Hur ska Pemer få en tjej? ;-D

av **tahlia** » 2007-12-07 0:55:49

Alien skrev:
Inte älskar alla föräldrar barn i allmänhet, det är sina egna barn (biologiska el adopterade) som man älskar. Om bara riktigt barnkära människor fick barn, skulle det inte finnas så många människor på jorden.

Förlåt en dum fråga, men varför skaffar man barn om man inte är barnkär?

av **Pemer** » 2007-12-07 1:07:52

Bjäbbmonstret skrev:Kan man inte ta hand om andras barn också är man inte värd att skaffa sig några egna.

Nähä... så det är bara utbildade barnskötare och fritidspedagoger som är värda att skaffa sig egna barn??!? Eller var går gränsen för att "kunna" ta hand om andras barn också? Vem ska avgöra?

Tror man snubblar ut på alldeles fantastiskt hal is om man ska slänga sig med så kategoriska omdömen om vilka krav det borde vara på den som vill ha barn.

av **Pemer** » 2007-12-07 1:18:35

Att vilja ha egna barn eller inte, inte bry sig alls om ifall det någon gång kommer att ske men vara helt öppen för det om det kommer, att verkligen längta och önska jättehett att någon gång få egna barn.... alla olika varianter...

...är nog lite för personliga saker för andra utomstående att sätta sig till doms över, över huvud taget.

Det enda som kan fungera är att låta det vara som det alltid varit. Alternativet är lite för otäckt, tycker i alla fall jag...

av **ufo** » 2007-12-07 1:20:05

Pemer skrev:Att vilja ha egna barn eller inte, inte bry sig alls om ifall det någon gång kommer att ske men vara helt öppen för det om det kommer, att verkligen längta och önska jättehett att någon gång få egna barn.... alla olika varianter...

...är nog lite för personliga saker för andra utomstående att sätta sig till doms över, över huvud taget.

Det enda som kan fungera är att låta det vara som det alltid varit. Alternativet är lite för otäckt, tycker i alla fall jag...

Notepad.

Eller var det Word man skrev?

av **Alien** » 2007-12-07 1:33:21

tahlia skrev:
Alien skrev:
Inte älskar alla föräldrar barn i allmänhet, det är sina egna barn (biologiska el adopterade) som man älskar. Om bara riktigt barnkära människor fick barn, skulle det inte finnas så många människor på jorden.

Förlåt en dum fråga, men varför skaffar man barn om man inte är barnkär?

Det var en konstig fråga. Barnkära kanske väljer yrken med barn som förskolelärare, lärare el fritidspedagog. Men det är ju inte bara de som skaffar egna barn.

Folk vill ha egna barn (kan även inkludera adopterade). Jag älskar mitt barn, jag älskar inte alla barn. Barn kan vara mycket elaka, jag tyckte inte om barn ens när jag var barn själv.

av **tahlia** » 2007-12-07 1:35:45

Alien skrev:
tahlia skrev:
Alien skrev:
Inte älskar alla föräldrar barn i allmänhet, det är sina egna barn (biologiska el adopterade) som man älskar. Om bara riktigt barnkära människor fick barn, skulle det inte finnas så många människor på jorden.

Förlåt en dum fråga, men varför skaffar man barn om man inte är barnkär?

Det var en konstig fråga. Barnkära kanske väljer yrken med barn som förskolelärare, lärare el fritidspedagog. Men det är ju inte bara de som skaffar egna barn.

Folk vill ha egna barn (kan även inkludera adopterade). Jag älskar mitt barn, jag älskar inte alla barn. Barn kan vara mycket elaka, jag tyckte inte om barn ens när jag var barn själv.

Då är det nog jag som är konstig, för jag kan inte för mitt liv förstå varför man skulle vilja skaffa barn om man inte tycker om barn. Det övergår liksom mitt förstånd.

av **Pemer** » 2007-12-07 1:37:31

ufo skrev:
Pemer skrev:Att vilja ha egna barn eller inte, inte bry sig alls om ifall det någon gång kommer att ske men vara helt öppen för det om det kommer, att verkligen längta och önska jättehett att någon gång få egna barn.... alla olika varianter...

...är nog lite för personliga saker för andra utomstående att sätta sig till doms över, över huvud taget.

Det enda som kan fungera är att låta det vara som det alltid varit. Alternativet är lite för otäckt, tycker i alla fall jag...

