treeman skrev:

kitsove skrev:Nya helt främmande sociala situationer blir skämmigt, "ingen aning vad jag gjorde men fel blev det" och det blir att överanalysera händelsen flera timmer flera dagar efteråt.

Jo det blir ju så.
Hehe

jupp. suger. händelsen snurrar som ett spår på en repig lp i huvet. hakar upp sig och börjar om, om och om igen... så är det för mej i alla fall

Japp för mig med. Antagligen för att det är så svårt att förstå sammanhanget runt orden. Folk verkar fläta in repliker i varandra och ha bra koll på vad den andre/de andra tänker. Jag kan en bra dag lyckas med detta helt kort, kanske av misstag eller för att jag hinner tänka i förväg av någon orsak. Känns bra, det flyter i någon minut. Men sedan är det som vanligt igen: jag tänker för länge (eller får låsning i huvudet) så den andre blir obekväm eller hinner byta ämne.. eller så flikar en tredje in något. Och vips är jag ute ur spelet. Värst kanske när jag fortsätter tänka på det där och kommer med replik för sent.. under tiden har de redan hunnit avverka två andra infall och ämnen.

Ny subtopic: jag tenderar att dra skämt som inte passar sig för att jag är lite för familjär innan jag lärt känna någon. Hör att någon ofta skämtar om A's frisyr t.ex.. då tar jag det till mig och hasplar ur mig en klumpig pik om det också. Eller tar det för långt, släpper inte temat i tid. Försöker jag desperat emulera de jag umgås med? Jag tror det. Nån som känner igen det?

Jag tycker det e jobbigt m spontana frågor. Finns ju inte sällan tusen svar...Hur ska jag välja snabbt? Ofta blir det tyst länge innan jag bestämt mig.

ca skrev:Ny subtopic: jag tenderar att dra skämt som inte passar sig för att jag är lite för familjär innan jag lärt känna någon. Hör att någon ofta skämtar om A's frisyr t.ex.. då tar jag det till mig och hasplar ur mig en klumpig pik om det också. Eller tar det för långt, släpper inte temat i tid. Försöker jag desperat emulera de jag umgås med? Jag tror det. Nån som känner igen det?

jaaadå. känner igen mej så det nästan gör ont. jag hakar på/blir för familjär för fort, och tror att jag "levererar" nåt fyndigt precis rätt, men bemöts av tystnad. ibland kommer dock skratten efter ett tag, när åhörarna bestämt sig för att mitt uttalande var så okonventionellt att det var lustigt.

och så har jag min egna specialitet - att berätta privata, intima, eller utlämnande saker för personer jag precis mött. ett par av mina grannar har slutat hälsa på mej efter sådana samtal, medan andra uppskattar min "gränslöshet", vilket skapar ett helt nytt problem; dom förväntar sig att jag ska vilja prata med dom närhelst vi möts. mitt sätt att undvika interaktion då är att stirra ner i marken och låtsas som om jag ingen ser.

prick skrev:

ca skrev:och så har jag min egna specialitet - att berätta privata, intima, eller utlämnande saker för personer jag precis mött. ett par av mina grannar har slutat hälsa på mej efter sådana samtal, medan andra uppskattar min "gränslöshet", vilket skapar ett helt nytt problem; dom förväntar sig att jag ska vilja prata med dom närhelst vi möts. mitt sätt att undvika interaktion då är att stirra ner i marken och låtsas som om jag ingen ser.

