Hej

Jag är mamma till tre killar med diagnoserna Asperger samt ADHD (de två äldsta) och HFA samt ADHD (den yngsta). Själv har jag ingen officiell diagnos, men har blivit utredd en gång och den psykologen sa att jag motsvarade i stort sett alla kriterier men att jag ”klarat mig så bra och skaffat familj och jobb” så han satte ingen diagnos. (numera är jag utbränd och skild, men det hör inte till detta ämne)

Min äldsta son är 13 år och har på senare tid fått ett väldigt svårhanterligt tonårsbeteénde. Han har alltid varit den som haft det svårast, i skolan och i övrigt, kanske för att han är äldst. Nu har vi kommit på honom med att ljuga och manipulera sanningen, men han vägrar acceptera detta. Han agerar som att han talar sanning/gör det han säger mm, och blir fly förbannad när vi påtalar att så inte är fallet. Han blir väldigt aggressiv och förstör saker när han blir arg, och vi vet inte hur vi ska hantera detta.

Vi har helt klart varit för släpphänta tidigare, men det har också varit väldigt svårt att se hur han reagerar på vissa saker och hur han mår. Vi har haft otaliga vändor med psykologer och annat, försökt hjälpa honom, slagit knut på oss själva.
Jag kan känna att vi kanske ibland har sopat banan väl mycket, även för en aspergere.

Mitt problem är nu, hur gör man? Hur får man honom att förstå att lögner inte är acceptabelt, att vissa saker måste man göra och att man inte kan behandla andra människor som skit?

Trots mina egna aspergerdrag står jag handfallen, jag känner igen så mycket hos honom, men vet inte hur jag ska hjälpa honom vidare.

Hej, du skrev "Vi har haft otaliga vändor med psykologer".

Kanske är det ett av problemen. Man pratar med en psykolog som föreslår ett visst förhållningssätt. Efter en tid tycker man att det inte fungerar och vänder sig till en annan psykolog som föreslår ett annat förhållningssätt, osv.

Sådana byten av strategier blir nog väldigt förvirrande för barnen (och föräldrarna) som aldrig får lära sig vad som gäller.

Stanna kvar hos en av psykologerna, även om den personen inte kan ge "snabb hjälp".

Jag gillar inte mediciner, men i akuta lägen är det nog bara att acceptera....

Psykoterapi tar vanligen (i fall som ADHD) alltför lång tid - om man inte lyckas hitta en mycket duktig terapeut. Men även då kan det vara svårt. Alla i familjen kan behöva det lugn som medicinerna ändå ger, på kort sikt.

Sigvard Lingh skrev:Stanna kvar hos en av psykologerna, även om den personen inte kan ge "snabb hjälp".

Jag gillar inte mediciner, men i akuta lägen är det nog bara att acceptera....

Psykoterapi tar vanligen (i fall som ADHD) alltför lång tid - om man inte lyckas hitta en mycket duktig terapeut. Men även då kan det vara svårt. Alla i familjen kan behöva det lugn som medicinerna ändå ger, på kort sikt.

Hej och tack för svar.
Min son är medicinerad mot ADHD:n och äter även antidepressiva. När vi har försökt oss på något nytt förhållningssätt så har vi aldrig bytt snabbt, snarare har vi hållit vår linje extra länge just för stabilitetens skull. När jag skrev att vi varit hos psykologer så menade jag både med och utan son, försökt få hjälp och stöd och mer input om hur vi rent konkret kan göra. Han gick själv hos en psykolog ett tag men vägrade efter några gånger att gå dit. Det vi upplever nu är att han i och med tonårens infall har förlorat all respekt gentemot andra människor och det verkar som att han upplever sig som stående över de regler som vi har i samhället i allmänhet. Han gör som han vill och han gör det han anser nödvändigt för att få det han vill ha. Hans pappa kom på honom med att ljuga om en riktigt banal sak (tandborstning) och sonen exploderade och svor, skrek och anklagade sin far för att ljuga om att han (sonen) ljög...

Jag känner helt enkelt att jag behöver ett vidare perspektiv på detta och mer input om vad vi kan säga och göra.

Hej, tonåringar kan normalt bete sig som om det handlade om en vuxen skulle man misstänka psykos.

Det låter lite tidigt att en 13-åring beter sig så som du berättar, men tiderna förändras...

Det är både svårt och egentligen olämpligt att ge råd efter en andrahandsberättelse...

Men på ett allmänt plan skulle jag föreslå ett respektfullt bemötande där man lyssnar och är noga med att inte kränka eller hota honom - men samtidigt är mycket tydlig och bestämd.

Först ska jag säga att jag inte har någon speciell erfarenhet av detta utan mestadels använder sådant jag hört och tänkt för detta:

I första hand se över medicinsituationen. Antidepressiva kan möjligtvis ha ett finger med i spelet om att göra din son känslokall och diverse annat. Annars är bland det första man brukar få lära sig med ADHD-barn att man ska hålla fast dem när de får sina utbrott (dvs. när han slår sönder saker) tills de lugnat ner sig. Om denna situation snarare är ett resultat av medvetet tänkande (och fler saker går sönder efter att han blivit fasthållen) så får man vara mer allvarlig.

Det är svårt att bygga upp respekten igen om man har tillåtit sig själv bli tillräckligt mycket trampad på även om det handlar om ens kött och blod. Man kan behöva avlastning samtidigt som sonen helt säkert behöver omväxling. Han måste få lära sig vad livet innebär när man blir vuxen och börja gå mot att bli det själv. Lära sig vilka förmåner han har pga. andras arbete och lära sig hur andra människor tänker och hur de har det.

Därför föreslår jag oavsett vad han själv tycker perioder med miljöombyte från alla eller de mer infekterade delarna av familjen där andra stabila vuxna människor vistas. Någonstans där han kan få umgås med andra som vet hur man beter sig och eventuellt göra någon form av insats men framför allt umgås och pröva något nytt. Där hemma ska silkeshandskarna av. Alla förmåner ska dras in och sedan förtjänas tillbaka en och en när han beter sig som folk. Exempelvis genom att diska, klippa gräs och allt sådant. Inga undanflykter, inget mjölkande. Tangentbordet är borta tills disken är klar osv. Om han förstör något som svar så blir lösningen väldigt individuell beroende på hur kall han är. Någon föreslog att slå sönder hans saker som svar men jag tror mest det blir ett ända söndrig hem som resultat av det. Som sagt försök först att hålla fast honom och funkar inte det är ett förslag att antingen omgående eller när han lugnat ner sig köra iväg honom med bilen och släppa han någonstans i naturen så att han får trötta ut sig fysiskt genom att gå hem ensam. Bara ett förslag om situationen verkar passa. Ni andra får gärna fylla i med sätt att lösa fysiskt våld hos barn när det beror på manipulativt betéende.

Jag prövar gärna allt möjligt, som är realistiskt. Hålla fast sonen är inte realistiskt, han är 13 men stor och stark som en 17åring. De antidepressiva ska vi försöka fasa ut under sommaren, vi har försökt förut med katastrofalt resultat. Nu hoppas vi på att det ska gå bättre. Striktare regler tror jag själv på och har även infört hemma hos mig, det verkar fungera någorlunda än så länge, men ändå ringer hans pappa mig varje dag och berättar nya hemskheter, det är kris och panik hela tiden.

För att förtydliga, jag är verkligen tacksam för hjälpen, jag glömmer att säga det ibland, jag förlorar mig själv i skrivandet.