Notepad.

Eller var det Word man skrev?

Hehe...

av **Pemer** » 2007-12-07 1:50:13

tahlia skrev:
Alien skrev:
tahlia skrev:[quote="Alien"]

Inte älskar alla föräldrar barn i allmänhet, det är sina egna barn (biologiska el adopterade) som man älskar. Om bara riktigt barnkära människor fick barn, skulle det inte finnas så många människor på jorden.

Förlåt en dum fråga, men varför skaffar man barn om man inte är barnkär?

Det var en konstig fråga. Barnkära kanske väljer yrken med barn som förskolelärare, lärare el fritidspedagog. Men det är ju inte bara de som skaffar egna barn.

Folk vill ha egna barn (kan även inkludera adopterade). Jag älskar mitt barn, jag älskar inte alla barn. Barn kan vara mycket elaka, jag tyckte inte om barn ens när jag var barn själv.

Då är det nog jag som är konstig, för jag kan inte för mitt liv förstå varför man skulle vilja skaffa barn om man inte tycker om barn. Det övergår liksom mitt förstånd.[/quote]
Mja, där håller vi nog alla i princip med dig, visst låter det konstigt att skaffa barn om man inte tycker om barn alls. Men det är garanterat många sådana som gör det också.

Själv skulle jag rent allmänt hävda att jag tycker om barn, även om det förstås alltid finns undantag också. Mina egna skulle jag så klart alltid älska. Att också få några bonusknoddar skulle förhoppningsvis bli övervägande positivt, och barnen till den jag älskar... klart jag skulle älska dem... Och jag har redan tidigare arbetat på dagis och gillat det mycket... skulle kunna överväga att göra det igen....

Så jag vågar nog nästan påstå att jag tycker tillräckligt mycket om barn för att förtjäna att få bli pappa, om det skulle vara ett kriterium hur mycket man tyckte om de små...

av **Alien** » 2007-12-07 2:21:42

tahlia skrev:
Alien skrev:[
Det var en konstig fråga. Barnkära kanske väljer yrken med barn som förskolelärare, lärare el fritidspedagog. Men det är ju inte bara de som skaffar egna barn.

Folk vill ha egna barn (kan även inkludera adopterade). Jag älskar mitt barn, jag älskar inte alla barn. Barn kan vara mycket elaka, jag tyckte inte om barn ens när jag var barn själv.

Då är det nog jag som är konstig, för jag kan inte för mitt liv förstå varför man skulle vilja skaffa barn om man inte tycker om barn. Det övergår liksom mitt förstånd.

Jag hade inget emot små gulliga bäbiser. Det var de stora elaka barnen jag ogillade. Men givetvis skulle jag uppfostra mitt barn till att bli snäll, inte en elak mobbare. Min man var ju trevlig och han ville ha barn. Dessutom visade det sig att mitt barn var ovanligt vackert och begåvat.

(Misstänker att de flesta föräldrar känner så.)

Minns en bekant som sa att hon alltid varit totalt ointresserad av barn men när hon fick ett eget så var det givetvis en annan sak.

Så jag är nog inte så unik som du tror. Har du inte hört uttrycket "mina barn och andras ungar"?

av **Bjäbbmonstret** » 2007-12-07 2:35:53

Pemer skrev:Men då betyder ju också faktiskt "bilda egen familj" att träffa någon och få egna biologiska barn, det är ju normalfallet. Allt annat som substitut "i stället" är ju mer undantagsfall. Och skulle vara något alldeles oerhört helt annat. Inte att föra släkten vidare, till exempel, inte i traditionell mening, vilket är vad jag går efter på den punkten.

Vem är du att döma att "icke-biologiska" barn såsom exempelvis barn som redan fötts och uppfostrats av den partner man eventuellt flyttar ihop med skulle vara "sämre" än ens egna barn.

Styvfamiljer är idag såpass vanligt så att det kan betraktas lika mycket som "normalfallet" som "egna" biologiska barn. Skulle det vara mycket sämre att vara förälder åt ett barn man inte är biologisk förälder till? Att kalla ens partners barn i så fall för "substitut" för egna biologiska barn, det är inget annat än en egotripp. Klarar man inte av att bemöta sina partners barn åtminstone så nära som möjligt man skulle ha bemött dem man själv hade avlat fram då är man, vidhåller jag INTE VÄRD ATT SKAFFA EGNA.

