Känner igen mig i mycket av det Pemer skriver ovan, minus erfarenheten då. Jag är nog meta-aspie - uppenbart inte NT, lika uppenbart (för mig själv) inte heller självgående utan ömhet som man ska vara enligt alla handböcker.

Zombie skrev:Känner igen mig i mycket av det Pemer skriver ovan, minus erfarenheten då. Jag är nog meta-aspie - uppenbart inte NT, lika uppenbart (för mig själv) inte heller självgående utan ömhet som man ska vara enligt alla handböcker.

Välkommen Zombie! Eller Tombie som jag trodde Cranberries sjöng, men så tror jag så mkt annat tokigt oxå så....

Mondo Beyondo skrev:Jag har inte AS diagnos men anser mig passa in på diagnosen, men har inga problem med närhet, även om jag absolut inte vill klänga på ngn. Kanske handlar AS om en stark känslighet som hos vissa personer blir känslighet mot beröring och hos andra som mig känslighet för kroppsspråk och signaler osv.?

Jag har tänkt i liknande banor. (Eller känslighet för toner, lukter, världsläget, att göra bort sig...) ...och så kanske svårt att tolka och hålla den sociala eller mentala balansen. Men varför är alla beskrivningar så förenklade? Inte bara av oss kufar, försök överhuvudtaget få en människa att inse något komplext (hur en "kvinna" eller "man" "är" hör också dit!)
Kanske delvis bredvid tråden. Men jag undrar hur många fler som inte stämmer med normen på någotdera hållet och om någon av er har lyckats få rätsida på era liv.

Tack, Mondo Beyondo!

images/smil ... iggrin.gif
Very Happy

Ovan vid smileys. Den här skulle också med. Men Tranbären missade jag, när det nu var de sjöng.

Som sagt. Man skulle visst klistra dit den på något annat sätt.

Oh no inte missa Cranberries!

http://www.youtube.com/watch?v=lyp5we2ySDo

Kul med smileygubben, det var originellt hehee

Ah - nu förstår jag bättre. Den ska jag lyssna mer på när jag är vaknare. Återstår att se om jag har förstått smileyn också.

Vilken överraskning för mig att min tråd om "Asperger och ömhet" har vaknat till liv igen fastän det har gått ett år sedan jag öppnade tråden.

Kul att se dig här, Undrande! Det är nog fler än jag som läst tråden från start nu och tänkt en hel del på dig, och undrat hur du har haft det sedan det begav sig...

God Fortsättning! *kram*

Alien skrev:Plötsliga "överfall", dvs kramar är inte så kul. Jag brukar stelna till fast jag försöker agera "normalt", dvs som alla andra gör.

´

Det måste väl vara det värsta som finns! Folk som kastar sig om halsen på en och utbrister "Guuuuuuuud så länge sedan jag sååååg dig!!".

Jag är så ofin att jag brukar dra mig undan och informera dem om att jag inte tycker om att folk tar i mig. Vissa människor tycker det är helt ok, medan andra blir skitsur. Deras problem, inte mitt.

I övrigt så är ju inte fysisk kontakt min starka sida. Men om jag inte får krama på mina barn på flera dagar så får jag kraftig abstinens.
Mina föräldrar har jag aldrig kramat. Redan som 1-åring slingrade jag mig om de försökta sätta mig i knä.

Är jag nyförälskad kan jag kramas. Men bara lite. Om karln vill ha en kram mer än en gång i veckan snäsar jag och tycker han tjatar.

Alla är vi olika.
Jag vet inte vem som har mest tur. Jag som inte tycker om kroppskontakt och inte saknar den öht eller de som faktiskt kan njuta av närhet men inte får den.

Jag kan tänka mig att det finns de av er som funderat hur det gått.

Min pojkvän och jag blev ihop igen i våras och vi hade det helt bra tillsammans hela sommaren. På hösten drog min vän sig undan mig igen och nu för tillfället har vi inte kontakt med varandra. Den här gången har han inte skrivit att han förskjuter mig.

Livet är inte lätt! Just nu vet jag inte om jag längre orkar vara en jojokvinna!

Kramas e fint!

Alien skrev:Hon kramar mig när hon reser bort längre tid och när hon kommer hem igen. Helt ok för mig, men jag tar aldrig initiativ själv till kramar längre.

