...och med det tänker jag främst på aspies men också och andra med autismspektrumstörningar.

Aktivitetsersättning och/eller sjukersättning - kan man ej få om man inte har en nedsatt arbetsförmåga när det gäller HELA marknaden och dess jobb (även aspie-anpassade jobb). Under denna tid jag varit här på forumet så är min uppfattning att VÄLDIGT FÅ av "oss" är så pass allvarligt handikappade att vi inte kan jobba med något överhuvudtaget. Så ni som inte har grov ångestproblematik, svår autism, fysiska åkommer eller vad det nu är som gör att man "räknas" ha nedsatt arbetsförmåga (över HELA marknaden) - hur fick ni era pengar egentligen? Ljög ni till er den? Hade ni en schysst läkare? Jag försöker inte vara taskig eller trycka ner någon här utan jag vill förstå hur fan det här sjuka systemet fungerar. När t.o.m. cancerpatienter nekas ersättning, hur fan ska då någon med ett så "milt" handikapp som AS få ersättning? Det är det jag inte förstår.

Studielån och studiebidrag - att studera för att överleva det kan man max leva på i 6 år.

A-kassa - INGEN har rätt till a-kassa så länge inte arbetsvillkoret är uppfyllt. Det är uppfyllt om man haft ett heltidsjobb i minst 6 månader på raken. Detta är fan bland det mest fördjävliga som regeringen har tagit bort. 2005 tror jag var sista året innan arbetsvillkoret infördes. Jag minns detta eftersom jag var arbetslös efter att jag gått ur gymnasiet, och att jag då fick a-kassa när jag fyllde 20 och så länge jag var arbetssökande. Nu är jag åter igen på samma förbannade ruta i livet: dvs mina studier är över och jag har inget jobb (troligen - får veta imorgon först). Hur fan tänkte regeringen här egentligen?

Socialbidrag - Kraven är bland annat att man ska ha 0kr på kontot. Fair enough. Men i kombination med de löjliga handläggningstiderna hos byråkraterna så frågar jag mig: vem fan vågar vänta så pass länge med att kontakta soc? Vem har inte tänkt tanken att man kanske borde gömma undan pengar från dem ifall utbetalningen drar ut på tiden? Ett annat krav är att man inte får ha några "onödiga utgifter" utan det ska vara hyra, mat och inget mer med det. Hade jag gått till soc idag så hade dom gnällt över att jag:
-Betalar för ett förråd där jag har mina möbler. Enligt dom skulle jag då tvingas sälja allt jag äger (eftersom jag inte har egen bostad så måste mina möbler vara där).
-Har saker på avbetalning. Enda utvägen är att ignorera betalningarna och få betalningsanmärkningar.
-Nyligen köpt en telefon (superbillig android iof - men gamla telefonen gick sönder. Man klarar sig inte utan en telefon!)
-Amorterar ett lån (tog ett sk studentlån på 15k hos SEB för att ha råd med möbler förr-förra sommaren)
+massa annat säkert

Jag är relativt ung - 26 år - så jag kan erkänna att jag inte har 100% koll på hur samhället fungerar riktigt. Men så som jag ser det så verkar det ju nästan som att stat/myndighet/regeringen avsiktligt vänder funktionshindrade ryggen till - precis som de har vänt ryggen åt alla sjuka i samhället. Fast ja det är väl ingen nyhet egentligen för vem har undgått alla bisarra nyheter under alla dessa år? Nyheter med artikelrubriker såsom: "Gunnar har svår cancer, får inga pengar från FK", "FK-anställd talar ut: tvingas utförsäkra svårt sjuka" osv.

Jag har aldrig varit en person som trott på sossarnas hemska bidragssystem som missbrukades i så pass många år - men jag är human nog att förstå att det ändå behövs ett socialt trygghetsnät för de som hamnar i kläm: vilket inte denna konservativa skitregering verkar förstå. Oavsett vafan man röstar på så är det som att välja mellan pest eller kolera i det här landet: vänster, höger - spelar ingen som helst roll. Dom förstör helt enkelt på olika sätt bara.