Jag tycker inte heller att man är VÄRD ATT SKAFFA EGNA i den meningen att jag inte tycker att en massa onödiga IVF-behandlingar ska ta upp sjukvårdsresurser som skulle kunna användas till att bota riktiga sjukdomar.

Att inte kunna få barn är ett tillstånd som kan vara mycket beklagligt för vissa och mindre viktigt för andra men det är inte en sjukdom. Inte ett tillstånd som man dör av. Klarar man inte av att leva sitt liv lyckligt utan egna barn så kan man lika gärna säga att det är denna psykologiska fixering som ska behandlas som att behandla att man inte kan skaffa barn.

En stor del av de IVF-behandlingarna som görs är nämligen också självförvållade för att folk väntar så länge med att försöka skaffa barn så att de inte är tillräckligt fertila längre.

av **Bjäbbmonstret** » 2007-12-07 2:36:41

Bjäbbmonstret skrev:
Pemer skrev:Men då betyder ju också faktiskt "bilda egen familj" att träffa någon och få egna biologiska barn, det är ju normalfallet. Allt annat som substitut "i stället" är ju mer undantagsfall. Och skulle vara något alldeles oerhört helt annat. Inte att föra släkten vidare, till exempel, inte i traditionell mening, vilket är vad jag går efter på den punkten.

Vem är du att döma att "icke-biologiska" barn såsom exempelvis barn som redan fötts och uppfostrats av den partner man eventuellt flyttar ihop med skulle vara "sämre" än ens egna barn?

Styvfamiljer är idag såpass vanligt så att det kan betraktas lika mycket som "normalfallet" som "egna" biologiska barn. Skulle det vara mycket sämre att vara förälder åt ett barn man inte är biologisk förälder till? Att kalla ens partners barn i så fall för "substitut" för egna biologiska barn, det är inget annat än en egotripp. Klarar man inte av att bemöta sina partners barn åtminstone så nära som möjligt man skulle ha bemött dem man själv hade avlat fram då är man, vidhåller jag INTE VÄRD ATT SKAFFA EGNA.

Jag tycker inte heller att man är VÄRD ATT SKAFFA EGNA i den meningen att jag inte tycker att en massa onödiga IVF-behandlingar ska ta upp sjukvårdsresurser som skulle kunna användas till att bota riktiga sjukdomar.

Att inte kunna få barn är ett tillstånd som kan vara mycket beklagligt för vissa och mindre viktigt för andra men det är inte en sjukdom. Inte ett tillstånd som man dör av. Klarar man inte av att leva sitt liv lyckligt utan egna barn så kan man lika gärna säga att det är denna psykologiska fixering som ska behandlas som att behandla att man inte kan skaffa barn.

En stor del av de IVF-behandlingarna som görs är nämligen också självförvållade för att folk väntar så länge med att försöka skaffa barn så att de inte är tillräckligt fertila längre.

av **Pemer** » 2007-12-07 14:59:37

Bjäbbmonstret skrev:Vem är du att döma att "icke-biologiska" barn såsom exempelvis barn som redan fötts och uppfostrats av den partner man eventuellt flyttar ihop med skulle vara "sämre" än ens egna barn.

Styvfamiljer är idag såpass vanligt så att det kan betraktas lika mycket som "normalfallet" som "egna" biologiska barn. Skulle det vara mycket sämre att vara förälder åt ett barn man inte är biologisk förälder till? Att kalla ens partners barn i så fall för "substitut" för egna biologiska barn, det är inget annat än en egotripp. Klarar man inte av att bemöta sina partners barn åtminstone så nära som möjligt man skulle ha bemött dem man själv hade avlat fram då är man, vidhåller jag INTE VÄRD ATT SKAFFA EGNA.

Jävligt konstig tolkning av, och inställning till, vad jag faktiskt säger. Det handlar inte om att "inte klara" att bemöta en partners barn, jag vill gärna ha en partner med barn sedan förut om det är en som också vill fortsätta med fler. Enda skillnaden är - JA, jag har drömt i 35 år om "egotrippen" egna barn, så jag vill instinkitivt inte möta en partner som inte delar den önskan och den förmågan, om det - förhoppningsvis - kan undvikas.

