Onekligen.

(Sådant man inte ska ha sinne för som aspergare enligt många...)

Många aspergare upplever det intensivt att titta in i någons ögon. Det behöver för den sakens skull inte vara likvärdigt med en NT:s upplevelse. Verkar skilja en hel del mellan AS också.

ca skrev:Många aspergare upplever det intensivt att titta in i någons ögon. Det behöver för den sakens skull inte vara likvärdigt med en NT:s upplevelse. Verkar skilja en hel del mellan AS också.

Precis. Min personliga hypotes är att de flesta enter inte har en aning om vad ögonkontakt kan innebära.

Vissa personer av kvinnligt kön kan jag stirra mjukt i ögonen i timmar.
Då blir det inga svårigheter alls.
Hehe.

Jag brukar mest sitta och flacka med blicken

Ogillar ögonkontakt det känns konstigt. Tycker det räcker att titta åt någorlunda åt personens håll. Jag bor med min bonussyster, vi har känt varandra i lite mer än 10 år nu.
Hon hade problem med det i början och sa alltid "titta på mig, titta på mig" när vi hade någon allvarligare diskussion. Så till slut kände jag mig tvungen att göra det.
Vilket snart fick henne att påstå att jag stirrade.
Det är banne mig inte lätt, hur man gör blir det fel.
Numera har hon lärt sig att jag lyssnar och är med även om jag tittar åt ett annat håll.

VeganGeekGirl skrev:Numera har hon lärt sig att jag lyssnar och är med även om jag tittar åt ett annat håll.

Folks svårigheter att förstå det har varit ett problem för mig. Jag har svårt att koncentrera mig om jag måste vara stilla med fingrarna. Det stressar mig. Jag behöver pilla med mina naglar eller måla rutor i ett rutat block eller liknande. Varför tror folk att det betyder att jag inte lyssnar? Jag hör med mina öron, inte mina ögon.

Gillar inte att kolla folk i ögonen, inte ens människor jag känner väl, så som min familj. Folk uppfattar mig som blind ibland för jag kollar åt helt andra håll när jag pratar med någon, fäster aldrig blicken, utan virrar runt i hela rummet (om man är i ett rum alltså :p).

Kan heller inte läsa ett pappar med någon, då håller jag hellre huvudet åt motsatt håll och "vrider" ögonen dit.

Men det konstiga är att jag inte är rädd för att se folk i ögonen, men jag tappar fokus på talet och det känns som om jag ska börja hångla med personen eller något hahahaha. Tar ögonkontakt som om man är kär i personen typ :S

Psykologen har varit till hjälp med andra problem, så jag väljer att ignorera hans okunskap när det gäller min diagnos. Ingen läkare jag träffat har tvivlat det minsta på den och det är ju de som har rätt att ställa diagnos.

Jag träffade en läkare nyligen, som jag aldrig träffat förut. Han var lite rolig, för han sade att han nästan försökte krypa på golvet för att hamna under mig och kunna se mig i ögonen, men han fick ge upp. Hans teori var att jag var som en hund som lägger sig på rygg med svansen mellan benen. Jag visar att jag känner mig underlägsen.

Det ligger nog något i det. Jag har själv varit inne på att jag är som djuren i det fallet. Stirra någon i ögonen är hotfullt för de flesta djur. Det blir extra besvärligt för mig med ögonkontakt just när jag träffar läkare, psykologer och myndighetspersonal. Jag känner mig lite hotad av dem, eftersom jag är i en beroendeställning. Nja, psykologen har förstås ingen makt över mig, men man lämnar ju ut sig så fullständigt, så då är det lättare om man tittar bort. När jag går till läkaren med barnen tittar jag på honom. Då känner jag att jag måste verka som en normal mamma i deras ögon, för att tas på allvar.

Jag kan titta på familjen och andra som står mig nära utan problem. Jag kan också titta folk i ögonen när jag bestämmer mig för det i förväg, för att jag känner att jag behöver "spela NT". Men det är ansträngande att spela en roll, så sedan är jag väldigt trött.