Vad mer? Jag har inte varit hos tandläkaren på 4 år eftersom jag inte har råd att laga tänderna. Jag oroar mig dessutom över andra "medicinska" saker gällande min kropp, men väljer att inte uppsöka vårdcentral eftersom det kostar pengar varje gång man går dit. Och samtidigt så läser jag i media om hur regeringen vill ge gratis sjuk- och tandvård till människor som olagligt befinner sig i landet. Innan ni kommer med rasiststämpeln så vill jag bara säga att jag aldrig har haft några sådana tendenser - inte ens när jag var barn. Jag har alltid föraktat att andra blir dömda efter hur dom ser ut eller varifrån de kommer. Men det är svårt att inte bli arg på staten när man läser sådan här skit - som uppenbarligen är något slags PR-jippo för att "bekämpa" Sd eller vad sjutton de nu har för korkad agenda bakom det hela. Plötsligt så är det för mig glasklart varför rasismen börjar ta fart i samhället: orsaken till det är särbehandling. När alla människor inte behandlas likadant så blir människor förbannade, ja t.o.m. hatiska. Det är statens och medias jävla fel att Sd kom in i riksdagen, och det har inget att göra med att "högervindar drar in över europa" (för övrigt ett patetiskt "konstaterande" som inte säger ett dugg om var? hur? och varför?).

Men slut på gnället nu. Det jag egentligen vill ta reda på med den här tråden är hur det är tänkt att vi ska klara oss om vi inte har jobb/studier eller är svårt sjuka (så vi kan få aktivitets eller sjukersättning). Vad har ni för ekonomiska inkomster? Hur fick ni dessa? Hur ser era liv ut idag och litar ni på staten?

Jag har ansökt om förlängd aktivitetsersättning, eller vad man nu säger. Både läkaren och min handläggare på FK säger att de är 99% säker att det kommer bli godkänt. Vad som gör att jag får det..hmm skulle tro att det är HFA plus mina tämligen svåra ångestproblematik, sen verkar det som jag har ADHD också och jag är tydligen ovanligt stresskänslig för att vara en autistisk person med, minsta grej gör mig helt förstörd.
Hur mitt liv ser ut.. rörigt och jobbigt, har inte fått någon direkt hjälp.
Jag har inga direkta problem med staten.

Jag hamnade nästan i psykos för ett antal år sedan, och därefter konstaterades det att jag har autistiska drag. Efter det var det inga problem att få aktivitetsersättning beviljad. Den har nu övergått i tillfällig sjukersättning som jag kan ha i ett år till om det skulle behövas. Om jag förstått de allra nyaste reglerna som är på väg rätt så skulle jag även därefter kunna få heltidsersättning från FK, om än mindre än i dag, men jag hoppas kunna klara av ett halvtidsjobb och få halv permanent sjukersättning dessförinnan.

Blir alltid förbryllad när jag läser om sånt här. Själv har jag diagnoserna komplex PTSD, ADHD, AS och antagligen fibromyalgi också, men det har ALDRIG varit tal om annat än att förlänga min vanliga sjukpenning, fast jag varit sjukskriven i över fem år nu.

Jag håller med om det mesta som står i HI. Själv har jag sökt aktivitetsersättning för förlängd skolgång nästa termin. Det är mycket osäkert om jag får det dock. De verkar vilja ha hur mycket papper som helst.

Jag har halv sjukersättning som antagligen kommer att förlängas ett tag till (de gamla övergångsreglerna). Stadigvarande kommer den förmodligen inte att bil, eftersom de blivit mycket strängare med det. Som du skrev ska man inte klara något arbete alls, inte ens på Samhall, för att få sjukersättning numera.

Jag har autismliknande tillstånd och återkommande depressionsperioder. De resterande 50 procenten har jag haft lönebidragsjobb i perioder, men just nu är jag arbetslös och ska igång med rehabilitering. Försäkringskassan och arbetsförmedlingen samarbetar och hjälper mig att hitta en plats att ha rehabilitering på som förhoppningsvis ska leda till ett jobb på lönebidrag.

Så det man kan göra när man är arbetslös är att gå till arbetsförmedlingen, så får man börja med någon form av aktivitet som berättigar till ersättning. Så får jag hålla på tills något lämpligt jobb dyker upp.

