Vet inte om detta hör hit. Min fundering gäller väntetid för att göra en s.k. neuropsykiatrisk utredning. Gjorde ansökan via psykolog i december och väntetiden fick jag senare veta är mellan 1 - 1.5 år. Ser det ut så i hela landet? Känns orimligt långt tycker jag. Något annat jag funderar på är vad som händer vid kommunbyte. Alltså, kommer att flytta innan utredningen påbörjas, finns det risk att jag måste börja om från noll när jag kommer till den nya kommunen eller kan det gå att vara kvar i utredningen på min gamla kommun?

Är ju ändå samma landsting så borde väl inte vara problem egentligen. Eller?


Moderator: Förtydligade rubriken.

Jag fick veta att jag var bland de 10 högst prioriterade i länet för utredning, ändå tog det ca 2 år innan jag fick påbörja den. Jag har förstått att det ändå är ganska snabbt jobbat och att många får vänta i många fler år.

Jag gör min utredning i en grannkommun eftersom den jag bor i är överbelagd, som jag förstår det så är utredningen inte kommunbegränsad utan ligger inom landstinget oavsett var du bor. Väntetiden ska således inte ändras om du byter kommun. Det bästa är väl att fråga, har du samma problem som jag med att ringa så går det väldigt bra att skriva och fråga.

Samma läkare prackade på mig ett antal mediciner som jag skulle ta, men jag tycker det känns olustigt att stoppa i mig något utan att jag fått en diagnos, särskilt med de biverkningar som följer. Även utan medicinen har jag lågt blodtryck, astma och massa allergier, att bygga på det med ännu mer innan jag fått en riktig diagnos så känner jag mig bara som en försökskanin. Läkaren lyssnade inte ens på mig när jag förklarade problemet.

Det största problemet är dock inte att ringa, det har jag inga problem med, jag brukar prata väldigt monotomt i seriösa sammanhang, typ intervjuer eller läkarbesök, men på telefon går det lättare. Det är personliga möten jag blir mest uppstressad för. Sen är läkaren förbannat svår att få tag i.

Jag vet att det förekommer väntetider på 4-5 år, men det kanske inte är så vanligt, vad vet jag.

Blashhyrk skrev:Jag fick veta att jag var bland de 10 högst prioriterade i länet för utredning, ändå tog det ca 2 år innan jag fick påbörja den.

Då borde utredningstakten vara fem patienter per år?

Det kan man ju tro men tydligen är det många som står i kö för utredning av alla möjliga sorter nu. Jag vet inte om de menade min åldersgrupp eller vad det kan vara men de strukturerar om psykvården i Östergötland också, kan bero på det. Jag vet inte, det var vad de sa.

Jag menade inte att ifrågasätta dig.

Nej, jag tog det inte så men jag tycker också att det låter konstigt. Särskilt med tanke på att utredningen tar ca en månad, åtminstone i mitt fall. Man tycker att de borde hinna med fler men jag kan tänka mig att det är många barn och ungdomar som väntar och gamlingar som jag får vänta lite. Det tycker jag är i sin ordning, jag har levt ett halvt liv med detta och har lärt mig en hel del emedan ett barn kan få hjälp i tid. På min tid fanns inte såna här diagnoser och det är inte mer än rätt att ungdomar ska ha företräde. Klimatet idag är hårdare än förr i samhället generellt.

Jag står i kö för utredning och det jag fått höra är ca 2 års väntetid. Jag är dock inte prioriterad.

Inte om själva väntetiden, men en sida av saken som kanske kan vara viktig.

Blashyrkh skrev:Jag fick veta att jag var bland de 10 högst prioriterade i länet för utredning, ändå tog det ca 2 år innan jag fick påbörja den. Jag har förstått att det ändå är ganska snabbt jobbat och att många får vänta i många fler år.

Jag tillhörde också de högprioriterade. Det tog ungefär tre månader från remiss till diagnos.

Jag gissar att det hör till väntetiden att vuxenpsyk i min stad lades ned och omorganiserades under perioden. Just nu är det en utomstående aktör som har hand om utredningarna. Om så inte hade varit fallet hade det kanske gått lite fortare.

Tog ett år för mig och jag hade ändå rätt hög prio

Jag fick vänta 2-3 månader. Det var specialistteamet på BUP som gjorde min utredning, vet inte om det brukar vara kortare väntetider där?

Vet inte om jag blev prioriterad, det kan hända. Blev nämligen inlagd på BUP, där läkaren från specialistteamet råkade vara jourhavande läkare. Han kanske såg till att det gick lite fortare för mig?

Jag fick vänta i två och ett halvt år. Det kändes oöverstigligt i början, men tiden går ju trots allt rätt fort.

Mirai skrev:Vet inte om detta hör hit. Min fundering gäller väntetid för att göra en s.k. neuropsykiatrisk utredning. Gjrode ansökan via psykolog i december och väntetiden fick jag senare veta är mellan 1 - 1.5 år. Ser det ut så i hela landet? Känns orimligt långt tycker jag. Något annat jag funderar på är vad som händer vid kommunbyte. Alltså, kommer att flytta innan utredningen påbörjas, finns det risk att jag måste börja om från noll när jag kommer till den nya kommunen eller kan det gå att vara kvar i utredningen på min gamla kommun?

