Jag befinner mig i en situation som är mycket svår och smärtsam för mig. Jag är olyckligt kär i en kille som inte besvarar mina känslor.
Vi har till och från umgåtts i 3½ år och även haft något av en riktig relation vid flera tillfällen under den tiden. Problemet med honom är att han inte vill ha "en riktig" seriös relation, vilket är mitt stora önskemål. Jag har många gånger fått panik och avslutat relationen med honom då jag känt att jag inte får det jag önskar mig och känt mig utnyttjad. Då har vi inte hörts på olika långa tider, men senare så har han alltid återkommit och igen velat ha kontakt. Då tänds ju mitt hopp igen eftersom jag då tror att den här gången kommer det att bli annorlunda och han kommer att vilja ha en seriös relation. Men nej, det är samma visa hela tiden.

Det finns många förklaringar till att han inte vill ha en seriös relation, vilket gör att jag ändå tror någonstans att han älskar mig och att han en dag kommer att våga. Annars skulle han inte återkomma hela tiden och vilja vara nära och ha kontakt. Fast det jag är rädd för är att jag lurar mig själv och att jag bara går med ett stort önsketänkande.

Nu har vi igen kommit i samma situation att han återkommit efter en lång tids tystnad. Det var då jag upptäckte att jag faktiskt älskar honom och vill vara med honom. Under den här tiden då vi inte har haft kontakt så har jag kunnat lämna tankarna på honom och inte alls mått dåligt av att inte ha någon kontakt. Det som händer nu är att jag har så pass starka känslor som väcker en enorm ångest och smärta då det inte blir något mer än så här. Jag mår dåligt då han inte vill/kan ses, jag blir frustrerad och får stark ångest då han inte hör av sig eller svarar på mina sms direkt. Jag fastnar på ett typiskt asperger-sätt och bara ältar och kan inte fokusera mig på andra saker. Det här är oerhört frustrerande för mig för nånstans så förstår jag att jag behöver välja att ha en relation med honom på det viset som han kan ha, vilket då innebär att acceptera hans sätt att vara och hans vilja. Det känns inte som ett ultimat alternativ eftersom det väcker så starka och smärtsamma känslor i mig då vi inte ses eller har kontakt. Det andra valet är att helt och hållet glömma honom och att avsluta relationen för att gå vidare i livet. Det är detta som är mitt stora dilemma för jag vet inte och jag kan inte gå vidare och bara släppa alla känslor på honom. Hela kroppen reagerar med ångest och smärta och hela systemet bara ältar och fokuserar på honom och min starka längtan. Jag tror att jag håller på att bli tokig av det här och jag behöver hjälp!!

Snälla, kan någon komma med något bra förslag eller råd till hur jag kan hantera det här på ett bra och konstruktivt sätt så att jag slipper ångest och smärta?

Det gör ont att älska, men det är ändå en underbar känsla...
Amari

Att komma över en förlorad eller obesvarad kärlek gör ont, är jobbigt och kan komma att ta lång tid. Tror inte det finns någon som kan ge ett bra och fungerande råd på hur man tar sig igenom sådant utan smärta och annat.

För att sedan titta på det du berättar så tycker jag onekligen det ser ut som om du skulle må bättre i längden av att släppa honom och gå vidare. Det är ganska uppenbart att du inte klarar den form av relation han vill ha, eftersom din längtan efter mer är så stor. Att vänta på att han ska "våga" är typiskt kvinnligt och brukar tyvärr sällan leda till något gott.

Jag ogillar att vara hård och cynisk i en sådan här fråga, men jag måste luta lite ditåt ändå. Att han hela tiden kommer tillbaka behöver inte alls betyda att han känner som du gör. Det kan helt enkelt betyda att du alltid finns där när han känner sig ensam eller i behov av någon form av fysisk närhet. För honom är det helt perfekt, han kan få det han vill ha när han vill ha det utan krångel. Det finns alltid någon där som är beredd att tillgodose hans behov.

Så, ja.. jag tror du tjänar mest på att släppa honom och gå vidare i livet för att hitta någon som sätter högre värde på dig.

Så väldigt typiskt män och kvinnor att jag drar mig för att ens ge det uttjatade standard svaret men det finns inget här som tyder på att det är någon speciell situation. Du är utnyttjad inget annat. Glöm honom han kommer aldrig leda till något bra för dig. Är du den typiska kärlekskranke kommer du inte göra som andra säger utan fortsätta att plåga dig själv men nu är det sagt ännu en gång i alla fall.

