När familjen inte förstår, hur får man hjälp?
107 inlägg
• Sida 1 av 5 • 1, 2, 3, 4, 5
När familjen inte förstår, hur får man hjälp?
Hej.
Har inte skrivit speciellt mycket här men tänkte prova att göra det.
Jag är en 27 år gammal tjej och utreds just nu för AS. Skulle vilja veta om fler här har extrem social förbi och hur ni idag klarar av arbete/studier etc?
Jag studerade på folkhögskola men blir i Juni utkastad eftersom jag har haft för hög frånvaro. Har svårt för att komma in i nya rutiner och stanna i dem, för varje gång vi har lov, fortsätter jag helt enkelt med att ha lov.
Detta kommer leda till en arbetslöshet som jag är fruktansvärt rädd för. Jag har tidigare misslyckats med att klara av tidigare skolgång, sommarjobb och praktiker jag haft då min sociala förbi tar över mig. Ibland vet jag inte ens varför jag går där ifrån. Kommer alltid dit när jag ska vara där men efter ett tag klarar jag inte av att vara social och går bara hem, ingen förklarar heller vad exakt det är jag ska göra och verkar förvänta sig att jag ska veta det. Sommarjobbet jag haft klarade jag jättebra eftersom jag kände en tjej där sedan innan och eftersom hon var medveten om min problematik slapp jag ta kassan eller hamna i situationer där jag direkt behövde bemöta folk. De ansåg sig tycka jag var duktig och noggrann men en dag föll jag ihop, trodde jag skulle dö, min första panikångestattack. De slutade tyvärr inte komma och chefen beslutade sig för att ge mina timmar till någon annan fastän jag bad och böna för att behålla min plats.
Min familj har ingen som helst förståelse för min problematik utan tror att alla människor fungerar precis som dom eller att det finns en speciell förklaring bakom allting. (jag har haft det jobbigt hemma som barn/ungdom), jag har inte alltid varit så här. Jag har kunnat vara bland folk även om jag alltid mått dåligt över extremt stora grupper eller känt obehag i mindre sådana. Jag har haft mycket vänner, eller jag trodde så, men förstår idag att jag var mobbad under den tiden. Jag förstod inte sarkasm eller var bra på att läsa människor men har alltid intalat mig att jag var bra på det.
Saker som brukade vara enklare,som att sätta sig på ett tåg, tar idag emot väldigt,väldigt mycket. Så idag hade jag en konversation med min syster där hon inte alls kunde förstå hur något kunde bli svårare med tiden,hon erbjöd mig ett jobb och min enda tanke var "nejnejnej då måste jag pendla både med tåg och buss, jag vet inte vart jag ska och sedan kommer det bli som vanligt att de förväntar sig att jag ska förstå vad jag ska göra i situationer när jag i själva verket inte begriper någonting". Hon erbjöd sig att köra mig dit och då lättade det lite men hon tog snabbt tillbaka det och sa att hon "testade" mig. Detta knäckte mig helt och hållet. Det är alltid så med min familj, de har noll förståelse för mig och kommer alltid med de mest idiotiska lösningar på mina problem.
I juni slutar jag skolan, då kommer jag stå där utan någonting, jag är rädd för precis allt och samtidigt livrädd för att bli som min morbror som idag lever i en helt annan värld. Dragen jag har finns i familjen så jag förväntar mig inte att de ska förstå. Var och en utgår ifrån hur de själva känner och förväntar sig att andra människor fungerar likadant.
De kommer hit på lördag för att jag fyller år och de kommer älta och älta och pressa mig och säga att jag aldrig kommer bli någonting om jag inte gör exakt som de föreslår och de kommer förstöra hela den dagen och när jag går därifrån kommer jag inte höra från dom på ett år eller så, precis som vanligt. Klarat mig så bättre utan dem.
Förlåt, vet att detta var långt, men vill så gärna veta om någon annan har liknande problematik och hur ni har lyckats ta er ut ur det/ plågat er igenom det.
Jag vill inte bli hemlös,mitt hem är mitt allt, min enda trygghet.
Har inte skrivit speciellt mycket här men tänkte prova att göra det.
Jag är en 27 år gammal tjej och utreds just nu för AS. Skulle vilja veta om fler här har extrem social förbi och hur ni idag klarar av arbete/studier etc?
Jag studerade på folkhögskola men blir i Juni utkastad eftersom jag har haft för hög frånvaro. Har svårt för att komma in i nya rutiner och stanna i dem, för varje gång vi har lov, fortsätter jag helt enkelt med att ha lov.
Detta kommer leda till en arbetslöshet som jag är fruktansvärt rädd för. Jag har tidigare misslyckats med att klara av tidigare skolgång, sommarjobb och praktiker jag haft då min sociala förbi tar över mig. Ibland vet jag inte ens varför jag går där ifrån. Kommer alltid dit när jag ska vara där men efter ett tag klarar jag inte av att vara social och går bara hem, ingen förklarar heller vad exakt det är jag ska göra och verkar förvänta sig att jag ska veta det. Sommarjobbet jag haft klarade jag jättebra eftersom jag kände en tjej där sedan innan och eftersom hon var medveten om min problematik slapp jag ta kassan eller hamna i situationer där jag direkt behövde bemöta folk. De ansåg sig tycka jag var duktig och noggrann men en dag föll jag ihop, trodde jag skulle dö, min första panikångestattack. De slutade tyvärr inte komma och chefen beslutade sig för att ge mina timmar till någon annan fastän jag bad och böna för att behålla min plats.
