Jag har fått höra att jag har hög smärttröskel. Flera barnmorskor har påpekat att jag är ovanligt tålig. Har fött tre barn varav bara det första med lustgas, ingen smärtlindring alls med de andra två. Men har haft snabba förlossningar 8, 4 respektive 2 timmar från första tecknet på att det var dags (vattnet har gått före jag fått värkar i samtliga tre fallen) tills barnen varit födda så det har inte varit fråga om så långvarig smärta.

Fick vätska i en knäled häromåret och det tömdes på vårdcentralen. Trots att de utan bedövning grävde runt och faktiskt stack mig med en grov nål ända in till benet så låg jag still och tyst. (jag ber om ursäkt till de som tycker att detta var en för detaljerad beskrivning).
Har återkommande besvär med leder, ett tag så stel och hade så ont i axlarna att jag inte kunde höja armarna. Smärtstillande och inflammationshämmande medicin hjälpte i stort sett inte alls. (fick diklofenak , som flera av mina bekanta sa att de själva blir helt groggy av, jag märkte inget alls). Den molande smärtan som kommer av ledbesvären tycker jag är svårare att hantera, jag verkar hamna i ett kroniskt smärtpåslag som blir svårt att häva. Dessutom störs nattsömnen.

När jag fick ett njurstensanfall gjorde det ont som sjutton, men jag stod ut. Sen när stenen lossnade av sig själv och smärtan släppte var jag hög som ett hus av de kroppsegna endorfinerna.

Som många andra så har jag inga större problem med fysisk smärta, har fått många brutna ben och ärr genom åren.
Har även en permanent nackskada (konstant smärta och domningar) efter ha blivit misshandlad, bröt näsan på flera ställen, brutna revben och skärsår... och allt det för att 6 killar tyckte jag hade udda klädsel.
men som sagt var har man lärt sig leva med det.

Men vissa ljud har jag däremot extremt svårt att lära mig att leva med, blir vansinnig om någon tuggar med öppen mun (smackar) eller om grannen går på hälarna, det är som extrem tortyr

Jag kollade lite på ett föredrag som var länkan någonstans här på sidan om intryck, och nån kvart därefter blev jag hungrig och skulle göra varma mackor, jag ställde ugnen på 200 C och gjorde mackorna, men när jag skulle ställa in dom i ugnen brännde jag mig, de känndes knappt nått dock, utan skvatt mest, nu är de ett vackert rött märke med en vit svullnad i mitten, de ser värre ut än vad de känndes.
Har även funderat över de fler gånger då tex mina kompisar slår sig, så ger dom ljud ifrån sig, medans jag är aldeles tyst och skvätter mer än jag får ont, vad beror de på?

Vad menar du med "skvätter"?

ja jag ger väl int från mig så mycket väsen heller även om det gör ont.gnuggar bara lite på det onda och lämnar det sen.

Skvätter = hoppar till

Dialekt?

MsTibbs skrev:Skvätter = hoppar till

Dialekt?

Värmländska? Min mammma brukade säga det, "oj vad jag skvatt", kul ord tycker jag.

Neko-chan skrev:Har även funderat över de fler gånger då tex mina kompisar slår sig, så ger dom ljud ifrån sig, medans jag är aldeles tyst och skvätter mer än jag får ont, vad beror de på?

Dom flesta människor vill att omgivningen ska veta när det känns smärtsamt ett ögonblick.

Mellanvärld skrev:Vad menar du med "skvätter"?

Typ, blir rädd och rycker till, som om nån skrämmer dig

Solitaria skrev:

MsTibbs skrev:Skvätter = hoppar till

Dialekt?

Värmländska? Min mammma brukade säga det, "oj vad jag skvatt", kul ord tycker jag.

Haha, nu lärde jag mig nått nytt trodde man ska skvatt/skvätter i hela sverige, men tydligen inte, men ja, jag är värmlänning

Neko-chan skrev:

Solitaria skrev:

MsTibbs skrev:Skvätter = hoppar till

Dialekt?

Värmländska? Min mammma brukade säga det, "oj vad jag skvatt", kul ord tycker jag.

Haha, nu lärde jag mig nått nytt trodde man ska skvatt/skvätter i hela sverige, men tydligen inte, men ja, jag är värmlänning

Funkar gott för en icke värmlänning som uttryck också

Ja jag fungerar också gärna så, skvätter till, men smärtan i sig bekommer mig nte så värst.

Jag tror jag har normal smärttolerans. Jag morrar som ett nyvaket sjölejon om jag får riktigt ont.

Jag svär och lever om som fan när jag gör illa mig, minst en person blev rädd trots att denne levt ihop med mig i flera år och trots att personen själv faktiskt betedde sig än värre och blev riktigt aggressiv.

Det varierar. Gör det riktigt ont (som när jag ramlade av hästen rakt ner på en harv och skadade ryggen) så blir jag helt tyst en lång stund tills smärtan går över. Jag förlorar helt förmågan att kommunicera så länge smärtan är som värst.

Bränner jag mig på en platta blir jag sur och svär och gormar. Likaså om jag slår i huvudet eller något liknande.

Födde barn gjorde jag utan att göra något väsen av mig, utan bedövning. Jag klagade bara lite på att jag började bli trött till slut. "Nu orkar jag inte mer", sade jag. "Jo, det gör du", sade barnmorskan.

svartamolnet skrev:Det varierar. Gör det riktigt ont (som när jag ramlade av hästen rakt ner på en harv och skadade ryggen) så blir jag helt tyst en lång stund tills smärtan går över. Jag förlorar helt förmågan att kommunicera så länge smärtan är som värst.

Jo, när det gör riktigt jävla ont så kan jag ibland inte att ge ett enda ljud ifrån mig, men om jag skär mig på ett papper eller gör illa mig på något annat 'löljigt' sätt brukar det bli jag bli desto mer högljudd.

Moderator:

Slog ihop med en tråd om samma ämne.