Däremot har jag redan konstaterat att man trots allt aldrig vet vem man faktiskt kommer att falla för när känslorna plötsligt finns där. Och hellre någon med egna barn jag kan få älska lite grand än någon utan i sådana fall, ska jag väl nyansera mig. Märkligt nog fortsätter ju alla principer om att akta sig för det som verkar bra i kontaktsammanhang på det temat också. Att en kille gillar barn och inte skräms bort av att hon har barn verkar vara det mest frånstötande och skrämmande en ensamstående mamma kan få höra... :roll:

Men om man må tillåtas drömma, så är det egna barn jag drömmer om. Och i mitt fall är det den drömmen som sporrat mig att bita ihop och kämpa vidare genom ett liv där mer suicidalt lagda hade tagit det steget flera gånger om. Är det så jävla förmätet av mig att vilja hålla fast vid den då de få ytterligare år jag har kvar som inte anmärkningsvärt mycket äldre än en tänkbar partner som det skulle kunna få bli barn tillsammans med?

Bjäbbmonstret skrev:En stor del av de IVF-behandlingarna som görs är nämligen också självförvållade för att folk väntar så länge med att försöka skaffa barn så att de inte är tillräckligt fertila längre.

Ja, det tror jag definitivt! Man ska börja tidigare och ett samhälle där det är så viktigt att göra karriär först för att man ska ha råd att fostra barn är ett cyniskt och kallt samhälle som har spårat ur och kört i diket. Jag önskar inget hellre själv att jag snarare hade varit en riktig slarver i tonåren och blivit far redan då. Då jäklar hade åtminstone biten med minst ett eget biologiskt barn varit avklarad också, och inte betytt särskilt mycket vid partnerval idag.

Men jag kan som sagt inte förstå inställningen att man bara skulle förtjäna att kunna få egna barn, om man inte drömmer mer om egna än att man ser det som fullt likvärdigt att just like that "nöja sig med" att få bonusbarn på köpet eller att adoptera i stället. Så många nonchalanta idioter som sätter barn till världen utan att vilja ha dem så borde det fan vara bättre och mer välförtjänt för var och en som önskar egna barn att i första hand få vara värda att få se den drömmen uppfylld.

Problemet är ju mycket just att kontaktsökande och -knytande funkar så irrationellt och att folk sätter barn till världen så förbannat oansvarigt med olämpliga partners som saknade intresse att vara förälder (oftast pappa). Det kunde inte vara mycket orättvisare än att en varm och öppen man som inget hellre vill än bli pappa ska få slängt i ansiktet att han väl ska vara nöjd och glad om han kan få bli styvfar till någon eller några sådana skitstövlars ohängda ätteläggar. Bättre på alla sätt och vis om tjejer som vill ha barn lär sig se och förtjusas av killar som vill ha barn. Här är jag......

av **Bjäbbmonstret** » 2007-12-07 15:55:33

Du vinner Pemer. Det är inte framförallt dig jag riktar mig mot.

av **Bjäbbmonstret** » 2007-12-27 12:56:49

Pemer skrev:
Bjäbbmonstret skrev:Jag träffade för ett tag sen en man som jag funderade på att starta en relation med. Kemin funkade, vi hade många likartade intressen och värderingar, och/men när jag kom hem till honom så kändes det som vi hade kännt varann i flera år!

När jag använde hjärnan så resonerade jag mig fram till att just den här mannen borde jag kunna bli lycklig med.
Men hur ska man kunna bygga upp någon spänning när allt redan är uppenbarat i frånvaro av avstånd?

I synnerhet som jag nästan exakt samtidigt trillade på en annan man som visserligen inte var lika lämplig i ålder, intressen och värderingar, som inte hade samma spontana känslor för mig och behandlade mig med samma värme och förståelse, men som kittlade min fantasi och fick mig att bli fruktansvärt förälskad och fixerad av honom

Jag tycker väldigt mycket om den förste mannen, jag respekterar honom men det verkar som han sitter fast i samma fälla som du:
" Alla kvinnor säger att jag är en alldeles underbar man för nån annan men ingen tycker att jag är underbar just för mig"

Människor väljer ofta inte med hjärnan. De väljer inte det lågmälda utan inledningsvis något som innebär spänning romantik och intensitet. Det kanske kan vara svårt att uppleva med någon som redan är bekant och invand.

Hur det gick?
Jag miste båda...