Min familj har ingen som helst förståelse för min problematik utan tror att alla människor fungerar precis som dom eller att det finns en speciell förklaring bakom allting. (jag har haft det jobbigt hemma som barn/ungdom), jag har inte alltid varit så här. Jag har kunnat vara bland folk även om jag alltid mått dåligt över extremt stora grupper eller känt obehag i mindre sådana. Jag har haft mycket vänner, eller jag trodde så, men förstår idag att jag var mobbad under den tiden. Jag förstod inte sarkasm eller var bra på att läsa människor men har alltid intalat mig att jag var bra på det.
Saker som brukade vara enklare,som att sätta sig på ett tåg, tar idag emot väldigt,väldigt mycket. Så idag hade jag en konversation med min syster där hon inte alls kunde förstå hur något kunde bli svårare med tiden,hon erbjöd mig ett jobb och min enda tanke var "nejnejnej då måste jag pendla både med tåg och buss, jag vet inte vart jag ska och sedan kommer det bli som vanligt att de förväntar sig att jag ska förstå vad jag ska göra i situationer när jag i själva verket inte begriper någonting". Hon erbjöd sig att köra mig dit och då lättade det lite men hon tog snabbt tillbaka det och sa att hon "testade" mig. Detta knäckte mig helt och hållet. Det är alltid så med min familj, de har noll förståelse för mig och kommer alltid med de mest idiotiska lösningar på mina problem.
I juni slutar jag skolan, då kommer jag stå där utan någonting, jag är rädd för precis allt och samtidigt livrädd för att bli som min morbror som idag lever i en helt annan värld. Dragen jag har finns i familjen så jag förväntar mig inte att de ska förstå. Var och en utgår ifrån hur de själva känner och förväntar sig att andra människor fungerar likadant.
De kommer hit på lördag för att jag fyller år och de kommer älta och älta och pressa mig och säga att jag aldrig kommer bli någonting om jag inte gör exakt som de föreslår och de kommer förstöra hela den dagen och när jag går därifrån kommer jag inte höra från dom på ett år eller så, precis som vanligt. Klarat mig så bättre utan dem.
Förlåt, vet att detta var långt, men vill så gärna veta om någon annan har liknande problematik och hur ni har lyckats ta er ut ur det/ plågat er igenom det.
Jag vill inte bli hemlös,mitt hem är mitt allt, min enda trygghet.
Re: När familjen inte förstår, hur får man hjälp?
zero_me skrev:Min familj har ingen som helst förståelse för min problematik utan tror att alla människor fungerar precis som dom
NT ("normala") har enorma brister i empati och sympati. De saknar grundläggande funktioner i hjärnan. Det finns en på forumet som har nickname "Sighvard" nåt som skrivit en bok om dom.
"Psykopater" nånting heter den. Vill du veta mer så skicka PM så tar jag reda på exakt info.
Att läsa om psykopater kan få en att sluta undra varför människor är onda så ofta.
zero_me skrev: Var och en utgår ifrån hur de själva känner och förväntar sig att andra människor fungerar likadant.
Återigen det med NT och psykopati.
Jag hade svår Social Fobi tills för några år sedan när jag insåg att de flesta människor beter sig som stora mer eller mindre psykopatiska svin. Då blev jag så äcklad av deras betéende så jag slutade bry mig om deras "fejkade psykopatiska mask" dom bär. Det är ett skal. Under detta skal finns deras själ/livsenergi och den är ren.
Re: När familjen inte förstår, hur får man hjälp?
Jag kan också se mig själv som egoist. Eller ja, jag vet inte hur man ska svara i de formulären jag fick idag. Tex: "kan du sätta dig in i andras situation" eller "är du en medkännande person".
Jag försöker ju förstå andra men det är svårt. Jag fejkar dock inte vad jag känner. Som till exempel så hade en i min klass förlorat sin 2 åriga son i en brand. Folk sprang runt och grät och skulle hålla en tyst minut osv, jag kunde inte alls sätta mig in i hennes situation och det kändes mest som att de som sprang runt och grät tyckte mer synd om sig själva än om henne och hennes familj. Därför vet jag inte hur jag ska svara på de frågorna.
Om jag ser på en film som är enormt emotionell så påverkas jag att bli emotionell och ofta ledsen men har svårt att sätta ord på vad det är jag känner och varför. Jag relaterar inte alls till mig själv utan känner för just den karaktären.
