Ny här...hej på er

Jag ska försöka att ta det kort. Jag misstänker starkt att jag har asperger efter att ha läst en hel del om det under ca: 4 månader när jag på allvar tänkte ta reda på om det fanns fler som jag då jag alltid känt mig som en ensam art av människa. Jag visste knappt att aspergers fanns! Jag är 30 år nu och har i hela mitt liv känt att jag inte passar in.

Skoltiden var ett helvete där jag stod vid sidan om, känd för att vara egendomlig och lärare som sade till mina föräldrar att jag levde i min egen värld. Även om jag gick ut med ok betyg har jag aldrig gjort något av mig själv. Jag saknar motivation att ingå i det liv "normala" människor lever och strävar efter. Mitt liv är i min bubbla med musikutövande. Det underliga i kråksången är att jag trots detta har lyckats få en förstående och underbar partner samt en litet barn på 10 mån (ett barn jag tycker mycket mycket om men inte känner förståelse inför...stressmoment...jaja, egen tråd antar jag). Men hade jag inte haft dem hade jag varit alkoholist brukar jag säga...tanken på att jag hela tiden ska leva upp till en bild som andra har av en kan bli väldigt påfrestande.

Då jag har humörssvängningar i min vardag och är usel på att vårda kompisrelationer har jag inga direkta vänner. Undantaget är en vän på en annan ort som inte släppt taget ännu...musiknörd han också fast "ganska" normal. Ska jag ut och möta omvärlden sker detta med rollspel där jag spelar en normal människa. Har varit så sedan senare delen av högstadiet när jag kom på hur man gjorde. Jag har blivit en kamelont kan man säga även om jag blir ifrågasatt ibland. När jag kommer hem måste jag ha ensamtid för att kunna slappna av igen.

Min pappa har garanterat aspergers. Han saknar förvisso en utredning men det vore väldigt egendomligt om det inte var så. Min mamma har klara ADHD-drag vilket mina halvsyskon på hennes sida blivit utredda för samt fått diagnos på. Uppväxten var en väldig blandning av överbeskyddande trygghet och totala känslostormar för min del.

Äh, nu blev det längre än vad jag tänkt. Jag funderar på att försöka bli utredd dels för mitt lilla barns skull och dels för att få veta om det finns en förklaring på varför jag är som jag är eller om jag bara är knäpp i huvudet. Dock har jag mycket svårt för att tänka mig ett samtal med psykolog. Jag kan inte vara personlig med människor jag inte känner och jag tycker inte om att hamna i en "offerroll". Allt detta med IQ tester, andra främmande namn på tester och skeptiska psykologer skrämmer mig en smula. Så min fråga till er är: hur ska jag kommer över "puckeln" och våga ta mig till ett första möte med en psykolog? Tack på förhand...

Välkommen till forumet el ahrairah!

Tack!

Inga bra tips? Man kanske helt enkelt bara får kliva över den där tröskeln själv och bita ihop när man går dit. Folk kanske inte tycker att det är en så stor grej? Nu har jag aldrig varit hos psykolog tidigare vilket kanske förklarar en del? Jag vill så gott som alltid veta vad som ska hända i förväg när jag ska någonstans och då speciellt till personer som jag känner står "över" mig i samhället. Vet jag inte vad som förväntas av mig i nya situationer kan jag bli rätt motsträvig/stressad/nervös och det är ju en dum försvarsmekanism om tanken är att jag ska prata.

Du kanske kan ringa/maila till psykiatrin och göra en egenvårdbegäran. Förklara vad du tror och varför du misstänker AS.

Hej och välkommen hit önskar jag också.

Jag har inget annat råd än att du får tänka på att obehaget är mindre än fördelarna med att bli utredd och få veta. Men det vet du ju redan. Antagligen är det mindre hemskt än du nu föreställer dig.

Jag antar att du läst denna metatråd: fragor.php

Här är några andra trådar om utredning:

neuropsykiatrisk-utredning-t5301.html

fa-utredning-genom-vem-t20155.html

ar-add-diagnosticerad-men-misstanker-att-jag-har-asperger-t16088.html

i-ko-till-utredning-t19937.html

fraga-om-utredning-radd-for-feldiagnos-t19645.html

forsta-samtalet-i-hopp-om-utredning-t19597.html

utredning-igen-omprovning-av-as-diagnosen-t19429.html

idag-borjade-utredningen-t19300.html

hur-lang-ar-vantetiden-for-att-fa-en-utredning-t8552.html

hur-ska-jag-ga-tillvaga-for-att-fa-en-utredning-t19435.html

hur-svart-ar-det-att-fa-en-utredning-t8402.html

klar-med-utredningen-funderingar-t19215.html

nan-annan-som-hatar-utredningen-t19158.html

Tack för alla länkar. De hjälpte mig jättemycket. Efter att ha samlat mod i flera timmar i morse fick jag tala med en snäll sköterska (eller vad hon var) på min lokala vårdcentral som "övertalade" mig att beställa en tid hos deras psykolog imorgon. Det känns skit att samla mod igen för att ringa men jag känner att jag måste för min egen skull. Det blir en början.