Att berätta alltför personliga saker är i mitt fall också ett stort problem. Även fast man försöker hålla tillbaka så lyckas man alltid kasta ur sig allt man tänker även om sådant som de allra flesta aldrig uttalar sig om. Det är som om det inte går att hindra :O

uppgift: att klippa ut två små fyrkanter ur ett vanligt papper.
verktyg: sax.

följande inträffar: det finns tre saxar i hushållet, men du har en av dem i åtanke. när du öppnar lådan där saxarna ska ligga finns där bara två; den du hade tänkt använda är borta. vad gör du? det mest logiska vore att ta någon av de andra saxarna. men det var ju inte de saxarna du skulle utföra uppgiften med. du letar febrilt efter den bortsprungna saxen, men kan inte hitta den. detta leder till så stor frustration att pappersklippningen inte blir av. den kan helt enkelt inte utföras utan "rätt" sax.

detta hände mej exakt nyss. nu, nykter, sitter jag och överväger att använda en annan sax, men hela min själ säger: "NEJ!" komik, inte sant?

prick skrev:uppgift: att klippa ut två små fyrkanter ur ett vanligt papper.
verktyg: sax.

följande inträffar: det finns tre saxar i hushållet, men du har en av dem i åtanke. när du öppnar lådan där saxarna ska ligga finns där bara två; den du hade tänkt använda är borta. vad gör du? det mest logiska vore att ta någon av de andra saxarna. men det var ju inte de saxarna du skulle utföra uppgiften med. du letar febrilt efter den bortsprungna saxen, men kan inte hitta den. detta leder till så stor frustration att pappersklippningen inte blir av. den kan helt enkelt inte utföras utan "rätt" sax.

detta hände mej exakt nyss. nu, nykter, sitter jag och överväger att använda en annan sax, men hela min själ säger: "NEJ!" komik, inte sant?

Då hade jag faktiskt tagit en annan sax

prick skrev:uppgift: att klippa ut två små fyrkanter ur ett vanligt papper.
verktyg: sax.

följande inträffar: det finns tre saxar i hushållet, men du har en av dem i åtanke. när du öppnar lådan där saxarna ska ligga finns där bara två; den du hade tänkt använda är borta. vad gör du? det mest logiska vore att ta någon av de andra saxarna. men det var ju inte de saxarna du skulle utföra uppgiften med. du letar febrilt efter den bortsprungna saxen, men kan inte hitta den. detta leder till så stor frustration att pappersklippningen inte blir av. den kan helt enkelt inte utföras utan "rätt" sax.

Ja, typ. Många analoga fall.

Och många gånger finns det en viktig lärdom i det också som bara den skulle göra att det inte gick att släppa. Särskilt inte som de flesta människor fullständigt skiter i att lära sig den sortens lärdomar. Som när människan i sin okuvliga vilja till fulhet och oförståelse har rivit något som hade kunnat räddas utan att det blev dyrare. Och där man hade kunnat bygga det man ville någon annanstans, som det fanns gott om. Särskilt i de fall det redan efter något årtionde inte visade sig hålla mycket högre halt än en pöl hundpiss (och inte heller ha motiverats av högre instinkter än så). Mycket av Central- och Östeuropas kulturhistoria har försvunnit på det viset. Med beräkning och avsikt, efter andra världskriget (som var illa nog). Och av vår egen, helt utan krig. Vad spelar det då för roll att brottstycken finns kvar? Man blir ju bara nedslagen av det med beräkning förstörda och nervös av att inte veta när det är resternas tur.

Bara som ett exempel.

Ecce homo. Species mea.

zingobang skrev:

prick skrev:

ca skrev:och så har jag min egna specialitet - att berätta privata, intima, eller utlämnande saker för personer jag precis mött. ett par av mina grannar har slutat hälsa på mej efter sådana samtal, medan andra uppskattar min "gränslöshet", vilket skapar ett helt nytt problem; dom förväntar sig att jag ska vilja prata med dom närhelst vi möts. mitt sätt att undvika interaktion då är att stirra ner i marken och låtsas som om jag ingen ser.