Jag försöker ju förstå andra men det är svårt. Jag fejkar dock inte vad jag känner. Som till exempel så hade en i min klass förlorat sin 2 åriga son i en brand. Folk sprang runt och grät och skulle hålla en tyst minut osv, jag kunde inte alls sätta mig in i hennes situation och det kändes mest som att de som sprang runt och grät tyckte mer synd om sig själva än om henne och hennes familj. Därför vet jag inte hur jag ska svara på de frågorna.
Om jag ser på en film som är enormt emotionell så påverkas jag att bli emotionell och ofta ledsen men har svårt att sätta ord på vad det är jag känner och varför. Jag relaterar inte alls till mig själv utan känner för just den karaktären.
Re: När familjen inte förstår, hur får man hjälp?
Du är precis lika mycket värd som vilken annan människa som helst.
Och jag tror du kommer hitta en lösning på det du vill
Och jag tror du kommer hitta en lösning på det du vill
Re: När familjen inte förstår, hur får man hjälp?
zero_me skrev:Jag kan också se mig själv som egoist. Eller ja, jag vet inte hur man ska svara i de formulären jag fick idag. Tex: "kan du sätta dig in i andras situation" eller "är du en medkännande person".
Jag försöker ju förstå andra men det är svårt. Jag fejkar dock inte vad jag känner. Som till exempel så hade en i min klass förlorat sin 2 åriga son i en brand. Folk sprang runt och grät och skulle hålla en tyst minut osv, jag kunde inte alls sätta mig in i hennes situation och det kändes mest som att de som sprang runt och grät tyckte mer synd om sig själva än om henne och hennes familj. Därför vet jag inte hur jag ska svara på de frågorna.
Om jag ser på en film som är enormt emotionell så påverkas jag att bli emotionell och ofta ledsen men har svårt att sätta ord på vad det är jag känner och varför. Jag relaterar inte alls till mig själv utan känner för just den karaktären.
Förstår vad du menar. Du är mer äkta än "dom" du beskriver.
Och jag blir också påverkad starkt av vissa filmer. Kan gråta ibland...
Re: När familjen inte förstår, hur får man hjälp?
Bara känner på mig att den här utredningen kommer sluta i katastrof, i allafall när det kommer till punkten där de ska blanda in min familj i det hela. Ingen kan helt enkelt komma överens om hur jag var som liten. Från min mammas synvinkel hade jag vänner på fritiden, från min synvinkel lekte jag med mig själv genom andra. Sen ska de på någotvis urskilja mina sk "drag" från min kaotiska barndom, stackars psykolog.
Men du har kanske rätt i det du säger, att ingen kan väl egentligen sätta sig in i en en händelse som jag skrev ovanför, trots det så uppfattar jag det som att människor får någonslags anledning till att tycka synd om sig själva. Jag kunde inte känna speciellt mycket om det, klart att det är hemskt för henne och jag bistod med det lilla jag kunde, men jag samtidigt kunde inte "tycka synd om henne" för jag har ingen aning om hur det känns.
Men du har kanske rätt i det du säger, att ingen kan väl egentligen sätta sig in i en en händelse som jag skrev ovanför, trots det så uppfattar jag det som att människor får någonslags anledning till att tycka synd om sig själva. Jag kunde inte känna speciellt mycket om det, klart att det är hemskt för henne och jag bistod med det lilla jag kunde, men jag samtidigt kunde inte "tycka synd om henne" för jag har ingen aning om hur det känns.
Re: När familjen inte förstår, hur får man hjälp?
zero_me skrev:Bara känner på mig att den här utredningen kommer sluta i katastrof, i allafall när det kommer till punkten där de ska blanda in min familj i det hela. Ingen kan helt enkelt komma överens om hur jag var som liten. Från min mammas synvinkel hade jag vänner på fritiden, från min synvinkel lekte jag med mig själv genom andra. Sen ska de på någotvis urskilja mina sk "drag" från min kaotiska barndom, stackars psykolog.
Jag hade kompisar från jag var 6 år. Jag liksom ville studera alla på närhåll. Jag visste inget om människor. Det var ingen normal vänskap, de flesta vänskaper jag hade.
Jag fick min AS diagnos när jag var 33 år. Fortfarande, de flesta människor jag träffar förblir intressanta föremål för studier bara. Jag vill inte lura dom att jag är deras äkta vän (psykopati). De kanske tror de är mina vänner dock, men isåfall gör jag klart att de inte är det om jag inte vill, för annars ljuger jag. Jag gillar bara folk med massa AS-drag men kan va "kompis" med andra också.
zero_me skrev:Men du har kanske rätt i det du säger, att ingen kan väl egentligen sätta sig in i en en händelse som jag skrev ovanför, trots det så uppfattar jag det som att människor får någonslags anledning till att tycka synd om sig själva. Jag kunde inte känna speciellt mycket om det, klart att det är hemskt för henne och jag bistod med det lilla jag kunde, men jag samtidigt kunde inte "tycka synd om henne" för jag har ingen aning om hur det känns.
Har man inte själv upplevt när en 2-åring dör kan man inte exakt veta hur det känns. Har man träffat 2-åring personligen ofta och haft känslor för den, då kan man gråta. Gråter man över en okänd 2-åring är man troligtvis fejk. Psykopati-manipulering.
