Hahaha, vad fånigt. Vilket intresse..
"Inkomsten skall vara minst.."

Jag är lite road. Är det seriöst alltså att det finns sånt?

Jag tror inte på det riktigt.
Men jag har dock hört att man som tjej skall håva in pengar genom utseendet, höhö. Fånigt. Kanske därför som jag inte har nån sysselsättning...fast jag trodde det var kris för alla nu iofs. ^^
Är det bara jag som är lite road? Men jag är oroad också..

Jag är inte alltid världens smartaste men jag tycker man gör bort sig om man skriver eller pratar om önskan om Hans inkomst. *tråkigt*
Vill man inte ha en själv?
Jag har ändå bidrag och skatt betalas utav tjejer också.
Antar att man får en smäll nu, men men...
*puh, lite tragiskt ämne det här*

Förlåt om jag skrattar, men det är absurt. Ibland är man dock förbannad också men orkar man sitta och rynka pannan länge? Får ont i huvudet.

Hahaha, "träffa någon med tjock plånbok", det lät lite roligt...underhållande. Umgås man med plånboken eller?
Inte vill nån träffa mig, så personligen struntar jag i det.
Men hellre träffar jag spegeln än nån plånbok.
Så mycket komplex har jag inte för att jag går på handikappbidrag.

Alien skrev:Det står "singlar" i artikeln, inte "kvinnliga singlar". Varför förutsätter alla att det bara är kvinnorna som är intresserade av "stabil ekonomi"? Alla män är förstås bara intresserade av sann och livslång kärlek och har inga materiella krav alls?

Jag tror att du förväxlar "alla män" med Thomas DiLeva.

Sen håller jag med dig om det smått obehagliga i att i förväg bli utsatt för en revision av den man skall gå på träff med. Som om saken gäller en bil jag skall sälja, eller att min träff är ett företag som utför den här typen av kreditupplysningskontroller på alla potentiella kunder.
- Du har förtjusande ögon.
- Ja, ja, ja, ja... Jag har förstått att du äger en friggebod i Tierp. Sjötomt?

KrigarSjäl skrev:Vad fan är det bara golddiggers därute? Vart tog utseendet & personligheten vägen?

Det bara vimlar av golddiggers på alla nätdejtingsajter.

Nätdejting är vår tids största bluff.

tvilling99 skrev:Nätdejting är vår tids största bluff.

Eftersom många bevisligen har hittat sin partner på det sättet så funkar det inte att generalisera så.

Bjäbbmonstret skrev:

tvilling99 skrev:Nätdejting är vår tids största bluff.

Eftersom många bevisligen har hittat sin partner på det sättet så funkar det inte att generalisera så.

Det är klart att några har hittat varandra genom nätdejting,det är ju 100 000-tals som har testat det.
Jag har pratat med många och de har inte hittat någon vettig där och på de sajter jag är med så finns det mängder av både killar och tjejer som har varit med i både 6 och 7 år utan att hitta någon och det tycker jag är bevis nog.

Jag vet att Mötesplatsen, Norrlandskontakten och Spraydate har fungerat för flera män jag känner i 30-40-årsåldern.

Grundproblemet är förstås att så många inte verkar ett dugg intresserade av att passa på att ta de chanser livet ger oss.

Om man nu är singel och mer eller mindre aktivt intresserad av att möta någon, och ens vägar korsas av någon annan som också är singel och sökande...

Då är det i min världsbild det logiska att i grund och botten öppna ögonen extra mycket snarare än extra lite, vara extra nyfiken på att försöka se om det finns grund för att man skulle kunna passa ihop snarare än i första hand utgå från att det av någon anledning inte är troligt alls...

Att någon som finns här och nu och som man därmed kan försöka träffa och lära känna är tillgängligare och därmed allmänt sett bättre än vem som helst som man ännu aldrig ens har mött.

Så får inte jag intrycket att särskilt många resonerar idag. Det är mera att "Gud, så många potentiella partners jag rimligen kan räkna med att möta framöver, varför skulle jag tvärstanna och vara särskilt intresserad av just den här???".

