Hej, jag är alldeles ny här och även relativt nydiagnostiserad.

Jag fick min AS-diagnos först i vuxen ålder efter många separata utredningar rörande sömn, överkänslighet för värme, depression et c. Av en slump nämnde för några år sedan en i raden av flera psykiatriker för mig att "ja, alla dina föregående läkare på denna mottagning har skrivit 'Autism?' i journalmarginalen". Jag fick senare reda på att en utredning inte startats för att jag inte hade några egentliga "problem" med anpassning i samhälle och socialt liv, och att tecknen var så vaga - de flesta hade bara reagerat på att jag var något "stel och excentrisk" samt att man noterat att mitt talspråk var i överkant formellt och helt som skriftspråk (komplett med bisatser och allt!). Efter denna läkares kommentar försökte jag, om än med tämligen skeptiskt sinnelag, läsa mig in på ämnesområdet. Vad som chockade mig var att jag hade nästan samtliga fysiska kännetecken för autism/AS - jag har sedan barndomen gått på tå, varit mycket känslig för värme och starkt ljus och till viss mån även höga, plötsliga ljud; jag har alltid varit plågsamt klumpig och det är sällan jag ens kan gå en dag utan att ramla; min motoriska utveckling var alltid sen - och mitt naturliga dygn är flera timmar längre än bara 24. Det sistnämnda är det som orsakat mig störst problem, och vad jag utretts/medicinerats mest för.

Så jag bad om en utredning, och fick ganska snart en diagnos. Visst har jag haft sociala problem som yngre, det kan jag inte förneka, men allt eftersom åren går och man till större del väljer sitt umgänge både i "kvantitet" och "kvalitet" (här har jag haft tur då jag bor i Sveriges Mecka för intellektuella excentriker) och utbildningen blir alltmer avancerad och specialiserad... då blir talangen för socialt samspel en rätt försumbar faktor. Ingenting jag gått omkring och tänkt på, med andra ord. Det "team" som utredde mig verkade mena att jag kunnat navigera mig kring de värsta sociala snedstegen genom att jag är tämligen intelligent (bad dem dock att inte berätta det exakta resultatet på de test som utfördes) och kunnat dra slutsatser, samt att min språkliga begåvning är stor och att jag kunnat hålla konversationen igång bara därför. Vad samhällsanpassning gäller är det förhoppningsvis en forskarkarriär som nu ligger inför mig.

Så min fråga är egentligen: vad är era fysiska symptom? Finns det någon därute som jag, där dessa helt överväger de psykiska och som har inga eller försumbara bekymmer med anpassning?

Hoppsan, jag råkade visst trycka på "Skicka"-knappen två gånger. Ber om ursäkt.

Ja, och vad fysiska symptom gäller ska jag givetvis tillägga denna i samhället allt för överskattade ögonkontakten... Jag har aldrig begripit varför det ska vara en merit att stirra in i ögonen på varenda människa man springer in i! Visst kan jag hålla ögonkontakt, men det är inget jag gör utan att aktivt tänka på och dessutom känner jag att det på något sätt stör min koncentration - på något sätt blir det svårt att hålla igång ett samtal på en nivå över inlärda artighetsfraser om man samtidigt måste titta in i någons ögon. Är det så här för alla med AS?

Välkommen hit.

De problem du beskriver gäller inte för alla med AS, men flera av problemen förekommer hos flera olika personer med AS, en del har besvär som är ganska lindriga, en del har väldigt mycket besvär av olika slag.

Här på forumet finns det rätt många olika trådar som behandlar separata problem. Själv orkar jag inte söka rätt på dem, men leta gärna runt. Det finns trådar om ögonkontakt, perceptionsproblem, balans, stelt tal osv osv.

Välkommen till forumet!

Det finns fler som har mest fysiska symptom och inte så stora problem med anpassning med mera.
Jag skulle tro att många av dem hittar sin plats i tillvaron genom sin utbildning och intellektuella kapacitet vilket på ett sätt befriar en från att behöva smälta in i mängden - precis som du skrev.
Flera av dem kommer aldrig behöva någon diagnos just därför, deras funktionshinder förblir hanterbara eller åtminstone på en nivå som går att leva med i förhållande till omgivningens krav.

Detta är också, hävdar jag, en del av autismspektrumet även om det i strikt vetenskaplig mening inte ska finnas enligt devisen "har man ingen autismdiagnos har man inte autism/AS"...

Här tangerar vi ämnet Aspergers syndrom som personlighetstyp versus funktionshinder. Finns en del att läsa om det på forumet.

Slutkontenta: Du är inte ensam.

Jag hade en period som barn när jag gillade att gå på tå. Min första tanke när jag läste rubriken var att vi ofta är väldigt snygga.
Allvarligt talat så är vi faktiskt ofta det tycker jag. Proportionerliga och fina ansikten och vackra ögon!

Ögonkontakt förstår jag inte heller vitsen med. Det är orden som räknas för mig, men jag har förstått att NT:arna är av en annan åsikt.

Jo, jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Nu har jag inte fått någon formell diagnos än, men jag skall på utredningssamtal nästa måndag.

