Hej,

Jag blev felaktigt diagnosticerad med Aspergers när jag var 18. Under ett år hade jag helt isolerat mig från omgivningen, och fick svårt att prata med andra människor. Paralellt med isoleringen utvecklade jag förmågan att "läsa" andras tankar och tyckte mig kunna höra hemliga meddelanden överallt. Psykiatrikern körde helt över mig, samma med läkarna, och gav mig ingen chans att yttra mig. Jag var helt enkelt deprimerad och hade Aspergers.

Det är först när jag blev inlagd som jag fick en riktig diagnos (psykosdiagnos) och fått vettig medicin mot mina besvär.

Jag undrar egentligen; jag kan ju knappast vara den ende som har utsatts för sådant här och blivit feldiagnosticerad pågrund av andra problem. Det verkar som om alla personer som inte är intresserade i socialt samspel räknas som personer med AS. Sjukt, tycker jag.

Har du eller någon du känner blivit feldiagnosticerad av psykiatrin?

Chaim skrev:Hej,

Jag blev felaktigt diagnosticerad med Aspergers när jag var 18. Under ett år hade jag helt isolerat mig från omgivningen, och fick svårt att prata med andra människor. Paralellt med isoleringen utvecklade jag förmågan att "läsa" andras tankar och tyckte mig kunna höra hemliga meddelanden överallt. Psykiatrikern körde helt över mig, samma med läkarna, och gav mig ingen chans att yttra mig. Jag var helt enkelt deprimerad och hade Aspergers.

Det är först när jag blev inlagd som jag fick en riktig diagnos (psykosdiagnos) och fått vettig medicin mot mina besvär.

Jag undrar egentligen; jag kan ju knappast vara den ende som har utsatts för sådant här och blivit feldiagnosticerad pågrund av andra problem. Det verkar som om alla personer som inte är intresserade i socialt samspel räknas som personer med AS. Sjukt, tycker jag.

Har du eller någon du känner blivit feldiagnosticerad av psykiatrin?

Jag är helt säker på att de barn som fick diagnosen "barndoms-schizofreni" nästan allihop hade ett NPF. Nu finns den diagnosen inte längre.

När Lillhagens Sjukhus (gammalt mentalsjukhus i Göteborg) byggdes på 1930 fylldes det med bland annat massor av människor som idag fått en NPF-diagnos. Är jag övertygad om.
Detta är exempel på en eftersläpande brist på kunskap hos läkarna. Allt för många är varken tillräckligt intresserade eller tillräckligt kunniga. För att skaffa sig tillräcklig kunskap bla.

Med tanke på hur motvillig sjukvården verkar vara att misstänka NPF och dra igång en utredning (i alla fall när det gäller vuxna) så skulle jag kunna tänka mig att det motsatta problemet är vanligare, att man misstänker och försöka medicinera mot andra saker när det egentligen handlar om NPF.

Jag säger så här:

Sjuka blir ofta underdiagnosticerade och får inte hjälp.

Relativt friska får diagnoser hit och dit av den enkla anledningen att de orkar kämpa för att få sina diagnoser. Kan inte se vad en del ska ha diagnoser för alls egentligen, när de är så pass välfungerande att de bara har problematiken att de rodnar lite när de ska hålla föredrag och inte har fler än två kompisar. Det stämmer ju in på jävligt många. Detta diagnosticeras dock som både Aspergers och Social fobi.

Underdiagnosticerad 1.
Min sambo var psykotisk när jag träffade honom. Han hade endast diagnosen depression, trots att han helt isolerat sig från omvärlden och hade vanföreställningar. Den har blivit uppgraderad till en djup depression. Han äter Risperdal mellan varven, och det var också den medicinen som fick honom ut ur psykosen. Om de hade fattat tidigare hade han sluppit gå med vanföreställningar så länge, och det där bruset i huvudet som han beskrev, det försvann direkt han tog sina första Risperdal.

Det står i hans journal att han inte har haft psykotiska episoder, men vad fan var det han hade då? Han var ju helt off, och Risperdal tog bort det värsta.

Underdiagnosticerad 2.
Jag sökte hjälp för ångestproblematik och sömnproblem. Fick en Aspergerdiagnos och blev avtackad, fick i princip en klapp på huvudet och ett huvud på sned som förklarade att jag nu hade rätt till LSS-stöd vid 25 års ålder. Lönt då, jag hade ju ordnat till mitt liv redan, lite sent att komma med stöd då.

Att jag inte sover och har hemsk ångest...