Jag blir bitter av att läsa sådant där. Ofattbart för mig hur man inte kan vilja ta initativ att krama sin egen dotter. Hur kan en sådan isolation till känslolivet ö.h.t. leda till att man skaffar sig ett barn, undrar jag.

Undrande skrev:Livet är inte lätt! Just nu vet jag inte om jag längre orkar vara en jojokvinna!

Lev inte som en jojokvinna då. Hitta på saker och träffa nya människor. Slösa inte bort ditt liv att bry dig om någon som inte vet vad han vill. Om han fortfarande tror att han förtjänar dig - då kan han gott väl anstränga sig lite. Asperger är ett handikapp, ja, men det är ingen ursäkt för att inte vilja utvecklas som person.

Se det som en god erfarenhet och gå vidare. Stanna inte i en relation som upperbart inte kommer att fungera. Du är bättre än så.

Ihålig skrev:Lev inte som en jojokvinna då. Hitta på saker och träffa nya människor. Slösa inte bort ditt liv att bry dig om någon som inte vet vad han vill. Om han fortfarande tror att han förtjänar dig - då kan han gott väl anstränga sig lite. Asperger är ett handikapp, ja, men det är ingen ursäkt för att inte vilja utvecklas som person.

Se det som en god erfarenhet och gå vidare. Stanna inte i en relation som upperbart inte kommer att fungera. Du är bättre än så.

Vad som kommer att fungera och inte fungera det tycker jag är svårt att veta. Det är inte konstigt att man inte orkar med andra om man inte orkar med sig själ eller dylikt . Vore jag "undrande" skulle jag dock tränga mig på och visa mig närvarande så mycket som möjligt antingen karln ville eller inte sen fick han fysiskt handgripligen ta initiativ att kasta ut mig ur sitt liv om han hade initiativkraft till det.

Ihålig, hur kan du bli bitter av att Alien känner så?

"isolation till känslolivet" Att känna är en sak, att visa vad man känner är en annan sak. Eller? Måste man alltid visa precis vad man känner?

Jag tycker du låter dömande, om inte fördömande.

Bjäbbmonstret skrev:Det är inte konstigt att man inte orkar med andra om man inte orkar med sig själv eller dylikt . Vore jag "undrande" skulle jag dock tränga mig på och visa mig närvarande så mycket som möjligt antingen karln ville eller inte sen fick han fysiskt handgripligen ta initiativ att kasta ut mig ur sitt liv om han hade initiativkraft till det.

Vad är det för inställning, ska hon sjunka till hans egen nivå för att få ta del av lite ömhet och kärlek - en bit som han upperbarligen har grova problem med?

En relation bygger på ömsesidighet och förstålese, inte naivt sökande som innebär lidande för en själv.

Ganesh skrev:Jag tycker du låter dömande, om inte fördömande.

Mycket möjligt. Men det står jag i sådana fall för. Jag kan fortfarande inte förstå hur man inte kan vilja krama sin egen dotter.

Ihålig skrev:

Bjäbbmonstret skrev:Det är inte konstigt att man inte orkar med andra om man inte orkar med sig själv eller dylikt . Vore jag "undrande" skulle jag dock tränga mig på och visa mig närvarande så mycket som möjligt antingen karln ville eller inte sen fick han fysiskt handgripligen ta initiativ att kasta ut mig ur sitt liv om han hade initiativkraft till det.

Vad är det för inställning, ska hon sjunka till hans egen nivå för att få ta del av lite ömhet och kärlek - en bit som han upperbarligen har grova problem med?

En relation bygger på ömsesidighet och förstålese, inte naivt sökande som innebär lidande för en själv. .

Ja men om man älskar någon som har uppenbara problem med att visa eller hantera känslor så får man väl göra vad man kan dels för att göra sig själv och sina behov synliga, dels visa att man bryr sig om personen ändå.
Ibland är det också nödvändligt att ställa krav och försöka få en person att visa mer vad han eller hon står än personen ifråga hade visat spontant helt enkelt för man inte orkar mer.

Har man tur så kan det vara precis detta som behövs för att allt ska bli tydligt. I ångesten för att inte duga inte orka etc så följer kanske personen den känsla han faktiskt har, antingen det kan vara fråga om det reella avvisande man riskerar eller ett accepterande. Kärlek innebär risker. Att älska en person som kanske egentligen älskar men inte förmår visa det är inte en av de värsta saker man kan råka ut för.

Ibland kan man ifrågasätta det val man en gång gjorde och om det var värt det.