Hyper skrev:Människor har 2 ögon.. ibland blir jag förvirrad och vet inte vilket öga man ska titta på när man pratar med nån. Brukar det hända er också? Är det vanligt för asperger, eller kan det bli så för "normala" människor också?

hahaaa, +5! folk skiftar blicken från öga till öga ganska ofta, verkar det som. själv är jag så upptagen med att fundera på hur länge jag måste hålla ögonkontakt, att jag tappar halva konversationen. och så försöker jag att undvika att stirra. jag gör tydligen det ibland. men vissa är ju faktiskt vindögda, och då blir det totalkaos. knepigast är, tycker jag, när nån skelar utåt, som marty feldman.

Har stora svårigheter med ögonkontakt. Problemet med mig är att jag har svårare att koncentrera mig på vad personen säger när jag kollar han/hon i ögonen, så det blir ofta så att jag kollar bredvid istället.

Jag kan verkligen inte titta folk i ögonen, men jag har lärt mig att titta på munnen på de jag gillar iaf.

Jag tittar ofta alldeles för länge, och det har inte något med att jag ogillar personen i fråga, jag fastnar bara med blicken, strävar numera efter att inte kolla på personer alls då det lett mig in i trubbel innan, dock när jag ser väldigt vackra människor (både män & kvinnor egentligen, även fast jag inte är attraherad av män) så blir det svårt att hålla ögonen borta då det helt enkelt är så intressant att bara kolla på dom och deras ansiktsdrag.

Hermione skrev:Jag har lärt mig att titta folk i ögonen. I början hade jag mycket svårt att göra det. När jag var yngre så rodnade jag när jag fick ögonkontakt.

Det händer mig än idag att jag gör det .

Tintomara Ariadne skrev:Min intuitiva känsla är dock att ögonkontakt är väldigt intimt, alldeles för intimt i många sammanhang. Flyktiga blickar med en avlägsen bekant eller en jobbkontakt är en sak, men om jag börjar lära känna någon närmare blir det genast svårare. Jag har fått det påpekat av en del vänner, att jag plötsligt började sända ut märkliga signaler som om jag undvek dem, just när de tyckte att de börjat lära känna mig. Finns det någon form av attraktion får ögonkontakt mig att känna mig naken.

Jag tror mig känna igen den där känslan av nakenhet du beskriver. För mig behöver det dock inte finnas en attraktion för att jag ska uppleva det på det viset, utan jag upplever det som att ögonkontakten gör att den andra liksom ser in i mig, ytterst obehagligt.

Det funkar ungefär såhär för mig: När jag lyssnar på en person som pratar så tittar jag på den. Ibland i ögonen, ibland någonannanstans. Jag har alltså gärna ögonkontakt med en person under tiden som den pratar; detta stör inte mitt lyssnande utan jag tittar på liknande sätt som jag kan titta på radion då jag lyssnar på den . Dock! Så fort personen ifråga tystnar behöver jag titta bort för att inte känna mig otroligt utelämnad. Jag tror att det kan vara så att jag föreställer mig att så länge personen pratar är den fokuserad på att just prata, och inte på mig (det är så jag själv funkar - då jag pratar fokuserar jag på att prata, inte på lyssnaren) men då den tystnar hamnar fokus på mig och den andra försöker se något i mig och jag blir superstressad för att jag inte kan hantera det.


När jag är ute och går eller liknande så beror det mycket på sinnesstämningen hur jag beter mig på ögonkontaktsområdet. Gott humör - tendens till att vara lite stirrig. Nere/ångest eller liknande - tittar inte alls på folk. Har också en liten noja kring hur man gör när man kommer gåendes och ser någon man känner komma mot en en bit iväg och den personen också ser en. När ska man börja titta? Det blir konstigt om man tittar bort för att titta först när man är alldeles nära, men stirra på personen hela tiden är å andra sidan ännu värre. Uh.