Att berätta alltför personliga saker är i mitt fall också ett stort problem. Även fast man försöker hålla tillbaka så lyckas man alltid kasta ur sig allt man tänker även om sådant som de allra flesta aldrig uttalar sig om. Det är som om det inte går att hindra :O

Stor igenkänning på det här. Jag har de senaste fem åren börjat lära mig att knipa igen men det är inte alltid jag lyckas. Ger lätt förtroenden åt helt fel personer. Naivt tror jag att alla vill väl och så blir jag fruktansvärt ledsen och förvånad när de använder de vapen jag så villigt har gett dem mot mig.
Som tur är har jag också några få vänner som dels inte använder mina förtroenden emot mig och dels vänligt säger till mig om jag öppnar mig för mycket.

Så kan jag också göra, berätta för mycket för folk alltså. Upptäcker att jag sitter och maler och maler om mig själv eller mina barn och jag avskyr när jag gör så, men det bara blir, liksom. Sen har jag ofta väldigt ont i huvudet efter att ha pratat med folk, särskilt om jag tyckte det var kul att prata med dem. Jag blir upphetsad och hjärtat slår och jag blir högrörd i ansiktet. Tar ett bra tag innan jag "landar" efter en sådan händelse (räcker med en liten diskussion på dagis när jag ska hämta ungarna), jag blir jättestressad. Någon som känner igen sig i detta?

Zombie skrev:Särskilt inte som de flesta människor fullständigt skiter i att lära sig den sortens lärdomar.

Jag tycker att det här var lite väl hårt uttryckt, en del har inte förmågan helt enkelt!

Anna med fyra skrev:Någon som känner igen sig i detta?

Definitivt!

Anna med fyra skrev:Sen har jag ofta väldigt ont i huvudet efter att ha pratat med folk, särskilt om jag tyckte det var kul att prata med dem. Jag blir upphetsad och hjärtat slår och jag blir högrörd i ansiktet. Tar ett bra tag innan jag "landar" efter en sådan händelse (räcker med en liten diskussion på dagis när jag ska hämta ungarna), jag blir jättestressad.

Det känner jag igen mig i.

Hehe härlig tråd! Känner igen mig i mycket, vilket är lite läskigt ändå. Skummade bara igenom mest så vet inte om någon annan också skrivit detta men jag tänker ofta mycket när jag ute och går. På sommaren är det så lätt att slippa bry sig om vart man har ögonen för jag har konstant solglasögon på mig men kommer ändå på mig själv med att tänka "Vart ska jag titta!" och till slut tittar jag ner i marken fast att personen jag möter inte har en aning om vart jag har ögonen.

Sedan en annan sak jag ofta tänker på är när jag går på en gata där det inte går någon mer än jag och en annan lite längre fram. Jag går fortare och börjar undra om jag ska gå förbi, sakta ner eller hoppas på att personen tar en annan väg. Tycker det känns så pinsamt att bara gå förbi någon sådär.

En annan sak som jag alltid gör när jag går är att jag börjar tänka för mycket på hur jag går. Har problem med mina fötter och ben och går inåt med fötterna vilket medför att jag lätt snubblar över mig själv. Samtidigt ska man ju få armarna att röra sig någorlunda i takt. Har jag fickor är det lätt för då trycker jag in händerna där men annars brukar jag hålla ena handen på väskremmen och dingla med den andra. Men ibland börjar jag tänka för mycket och så kommer armen i otakt med benen och då börjar jag tänka att det där måste se förbannat dumt ut och så pillar jag lite i håret eller nåt och försöker få armen tillbaka i takt igen

Åh, en sak jag kom på som jag ofta gör är att när jag sitter på bussen börjar det alltid klia någonstans. Kliar men det slutar inte eller så kliar det på något annat ställe och jag sitter och försöker vänta tills det slutat men så sitter jag och kliar som en galning. Tänker ofta att någon måste se det och undra vad det är för fel på mig.

För att inte tänka så mycket på hur jag sitter, ser ut mm när jag är bland folk och t ex pratar eller bara är närvarande, brukar jag ofta sitta och pilla på armband, ringar eller halsband jag har på mig.