Hej Tahlia,
Tack för ditt svar! Jag tror du har rätt att det inte går att ge några bra råd hur man ska komma över förlorad eller obesvarad kärlek i allmänhet, men jag ville främst be om råd här på forumet för att det kanske finns någon som kan ge mig några bra asperger-råd att hantera mitt ältande, starka fokus och ångest över det här.
Jag känner att jag inte har några bra strategier att hantera en sån här känslomässigt svår situation och kanske det är någon som har lyckats genom något sätt att med avledande aktiviteter, ångesthantering eller annat komma vidare.
Jag håller faktiskt med dig om att det bästa för mig vore troligtvis att gå vidare, men jag vet inte hur jag ska göra för att ta stegen framåt och klara av det i praktiken varje stund, varje dag. Det jag har mycket svårt för är tiden, för en dag kan kännas som ett helt år och en vecka kan kännas som ett helt liv. Jag blir så lätt frustrerad och ledsen och vet inte vad jag ska ägna mig åt istället. Usch, det här är naturligtvis en svår fråga att ställa här, men jag ville ge luft åt mina tankar och kanske på det sättet hantera det och komma vidare. Tack att möjligheten finns! Amari

Man fokuserar på intressen, arbete och vänner som man kan prata med.

Hej DIProgan,
Kanske du har rätt, men jag tycker ändå att du har en något cynisk syn och inställning till ämnet. Tack ändå för ditt svar! Jag är inte den typiska kärlekskranka som inte kan fatta beslut som är bra för mig, då situationen uppenbarligen är dålig. Men som jag skrev tidigare så är min önskan att få asperger-råd och inte kärleksråd i allmänhet. Då skulle jag kunna skriva till en kärleksspalt i tidningen. Jag tror ändå att det kan finnas någon här som har erfarenhet av en sån här situation som har lyckats att med bra strategier kunna ta sig vidare. Jag hoppas på det iallafall...
Amari

Hej igen DIProgan,
Du var snabbare än jag på att svara...Det är ett bra råd som du ger, TACK!
Amari

Går det för dig att ha en relation på distans eller halvfart?

Han kanske inte vill engagera sig på heltid, det kan vara för psykiskt krävande för honom, han kanske på något sätt behöver en viss frihet som en relation lätt kan kväva. Det är ju inte lätt för många att gå över från att vara ensam till att bli tvåsam. Ni kanske ska ha kvar var sin bostad och omväxlande bo var för sig, omväxlande hos den ena eller andra parten vilket som nu råkar vara praktiskt fungerande.

Fundera och diskutera med honom, även om det kan vara klokt att släppa honom vilket han trots allt inte verkar vilja eftersom han återkommer, så kanske det kan vara vettigt att diskutera förutsättningslöst med honom om att vara sambos på deltid.

Hej Miche,
Tack för ditt givande svar! Det är faktiskt inte så att jag vill att vi ska vara sambos eller gifta oss eller nåt, utan det jag vill är att det ska vara uttalat och överenskommet att vi har en seriös relation, att det är VI...
Jag tror också att det kan vara psykiskt påfrestande för honom att gå över från ensamliv till tvåsamhet, att han är rädd för vad det ska kräva av honom och att han har ett behov av en viss frihet. Det där med friheten är egentligen inget problem för mig, för jag har själv många aktiviteter och ett fullt schema med saker att göra. Så jag vill egentligen inte att vi ska sitta fast vid varandra hela tiden och aldrig göra något annat på egen hand. Det viktigaste för mig är ändå att få en bekräftelse på att han älskar mig, att han vill att det ska vara vi, att vi har en seriös relation, men sen finns det en stor flexibilitet inom ramen av detta. Tyvärr så har det låst sig för oss att föra en konstruktiv diskussion om det här, för han försöker undvika ämnet i allmänhet. Jag tror det är för att han är rädd för att fatta ett fast beslut och att helt enkelt uttala att han vill vara med mig.

Jag skulle kunna ha en distansrelation och en relation på halvfart, bara jag ändå får bekräftelsen. Som det är nu så undviker han mig och är rädd för att prata. Jag blir så frustrerad på det här för jag är en "diskussionmänniska" som gillar att prata om allt. Då är det svårt för mig att acceptera att han har svårigheter att göra det och jag blir alldeles för på...Jag har svårt att släppa taget och jag blir klängig då jag inte får kontakt, det är något som jag själv absolut avskyr med mig själv. Jag önskar att jag helt enkelt bara kunde slappna av och låta tiden gå och låta honom komma till mig. Det här är något jag är mycket rädd för inte ska hända och då kan jag inte låta bli att ta kontakt först. Om jag inte gör det så ger det mig en stark ångest och det är då jag har svårt att koncentrera mig på annat. Det är som att jag måste veta att jag finns i hans liv och i hans tankar, annars mår jag dåligt. Jag vet att det låter helt sjukt, men jag kan inte förklara det på ett bättre sätt. Jag vet också att jag har en störning känslomässigt som inte klarar av att hantera det här på ett bättre sätt, men det är därför jag ber om råd. Kanske kan jag hitta nya strategier och sätt att hantera det på genom att lyssna på andra som har andra tankar...
Amari

Ett sätt som får många (men långt ifrån alla) att börja prata är alkohol. Jag är medveten om att det kan vara lite fulknep över det hela, men det kanske kan få honom att trots allt uttala vad han vill (det funkar ju inte om han är nykterist, knappast heller om du är nykterist om du inte lyckas fejka).