Re: När familjen inte förstår, hur får man hjälp?
Har ingen aning om denna psykologen kommer fortsätta utredningen eller inte, märkte bara att han hängde upp sig på vissa saker jag berättade som handlade om just mitt sätt att se på detaljer. Men jag undrar, kan det inte vara nästintill en omöjlighet att kunna urskilja en traumatiserad människa med symptom av AS från en person med faktisk AS?
Menar jag kan komma på massa saker som man skulle kunna analysera och förklara med min barndom, medan vissa andra tex ljudkänslighet, siffrominne, detaljfokusering etc knappast har med min uppfostran att göra. Har ju aldrig blivit lärd att göra vissa saker, därför begriper jag inte heller hur jag ska lära mig dom istället blir de till fobier. Min morbror är som jag, fast han är numera psykotisk och lever i en fantasivärld. Jag och han blev "mer galna" samtidigt på grund av samma anledning, därför har jag mer förståelse för honom än för de övriga i familjen. Ganska sjukt att en så sjuk människa inte får någon som helst hjälp från samhället. Tror inte ens att han har egen bostad längre.
Och ja, det är väl lättare att förstå andra om man på något sätt kan relatera till problemet.
Känner förresten igen det där med att "andra människor är som föremål för studier". Jag ogillar i allmänhet människor, kanske för att jag inte förstår mig på dem. Ogillar väl mestadels korkade personer, vilket min skola verkar vara full av.
Menar jag kan komma på massa saker som man skulle kunna analysera och förklara med min barndom, medan vissa andra tex ljudkänslighet, siffrominne, detaljfokusering etc knappast har med min uppfostran att göra. Har ju aldrig blivit lärd att göra vissa saker, därför begriper jag inte heller hur jag ska lära mig dom istället blir de till fobier. Min morbror är som jag, fast han är numera psykotisk och lever i en fantasivärld. Jag och han blev "mer galna" samtidigt på grund av samma anledning, därför har jag mer förståelse för honom än för de övriga i familjen. Ganska sjukt att en så sjuk människa inte får någon som helst hjälp från samhället. Tror inte ens att han har egen bostad längre.
Och ja, det är väl lättare att förstå andra om man på något sätt kan relatera till problemet.
Känner förresten igen det där med att "andra människor är som föremål för studier". Jag ogillar i allmänhet människor, kanske för att jag inte förstår mig på dem. Ogillar väl mestadels korkade personer, vilket min skola verkar vara full av.
Re: När familjen inte förstår, hur får man hjälp?
treeman skrev:Har man inte själv upplevt när en 2-åring dör kan man inte exakt veta hur det känns. Har man träffat 2-åring personligen ofta och haft känslor för den, då kan man gråta. Gråter man över en okänd 2-åring är man troligtvis fejk. Psykopati-manipulering.
Det där tycker jag är att gå väldigt långt för långt. Enligt din egen logik: har man inte varit ent, eller känslomässigt och empatiskt lagd aspergare, kan man inte säga hur äkta ens sorg över någon annans förlust är. Det kan också finnas mycket som ger resonans inom en utan att man har varit med om något till det yttre likadant. Har man inte varit kanske framför allt ent kan man inte ens säga hur mycket sorg kan vara en social grej. (Om jag ska klossa till det, förstås.) Men med det sagt, visst finns det så mycket konventioner och (omb)ytlighet och så många som fejkar ett eller annat att det kan vara frestande att avfärda alltsammans. Så har jag också känt.
************************
zero_me, går det att ställa dina frågor till dina utredare ungefär som du gör här? Det är ju viktiga saker du tar upp. — Vad beträffar att skilja mellan AS och traumatisering tycker jag du själv tar upp en del som inte gärna kan vara traumatisering, vad än det sedan är; man blir också så mycket lättare traumatiserad om man har AS, på grund av sina avvikelser från andra och deras önskemål. Sådant ska en AS-specialist veta. Att föräldrar kan ha missförstått, till och med vilja missförstå, sitt barn på viktiga punkter är också en sak de ska veta.
Re: När familjen inte förstår, hur får man hjälp?
Du har rätt, jag borde fråga min utredare om det. Jag har sagt till honom att mina problem ofta uppfattats som traumatiseringsproblem dock, så han är ju medveten om det. Det enda som jag själv anser stämma mindre är väl fysisk klumpighet, tränade ju gymnastik som liten, inte för att jag ville det,men för att min mamma tyckte det. Hur som hatade jag skiten och utvecklade en del tvångstankar redan då, min syster sa att det var normalt dock. Fobi för vissa redskap osv.
Re: När familjen inte förstår, hur får man hjälp?
Hmm... eller också kanske gymnastiken hjälpte din fysiska förmåga men skadade dig psykiskt? (Tänker på mig själv och skoljumpan...)