Det skiter de i, jag har Aspergers, jag ska gå hem och ta varma bad och gilla läget. Jag får allt mer aggressivt och utåtriktat beteende med åren, får endast fjantmediciner som Sobril och detta på nåder. Jag vet inte vad det är för fel, men jag har allvarliga psykproblem och är inte ett rart litet Aspergerbarn, utan någonting mer, någon som håller på att bli galen.

Till och med min mor undrade vid ett tillfälle om jag genomgår någon slags personlighetsförändring. Jag vet inte svarade jag.

Har fått neuroleptika när jag berättat om hallucinationerna, men det hjälpte inte, jag fick bara obehag av medicinerna. Jag behöver sova, inte bli sliten och trött, det är jag ju redan pga sömnbristen, duh .

Får ingen respons på mina vädjanden om mediciner. Eller jo, de blir arga för att jag vill ha knark. Vill ha bra lugnande och sömnmedicin. Det är fult att vilja ha det, man ska göra avslappningsövningar och bada säger de.

Ska fan köra upp ett badkar i röven på nästa person som nämner äckliga fesljumma jävla långbad som lämplig aktivitet.

Du är inte den ende. Jag får gammal neuroleptika utskriven trots att jag begärt att få testa på ny antipsykotikum t.ex Abilify. Jag får skitmediciner mot ångest, Atarax och Imovane för att sova. De enda som hjälpt mig är allmänpsykiatrin när jag hade diagnosen depression, i varje fall fick jag Atarax som visade att de hade viss välvilja.

Som 17-åring avfärdades mina problem med att jag bara var trotsig...

Några år senare skrev en läkare "borderline" i ett sjukintyg, för att det skulle låta bra inför försäkringskassan... På den tiden var borderline ingen riktig diagnos, utan användes som "slasktrattdiagnos" när de inte visste vad det var för fel på en. Men nånstans på vägen blev det plötsligt en riktig diagnos, med fastställda diagnoskriterier.

Ingen av alla läkare jag träffat senare, brydde sig om att ta reda på om det stämde, utan tog förgivet att jag var diagnosticerad som det... (Och behandlade mig givetvis därefter; tog mig inte på allvar, när de tyckte nånting liknade "typiska bordelinesvängningar" - fast det inte alls var det! )

Själv fick jag reda på först det här senaste året, att det är en riktig diagnos, och jag läste diagnoskriterierna; av en lista på 9 punkter, skulle man ha 5 - jag hade 1... Jag tog förgivet att den diagnosen ströks, när jag fick min AS diagnos i somras, men inte då... Det fick jag reda på under hösten; den hänger fortfarande kvar...

Jag blir så vanmäktigt förbannad när jag läser berättelser som de här från Chaim, Sugrövmanövern och Sesamflickan. Jag har bekanta med precis samma sorts problem; en del av dem har åtminstone lyckats få en viss hjälp med att deala på gatan för att få de verksamma substanser de måste ha för att orka finnas till eller kunna ta vanligt vuxenansvar som ingen annan tar åt dem.

Jag fick först Borderline och depression som diagnos. Sen fick jag en ny psykolog. Som grundligt tittade på mina diagnoser... gjorde utredningar osv...

Jag hade inte Borderline... jag hade (har) Asperger och ADHD.

Zombie skrev:Jag blir så vanmäktigt förbannad när jag läser berättelser som de här från Chaim, Sugrövmanövern och Sesamflickan. Jag har bekanta med precis samma sorts problem; en del av dem har åtminstone lyckats få en viss hjälp med att deala på gatan för att få de verksamma substanser de måste ha för att orka finnas till eller kunna ta vanligt vuxenansvar som ingen annan tar åt dem.

Det är så man måste göra tydligen. Jag köpte Rohypnol förut. Men jag var tvungen att sluta, för jag orkade inte med narkomanerna. De ville socialisera också, alla tider på dygnet. Sitta och häcka i min soffa. Och låna telefonen. Usch. Och så stal de ju saker av en också, och hade sönder saker för att de viftade med armarna. Akvarier, stolar, ja allt möjligt gick sönder.

Så nu sitter man här och vet att medicinerna finns, och att de hjälper. Men får dem inte.

Zombie skrev:Jag blir så vanmäktigt förbannad när jag läser berättelser som de här från Chaim, Sugrövmanövern och Sesamflickan.

Aj då, ursäkta Ensamflickan, jag menade dig förstås.
Och önskar jag hade mer att komma med än Lycka till, kämpa på, jag håller tummarna, det är ni som har rätt och de som har fel!