En sista sak. Jag "pratar" ofta mycket med mig själv i mina tankar och kan sitta och tänka ihop konversationer och meningar som jag tycker är fyndiga. Men när jag sedan får tillfälle att säga dem blir det oftast fel och låter fel och så blir det pinsamt och jag vet inte hur jag ska göra efteråt. Händer ofta. Sedan brukar jag prata långt innan jag tänkt färdigt meningar vilket gör att jag kan låta ganska korkad. Ehm ja...

Anna med fyra skrev:Så kan jag också göra, berätta för mycket för folk alltså. Upptäcker att jag sitter och maler och maler om mig själv eller mina barn och jag avskyr när jag gör så, men det bara blir, liksom. Sen har jag ofta väldigt ont i huvudet efter att ha pratat med folk, särskilt om jag tyckte det var kul att prata med dem. Jag blir upphetsad och hjärtat slår och jag blir högrörd i ansiktet. Tar ett bra tag innan jag "landar" efter en sådan händelse (räcker med en liten diskussion på dagis när jag ska hämta ungarna), jag blir jättestressad. Någon som känner igen sig i detta?

Oh ja!

Jag känner igen mig väldigt mycket i inlägget precis här ovanför också.

Jag kan mala på, men gör det väldigt sällan. Snarare dödar jag stämningen med tystnad. Det är också en sorts monotoni... saknar förmågan att hela tiden snacka, så det är skönt när man träffar folk som inte har något emot pauser. Därav fungerar jag även bra konversationsmässigt med folk som pladdrar oavbrutet.

1. Kollar oftast ner i backen när jag går för att slippa kolla på människor jag möter.
2. Drar "opassande" skämt.
3. Blir nervös om jag tex. ska vänta på en busshållplats med en massa okända människor.
4. Svårt att komma på bra samtalsämnen med okända. Tycker det mesta är bullshit. Sen anstränger jag mig inte speciellt mycket heller.

sussi83, gör på liknande sätt, fast har blivit lite mer självsäker och tittar inte i marken lika mycket längre. Faktiskt är ett tidsfördriv för mig att titta på folk när jag går någonstans nu, men helst ska det vara stadsmiljö där jag känner mig anonym och folk bara svischar förbi. Jobbigare då när man ska stå och vänta på perronger, busshållplatser m.m. Tenderar att dissociera lite grann, dvs gå in i mig själv och stå väldigt stilla eller bara vara borta i tankar. Enklast att hantera det så.

ca skrev:sussi83, gör på liknande sätt, fast har blivit lite mer självsäker och tittar inte i marken lika mycket längre.

Störde mig extremt på att jag gjorde det, kollade i marken. Så jag gav mig fan på att inte göra det mer.

Nu går jag med hakan högt som f-n. Bara för att jag känner för det. Obehagligt lite ibland, men det är lugnt.

En del glor på mig som om de undrar hur jag kan undvika att "någonsin" böja huvet neråt.
Fast NT ser jag oftast som roliga små saker... inget jag bryr mig om speciellt mycket mer...
deras "Big Brother" skit och 1.000.000 andra skumma skitsaker.


Det är bra att ha uppsikt över omgivningen. Minskar tex risken att bli överkörd av ett rattfyllo, som kanske diggar "Big Brother".

Generaliseringar haglar som spjut under ett stormanfall.

[OT]

Miche skrev:

Zombie skrev:Särskilt inte som de flesta människor fullständigt skiter i att lära sig den sortens lärdomar.

Jag tycker att det här var lite väl hårt uttryckt, en del har inte förmågan helt enkelt!

Jag vet det. Och jag kan "allt" om indoktrinering och undanhållande av bedömningsredskap, system som blir självgående och vattentäta skott mellan olika klasser/kretsar i ett samhälle. Orkar inte vara diplomatisk jämt.