Jag föreslår att du bjuder honom på en god trevlig middag med öl/vin (vad som råkar passa) och levande ljus på bordet, lite romantiskt som du kanske förstår. Du kan bjuda på fördrink och något gott att dricka till desserten. Försök att få honom att förstå att du har ett syfte att ha en trevlig stund (inte inbegripet sex) utan mera mys, kanske ni kan titta på en film efteråt med tilltugg och ytterligare lite alkohol (dock inte så mycket att varken du eller han blir full).

Filmen får gärna avhandla lite relationsproblem med något par som har ett distansförhållande så att ni kan diskutera kring det efteråt och hoppas att han faktiskt berättar att han tycker om dig och kan tänka sig en liknande lösning tillsammans med just dig.

Lycka till.

Fan, att jag alltid ska vara duktigare på att lösa andras problem än mina egna...

TACK Miche! Du kommer med en jättebra idé, tyvärr är det ju så att både han och jag är nykterister, haha Så just den biten funkar ju inte i idén, men jag kan ju alltid ändå planera en god, mysig och romantisk middag med film efteråt. Dessvärre får det ju inte igång samtalet, men jag får ta till mina egna "knep" att prata, så kanske jag kan få honom att känna sig så avslappnad att han ändå börjar prata med mig. Han fyller år snart, så det kan ju vara en bra födelsedagspresent till honom
Visst är det irriterande att man är mycket bättre på att lösa andras problem än sina egna...
Jag uppskattar dina inlägg!!
Amari

Amari skrev:[...] det ska vara uttalat och överenskommet [...]

Det är ett mycket rimligt grundkrav.

Amari skrev:[...] en seriös relation [...]

Vad menas?

Amari skrev:Som det är nu så undviker han mig och är rädd för att prata.

Min kursivering.
Är du säker på att han är rädd? Jag ser det som fullt normalt och dessutom seriöst att inte prata och störa hela tiden.

Hej nallen,
Tack för dina kommentarer!
Med seriös relation menar jag att att kunna dela varandras liv, ha en del av varandras vardag då det passar, att uttala att det är "vi", att fatta beslut om att vilja vara med den här personen på ett annat plan än bara "vi ses kanske nån gång", kunna känna en trygghet med varandra, att finnas där för varandra, välja att bara vara med en person och inte fler - alltså trohet, ha en närhet till varandra där man delar allt, kunna säga och veta att jag har en relation med den här personen och har en del av hans privata områden. Hm, kan vara ännu fler orsaker, men jag kommer inte på fler nu...
Det här att han är rädd för att prata är ju min tolkning av det hela. Det verkar iallafall så då jag frågar och undrar saker eller önskar att han ska uttrycka sig mer om hur han känner. Det kan vara helt fel, men något beror det ju på att han undviker att prata känslor eller att gå djupare in i en diskussion. Jag vet bara inte anledningen och då kan jag bli väldigt frustrerad. Mig veterligen så är han NT och har inte asperger eller annat, vilket gör att vi har helt olika sätt att uttrycka oss och tolka saker. Därav kan det bli många onödiga missförstånd som för mig ofta leder till ökad ångest då jag inte förstår.
Hur tänker du när du säger att det är seriöst att inte prata och störa hela tiden? Jag försöker att förstå...
Amari

Har han sagt varför han inte vill ha en seriös, "riktig" relation? Vill han ha möjlighet att ha andra på sidan om el avskyr han tanken på att vara en del av ett par? Har du berättat om hur dåligt du mår av att inte ha en "riktig relation", att själva osäkerheten om hans känslor får dig att må dåligt? Om han vet det och inte bryr sig om det, så tycker jag inte det verkar som han älskar dig. Många aspergare klarar inte av den osäkerhet som ett sådant till-och-från-förhållande innebär.

Jag kommer att tänka på Lill Lindfors sång:

Tänk dig att ha en man i byrån
i en liten ask bland andra grejer,
och närhelst du får lust
så plockar du fram din ask

.

Fast här är det du som är "kvinnan i byrån".

Jag ha inga rÅd att komma med, men jag läste igenom alla inlägg och jag går igenom samma sak, har lika svårt att släppa killen, det har dock inte gått lika länge endast ett år, men annars känner jag mig igen på allt som dU, Amari skriver. Och ja det är jätte jobbigt speciellt om de inte vill prata om det, då går man och hoppas, och sen slutar man höra av sig och då hör de av sig istället, och man kan inget än komma tillbaka och umgås med dem igen.