KaosPrinsessa skrev:och jag är tydligen ovanligt stresskänslig för att vara en autistisk person med

Hur tänkte den som sade det (om du vill svara)? För allt vad jag har märkt är autister/NPF:are i allmänhet mer stresskänsliga än andra, och blir det lättare vid fel behandling eller livsföring på de områden där de inte redan är det.

svartamolnet skrev:Så det man kan göra när man är arbetslös är att gå till arbetsförmedlingen, så får man börja med någon form av aktivitet som berättigar till ersättning. Så får jag hålla på tills något lämpligt jobb dyker upp.

Kan du vidareutveckla och ge några exempel på aktiviteter som jag då kan vara med på för att få ersättning? Jag trodde det bara var FK och a-kassor som betalade ut pengar - och att arbetsförmedlingen inte hade något alls med det att göra.

Får man fråga hade inte du Deadly_Nightshade drömjobbet nyss?
Det är en djungel av olika ersättningar där ute och individuella bedömningar. Så det är nog svårt att få en helhets bild. Den uppfattning jag fått är dock att det är mycket enklare att få ersättning om man är under 30 eftersom du då kan få aktivitetersättning..

Torsdag skrev:Får man fråga hade inte du Deadly_Nightshade drömjobbet nyss?
Det är en djungel av olika ersättningar där ute och individuella bedömningar. Så det är nog svårt att få en helhets bild. Den uppfattning jag fått är dock att det är mycket enklare att få ersättning om man är under 30 eftersom du då kan få aktivitetersättning..

Jo alltså jag har genomgått en praktikperiod på 6 månader, där jag har jobbat som spelutvecklare (grafiker) på ett av sveriges största spelföretag - detta som ett led i min utbildning på yrkeshögskola. En fruktansvärt bra miljö för mig och det har varit underbart att jobba här. Extra skönt var det att det var dom som kontaktade mig och ville ha mig där. Men nu är jag inne på sista veckan innan praktiken är "över" så att säga - och jag har fått min sista "CSN peng" Vårat arbetslags producent säger att han är sjukt nöjd med min och den andra praktikantens prestation på företaget, och menar att vi jobbat över all förväntan och är "exemplariska". Trots detta så är det inte hans ansvar att sköta HR-grejer (human resources). Dessutom är spelet som vi arbetar på i princip klart - det ska släppas denna sommar. Så ja... framtiden är väldigt osäker för mig. Men imorgon (måndag) så får jag veta hur det går för mig och vad som händer. Orolig så in i helvete är jag - eftersom allt i mitt liv står eller faller här. Får jag jobb så är det toppen på alla sätt och vis, får jag inte jobb så blir det flera månaders misär och lidande i arbetslöshet.

Men aktivitetsersättning kan man ju BARA få om man har en nedsatt arbetsförmåga. Med denna praktikperiod (heltidsarbete, 6 månader) så har jag ju bevisat att jag är fullt kapabel att arbeta 100% utan några problem som helst. Hur ska jag då kunna få aktivitetsersättning utan att behöva fejka en psykos?

Zombie skrev:Hur tänkte den som sade det (om du vill svara)? För allt vad jag har märkt är autister/NPF:are i allmänhet mer stresskänsliga än andra, och blir det lättare vid fel behandling eller livsföring på de områden där de inte redan är det.

Enligt tester och observation verkar jag vara ovanligt stresskänslig. Det är det jag vet, men jag tycker nog att det stämmer för jag känner ju några npf:are och jag verkar alltid bli mer stressad än de (och nej det är inte det att de är lika stressade och det inte syns för vi har snackat om stress och så). Så nått exakt kan jag tyvärr inte ge dig.

Deadly_Nightshade Är i ungefär samma situation har praktik med CSN bidrag och har ingen aning om jag får jobb där. Dock är den ekominska delen det minsta jag oroar mig för. Utan hela osäkerheten gör att jag känner mig otrygg.

Om du är arbetslös så går du till arbetsförmedlingen och skriver in dig så kommer du få någon form av ersättning.sen om det leder till aktivitetsersättning eller jobb får man se.

När jag fick aktivitetsersättning så behövde jag det verkligen, även när den förlängdes för andra gången så hade jag behov av den. Men när den var på väg att gå ut och jag ansökte om tidsbegränsad sjukersättning så kändes det inte som om jag var tillräckligt sjuk längre.
Men vad var alternativet?

