Hej!
Jag är 31 år gammal och har aldrig varit hemligt förälskad. Jag har rätt många gånger under mina år som relativt attraktiv och underhållande människa varit med om att män kommer fram sådär 4 år efter att vi slutat vara kompisar och sagt "åh, jag var så kääär i dig när vi var yngre!". Oftast är dessa män fd. kompisar som jag under tiden vi va kompisar räknade som väldigt, väldigt nära vänner. Min reaktion på att få reda på att de varit smygbetuttade i mig har varit ilska. För jag känner att där har jag suttit och trott att de varit värsta bra kompisen när de egentligen haft baktankar med att umgås med mig. Men de har tydligen inte tillräckligt med respekt för att låta mig motta informationen. Som faktiskt är viktig för mig att ha. Jag har alltid själv varit nästan för öppen med att jag varit intresserad av den jag varit intresserad av. Smygning är inte min starka sida

Jag börjar undra om det är min asperger-ärlighet som gör att jag aldrig stuckit under stol med vad jag känt. Så nu undrar jag hur det är med andra aspies... Är det jag som är den enda som överhuvudtaget inte förstår mig på hemliga känslor?

Du kanske inte förstår vad det dolda budskapet, och missar att de är förälskade i dig. Hemligt förälskad är inte det en aspergares eviga förbannelse.

De kan inte hjälpa det. De trodde antagligen att de inte hade någon chans hos dig. De hade för dåligt självförtroende för att våga visa sina känslor. Kanske var de rädda att förlora din vänskap också.

Så var det för mig hela uppväxten, tills jag vågade skriva vad jag kände för någon tack vare ett chat-program. Då var jag 20 år och fick min första pojkvän (som nu är min man). I mitt fall var det inte oärlighet, utan rädsla för att bli avvisad.

Se det inte nödvändigtvis som baktankar. Se det också som att de kanske inte har velat riskera vänskapen. Kanske tyckte de också att de var tydliga nog för att du skulle fatta fast du aldrig förstod något.

Ja, jag har full förståelse för att gömma på känlsor för tro det eller ej det gör ONT att bli bryskt avvisad om det betyder något för en och då väntar man gärna på att tecken ska komma som säger att det är ok att säga det där man egentligen vill säga.

Sluta förslagsvis klanka på folk som tycker om dig på något oskyldigt sätt som är "fel". Det är inte som att något förväntas av dig i detta stadiet. Kalla det dåligt självförtroende men folk har det och det ska de som har det inte få (mer) skit för. Det finns människor som är bottenlöst ensamna där ute och så går andra som du och säger att någon har tyckt om en på fel sätt. Det känns så väldigt otacksamt.

Snus skrev:Jag börjar undra om det är min asperger-ärlighet som gör att jag aldrig stuckit under stol med vad jag känt. Så nu undrar jag hur det är med andra aspies... Är det jag som är den enda som överhuvudtaget inte förstår mig på hemliga känslor?

Har AS. Jag säger ungefär alltid rakt ut om jag är kär i någon, eller åtminstone så säger jag en enorm bunt med komplimanger som beskriver hur jag känner för den andra.

Rakt på sak.

Bli avvissad gör ont men leva gör ont också. Jag är inte rädd för smärta.

DIProgan skrev:Ja, jag har full förståelse för att gömma på känlsor för tro det eller ej det gör ONT att bli bryskt avvisad om det betyder något för en och då väntar man gärna på att tecken ska komma som säger att det är ok att säga det där man egentligen vill säga.

Sluta förslagsvis klanka på folk som tycker om dig på något oskyldigt sätt som är "fel". Det är inte som att något förväntas av dig i detta stadiet. Kalla det dåligt självförtroende men folk har det och det ska de som har det inte få (mer) skit för. Det finns människor som är bottenlöst ensamna där ute och så går andra som du och säger att någon har tyckt om en på fel sätt. Det känns så väldigt otacksamt.

Tro det eller ej, men då jag själv alltid varit öppen med mina känslor så har även jag blivit avvisad. Faktiskt mer än en gång, då jag istället för att gå runt och vänta på nån hint har berättat hur jag känt direkt då jag märkt det.

Att jag reagerat med ilska har helt enkelt haft att göra med att de inte litat på mig och vågat vara raka o ärliga, vilket gör att jag ifrågasätter om det fanns någon vänskap överhuvudtaget. Detta för att jag ser ärlighet som något viktigt i vänskapsrelationer.

Det gör mig också förvirrad att få information om fd. känslor dumpade i knät massa år senare. För vad ska jag göra med informationen då? Det är för mig totalt meningslös information. Om jag haft den när känslorna var kvar hade jag kunnat agera utifrån den info jag hade, men när känslorna svalnat så tycker jag att de kan fortsätta vara hemliga, för de gör ju varken till eller från

Är det vanligt att inte vilja ha en relation med den man är intresserad av förresten? För om jag är intresserad av nån så vill jag ju det, och för att den ska kunna ta ställning till om den vill ha en relation till mig så är det ju bra om jag berättar att jag är öppen för möjligheten. Så tänker jag.

Jag är dock mycket medveten om att inte alla i hela världen tänker som jag.

Bjäbbmonstret skrev:Se det inte nödvändigtvis som baktankar. Se det också som att de kanske inte har velat riskera vänskapen. Kanske tyckte de också att de var tydliga nog för att du skulle fatta fast du aldrig förstod något.