Lite fysiska "symptom":

* Mycket klumpig som barn, ”ramlade över mina egna fötter”, slog ut tänder och slog i kroppsdelar hela tiden. Fått sy ihop min skalp ett antal gånger. Idag slår jag ofta i möbler med höfter och fötter, tappar saker samt ramlar då och då. Har aldrig kunnat dansa, trots taktkänsla, då min koordination är usel. Lärde mig aldrig att jonglera eller stå på händer. Saknar bollsinne. Lagsporter har varit en plåga. En läkare lade fram en teori om att jag skulle ha en mild CP-skada, men det blev aldrig utrett.
* Är ljud- och ljuskänslig
* Har en konstig dygnsrytm.
* Stampar snabbt i marken med ena hälen, utan att tänka på att jag gör det, då jag är stressad/har lite att göra (stimming).
* Har Trichotillomani (drar ut hårstrån från skalpen och känner på dem) samt biter på naglarna så långt tillbaks som jag kan minnas (stimming).
* Gör ”knäppande ljud” med hjälp av mina kläder då jag inte har någonting att göra, utan att vara medveten om det (stimming).
* Svårt för ögonkontakt.

Gått på tå har jag dock aldrig gjort. Tror jag.

biologic, då jag känner dig ganska väl vill jag påminna om att du inte bara gick på tå utan på TÅKNOGARNA. Hur nu det är möjligt.

ca skrev:[...]gick [...] på TÅKNOGARNA [...]

Det gjorde jag också när jag var liten

ca skrev:biologic, då jag känner dig ganska väl vill jag påminna om att du inte bara gick på tå utan på TÅKNOGARNA. Hur nu det är möjligt.

Ja just det. Men var inte det bara en grej jag gjorde för att det var kul? Jag kan fortfarande göra det.

Så här är det för mig: bara lite klumpig, hade svårt att lära mig simma. Cykla gick bättre. Dålig på ögonkontakt. Förstår inte, använder nästan inga gester.

biologic, jo det var väl inget tvångsmässigt kanske. Men väldigt obehagligt att titta på.. gör inte det igen.

Har alltid varit klumpig och ovig... idrotten i skolan är en tråd för sig (där jag också skrivit). Slår ofta i tårna och snubblar till, fastnar med fötterna i stolsben när jag ska resa mig osv. Om jag ska kliva i en bil från "fel sida" och måste klättra för att nå passagerarsidan blir det ett logistiskt problem som jag har svårt att reda ut. Jag har iaf ett par gånger fått total låsning i skallen, gissat mig fram och hamnat helt fel så att folk har skrattat ut mig. Det kan jag iofs tolerera, jag tycker själv jag är löjligt dålig på det.

Om jag skulle gissa så är det en bristande uppfattning om var mina kroppsdelar befinner sig.. att koordinera dem allihop på en gång är svårt. Upplevde också detta i bowling. Jag kunde bara göra en eller max två saker samtidigt av de viktiga momenten: undvika övertramp, ha "rätt ben först", svinga armen rätt, släppa med korrekt timing, samt att sikta så att klotet inte gick i rännan. Tacka vet jag Wii Sports.

Just det ja, jag går ganska framåtlutad också, med dålig hållning, lite grann som en stelbent neandertalare. Vet inte om det är relevant.

ca skrev:Just det ja, jag går ganska framåtlutad också, med dålig hållning, lite grann som en stelbent neandertalare. Vet inte om det är relevant.

Jag med! Som en puckelrygg blir det. Har svårt att gå "upprätt". Sedan har vissa påpekat att jag har en del underliga gester för mig med händerna. Jag kan stå och hålla händerna "konstigt" och jag inser inte själv att jag står på ett udda sätt.

Vallesmamma: Jag hade också svårt för att lära mig simma! Först när jag var 12 år släppte det.

Jag kan känna mig stel och osmidig, klumpig och vårdslös, något stel blick som gärna viker av och flackar, mycket kroppsliga tics, dålig hållning med tendens till "gamnacke" och inget flyt i gången. Jag har dåliga vanor som att dra hårstrån från hårbotten och andra ställen på kroppen. Jag kan pilla upp små sår på olika ställen på kroppen, främst ansiktet, som jag sen inte kan låta vara. En sårskorpa hinner knappt lägga sig förrän jag är där och pillar. Biter på läpparna och i kinderna.

Det om tal och skriftspråk känner jag igen. Jag bedöms ha hög verbal förmåga, över det vanliga, och använder gärna ett ålderdomligt, ganska formellt och något högtravande språk. Är språkintresserad och tar gärna till mig ord som används väldigt sällan då de är väldigt...ja obskyra, formella och gammaldags. Folk liksom: Ööh haha ok?? Jag är nästan pedant när jag ska uttrycka mig i skrift, det gäller dock inte stavning av någon undelig anledning. Det är flytet i språket och textinnehållet, som om jag komponerar, som intresserar mig. Jag kan för övrigt inte stava rätt jämt, har inte den förmågan och aldrig lyckats lära mig hemligheten.

nallen skrev:

ca skrev:[...]gick [...] på TÅKNOGARNA [...]

Det gjorde jag också när jag var liten

Hahaha, det gjorde jag med några gånger!

Här är en tråd om "fysiska tecken" på AS:

fysiska-tecken-pa-as-t5611.html