Här förtjänar att påpekas igen de rön som skrevs om i Illustrerad Vetenskap nr 3 2005. "Kärlek är förnuft - förälskelse är psykos".

Det är ingen nackdel att tillåta sig lyssna till hjärnan - för all forskning visar att djup varaktig kärlek ofta växer sig som allra starkast med någon vi inte alls har haft någon inledande förälskelse för.

Tråkigt då att många i vår tid - vid nätdejting inte minst - uppenbarligen använder hjärnan och hjärtat i växelverkan, men precis tvärtom, för att sträva mot största möjliga kittlande "förälskelseattraktion", och rentav sitter just med hjärnan och bestämmer sig för att välja bort just dem som man förstår att man skulle kunna bli väldigt lycklig med.

Läste i David Golemans "Social intelligens om anknytningsmönster. Där hävdas på ett oromantiskt och naturvetenskapligt språk att kärleken funkar genom tre skilda system i hjärnan, med varsin uppsättning signalsubstanser och hormoner, ett för anknytning kopplat till saknad, ett för omvårdnad och ett för sexuell attraktion.

Enligt modellen för västerländsk romantisk kärlek ska ett förhållande börja med attraktion, eller kanske helst i dess sublimerade form, med attraktionen under ytan samtidigt som man utforskar sina gemensamma intressen och så vidare, för att sen gå vidare till andra former av anknytning, att känna saknad, ömhet, vilja vara svag och stark i den älskades närhet, ibland med omvårdnad sparat till familjebildningsfasen osv. Och Pemer har rätt. Vad är det som säger att det måste se ut på just det sättet?

En vän till mig stötte ihop med ett indiskt par i 60-årsåldern, ursprungligen gifta genom ett arrangerat äktenskap. De sa sig inte förstå den västerländska modellen för relationer som först skulle börja så hett och sedan svalna av...i stället handlade det om att hålla en gryta kokande som blev allt hetare efter att åren gick. Och fungerade det för dem så var det väl bra.

Men om man nu ska ta detta med anknytningsmönster på allvar så tror jag att för att få en relation att fungera bör man väl känna att få alla dessa olika system för anknytning att riktas på ett och samma objekt. Och när det gäller mina någotsånär samtidiga förälskelser i höstas var det väldigt tydligt så att ifråga om den yngre mannen så fanns alla tre men med en tonvikt på attraktionen, medan det när det gäller den förste jämnårige mannen så handlade det om måttlig attraktion men väldigt starkt på anknytning och ömhet. (När jag talade om att kemin funkade var det väl i första hand personkemin...hm)

Om vi nu ska koppla detta till Pemers problem att få en tjej så finns det en risk utan att ta till alltför mycket förutfattade meningar tror jag att det finns ett utmejslat socialt system för hur de här olika formerna av anknytning får haka i varandra och hur de får visas och att den person som går vidare och visar varmare och mer långsiktiga känsor kopplat till anknytning och omvårdnad på ett tidigt stadium är den som bränner sig enligt modellen attraktionen måste komma först.

I stället ska man ägna sig åt att dölja det man känner tills den punkt det är lämpligt att visa dem. Samtidigt är det ju bra, speciellt för vissa personer av det motsatta könet om man kan visa att man är kapabel till den typen av känslor i allmänhet.

Alltihop det här känns som onödigt jobbigt socialt finlir.

För att inte tala om en annan social konvention som går ut på att man i vissa fall men inte i andra, oklart när, bör vänta med att ha sex med någon och att ett stort intresse för någon innebär att man håller tillbaka lite för att man annars inte är seriös. Jag har upprepade gånger försökt få olika människor att förklara sin version av vad det där går ut på men ännu inte fått något vettiga svar. Men det är kanske inte är Pemers huvudproblem?

Dock finns det en överhängande risk att man skapar ointresse eller att någon ryggar tillbaka om man som man eller kvinna, visar ett felaktigt eller otillbörligt sexuellt intresse eller tvärtom att man inte gör det när det vore lämpligt....

av **weasley** » 2007-12-27 14:39:16

Bjäbbis

Det var visa ord. Jag har faktiskt inte tänkt på det så klart som du redogjorde för det. Hur förhållanden växer fram, alltså. Spännande!

Tänkte bara skjuta in en tipslista från en annan tråd, så att Pemer får betrakta den i sin egen tråd också.

