som mycket kan komma fram om hur man egentligen fungerar.

Även WAIS-testerna måste tolkas enligt mig. Det går inte att gå strikt på siffrorna. T.ex. jag fick sämre på matematik än normalt, eftersom jag fick alla uppgifter muntligt, och har dåligt arbetsminne. Jag svarade fel för att jag glömde vilka tal det handlade om, eller tog för god tid på mig eftersom jag måste hålla tanken "x antal bilar, x antal bilar, x antal bilar" i huvudet samtidigt. Jag fick över medel på matte ändå, men kurvan blev inte riktigt så ojämn som jag fungerar IRL (och alltid har fungerat).

Det uppkommer hela tiden en slags förväntan om att man har rätt till en neuropsykiatrisk utredning för att man vill 'veta' om man ha adhd/autism eller ej. Och det är ofta samma reaktion när man nekas, att utredare/bedömare är inkompetenta och att man blir orättvist behandlad. Finns inte möjligheten att man faktiskt inte har en neuropsykiatrisk problematik? Att vara påläst och känna igen sig i symtom är en sak. Det gör jag och måååånga andra dagligen i olika diagnoser, men varken jag eller de många andra känner någet behov av att leta upp ett namn på vad det är för 'fel' på mig. Varför inte? För de orsakar inte ett signifikant funktionshinder för oss i vardagen som är ett grundläggande kritierium för i stort sett alla diagnoser. Om detta vid bedömningssamtal (som en utredning ALLTID ska börja med) inte är tydligt, så finns ingen anledning att utreda. Och det vore direkt oetiskt att faktiskt dra igång utredningar (värda 20-30k kr) varje gång det kmomer någon som 'måste få veta' och således ta tid från de som verkligen behöver.

1. Man har inte RÄTT till en neuropsykiatriska utredning. Man har rätt till en bedömning.

2. Att få veta som patient och ha mer eller mindre samtliga kritieri uppfyllda för diagnos är inte alltid ett skäl för att få bli utredd, hur konstigt det än låter för många.

Nej, jag säger inte att du TS inte behöver en utredning. Men det är lite mer komplext vid bedömningar än man tror. Man måste titta på det objektiva, på fakta och inte bara på patientens subjektiva upplevelse av sina problem. Hade vi bara gått på subjektiva upplevlser för att avgöra graden av funktionshinder, skulle nog 80% av Sveriges befolkning klassas som psykiskt störda. Bedömare har ett ansvar att bedöma om det finns en anledning till utredning genom att dels titta på allmänna kriterier (som de flesta på detta forum säkert redan kan) men även det kvalitativa, dvs hur mycket personen lider i sin vardag av detta och hur en diagnos skulle kunna hjälpa honom/henne. Finns ingen sådan anledning, skulle bedömaren göra ett enormt yrkesfel att sätta igång en utredning ändå. Och ja, det förekommer tyvärr pga av viss okunskap. Alltså att utredningar både sätts igång för 'lättvinnigt' och ibland missas där det hade behövts.

Tror jag trampar många på fötterna med detta inlägg. Men det är en verklighet och viktigt att faktiskt få höra den andra sidan av historien för att få en balans i åsikterna.

Bror Duktig skrev:Då låter det ju som att du har gjort en ganska normal utredning, sett till innehållet då.

Blev du också intervjuad? Alltså inte kortare frågor ihop med pussel och sociala förlopp, utan om hur du själv upplever olika situationer i din vardag och i ditt liv. Både som barn och vuxen. Det är under dessa som mycket kan komma fram om hur man egentligen fungerar.

Även WAIS-testerna måste tolkas enligt mig. Det går inte att gå strikt på siffrorna. T.ex. jag fick sämre på matematik än normalt, eftersom jag fick alla uppgifter muntligt, och har dåligt arbetsminne. Jag svarade fel för att jag glömde vilka tal det handlade om, eller tog för god tid på mig eftersom jag måste hålla tanken "x antal bilar, x antal bilar, x antal bilar" i huvudet samtidigt. Jag fick över medel på matte ändå, men kurvan blev inte riktigt så ojämn som jag fungerar IRL (och alltid har fungerat).

Man tittar aldrig strikt på siffror. Vet inte vem inom psykiatrin som skulle göra något sådant. Sifforr säger inte ett smack, utan det är den sammanvägda helhetsprofilen i jämförelse med kvalitativa data och anamnes som avgör bilden.

Har man genomgått en ordentlig utredning och de kommit fram till att det inte stödjer en autism diagnos så kommer en second opinion troligen inte tillföra något nytt, om läget inte förändrats, ex. att omständigheter och stödfunktioner i personens omgivning brustit så att eventuella svikter som tidigare balanserats upp av de yttre stödfunktionerna nu 'blommar ut' tydligare.

mar0der skrev:Tror jag trampar många på fötterna med detta inlägg. Men det är en verklighet och viktigt att faktiskt få höra den andra sidan av historien för att få en balans i åsikterna.

Hej tack för ett väldigt bra svar det är precis en sån här reflektion jag har velar se på forumet för att se den andra sidan utav myntet.

Och med mitt svar ifrågasätter inte jag TS på minsta sätt om hon har en diagnos eller inte.

Visst är det bra att i ett inlägg få klargjort det mar0der skrev. Vill bara på förekommen anledning påpeka att jag och en del till här redan visste det. Det är alltså inte det vi kritiserar.

Jag tycker fortfarande det vore roligt att få någon sorts kommentarer från kompetent professionellt håll på den minst sagt blandade kompetensnivå många av oss har så destruktiva erfarenheter av, eller åtminstone en liten kartskiss över vad nästa generation utredare kommer att kunna. Men den orkanen får någon annan gå in i nu. Kanske det också vore att begära för mycket. De som verkligen kunde skaffa sig överblick vore forskare, och något forskningsprojekt om det här vet jag inte om det pågår. (Tvivlar starkt.)

Zombie skrev:eller åtminstone en liten kartskiss över vad nästa generation utredare kommer att kunna.

Och bedömare. Alltid glömmer man något. För bedömning och remittering krävs ju också, om man så uttrycker det, en minimikompetens i andras specialiteter.

slackern skrev:

mar0der skrev:Tror jag trampar många på fötterna med detta inlägg. Men det är en verklighet och viktigt att faktiskt få höra den andra sidan av historien för att få en balans i åsikterna.

Hej tack för ett väldigt bra svar det är precis en sån här reflektion jag har velar se på forumet för att se den andra sidan utav myntet.

Och med mitt svar ifrågasätter inte jag TS på minsta sätt om hon har en diagnos eller inte.

+1

Detta gäller i hög grad mig, allt detta som mar0der skriver om då jag står i kö för utredning.