@Alien
Tack för dina kommentarer! Det är inte så att han vill ha andra vid sidan av, utan jag tror mer det handlar om att han har svårt att tänka sig en parrelation. Han har varit singel i snart 10år nu och jag tror att det skrämmer honom en del vad det kommer att innebära om han går in i en relation igen. Dessutom har han dåliga erfarenheter av relationer sen tidigare, vilket inte gör saken enklare. Förrutom det så är han den enda man som verkligen har sett mig i mitt värsta mående i hela livet och jag tror att även det skrämmer honom. Han är inte van med psykisk ohälsa eller annat, vilket skrämde honom rejält. Han resonerar så dumt också för han vill "rädda" mig från sig själv, så att han håller sig undan så att jag inte ska må sämre. Jag har förklarat för honom att det får mig att må ännu värre, men han har lite svårt att fatta vad jag pratar om, tyvärr.
Du har helt rätt i att jag som aspergare inte klarar av ett från-och-till-förhållande, så det är ju det som ger mig ångest och smärta. Jag vill så gärna hitta strategier så att jag kan hantera mina egna känslor, för det här handlar egentligen inte om honom. Jag har haft dessa problem i alla mina relationer, vilket gör att jag förstår att det är jag som måste jobba med min egen ångest för att klara av att ha en relation med honom.
Hehe, jo jag är nog kvinnan i byrålådan, dessvärre...Men hoppas på att få bli något mer...

@chibibotto
Tack för din kommentar! Jag håller med dig, det finns ju egentligen inget annat att göra då man älskar någon än att umgås med dem igen. Fast det får mig ibland att avsky mig själv, för jag vill så gärna stå fast vid mina beslut och då funkar inte det...Jag hoppas att det ska lösa sig snabbare för dig än för mig, för det här är ett litet helvete. Lycka till!

Hälsningar
Amari

Mitt råd är att du ska avsluta all kontakt med honom. Han får ju dej må dåligt och har så gjort under en lång period.

Att glömma nån innebär smärta och sorg. Men om man bara bestämmer sig och försöker göra det
så glömmer man sen. Känslor och minnen svalnar med tiden.

Jag själv "gör mig av" med folk som inte är så seriösa som jag vill dom ska vara. Det gör ont som fan och jag mår pest ett tag. Men det måste göras för annars kanske jag "fastnar" med dom
och deras "skit".

Jag tycker att det är jättesvårt att råda dig, men om det får dig att må dåligt så här och han inte är beredd att ändra sig så måste du väl helt enkelt bryta upp för din egen skull. Detta även om hans känslor för dig är genuina (vilket de ju mycket väl kan vara).

ja jag är ju oerfarn av dessa frågor.Men jag tycker att folk som får en att må dåligt är inget att satsa på.Man har ju nog med sitt ändå.Om mannen inte är intresserad av nån seriös relation så då kickar du ut honom ur dit liv bara.det kommer att göra ont som fan ett bra tag men i slutändan mår man så mycket bättre.Det finns nog bättre att få.

Tack alla ni för era kommentarer! Ni har förmodligen helt rätt i att jag borde avsluta all kontakt med honom, trots sorg och smärta. Det värsta är ju att om jag fortsätter att ha kontakt så gör det ont och om jag avslutar så gör det ont, så hur jag än vrider och vänder på mig så uppstår smärta. Det jag helst skulle vilja få råd med är ju hur man bäst hanterar smärta och ångest i ett sånt här fall. Jag vet att det är ett svårt råd att ge eftersom det är så individuellt, men jag önskar så att man kunde få någon enkel lösning.
Troligtvis är det som sagt att med tiden kommer smärtan minska och det finns egentligen ingenting att göra, mer än att sysselsätta sig och ha avledande aktiviteter för att tänka på annat. Det är ju då man inte har något att göra, på tom tid och då man är ensam och t.ex. ska sova som alla jobbiga tankar kommer och man mår dåligt.
Jag är så tacksam för alla inlägg och kommentarer jag har fått. Nu är det upp till mig att fatta ett jobbigt beslut i slutänden. Jag tänker trots allt på dessa kloka ord:

Det är omöjligt, sa tvivlet.
Det är farligt sa rädslan.
Det är onödigt sa förståndet.
Det gör ont sa hjärtat.
Men kanske du ska prova ändå viskade själen ♥

Amari

Huvva... shablonbilden tycks stämma utmärkt.

nallen skrev:Huvva... shablonbilden tycks stämma utmärkt.

Hur menar du nu?

Att fruntimmer alltid verkar vilja ha "närhet", prata en massa, "dela allt" och en massa linknande som antingen är farligt eller tråkigt (nu blev jag osäker på vilket som är värst i längden).

??? Jag känner varken igen mig själv eller de män jag har levt med i den schablonbilden. Dela allt? *rysningar*