Det fanns ju inte någon arbetsmarknad som skrek efter någon som var långtidssjukskriven och jag behövde dessa 18 månader för att lösa situationen. Att gå tillbaks till studierna som jag avbrutit när jag blev sjukskriven var inte ett alternativ för min del.
Jag klarade till och med av att hitta en lösning på 17 månader… Idag arbetar jag heltid, så det går att komma vidare.

I mitt fall så fungerade försäkringen precis så som den var tänkt, så jag ser inte att det var socialförsäkringssystemet som det var fel på. Det är snarare en icke inkluderande arbetsmarknad, diskriminerande strukturer och en illa fungerande rehabilitering samt underfinansierad vård som är orsaken till varför så få återgår till arbete när de varit långtidssjukskrivna.

Men det är nog denna regerings största misstag, att de har gjort ett strukturproblem till ett individproblem.

Till att börja med hade jag den lägsta dagsersättningen under en relativt lång praktiktid. Jag har därefter till och från haft lönebidragsanställning, a-kassa och aktivitetsstöd och olika sorters praktik. Nu har jag en lönebidragsanställning igen. Och efter ett antal års sparande ökar nu även mina inkomster av kapital.

Jag har fått sjukersättning. Det var många års kamp för att få den dock. Det var inte AS i sig som är grunden men AS förvärrade de redan dåliga situationerna som i sin ledde till jag bla fick andra permanenta skador. Nej, det var ingen som behövde ljuga för FK.
Arbeta skulle uppenbarligen mer eller mindre leda att jag gick mot döden, ja döden, så av två sämre alternativ var pension bättre än icke pension.


AS är ju inte detsamma för alla individer heller. Det kan vara högfunktion men vilket handikapp som helst i fel miljö kan bli rent av invaliderande och har man inte möjlighet att ändra på sina förutsättningar/miljö, så fortsätter det där och blir mer än "bara AS".

Man ser tex på hur mina inkomst såg ut redan innan sjukdomsfall och det som sjukersättningen grundade sig på. De tog ÅTTA år bakom i tiden, innan det jag blev sjukskriven, lyckades av dessa bara få TVÅ "bra" år av inkomst och dessa var inte speciellt höga heller.
Så tänk dig, minst 10 år av dålig leverne, nej, det behövdes inte vara cancersjuk...


När de gäller A-kassa har de sänkt gränserna så undrar om det verkligen är så mycket svårt att få ens grundbeloppet (förvisso skit men bättre än inget). Har du lån eller ens ett förhållande så ska du inte räkna med soss.
Är du under 30 och misslyckats med 6 år av CSM kan du be om dispans, du har tom rätt att få (med intyg) rätt till Aktivitetsersättning med förlängdskolgång vilket så visst jag förstod många får.

Först måste jag bli sjukskriven och sedan kan jag kanske få rehabiliteringsersättning och arbetsträna. Det verkar inte behövas i ditt fall. Men går du till arbetsförmedlingen får du komma igång med någon slags aktivitet för att få ersättning, det är jag ganska säker på.

Hej!

Jag har jobbat på Samhall. Jag fick praktik en månad, i april 2000, och blev sen anställd 1 maj direkt efter praktiken. Jag skulle jobba tvåskift (vecka 1 06.00 till 13.48, vecka 2 13.48 till 23.30) och vi monterade mobiltelefonbatterier åt Ericsson som det hette då. Jag tyckte det var urjobbigt att jobba skift och var konstant trött. Ibland när det var lite att göra gick vi över till dagtid, något bättre. Efter ett halvår fick jag en inflammation i höger axel på grund av för ensidigt arbete, men den gick över så småningom. Jag var trött och deprimerad, nära att gå i väggen. På hösten 2001 blev jag sjukskriven 50% av öppenpsyk. Jag skulle inte få någon hjälp med stressen, eftersom jag har Asperger syndrom och det var fler än jag med AS som sökt för stress enligt läkaren. Jag fick några samtal med en skötare som tipsade mig om att köpa ett avslappningsband. I början på juni 2002 blev jag sjukskriven på heltid av samma läkare som sjukskrev mig 50%. Och om jag inte mådde bättre till i augusti (självmant, utan någon slags hjälp) föreslog han förtidspension. Och på den vägen är det.