Känner också igen det där med att ta (i mitt fall fastställda) AS-symptom för traumatisering, förresten. Långt upp i vuxen ålder trodde jag det var uppväxtskador jag hade; AS-diagnosen var okänd och jag var heller ingen flotthårig tekniknörd utan känslor. Och visst var jag traumatiserad, men en av orsakerna till det var just AS. Och, misstänker jag, att mina föräldrar och deras föräldrar också hade det eller något liknande och hade fått klara sig bäst de kunde utan tillräckligt med förståelse från vare sig omvärlden eller sig själva.
Känner också igen det där med att ta (i mitt fall fastställda) AS-symptom för traumatisering, förresten. Långt upp i vuxen ålder trodde jag det var uppväxtskador jag hade; AS-diagnosen var okänd och jag var heller ingen flotthårig tekniknörd utan känslor. Och visst var jag traumatiserad, men en av orsakerna till det var just AS. Och, misstänker jag, att mina föräldrar och deras föräldrar också hade det eller något liknande och hade fått klara sig bäst de kunde utan tillräckligt med förståelse från vare sig omvärlden eller sig själva.
Re: När familjen inte förstår, hur får man hjälp?
Det kan möjligtvis vara så. Minns bara att det enda i gymnastiken som var roligt var ett speciellt redskap som jag fungerade bra i, allt annat var som en stor förbi och mina tränare klagade alltid på att jag aldrig kunde göra rörelser speciellt bra till musik samt att jag inte kunde kontrollera vissa muskler (mina stortår haha).
Ja, fast dessa traumatiska upplevelser så fungerade jag ändå bra, jag "flippade inte" förrän vi flyttade ifrån vårt hus där jag växte upp och samtidigt i den svängen dog min mormor (som var som min mamma och min morbrors enda stöd). Men ingen har någonsin velat förstå det "ett hus kan ju inte orsaka dessa och dessa problemen" men jo, det kan det. Jag hade två barndomsvänner, de bodde nära mig, när vi flyttade var jag tvingad att åka buss fastän jag inte ville. Så jag struntade i det och gick hem, ca en mil varje dag. Jag gjorde alltid som jag ville och ingen eller ingenting kunde stoppa det jag ville. Jag ville ha saker på mitt sätt och när jag ville, därför gjorde jag också precis som jag ville. Och det var under denna tiden jag träffade hur mycket människor som helst, fast jag begrep aldrig hur illa de tyckte om mig, Förstod det långt senare när jag hamnade på behandlingshem.
På behandlingshemmet var jag verkligen missförstådd. Fel på oss var det inte, psykiska sjukdommar och annat existerade inte, blev helt enkelt inmatad en massa fakta om hur människor var och det har jag rabblat utantill sedan dess utan att ifrågasätta. Idag ifrågasätter jag allting. Speciellt när föreståndaren kastade ur sig saker som "antingen är du väldigt analyserande men rädd för att prata eller så är du den mest självupptagna egoisten här". Eller saker som "det kommer gå bra för alla i livet här utan dig". De orden upprepar sig i mitt huvud. De var väldigt tidfokuserade och det fick inte ligga en fjäder på golvet på morgonen för då fick man ingen frukost. Inte konstigt att man har så extrema tvångstankar idag.
Ja, fast dessa traumatiska upplevelser så fungerade jag ändå bra, jag "flippade inte" förrän vi flyttade ifrån vårt hus där jag växte upp och samtidigt i den svängen dog min mormor (som var som min mamma och min morbrors enda stöd). Men ingen har någonsin velat förstå det "ett hus kan ju inte orsaka dessa och dessa problemen" men jo, det kan det. Jag hade två barndomsvänner, de bodde nära mig, när vi flyttade var jag tvingad att åka buss fastän jag inte ville. Så jag struntade i det och gick hem, ca en mil varje dag. Jag gjorde alltid som jag ville och ingen eller ingenting kunde stoppa det jag ville. Jag ville ha saker på mitt sätt och när jag ville, därför gjorde jag också precis som jag ville. Och det var under denna tiden jag träffade hur mycket människor som helst, fast jag begrep aldrig hur illa de tyckte om mig, Förstod det långt senare när jag hamnade på behandlingshem.
På behandlingshemmet var jag verkligen missförstådd. Fel på oss var det inte, psykiska sjukdommar och annat existerade inte, blev helt enkelt inmatad en massa fakta om hur människor var och det har jag rabblat utantill sedan dess utan att ifrågasätta. Idag ifrågasätter jag allting. Speciellt när föreståndaren kastade ur sig saker som "antingen är du väldigt analyserande men rädd för att prata eller så är du den mest självupptagna egoisten här". Eller saker som "det kommer gå bra för alla i livet här utan dig". De orden upprepar sig i mitt huvud. De var väldigt tidfokuserade och det fick inte ligga en fjäder på golvet på morgonen för då fick man ingen frukost. Inte konstigt att man har så extrema tvångstankar idag.
Re: När familjen inte förstår, hur får man hjälp?