Fördelarna med att bjuda in till TV-kväll:
# - Det är inte för många personer samtidigt.
# - Man har många bekanta ansikten och någon ny, dvs det blir lätt att starta en diskussion med den nya.
# - En TV-kväll skapar inga förväntningar på prestation.
# - Man kan vara hyfsat säker på att ha åtminstone en sak gemensamt med den man träffar; man gillar samma film/tvprogram, dvs man har en naturlig ingång till ett samtal.

Inte alls lika djupanalyserande som ditt inlägg, Bjäbbis, men kanske lite hjälpsamt iallafall?

av **nallen** » 2007-12-27 22:51:37

Menar ni på fullt allvar att man ska bi tvungen att skaffa sig TV igen? Det har jag inte haft sen 2002...

Fast, näe... det vore nog ingen ide och då inte på grund av att jag inte har någon soffa heller

av **Moggy** » 2007-12-27 23:14:27

nallen skrev:
Fast, näe... det vore nog ingen ide och då inte på grund av att jag inte har någon soffa heller

En soffa är ju bra ifall man vill mysa med nån tjej...

av **Bjäbbmonstret** » 2007-12-27 23:22:21

Det där var väl ändå inte ditt första praktiska tips till Pemer Weasly?

av **nallen** » 2007-12-27 23:46:49

Moggy skrev:En soffa är ju bra ifall man vill mysa med nån tjej...

För all del, men:
1. (dubbel-)säng är bättre/bekvämare
2. det lär ändå inte bli nåt => bättre köpa disk för pengarna

av **Moggy** » 2007-12-27 23:50:03

nallen skrev:
Moggy skrev:En soffa är ju bra ifall man vill mysa med nån tjej...

För all del, men:
1. (dubbel-)säng är bättre/bekvämare
2. det lär ändå inte bli nåt => bättre köpa disk för pengarna

Mmm visst, fast sängen är kanske inte det första stället en tjej man umgås med vill ta vägen. I soffan, framför TVn och med lite gott att äta brukar vara en god start.

av **nallen** » 2007-12-27 23:52:35

*suckar tungt*

av **sugrövmanövern** » 2007-12-28 0:16:20

Fast jag måste säga att en säng låter väldigt mysigt, som att ligga på pojkrummet och mysa i smyg, och ta varandra på könet. Ja, men det är kanske mest i hjärnan på en som missade hela sin tonårstid och har catching up to do.

Mogna och totalvuxna människor uppskattar kanske en soffa och lite krångel först innan man går på godbitarna.

- Eller är det en social konstruktion. Hmm? Va, va? Svårt att veta....

Man har ju sett skräckexempel med ful 70-cm bred barnsäng och snygg soffa i ett och samma rum. Då är ju frågan om man skulle ha haft en dubbelsäng istället och skippat soffan.

Om det inte är förutbestämt att man ska hamna i säng alls så ligger/sitter man kanske inte och myser tillsammans hemma hos någon. Och är det förutbestämt så kan man lika gärna ligga i en säng? För allvarligt talat, är det någon som sitter i en soffa om man istället har möjlighet att ligga? Tanken på att sitta upp under en hel film för tankarna till mormors stela bäddsoffa, virkade dukar. Äh, svammel.

Man ryms ju lätt 4 personer i en dubbelsäng, tittandes på film. Sedan kan man ju skicka hem två. Beroende på hur bisarrt man vill ha det, man kan ju behålla alla också över natten.

av **Ganesh** » 2007-12-28 0:29:03

Sugis, vad är inte en social konstruktion?

av **Moggy** » 2007-12-28 0:40:51

sugrövmanövern skrev:
Om det inte är förutbestämt att man ska hamna i säng alls så ligger/sitter man kanske inte och myser tillsammans hemma hos någon. Och är det förutbestämt så kan man lika gärna ligga i en säng? För allvarligt talat, är det någon som sitter i en soffa om man istället har möjlighet att ligga? Tanken på att sitta upp under en hel film för tankarna till mormors stela bäddsoffa, virkade dukar. Äh, svammel.

Tycker inte att man nödvändigtvis behöver hamna i säng. Det är jättetrevligt att se en sjysst film och sitta och hålla om en tjej. Det gör jag gärna utan att ha några förväntingar på att hamna i säng med henne.

Hur ska Pemer få en tjej? ;-D

Vilka är online

Om AspergerForum

Logga in