Jag minns att jag när jag var liten hade stora problem att förstå vad som egentligen menades med själva konceptet ögonkontakt, jag kunde inte greppa det där att man skulle titta in i ögonen och inte bara titta på dem så som man tittar på annat.

Samma här jag kollar nere mot marken&golvet när jag pratar med folk eller är ute och går....

Jag har visst inte förstått att det finns en mening med detta att titta någon i ögonen eller framför allt att man själv kan ha nytta av att göra det. Har inte hittat något sätt riktigt tidigare att veta hur jag ska göra när jag ser fr.a. någon jag bara är bekant/lite bekant med, på avstånd – om jag ska hälsa och i så fall hur. Alltså när det gäller avstånd så långt att det inte går att bara säga 'Hej', något som i annat fall fungerat.

Insåg för ett tag sedan något mycket enkelt som borde lösa detta problem – tittar jag på personen i fråga kan jag ju se hur den reagerar, om den ser mig, känner igen mig o.s.v. Hur jag kan ha missat detta förstår jag inte.

Någon mer än jag som glömt/inte insett att det finns just orsaker till att man ska ha ögonkontakt?

Jag har stora svårigheter att titta någon i ögonen, en väldigt kort stund funkar sen flackar min blick.
Att titta på pannan eller personens näsa blir det bara att jag tappar koncentrationen vad jag ska säga.
Jag struntar vad folk tycker.
Mitt ex stirra alltid länge in i ögonen.
Han gör det fortfarande när vi ses när han hämtar sonen och jag blir tokig på honom , jag har berättat för honom hur jobbigt jag tycker att det är men det går tydligen inte in.

Ögonkontakt är i min erfarenhet mest en vanesak och attitydsfråga. Hade stora problem med det förut men sen flera år tillbaka har inga problem med det på något sätt.

Jag har eventuellt motsatt problem. Stirrar människor i ögonen, åtminstone fått det påpekat för mig ett par gånger och något jag försöker tänka på. Gör en del människor obekväma. Fått för mig att det är en fördelaktig vana om man vill få kontakt med främmande kvinnor, möjligtvis inbillning. Kommer ofta på mig själv att jag stirrar in i ögonen när andra släpper blicken men inte alltid. Lite "läskigt psykfall" varning på det.

Jag har väldigt svårt med ögonkontakt. Jag får panik och obehagskänsla när jag har ögonkontakt så jag skippar det där med ögonkontakt.

Azo85 skrev:Jag har eventuellt motsatt problem. Stirrar människor i ögonen, åtminstone fått det påpekat för mig ett par gånger och något jag försöker tänka på. Gör en del människor obekväma. Fått för mig att det är en fördelaktig vana om man vill få kontakt med främmande kvinnor, möjligtvis inbillning. Kommer ofta på mig själv att jag stirrar in i ögonen när andra släpper blicken men inte alltid. Lite "läskigt psykfall" varning på det.

På vad sätt skulle det attrahera kvinnor att du stirrar på dem med en stinn själsdöd psykopatblick? Ler du samtidigt också? *ryser*.

Jag har inga problem med ögonkontakt, kan till och med (ofta) hända att jag stirrar och tittar på någon för länge i ögonen...

Måste tillägga att jag ofta inte ens tänker på att jag kollar så länge och intensivt i någons ögon. Ofta känns det inte som att jag kollar på något, jag bara har blicken där, men egentligen är jag någon Annanstanns.. svårt att förklara,, någon som förstår? xD

Nej, jag har inga problem. Men jag vet ju inte om andra tycker att jag tittar åt fel håll.
Jag tror att jag oftast inte tittar i ansiktet på folk jag pratar med. Jag kan titta 90 grader från dem, så att jag bara skymtar dem i kanten av synfältet. Kan folk tycka att det är konstigt?

Jag har sett att om jag sitter på passagerarplatsen i en bil och pratar med föraren, så tittar föraren åt mitt håll när vi pratar, medan jag tittar rakt fram. Föraren borde ha större anledning att titta rakt fram på vägen än jag.