Inte för att man med bästa vilja i världen kan påstå att man redan har känt av att han eller hon är uppenbart totalt värdelös, det är bara frågan om att man inte har känt redan från allra första stund att han eller hon är alldeles, alldeles fantastiskt superperfekt. Vilket också är lite för mycket vad man tror att någon måste kännas direkt för att det någonsin skulle kunna bli något bra och bestående.

Det är den parametern - "det finns ooooh så många fler att titta på, man ska inte nöja sig med första bästa" jag tycker man överskattar alldeles för mycket, tappar fotfästet och svävar iväg upp i det blå. Alltid inställningen att "det finns fler, åh, det finns så många fler...."

En lite mer jordnära approach där skulle leda till betydligt mer möten människor emellan.

Och nöjer sig med första bästa har ju massor gjort, jag har mött många som säkert hade passat jäkligt bra med mig om de väl fortfarande hade varit singlar när vi möttes, men de hade råkat möta och bli för förtjusta i någon annan innan de hade mött mig. Vad är det som säger att det inte är många av dessa som snarare har just nöjt sig med någon som var mer första bästa?

Vilka kriterier avgör, och hur skulle man kunna bedöma objektivt att någon man möter senare är "bättre" än den man redan valt, och att man nog bara hade tagit "första bästa"?

Nej, just det. Den skämtsamma vinklingen borde således ta rätt effektivt död på synsättet "ta första bästa". Man kan inte se det så.

I mina många omgångar på dejtingsidor (alla misslyckade) så har jag observerat att en klar majoritet av alla (kvinnor) värderar arbete som viktigt hos en eventuell partner. I viss mån kan jag ha förståelse för det, då att ha ett arbete på ett sätt representerar en viss förmåga att kunna ta hand om sig själv och att vara en någorlunda lyckad individ i samhället. Men samtidigt tänker jag att det är ett extremt ytligt sätt att se på saken. Jag menar, varför skulle man automatiskt vara en dålig människa bara för att man inte passar in på den, i många fall, slaviska arbetsmarknaden? Är det inte möjligt att man kan besitta minst lika många positiva egenskaper, kanske t.o.m. fler, bara för att man i sitt liv väljer att spendera sin tid och energi på andra sätt?
Det är väl förvisso ingen överraskning att människor i överlag är ytliga, men aningen rädd blir man faktiskt ibland.

Jag har också varit ett antal korta omgångar på dejtingsidor och har konstaterat samma sak fast då gällande män och deras preferenser. Detta verkar gälla om de är ute efter något mer seriöst.

Är det bara tillfälliga sexuella förbindelser de är ute efter så verkar de inte alls ha lika höga krav på att man har jobb. Då handlar det mer om att man är villig att vara tillmötesgående för deras önskemål. Är man inte det får man skit, från att ha smickrat och gett komplimanger vänder de blixtsnabbt och öser förolämpningar över en, påstår att man har lockat, lurat, varit falsk etc trots att man bara visat vanligt hygglig artighet och inte har fiskat efter vare sig smicker eller komplimanger. Vet även män som har liknande erfarenheter av kvinnor som är ute efter snabb sex, där kvinnorna blivit verkligt otrevliga när männen inte varit intresserade. Människor som mest betraktar andra som ett slags bekräftelseautomater - stoppar de i rätt polletter så SKA de få det de vill ha, annars...

Med tanke på att bland det första folk frågar överlag är vad man jobbar med så kan man dra slutsatsen att det ses som väldigt viktig information om ens personlighet. Behändigt sätt att placera andra i fack och därmed tro att man vet något om dem. Inte helt ovanligt heller att det står som råd i guider/böcker/artiklar om dejting att man ska undvika folk som inte arbetar. [ironi]Vi är helt enkelt galningar hela bunten![/ironi]

Det viktigast för mig är att min blivande partner kan ha sin andel i hushållets ekonomi.Sedan om det är via pension eller annan inkomst är mindre viktigt.

För min del vill jag inte känna att mannen ska försörja mig utan att jag kan va med och bidraga oxå.Men i vilken form inkomsten kommer har inte så stor betydelse i sak.