[Ändringskvarten har gått, tydligen]

...och att jag nog inte skulle ha pallat att ha med den sortens narkomaner att göra alls. Tack gode 42 att jag råkar klara mig utan just den sortens mediciner. De bekanta jag tänker på fick åtminstone hjälp av någon med samma problem men rätt kontaktnät.
Och lånar tabletter åt varandra, går till flera läkare och ljuger efter behov... men det sista lär också ha blivit svårare.

Det fanns ett väldigt stort utrymme för möjlig feldiagnosticering när jag fick göra lite småtest, som då benämndes som utredning. Senare när jag utvecklades vidare i tonåren var det ganska uppenbart att jag hade AS trots allt. Nu har jag dock också fått diagnosen schizotyp personlighetsstörning, och jag anar att jag har något ADD-liknande.

Chaim skrev:Har du eller någon du känner blivit feldiagnosticerad av psykiatrin?

Ja vet inte om man kan räkna det som feldiagnotisering, i det fallet jag tänker på så handlar det om en diagnos som yttrar sig som symptom i en annan mycket allvarligare diagnos. Alltså, det har inte med aspergers att göra, det är något helt annat.
Diagnosen har personen troligen fått 'så länge' för sitt eget bästa.
Det är ju rätt, men ändå fel ifrån början.

/mvh en som vet allt

Jag kom själv på min bipolära diagnos efter psykoser och depressioner. En läkare accepterade det utan att egentligen undersöka det speciellt. Sen fick jag en annan läkare som gjort ordentliga utfrågningar och medicinen mot sjukdomen fungerar mot mina humörsvängar till viss del (och symtomen förvärras när jag, trots uppmaningar från min läkare att låta bli, slutar ta den).

Såklart (!) har jag ifrågasatt diagnosen eftersom jag fortfarande har problem, men jag måste ha sveriges bäste psykiatriker som låter mig testa i princip vilken medicin jag vill. Och han har sagt att många sjukdomar, symptom, spektrum egentligen är ganska lika varandra eller i alla fall till stora delar överlappar varandra. Ex han nämnt är scitzo-affektiv sjukdom, adhd, add, asperger och jag har provat mediciner mod adhd. Och zyban mot depression trots att det på förpackningen måste stå mot rökavvänjning.

Därför är jag inte intresserad av att "byta diagnos", men kanske ett tillägg?. Men nästa besök ska jag ta upp det lite mer seriöst. Jag kan tänka mig att han tror att en diagnos snarare skulle skada mig och ge mer "sjukdomskänsla" än hjälpa mig, eftersom jag i andra sammanhang gett signaler som skulle kunna tydas så. Och därför vill han inte ta upp det.

Men egentligen vet jag inte vad jag skulle kunna ha för glädje av att få diagnosen. Jag vet ju själv hur jag fungerar.

regrepsa skrev:Jag kan tänka mig att han tror att en diagnos snarare skulle skada mig och ge mer "sjukdomskänsla" än hjälpa mig, eftersom jag i andra sammanhang gett signaler som skulle kunna tydas så. Och därför vill han inte ta upp det.

Ja, de har inte hjärta att tala om för en att man är sjuk på något sätt, de är rädda för att man ska deppa ihop. Jag misstänker tex att jag har en behandlingsrefraktär depression eftersom jag är lika deprimerad nu vid 31 som jag var när jag var 13. Åh, mitt ordningssinne, nu får jag inte fylla år mer.

Men ingen läkare vågar ta i den brännheta potatisen, utan de går på som om det fanns hopp. Som att jag skulle deppa ihop om jag fick reda på att hoppet är ute. Det tåget har gått, endast livsuppehållande behandling är aktuell.

Jag VET inte om jag är feldiagnosticerad. Men sen jag fick aspergerdiagnos och började ta den på allvar försvann diagnoserna och en massa saker föll på plats.

Har jag inte asperger har jag nåt åt det hållet iaf, och det är den diagnos jag har fått som är MEST rätt iaf.

Savanten Svante skrev:Jag VET inte om jag är feldiagnosticerad. Men sen jag fick aspergerdiagnos och började ta den på allvar försvann diagnoserna och en massa saker föll på plats.

Har jag inte asperger har jag nåt åt det hållet iaf, och det är den diagnos jag har fått som är MEST rätt iaf.

Kan oxå vara så här; ju mer man tränar desto mindre AS. får man. Vissa hävdar tom. att den är av övergående natur. Själv har jag blivit bättre o. bättre iom. att jag tränat mkt. de senste 2 åren o. fortfarande tränar. Vi lär oss o. mognar ju vi oxå fast det tar ofta längre tid för oss än NT. iaf på en del områden + att vi måste många ggr. träna mer/kämpa mer för att det ska ge resultat. Kognitivt ska vara bra! Det är bl.a. det som hjälper mig.

sugrövmanövern skrev:Ja, de har inte hjärta att tala om för en att man är sjuk på något sätt, de är rädda för att man ska deppa ihop. Jag misstänker tex att jag har en behandlingsrefraktär depression eftersom jag är lika deprimerad nu vid 31 som jag var när jag var 13. Åh, mitt ordningssinne, nu får jag inte fylla år mer.