Det där behandlingshemmet låter ju som från förpsykologisk tid, artonhundratalet eller så. Och vad föreståndaren tog sig rätt att säga... ville han finna bästa sättet att bryta ner folk, eller dig om han hade utsett dig till hackkyckling, eller? Oprofessionellt om inte sadistiskt, eller var han så blind för din känslighet att han såg den som förhärdelse? Eller något annat förstås, jag vet ju inte, använder hur folk har reagerat på mig för att försöka förstå. Klart sådant kan sätta sig. Särskilt om man har något neuropsykiskt.
Re: När familjen inte förstår, hur får man hjälp?
Ja, de enda de var bra till var att lära mig att sätta ord på känslor. Men de var stenhårda och visst det fungerade jättebra för de flesta. Det ansågs vara ett av Sveriges bästa öppna behandlingshem men kanske inte direkt passande för min problematik. Frukost fick vi ju visserligen men försenad sådan om det faktiskt låg en enda fjäder på golvet, vilket de gjorde en dag minns jag. Därför har jag väl numera tvångstankar om att jag måste städa i en viss ordning varje dag och det har blivit en intensiv tvångshandling som jag mår dåligt av. Om jag inte städar mår jag dåligt över det istället. Tider har blivit en besatthet för mig, förmodligen också på grund av det. De uppfostrade ouppfostrade tonåringar, men tog ingen hänsyn till saker som att jag ogillade att folk skällde på mig, inte för att jag hade svårt för att folk skällde på mig,utan ljudet i sig. Inbillade mig också att det blödde ur öronen på mig i musikrummet och sådant. Det positiva med det stället var att jag kunde njuta av musik men om jag gjorde det för mycket så fick jag skäll för det istället.
Det du också reagerade på, det han sa om att "allt skulle gå åt helvete för mig" tror jag skulle funka som någonslags omvänd psykologi, men jag vet inte, han har ju aldrig förklarat för mig vad han menade utan det är bara andra människors tolkning av vad han sa. Efter det började jag fundera på om jag var egoistisk, för jag var väl inte jätteintresserad av att lyssna 4 timmar på hur människor funkade,blev alldeles matt i skallen speciellt efter att vi skulle blanda in och analysera oss själva i det. Var alltid trött, för mycket information och man fick inte sova när man ville. Bara minns mest stället pga av de musikmöjligheter jag fick där, blev så intensivt att det blev för glatt för mig.
Tyvärr så var man efteråt tvungen att börja på en folkhögskola där en av behandlingsassistenterna skulle vara 24/7 och hjälpa oss. Den behandlingsassistenten var inget annat än ett pucko. Jag tog inte egna intiativ och det skulle man tydligen, så jag blev bortprioriterad och fick ingen mer hjälp pga av det.
Ojdå, nu blev det långt igen.
Det du också reagerade på, det han sa om att "allt skulle gå åt helvete för mig" tror jag skulle funka som någonslags omvänd psykologi, men jag vet inte, han har ju aldrig förklarat för mig vad han menade utan det är bara andra människors tolkning av vad han sa. Efter det började jag fundera på om jag var egoistisk, för jag var väl inte jätteintresserad av att lyssna 4 timmar på hur människor funkade,blev alldeles matt i skallen speciellt efter att vi skulle blanda in och analysera oss själva i det. Var alltid trött, för mycket information och man fick inte sova när man ville. Bara minns mest stället pga av de musikmöjligheter jag fick där, blev så intensivt att det blev för glatt för mig.
Tyvärr så var man efteråt tvungen att börja på en folkhögskola där en av behandlingsassistenterna skulle vara 24/7 och hjälpa oss. Den behandlingsassistenten var inget annat än ett pucko. Jag tog inte egna intiativ och det skulle man tydligen, så jag blev bortprioriterad och fick ingen mer hjälp pga av det.
Ojdå, nu blev det långt igen.
Re: När familjen inte förstår, hur får man hjälp?
zero_me skrev:Ojdå, nu blev det långt igen.
Kanske det inre trycket har haft ett tag på sig att byggas upp?
Låter i varje fall som om där finns ett mönster av att du har blivit grundläggande missförstådd och utsatt för diverse behandlingar som har varit ungefär motsatsen mot vad du har behövt, även om du har lyckats dra en del nytta av en del av dem trots allt. Eller så tolkar jag det för mycket utifrån mig själv, för det är ett mönster jag kusligt väl känner igen. Inte från behandlingshem, men från mina vandringar i vård- och terapidjungeln.
Senast redigerad av Zombie 2011-05-05 2:43:41, redigerad totalt 2 gånger.
Re: När familjen inte förstår, hur får man hjälp?
Hej och välkommen!
Tänker på din SF. Har du prövat KBT mot den?
Sedan panikångesten (PÅ). En av mina bästa kompisar har det, däremot tror jag inte han är autistisk, inte ens mild. Iaf om jag fattat honom rätt så tar han bl a Sertralin (SSRI) mot PÅ. Han tar även andra medz men jag är osäker på vilka och mot vad.
Vad säger din läkare om din SF och PÅ?
Din familj låter knepig och inte minst intoleranta. Misstänker du att fler än du är autistiska?