Det har väl att göra med att folk i regel inte vill ha en partner som lever på staten (antingen för att denne är sjuk eller helt enkelt "leechar" på samhället).

Och jag håller med där faktiskt - det är viktigt med jobb. Jag har levt på bidrag (CSN och även a-kassa (6+ år sen)) väldigt länge och det är enbart jobbigt samt en källa till depression och inaktivitet. Att ständigt behöva oroa sig för sin ekonomi och nästan aldrig ha råd att köpa det man vill ha är inte positivt på något sätt.

Kvinnor vill ha framgångsrika och helst täta män oavsett hur mycket de snackar om inre kvaliteter, vikten av humor, intelligens och förståelse och annat blaj i den vägen.
Vilket numera allt oftare sägs öppet.
Helst ska man vara en storkukad halvpsykopat med flashig bil och dyr bostad som kan finansiera shopping av skor och Thailandssemestrar.

Deadly_Nightshade skrev:Det har väl att göra med att folk i regel inte vill ha en partner som lever på staten (antingen för att denne är sjuk eller helt enkelt "leechar" på samhället).

På vad sätt är det att "leecha" att inte accepteras av arbetsmarknaden och samhällsgemenskapen?
Med all respekt, där låter du som en pantad nyliberal Blondinbella.

KrigarSjäl skrev:

Deadly_Nightshade skrev:Det har väl att göra med att folk i regel inte vill ha en partner som lever på staten (antingen för att denne är sjuk eller helt enkelt "leechar" på samhället).

På vad sätt är det att "leecha" att inte accepteras av arbetsmarknaden och samhällsgemenskapen?
Med all respekt, där låter du som en pantad nyliberal Blondinbella.

Jag uttrycker inte mina egna åsikter, jag spekulerar i hur folk (NT's) tänker. Folk ser i regel ner på de som inte ger tillbaka lika mycket till staten som en arbetare gör - det är de facto.

Och lägg ner med det där jävla attitydproblemet - du är bara otrevlig att ha och göra med. Kan du bara uppträda antisocialt så kan du lika gärna hålla käften eller hitta ett annat forum att jävlas och skrika på.

-Hur ska jag veta vilket syfte som ligger bakom en text? Det är väl bra mycket enklare om syfte och text är ett och detsamma?

Ger tillbaka lika mycket till staten...bullshit! Säg det till alla höginkomsttagare som skatteplanerar istället. Varför är det ingen som kallar dem parasiter?

Jag vet hur jag tänkte när jag "var NT".

Min partner måste givetvis ha ett jobb/planera att få ett jobb. Annars så var det något fel på honom: missbrukare, psykiskt sjuk el helt enkelt lat. Vad för slags arbete spelade mindre roll. Eftersom jag inte var någon långbent och storbystad trofé så förväntade jag mig ingen rik man.

Min egen man träffade jag när vi bägge studerade. Båda har vi haft lågavlönade jobb. Men vi jobbade och "gjorde rätt för oss", något som var viktigt enligt mina föräldrar från arbetarklassen.

När det gäller vanliga tjejer så tror jag också de medvetet el omedvetet räknar med väninnornas reaktioner. Man vill s a s ha någon att stolt visa upp el åtminstone inte behöva skämmas för, någon som passar in i gänget. Killen måste godkännas både av familjen och vännerna.

KrigarSjäl skrev:-Hur ska jag veta vilket syfte som ligger bakom en text? Det är väl bra mycket enklare om syfte och text är ett och detsamma?

Ger tillbaka lika mycket till staten...bullshit! Säg det till alla höginkomsttagare som skatteplanerar istället. Varför är det ingen som kallar dem parasiter?

Om du inte känner till syftet eller åsikten bakom en text som kan ses ur flera ljus så bör du som man säger "err on the side of caution". Du antar rakt av det var hans/hennes åsikt. Du framstår bara som en idiot som saknar förmågan att tänka innan den skriver.

Trådens ämne tangerar denna: stabil-inkomst-viktigast-tycker-natdejtarna-t9075.html

Moderator: Trådarna har nu slagits ihop.