Men ingen läkare vågar ta i den brännheta potatisen, utan de går på som om det fanns hopp. Som att jag skulle deppa ihop om jag fick reda på att hoppet är ute. Det tåget har gått, endast livsuppehållande behandling är aktuell.

NT brukar ju i allmänhet föredra att få höra några tröstande ord, typ "Du ska se att det kommer att ordna sig, oroa dig inte! Såå farligt är det inte..." (Sant eller inte, spelar mindre roll - NT har ju inget emot lögner, för att upprätthålla sitt spel... )

Medan Aspisar (åtminstone jag!) föredrar konkret information - Vad är det för fel? Hur allvarligt är det? Vad kan man att göra? Vad går inte att göra nåt åt? osv. (...men det vet ju inte de där NT-läkarna... )

Ensamflickan: det där är ett exempel på hur ni går för långt med era jävla fördomar ibland här på forumet. NT hit och NT dit. Tror ni verkligen att så många vill lyssna på inkorrekt och undvikande information om sin egen hälsa? Sedan att många har svårt att framföra obekväm information är en annan sak.

En vän till mig sa för ganska många år sedan, när jag ville ha ett ärligt svar på om vännen trodde att jag hade någon sjukdom, störning, kunde klassas in i någon känd psykiatrisk/psykologiskj kategori: "Du spelar inga spel. Du är ärlig. Du är godhjärtad med stor moral."

Undrar hur det hade påverkat mig om jag hade fått höra "Du har nog Asperger".

Det finns många sätt att på ett ärligt och rättframt sätt säga det man uppfattar som sanningen.

Bjäbbmonstret skrev:Ensamflickan: det där är ett exempel på hur ni går för långt med era jävla fördomar ibland här på forumet. NT hit och NT dit. Tror ni verkligen att så många vill lyssna på inkorrekt och undvikande information om sin egen hälsa? Sedan att många har svårt att framföra obekväm information är en annan sak.

Jag baserade mitt uttalande om NT, på de NT jag känner och har erfarenhet av. Och ja, det finns många som hellre lever i förnekelse, än att acceptera den smärtsamma sanningen... (Eller kanske snarare att ta till sig den lite i taget, och gradvis vänja sig vid tanken - istället för att höra allt på en gång...)
Men jag är bara glad att det finns de som inte är rädda för sanningen!

regrepsa skrev:Det finns många sätt att på ett ärligt och rättframt sätt säga det man uppfattar som sanningen.

Exakt o. det finns många ärliga NT`s. Tyvärr säger många NT. saker på ett sätt som är för invecklat för oss som har As`s. Vi behöver ju ha det bokstavlit talat. men, man måste komma ihåg att då tala om att man behöver at det så för att folk ska veta o. förstå. å andra sidan kan det vara jobbigt.
Sedan finns det ovilliga personer, tyvärr.

cyborg skrev:Jag fick först Borderline och depression som diagnos. Sen fick jag en ny psykolog. Som grundligt tittade på mina diagnoser...gjorde utredningar osv...

Jag hade inte Borderline... jag hade (har) Asperger och ADHD.

välkommen i klubben. jag kämpade med slaskdiagnosen BPS i 6 år och fick benzo och 2 veckor på psyket i stöten. ingen tog mig på allvar. det gick så långt att jag misshandlade vårdare och hamnade på rättspsyk i sundsvall. därefter 3 månader vårdhem (snarare tortyrhem) sen hem och samma visa igen... då mordhotade jag min kommunchef SEN fick jag neuroutredning... hmmm hur svårt hade det varit att ge mig den ibörjan? adhd och as. visst har jag spår av borderline men att ge mig den efter 3 gånger och sen inte ens vika sig en TUM när jag gång på gång sa att detta inte stämmer...

bitterheten klampar på dörren. sen jag fick mina diagnoser har jag fått rätt medicin, rätt insikter och rätt forum för min typ av människa. så skönt. men ack va man missat saker i livet på grund av att snåljåpar sitter och rullar tummarna och hoppas på att folk tar självmord för att bespara dem pengar och ork. jag är helt övertygad att så är fallet. så avhumaniserad jag blivit av dom som har som jobb att hjälpa mig saknar motstycke i en demokrati som vår. nåväl... vad ska man göra?