Du skrev att din morbror haft o har psykiska problem? Hurdan relation har du med honom? Har du pratat med honom om dina egna problem?
Tänker på din SF. Har du prövat KBT mot den?
Sedan panikångesten (PÅ). En av mina bästa kompisar har det, däremot tror jag inte han är autistisk, inte ens mild. Iaf om jag fattat honom rätt så tar han bl a Sertralin (SSRI) mot PÅ. Han tar även andra medz men jag är osäker på vilka och mot vad.
Vad säger din läkare om din SF och PÅ?
Din familj låter knepig och inte minst intoleranta. Misstänker du att fler än du är autistiska?
Du skrev att din morbror haft o har psykiska problem? Hurdan relation har du med honom? Har du pratat med honom om dina egna problem?
- barracuber
- Inlägg: 10992
- Anslöt: 2007-02-11
- Ort: Västsverige
Re: När familjen inte förstår, hur får man hjälp?
Tror du har rätt. Det tolkades väldigt mycket till att jag var "si och så" från SOC eller behandlingshem eller var det nu var. Men i själva verket så kände de aldrig mig, vilket de mot slutet erkände för jag pratade ju aldrig om det inte var om sådant som intresserade mig eller kunde mycket om. Men duktiga på att klaga på att jag var för begränsad inom mina områden. Tycker det är underligt att ingen misstänkt något tidigare.
Re: När familjen inte förstår, hur får man hjälp?
zero_me skrev:Tycker det är underligt att ingen misstänkt något tidigare.
Kunskaperna om neuropsykiatriska funktionshinder är i stort sett erbarmliga, även inom vårdsvängen. Det mesta upplysningsarbetet återstår. Och många har svårt att erkänna "jag kan inte förklara det här". (Mina senare år av ovisshet var det några som erkände det för mig, fast de försökte hjälpa mig ändå. Det betydde en del som andningshål.)
Re: När familjen inte förstår, hur får man hjälp?
barracuber skrev:Hej och välkommen!
Tänker på din SF. Har du prövat KBT mot den?
Sedan panikångesten (PÅ). En av mina bästa kompisar har det, däremot tror jag inte han är autistisk, inte ens mild. Iaf om jag fattat honom rätt så tar han bl a Sertralin (SSRI) mot PÅ. Han tar även andra medz men jag är osäker på vilka och mot vad.
Vad säger din läkare om din SF och PÅ?
Din familj låter knepig och inte minst intoleranta. Misstänker du att fler än du är autistiska?
Du skrev att din morbror haft o har psykiska problem? Hurdan relation har du med honom? Har du pratat med honom om dina egna problem?
Har provat det genom behandlingshemmet, en del av deras sätt var ju genom KBT bland mycket annat. Det hjälpt lite men inte fullt så mycket. Med tiden har jag mest blivit värre, men kanske bra att påbörja det igen dock.
Jag misstänker att min bror och min morbror har liknande problematik som mig. Min morbror har jag inte pratat med på evigheter och han är ganska svår att prata med överlag. Enda sättet att få kontakt med honom när man är i närheten är att prata om saker som intresserar honom. Men han får lätt agressionsutbrott och hans problematik är mycket, mycket värre än vad min är. Jag tror han är mer eller mindre hemlös idag. Jag bor inte i samma stad som honom. Vet bara att han bråkar med kommunen angående hans plantor någonstans. Han är extremt intresserad av sina exotiska växter och nu vill kommunen flytta på de och honom men han vägrar,så antar att de kört bort honom vid detta laget. Han blir vansinnig om man går emot honom på något sätt, därför hade jag nog varit rädd för att ta upp hans problematik med honom, tror inte han är speciellt medveten om den själv.
Re: När familjen inte förstår, hur får man hjälp?
Zombie skrev:zero_me skrev:Tycker det är underligt att ingen misstänkt något tidigare.
Kunskaperna om neuropsykiatriska funktionshinder är i stort sett erbarmliga, även inom vårdsvängen. Det mesta upplysningsarbetet återstår. Och många har svårt att erkänna "jag kan inte förklara det här". (Mina senare år av ovisshet var det några som erkände det för mig, fast de försökte hjälpa mig ändå. Det betydde en del som andningshål.)
Hur gammal var du när du fick din diagnos?
Det du nämnde är anledningen till att jag är rädd för att bli feldiagnostiserad på den ena eller det andra hållet. Tror de som träffade mig i ungdomen (specialister) har trott att jag haft någon typisk emotionell personlighetsstörning. Har alltid funnits två sidor av mig dock, det är dessa två sidorna som på något sätt ska bli en och samma diagnos. Anti social och social samtidigt, nej, men i olika perioder i livet och till vissa människor, ja.
Re: När familjen inte förstår, hur får man hjälp?
zero_me skrev:Hur gammal var du när du fick din diagnos?
Drygt fyrtio. Men det innebär ju också att när jag var ung fanns inte AS som alternativ ens om jag skulle ha stött på någon av de enstaka som kände till diagnosen.
zero_me skrev:Anti social och social samtidigt, nej, men i olika perioder i livet och till vissa människor, ja.