Hälsningar

Lilla Gumman

Jag har hel sjukersättning (tills vidare varianten) sedan ett drygt år tillbaka. Jag är i trettiofemårsåldern nu. Jag har bipolär sjukdom typ 2, och i kombination med AS så har det varit enastående svårt (omöjligt i princip) att återgå till arbetsmarknaden. Innan jag fullständigt krackelerade så jobbade jag som jurist/handläggare på kommunen och inom en statlig myndighet. Jag drev mig själv för hårt och till randen av att inte funka alls längre. Fick jag göra om det, och med vetskapen om exakt hur trasig man kan bli, så skulle jag taggat ner på tempot tidigare. Förhoppningsvis hade jag hållit för att arbeta förhoppningsvis några år till. Nu kom jag till en punkt där jag gick från bra på att hålla många bollar i luften till att inte funka alls.

Om man har AS så är man automatiskt berättigad till tandvårdsstöd. Hur tandvårdsstödet ser ut varierar dessvärre från landsting till landsting. I mitt eget täcker det all nödvändig tandvård; jag ska till att få en krona på två tänder. Det ansökte tandläkaren om hos landstinget eftersom det är en dyr grej.

Deadly_Nightshade skrev:Hade jag gått till soc idag så hade dom gnällt över att jag:

Har du varit i deras reception och tagit reda på fakta?

Deadly_Nightshade skrev:Aktivitetsersättning och/eller sjukersättning - kan man ej få om man inte har en nedsatt arbetsförmåga när det gäller HELA marknaden och dess jobb (även aspie-anpassade jobb). Under denna tid jag varit här på forumet så är min uppfattning att VÄLDIGT FÅ av "oss" är så pass allvarligt handikappade att vi inte kan jobba med något överhuvudtaget. Så ni som inte har grov ångestproblematik, svår autism, fysiska åkommer eller vad det nu är som gör att man "räknas" ha nedsatt arbetsförmåga (över HELA marknaden) - hur fick ni era pengar egentligen? Ljög ni till er den? Hade ni en schysst läkare? Jag försöker inte vara taskig eller trycka ner någon här utan jag vill förstå hur fan det här sjuka systemet fungerar. När t.o.m. cancerpatienter nekas ersättning, hur fan ska då någon med ett så "milt" handikapp som AS få ersättning? Det är det jag inte förstår.

Jag går nog inte in under någon av de premisser du räknade upp (grov ångestproblematik, svår autism, fysiska åkommer). Tror jag. Svårt att veta, eftersom psyk knappast har hittat alla fel på mig än.
Anledningen till att jag får aktivitetsersättning är att jag är så vansinnigt stresskänslig när det kommer till tider. Att passa tider försätter mig i ett jävligt märkligt tillstånd som gör att jag blir både passiv och hyper samtidigt; jag gör nästan precis vad som helst utom det som ska göras, exempelvis om jag ska med ett tåg eller liknande. Det var likadant i skolan; jag började stressa upp mig på kvällen innan skolan, sedan kunde jag knappt sova på natten, sedan gick jag upp tidigt och spelade helt maniskt dataspel, lyssnade på skivor, ofredade mig själv etc. etc. etc., tills jag var tvungen att rusa iväg, och då kom jag ändå försent rätt ofta. Alltså, trots att jag gått upp jättetidigt.
Att ha ett arbete skulle för mig inte vara något man gör några timmar om dagen, det skulle uppta hela min vakna tid, och därtill göra mig väldigt deprimerad.

Detta har på något sätt lyckats gå att beskriva för Försäkringskassan, och ja, jag har fått det på papper att jag inte anses arbetsförmögen för något jobb på arbetsmarknaden. Enligt mig är detta helt logiskt och korrekt; om jag ska försörja mig själv så får det antagligen bli genom författande, någon annan utväg ur ersättningsträsket ser jag tyvärr inte.
...Men det skulle verkligen vara trevligt att få in lite mer pengar än ca. 6000 i månaden; varför människor som är arbetsföra vill fuska till sig denna summa förstår jag fan inte över huvud taget.

Kunde jag jobba så skulle jag gärna göra det, men när det kom till kritan så fanns det inga arbeten som kunde anpassas så att jag kunde arbeta. Jag behövde bara några få anpassningar, ingen stress och möjlighet att göra saker i min egen takt när jag så behövde. Så hade jag det på min sista arbetsplats och jag presterade ändå över vad de hade förväntat sig.