Jag ska försöka:)
Men jag tror inte på vänskap utan ärlighet, så det kommer bli svårt:)

svartamolnet skrev:De kan inte hjälpa det. De trodde antagligen att de inte hade någon chans hos dig. De hade för dåligt självförtroende för att våga visa sina känslor. Kanske var de rädda att förlora din vänskap också.

Så var det för mig hela uppväxten, tills jag vågade skriva vad jag kände för någon tack vare ett chat-program. Då var jag 20 år och fick min första pojkvän (som nu är min man). I mitt fall var det inte oärlighet, utan rädsla för att bli avvisad.

Fast med facit i hand är det ju flera av dem som förlorat min vänskap pga. det dåliga självförtroendet. För att de inte orkat "bara" va kompis med mig, och börjat undvika mig utan nån förklaring. I 2 av fallen är jag helt säker på att om jag vetat om deras känslor så hade jag verkligen övervägt att inleda en relation med dem, då jag räknade dem som extremt nära vänner och verkligen älskade dem. Jag hade absolut kastat bort de killar jag dejtade dem båda. (Kanske ska klargöra att det rör sig om helt olika tillfällen.)

Men då jag bara såg dem som vänner och inte hade en aning om att vår relation hade kunnat förvandlas till något annat så försvann ju vänskapen också.

Kanske ska avslöja att min pojkvän faktiskt var min bästa vän i flera år innan vi blev ett par. En kväll hade jag krängt på mig en extremt vågad klänning för att ragga upp en bekant som jag hade span på, hade nästan lite tunnelseende. Då kom min nuvarande fram & sa: Alltså, du är som vanligt snyggast på hela stället, jag önskar att du var min på riktigt, för jag hade varit så himla stolt över att du älskade mig. Jag sa: Men jag älskar ju redan dig?

Jag gick förvirrad därifrån och var helt överväldigad. Så dagen efter gick jag hem till honom i myskläder (fula som stryk) o frågade om jag fortfarande var snyggast. Sen dess har vi varit ett par.

Snus skrev:
Att jag reagerat med ilska har helt enkelt haft att göra med att de inte litat på mig och vågat vara raka o ärliga, vilket gör att jag ifrågasätter om det fanns någon vänskap överhuvudtaget. Detta för att jag ser ärlighet som något viktigt i vänskapsrelationer.

Jag har full förståelse för dina killkompisars beteende och det du beskriver är en vanlig situation. Dåligt självförtroende och mänskliga brister i allmänhet gör att killar inte vågar visa det eller tala om det för dig.

Med sånt här är läget väldigt olika för män och kvinnor. Nu sticker jag ut hakan lite grann men jag hävdar att det är svårt för en kille att "bara" vara nära vän med en attraktiv snygg kvinna under en längre tid. Det kommer nästan alltid in andra känslor.


Jag tror att dina krav på ärlighet och att bli arg på folk för att dom hemlighållit känslor är att ha väldigt höga krav på vänskap...

Snus skrev:Är det vanligt att inte vilja ha en relation med den man är intresserad av förresten? För om jag är intresserad av nån så vill jag ju det, och för att den ska kunna ta ställning till om den vill ha en relation till mig så är det ju bra om jag berättar att jag är öppen för möjligheten. Så tänker jag.

Jag är dock mycket medveten om att inte alla i hela världen tänker som jag.

Nä. Om du lyckas leva efter det där så har du lyckas göra det enkelt dig. För de flesta så är det inte så enkelt.

Alltså....att berätta för någon som inte är intresserad av att man är intresserad av den personen betyder i de allra flesta fall att personen är putz väck - att den flyr och så har man inte någon vän mera. Det finns ytterst få personer som kan hantera en sådan situation. Det kanske inte är någon slump att en av de få jag känt som har kunnat hantera det är aspergare. Han lyssnar till vad jag säger och ignorerar vad jag eventuellt visar. Andra killar blir rädda för känslomässiga komplikationer och drar sig undan.

Moggy skrev:Jag har full förståelse för dina killkompisars beteende och det du beskriver är en vanlig situation. Dåligt självförtroende och mänskliga brister i allmänhet gör att killar inte vågar visa det eller tala om det för dig.

Med sånt här är läget väldigt olika för män och kvinnor. Nu sticker jag ut hakan lite grann men jag hävdar att det är svårt för en kille att "bara" vara nära vän med en attraktiv snygg kvinna under en längre tid. Det kommer nästan alltid in andra känslor.

Jag tror att dina krav på ärlighet och att bli arg på folk för att dom hemlighållit känslor är att ha väldigt höga krav på vänskap...

Jag tror att du har rätt i mycket. Jag måste dock klargöra att jag inte aktivt visar ilska när folk ger mig "åh, så kär jag var"-information. Jag nickar o ser neutral ut och säger kanske "märkvärdigt" eller "där ser man". Det är inombords jag knyter nävarna och kokar lite

Moggy skrev:Nä. Om du lyckas leva efter det där så har du lyckas göra det enkelt dig. För de flesta så är det inte så enkelt.

Coolt! Jag brukar tycka att det är rätt komplicerat att vara jag, så det känns skönt att få reda på att jag haft det enklare än genomsnittet på nått plan

En annan sak i sammanhanget. Kanske sticker ut hakan lite igen...men...kvinnor kan vara ganska duktiga att dra till sig manliga vänner genom ett öppet, flirtigt och charmigt sätt. Tjejen har ett sätt som är väldigt lockande men hon själv verkar tro att det "bara" handlar om vänskap fast hon i umgänget ständigt "trycker på vissa knappar". En del killar har inte styrka och kontroll att handskas med sånt. Ett leende från en attraktiv kvinna tar sig lätt genom många killars murar...