Men man kan ju inte sluta tycka om någon sådär på beställning.

Ihålig skrev:
Jag kan fortfarande inte förstå hur man inte kan vilja krama sin egen dotter.

Kanske handlar det om respekt för dottern och hur mycket hon själv vill kramas?

Ihålig skrev:

Alien skrev:Hon kramar mig när hon reser bort längre tid och när hon kommer hem igen. Helt ok för mig, men jag tar aldrig initiativ själv till kramar längre.

Jag blir bitter av att läsa sådant där. Ofattbart för mig hur man inte kan vilja ta initativ att krama sin egen dotter. Hur kan en sådan isolation till känslolivet ö.h.t. leda till att man skaffar sig ett barn, undrar jag.

Visserligen så brukar folk välja ett alias som speglar vad de har innanför skallbenet men du tar nog priset.

Kramar är oviktigt. Det har inget konstruktivt alls i sig som sak.
Men om du hade läst hela Aliens inlägg så skulle du ha sett att hon har gett sin dotter 12 år med massor av kramar tills dottern valde att sluta, INTE Alien.

Vad är det som är så offatbart att man inte vill kramas? Jag tycker det är helt normalt att inte vilja göra en så obehaglig sak för sina barn, som kramar. burrrrrrrr

ufo skrev:Kramar är oviktigt. Det har inget konstruktivt alls i sig som sak.

Jag har läst vad ni säger om kramar. Jag kan förstå att många kan tycka att kramar och särskilt oväntade kramar eller kramar som kommer från folk man inte tycker om eller känner så bra kan vara obehagliga.

Nu har jag inte AS så jag har ju väl ingen talan i detta delikata ämne men:

Jag har själv fått träna mig att uppskatta kramar som hälsningsceremoni. Det fanns inte i min släkt där vi tog i hand men var mycket frekvent i min förra pojkväns släkt och umgängeskrets. Det var dock inte fråga om sådana där formella låtsaskramar där man inte egentligen tar i varandra utan bara låtsas som om man gör det utan riktiga kramar med människor som man i varje fall lärt sig uppskatta efter hand.

Kindpussar och liknande äckel som fransmän och allehanda folk från Sydeuropa håller på med tycker jag dock fortfarande är riktigt läbbigt.

Så låt gå då för att kramar kan vara obehagliga och äckliga och allt möjligt sånt men ingen ska få smälla i mig att de är oviktiga. Alla människor och rimligen även aspies behöver någon form av kroppskontakt. Det kanske inte ser likadant ut. Det kanske inte behöver vara lika mycket.

Min mormors viktigaste kroppskontakt under en del av hennes liv var exempelvis förmodligen när någon av oss barnbarn kammade håret på henne.Men en av de allra viktigaste formerna av kroppskontakt som man kan tillåta sig i vår kultur är just kramar. Och i den mån de inte är ceremoniella så är de ofta ett väldigt viktigt sätt att uttrycka känslor

Så ingen ska få smälla i mig att kramar är OVIKTIGA och ICKE KONSTRUKTIVA hur obehagliga de än må vara.

Vissa autistiska barn gillar kramar. Min dotter kramas hjärna fast hon är 13 år.

Bjäbbmonstret skrev:
Jag har själv fått träna mig att uppskatta kramar som hälsningsceremoni. Det fanns inte i min släkt där vi tog i hand men var mycket frekvent i min förra pojkväns släkt och umgängeskrets. Det var dock inte fråga om

Har inget emot kramar, det är riktigt trevligt. Men jag har svårt för månniskor som vill kramas jämt så fort man ses som en hälsningsgest.

Bjäbbmonstret skrev:Så ingen ska få smälla i mig att kramar är OVIKTIGA och ICKE KONSTRUKTIVA hur obehagliga de än må vara.

Du missade början på denna ordväxling va?

Alien skrev:Jag hade försökt trösta henne med en kram när hon var ledsen men hon bara fräste åt mig. Då försvann lusten att krama henne.

En kram i ett sådant här läge är ett övergrepp. Det är destruktivt motsats till konstruktivt.
Så tro inte att du kan lura i mig att kramar är viktiga. De är ett djävla satyg.(ibland)

Bjäbbmonstret skrev:Kindpussar och liknande äckel som fransmän och allehanda folk från Sydeuropa håller på med tycker jag dock fortfarande är riktigt läbbigt.

Ryser. Blääää
Jo de är riktigt snuskigt.