[/OT]

Hundralappen skrev:

Peace skrev:Inte prata med mig själv ljudligt, så att andra hör. Däremot "pratar" jag med mig själv hela tiden inuti mitt huvud, med min inre röst.

Jag menar inte stå och vrålskrika
Prata innombords gör jag hela tiden. Jag menade mer i sängen som att viska/tänka typ.
Fast det kanske alla gör..

'


Det stämmer jag pratar ibland för mig själv speciellt när jag mår dåligt eller får ångest då kan jag säga " det är inte klokt " skönt att vaeta att man inte är ensam om det

Jag pratar i princip inte alls med mig själv. Ingen inre röst att tala om (pun not intended). Tänker för det mesta i visuella intryck och abstrakta associationer. Mest fragmentariska stillbilder, "situationer" snarare än "berättelser". Tror detta är orsaken till att jag är dålig på att återberätta händelser på ett sammanhängande sätt. I stället beskriver jag en hög av intryck och associationer, mer som att beskriva en tavla..

Detta kanske inte alls har med AS atr göra men tänkte bara erbjuda något att jämföra och kontrastera med.

Miche skrev:

prick skrev:man frågar grannen (i tvättstugan) vad som menas med alternativet "skåptorrt" på torktumlaren. hur det skiljer sig från "torrt"; "torrt kan ju bara betyda en sak - torrt. annars är det fuktigt." med tillägget: "och vad är då i så fall skillnaden mellan 'skåptorrt' och 'stryktorrt'?"

Ganska enkelt om du tänker efter.

Stryktorrt är det när det finns lite fukt kvar som gör det enklare att stryka (utan ånga) och bör då alltså endast användas för tvätt som du tänker stryka.

Skåptorrt är det när det är så torrt att det går att lägga in i skåp (och lådor) direkt utan att riskera att det möglar (som kan hända med stryktorr tvätt som läggs in i ett oventilerat utrymme).

Jag trodde skåpstort menades att de blir lika torrt som om man torkar det i torkskåp. Eller att man torkar det i torkskåp, eller finns det en knapp på torktumlare som heter skåptorrt?

Jag kan inte stå i kassan bli stressad av vad folk tänker om mig om det tar tid lika så är det i alla olika köer, samt när jag går stannar jag gärna upp så folk få gå förbi mig. Då känner jag mig ännu dummare.

Jag går på tå, bokstavligen! En smygande gångstil så att säga.

Störs av högt ljud, eller många röster samtidigt. Att gå på ett dagis är en pina.

Jag har två barn - hatar dom obligatoriska föräldraträffarna. Eller aktiviteter där föräldrar förväntas ställa upp.

Fattar inte ironi, och gillar inte komedier.

Låtsas att inte känna igen folk, så att jag slipper hälsa.

Saknar identitet och plagierar ofta andra. "konfigurerar om mig" då och då.

Är en sökare, och letar efter en gemenskap på olika sätt.

Är nästan manisk när jag hittar ett nytt intresse, måste lära mig allt, förstå hur det fungerar.

Min fru ställer inte tillbaka saker på den plats hon tog dem ifrån. En kastrull kan ibland vara i ett visst skåp, ibland ett annat. Det driver mig till vansinne.

Jag har lärt mig hur man förväntas uppträda och småprata, och gör det för att vara som andra. Men det känns fullständigt onaturligt för mig.

Om det exempelvis är en frågesport, och jag kan nästan alla svaren, ska jag svara då? Då kanske folk tycker att man är en besserwisser. Bättre och vara tyst, fast då kanske andra tror att jag är dum.

Alla dessa val... -"Kan du stänga fönstret?" Hmm... Vad menas om jag kan? Visst, man vrider handtaget till vänster, och sedan är det stängt... Eller kanske dom ville att jag skulle stänga det?
Hmmm... Val 1 = 30 poäng, Val 2 = 50 poäng. Det måste vara alternativ två... Jag går och stänger fönstret.
Jippi, jag gissade rätt.

Känns det igen?