Jag har en massa utbildning och är duktig på det jag kan/har gjort men det förefaller oviktigt. Arbetsmarknaden verkar vara totalt stängd för de som inte klarar heltidsjobb. Nu bygger jag långsamt upp en tillvaro med frivilligt arbete och föreningar. Såhär långt går det bra.

Jag satsade verkligen allt medan jag jobbade och brände ut mig så fullständigt under tiden. Jag krashade efter lite drygt 11 år på arbetsmarknaden. Så till de som kan jobba, ta det försiktigt. Lyssna på kroppen. Ju mer man kan ta hand om sig själv, desto längre håller man. Jag önskar inte den här fullständiga krashen på någon, inte ens min värsta fienden. När jag försökte gå upp i tid på min arbetsplats så blev jag nästan omgående manisk.
Det ska sägas att jag inte slutade jobba för att arbetsgivaren gjorde sig av med mig pga AS och andra sjukdomar. Man rationaliserade, och jag plus flera andra var bland dem som fick gå. Det var mycket fult gjort men jag var inte ensam om det.

Zic skrev:Att passa tider försätter mig i ett jävligt märkligt tillstånd som gör att jag blir både passiv och hyper samtidigt; jag gör nästan precis vad som helst utom det som ska göras, exempelvis om jag ska med ett tåg eller liknande.

Tror jag förstår rätt precis vad du menar. Är samma med mig.

Deadly_Nightshade skrev:Socialbidrag - Kraven är bland annat att man ska ha 0kr på kontot. Fair enough. Men i kombination med de löjliga handläggningstiderna hos byråkraterna så frågar jag mig: vem fan vågar vänta så pass länge med att kontakta soc? Vem har inte tänkt tanken att man kanske borde gömma undan pengar från dem ifall utbetalningen drar ut på tiden? Ett annat krav är att man inte får ha några "onödiga utgifter" utan det ska vara hyra, mat och inget mer med det. Hade jag gått till soc idag så hade dom gnällt över att jag:
-Betalar för ett förråd där jag har mina möbler. Enligt dom skulle jag då tvingas sälja allt jag äger (eftersom jag inte har egen bostad så måste mina möbler vara där).
-Har saker på avbetalning. Enda utvägen är att ignorera betalningarna och få betalningsanmärkningar.
-Nyligen köpt en telefon (superbillig android iof - men gamla telefonen gick sönder. Man klarar sig inte utan en telefon!)
-Amorterar ett lån (tog ett sk studentlån på 15k hos SEB för att ha råd med möbler förr-förra sommaren)
+massa annat säkert

Stämmer inte. Soc kräver inte att du ska redovisa dina utgifter per månad och skiter i ifall du köper ny mobil. Man får ha besparingar på kontot, åtminstone 10 tkr utan problem. Däremot inte en gigantisk bostadsrätt i Stockholms innerstad. Skulle tom tippa på att de inte har rätt att se dina konton överhuvudtaget.

Jag är relativt ung - 26 år - så jag kan erkänna att jag inte har 100% koll på hur samhället fungerar riktigt.

Då får du skylla dig sjäv. För du går miste om en massa bidrag och annat stöd som du annars skulle ha rätt till.

Det jag egentligen vill ta reda på med den här tråden är hur det är tänkt att vi ska klara oss om vi inte har jobb/studier eller är svårt sjuka (så vi kan få aktivitets eller sjukersättning).

Socialbidrag.

Vad har ni för ekonomiska inkomster?

Vanligt jobb med lön.

Hur fick ni dessa?

Utbildade mig på högskolan till något som jag är kapabel att jobba med. Sedan sökte jag jobb och fick jobb.

Hur ser era liv ut idag och litar ni på staten?

Ganska lagom. Jag litar inte på staten.

Björne skrev:Stämmer inte. Soc kräver inte att du ska redovisa dina utgifter per månad och skiter i ifall du köper ny mobil. Man får ha besparingar på kontot, åtminstone 10 tkr utan problem. Däremot inte en gigantisk bostadsrätt i Stockholms innerstad. Skulle tom tippa på att de inte har rätt att se dina konton överhuvudtaget.

När jag har haft soc bidrag har de velat ha kontoutrag med varje gång plus att om jag då haft nått över från förra månaden har de tagit minus den summan från det jag då fick nästa gång.