Jobb är viktigt, men min man var arbetslös när vi träffades. Alla tjejer väljer inte bort en man för att han är arbetslös. Vi har aldrig varit rika, förutom på kärlek.

KrigarSjäl skrev:Kvinnor vill ha framgångsrika och helst täta män oavsett hur mycket de snackar om inre kvaliteter, vikten av humor, intelligens och förståelse och annat blaj i den vägen.
Vilket numera allt oftare sägs öppet.
Helst ska man vara en storkukad halvpsykopat med flashig bil och dyr bostad som kan finansiera shopping av skor och Thailandssemestrar.

Jag hoppas att detta inte menades lika kategoriskt som det formulerades. För säkerhets skull vill jag bidra med en liten nyansering. Jag är själv en kvinna som tidigare har bevistat en dejtingsajt, så det kanske har viss relevans även om alla naturligtvis inte är precis som jag.

Jag skulle tjäna mer än min särbo även om jag gick ner till 75%-tjänst (han jobbar heltid och ibland även övertid). Jag är forskare och han kör lastbil. Jag kände till hans yrke redan innan jag blev närmare bekant med honom eller visste hur han såg ut (vi träffades på nätet men inte på en dejtingsajt). Jag tjänade mer än min förra kille (han hade problem med det men inte jag) och mer än min exmake (ingen av oss hade problem med det).

När det gäller den man jag faktiskt träffade via en dejtingsajt hade han angivit att han arbetade inom "offentlig förvaltning". Jag tyckte att det lät synnerligen trist, men bortsåg från det eftersom han verkade intressant med utgångspunkt i hur han skrev. Det visade sig efter att förhållandet hade avslutats att han hade ljugit om sitt yrke, eller snarare undvikit att specificera det. Han jobbade som vaktmästare på en skola (och skolutbildningen ligger under offentlig förvaltning). Jag hade frågat honom en del om hans jobb, men bara för att jag var intresserad av hans vardag. Han lyckades alltid undvika ämnet (det var en distansrelation).

I efterhand kom det fram att han trodde att jag hade luskat ut att han ljugit och att det var därför jag hade avslutat relationen. I själva verket fungerade han inte ihop med min son; han hade ingen som helst förståelse för min sons speciella svårigheter, utan tyckte att jag skämde bort honom. Jag blev upprörd över att han inte kunde tala sanning om sitt yrke, men inte för att jag kände mig lurad utan för att han hade så låga tankar om mig.

Vidare: Alla som har sett mina tidigare pojkvänner kan intyga att jag inte har några specifika preferenser vad gäller utseende. En brokigare skara har sällan skådats. De har varierat inte bara vad gäller yrke, utan också längd (1.55-1.94), vikt (55-100 kg), kukstorlek (jag har inte mätt alla men har hyfsat ögonmått), hårfärg, klädstil, hudfärg... De allra flesta har varit intelligenta, kloka, mogna och förstående; i de fall då de inte har varit det har jag misstagit mig (alternativt drabbats av tillfällig sinnesförvirring), och relationen har inte blivit långvarig. Halvpsykopater undanbedes (även om sådana intressenter funnits periodvis).

Min längsta relation hade jag med min exmake som, liksom jag, saknar både körkort och bil. Flashig bostad har endast en haft, och den relationen avbröt jag strax efter att han fått sin flashiga bostad (det var han från dejtingsajten). För övrigt avskyr jag att shoppa skor och är inte det minsta intresserad av att åka till Thailand (det finns utmärkt thaimat i Storbritannien ju).

Tintomara Ariadne skrev:en massa kloka saker

En verkligt uppfriskande nyansering, tycker jag. Tackar för den!

wuwei skrev:

Tintomara Ariadne skrev:en massa kloka saker

En verkligt uppfriskande nyansering, tycker jag. Tackar för den!

+1

Åh, tackar! Jag kände mig delvis väldigt off topic men kunde inte låta bli eftersom beskrivningen jag utgick från var så diametralt annorlunda jämfört med mina egna erfarenheter.