Jo, det grubblade jag också över. Och att jag tydligen var den enda som kunde ha psykiska problem och förbli klar i huvudet med "full" självinsikt och så (enkelt uttryckt).
Re: När familjen inte förstår, hur får man hjälp?
Antar att det blir svårare och svårare att få diagnos ju äldre man blir. Menar jag är 27 och få, varken mig eller min mamma att komma ihåg hur jag var innan 4 års ålder är ju jättesvårt. Vad är de för tester de ska göra? Har en känsla av att jag kommer känna mig urdum under tiden.
Ja, om vi inte hade självinsikt hade man väl aldrig tagit sig hit, hehe. Men sedan är ju min utredning inte klar och om de säger "nej du har inte AS", då vet jag inte vad jag gör. Då är det som jag skulle hamna utan identitet, utan skyddsnät och bara undra hur jag ska klara mig igenom livet. För det är precis så jag känt mig hela livet, Udda utan en förklaring på varför. När inte behandling och mediciner har hjälpt, ja då måste det ju vara något annat, så har min tankegång sett ut.
Ja, om vi inte hade självinsikt hade man väl aldrig tagit sig hit, hehe. Men sedan är ju min utredning inte klar och om de säger "nej du har inte AS", då vet jag inte vad jag gör. Då är det som jag skulle hamna utan identitet, utan skyddsnät och bara undra hur jag ska klara mig igenom livet. För det är precis så jag känt mig hela livet, Udda utan en förklaring på varför. När inte behandling och mediciner har hjälpt, ja då måste det ju vara något annat, så har min tankegång sett ut.
Re: När familjen inte förstår, hur får man hjälp?
Zombie skrev:Det där tycker jag är att gå väldigt långt för långt. Enligt din egen logik: har man inte varit ent, eller känslomässigt och empatiskt lagd aspergare, kan man inte säga hur äkta ens sorg över någon annans förlust är. Det kan också finnas mycket som ger resonans inom en utan att man har varit med om något till det yttre likadant. Har man inte varit kanske framför allt ent kan man inte ens säga hur mycket sorg kan vara en social grej. (Om jag ska klossa till det, förstås.) Men med det sagt, visst finns det så mycket konventioner och (omb)ytlighet och så många som fejkar ett eller annat att det kan vara frestande att avfärda alltsammans. Så har jag också känt.
Ok jag sa fel. Man kan känna sorg även om man inte upplevt "exakt samma". Men den blir större om man upplevt "exakt samma".
Re: När familjen inte förstår, hur får man hjälp?
zero_me skrev:Antar att det blir svårare och svårare att få diagnos ju äldre man blir. Menar jag är 27 och få, varken mig eller min mamma att komma ihåg hur jag var innan 4 års ålder är ju jättesvårt.
Du menar inte att få komma till utredning då, utan att utredningen utmynnar i en diagnos på AS när man faktiskt har det?
Barndomsanamnesen är ett problem — det är ju fullt tänkbart att ha enormt behov av en diagnos utan att ha ett enda vederhäftigt vittne från sin barndom — men den ska inte vara det enda de går på, och de ska som sagt också ha kännedom om komplikationerna med barndomsanamnes. (Föräldrar som idealiserar eller förnekar problem finns ju överallt, till exempel.)
zero_me skrev:Vad är de för tester de ska göra? Har en känsla av att jag kommer känna mig urdum under tiden.
Utredningar kan genopmföras väldigt olika grundligt, men det ska helst vara åtskilliga tester, som vart för sig mäter grov- och finmotorik, fantasi, arbetsminne, förmåga att tolka sociala situationer, förmåga att se sammanhang i olika avseenden, ord-, siffer- och rumslig förståelse och annat som jag inte kommer på (men kanske någon annan?).
zero_me skrev:Ja, om vi inte hade självinsikt hade man väl aldrig tagit sig hit, hehe. Men sedan är ju min utredning inte klar och om de säger "nej du har inte AS", då vet jag inte vad jag gör. Då är det som jag skulle hamna utan identitet, utan skyddsnät och bara undra hur jag ska klara mig igenom livet. För det är precis så jag känt mig hela livet, Udda utan en förklaring på varför. När inte behandling och mediciner har hjälpt, ja då måste det ju vara något annat, så har min tankegång sett ut.
Ungefär så var det för mig också. Lyckligtvis hade jag utredare som både var kunniga och gav mig en diagnos som kändes som den första riktiga förklaring jag någonsin hade fått. Annars... om jag hade haft några krafter kvar skulle väl enda valet ha varit att insistera, hos dem och på de andra ställen som kunde vara relevanta, på det jag visste: att någonting är fel, och är det fel så finns det också en orsak, och kan man inte hitta den så är jag fortfarande sjuk eller handikappad och behöver hjälp. Det var ju också helt uppenbart för fler än mig, tror jag — bara man var någorlunda lyhörd för mig som person — och jag undrar om det inte är så för dig med? Det är i varje fall det intryck jag får över nätet.
Återgå till Att leva som Aspergare