Är ju ändå samma landsting så borde väl inte vara problem egentligen. Eller?

I Halmstad är det så. Även om jag blev högprio beroende på självmordsrisk så det tog "bara" 6 månader för mig .....

Jag får känslan av att en neuropsykiatrisk utredning helst ska initieras av en annan än en själv, typ en myndighet eller något. Jag bad att få en asperger utredning typ redan 2009 och nu 2011 har jag typ fått träffa neuropsykiatrisk psykolog, men jag tycker att de bara använder det som morot för mig att driva mig i en annan väg som de redan har bestämt i förväg. De gjorde en APU på mig där de kom fram till autistiska drag och tvångssyndrom och sedan så har jag borderline diagnos, men det går liksom inte att ändra på när det är en myndighet som initierat det. Och det var en myndighet som initierade både borderline och apu'n. Så mitt intryck är att vi liksom redan lever i 1984 där det är myndigheterna som bestämmer vad som ska utredas för en och där man inte har någon rätt att ha en åsikt i varje fall inte så att man ska tro att man kan driva sin åsikt till ett resultat mot myndigheterna. Samma sak med min dotter som jag startde en neuropsykiatrisk utredning för fast skolan ville att hon skulle flytta till sin mamma. Skolan drev igenom sitt beslut och jag blev sjuk på kuppen. Det går inte att fajtas mot samhället och all energi som man lägger ner som inte är i linje med myndigheternas vilja angående ens framtid slutar bara med att man bränner ut sig.

matterik skrev:Jag får känslan av att en neuropsykiatrisk utredning helst ska initieras av en annan än en själv, typ en myndighet eller något. Jag bad att få en asperger utredning typ redan 2009 och nu 2011 har jag typ fått träffa neuropsykiatrisk psykolog, men jag tycker att de bara använder det som morot för mig att driva mig i en annan väg som de redan har bestämt i förväg. De gjorde en APU på mig där de kom fram till autistiska drag och tvångssyndrom och sedan så har jag borderline diagnos, men det går liksom inte att ändra på när det är en myndighet som initierat det. Och det var en myndighet som initierade både borderline och apu'n. Så mitt intryck är att vi liksom redan lever i 1984 där det är myndigheterna som bestämmer vad som ska utredas för en och där man inte har någon rätt att ha en åsikt i varje fall inte så att man ska tro att man kan driva sin åsikt till ett resultat mot myndigheterna. Samma sak med min dotter som jag startde en neuropsykiatrisk utredning för fast skolan ville att hon skulle flytta till sin mamma. Skolan drev igenom sitt beslut och jag blev sjuk på kuppen. Det går inte att fajtas mot samhället och all energi som man lägger ner som inte är i linje med myndigheternas vilja angående ens framtid slutar bara med att man bränner ut sig.

Ditt inlägg beskriver det jag tycker är ett problem när det kommer till neuropsykiatriska utredningar. Det tycks finnas en uppfattning om att man har rätt till en np utredning hos många. Detta är inte sant. Enligt HSL finns inga sådana krav på psykiatrin.

Under "Krav på hälso och sjukvården" §2a hittar man

".. Vården och behandlingen skall så långt det är möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten. Olika insatser för patienten skall samordnas på ett ändamålsenligt sätt.

Varje patient som vänder sig till hälso- och sjukvården skall, om det inte är uppenbart obehövligt, snarast ges en medicinsk bedömning av sitt hälsotillstånd. Lag (2006:493)."

Alltså... man är berättigad en BEDÖMNING om sitt hälsotillstånd som avgör huruvida man är i BEHOV av en utredning eller ej. Det är väldigt stor skillnad här som tyvärr många har svårt att acceptera (vilket jag till viss del kan förstå). Många har problem och kunskap (genom enormt ökat informationsflöde) om neuropsykiatriska funktionshinder idag och kan därmed känna sig vara i behov av en utredning för de anser att de uppfyller kriterier för vissa störningar/funktionshinder. Det betyder inte att folk har fel uppfattning om sin egen hälsa, men om neuropsykiatriska funktionshinder är så svåra och komplexa att man behöver specialist team i särskilda fall så är kanske resultaten av ens 'egendiagnostisering' inte så uppenbar och ju längre man går och väntar på att få till skott en utredning, desto mer befästs det 'faktum' att man själv vet vad som är ens problem och således ökar frustrationen över hur man behandlas.

Jag skriver detta för att försöka ge min förklaring till varför det är sådant missnöje kring utredningar. Det kvarstår dock det faktum att det tar oetiskt och ibland olagligt lång tid att faktiskt bli utredd. Syftar då till väntetiden det tar att få en adekvat insats/behandling som i sig skjuts pga den långa tiden att bedöma hälsotillståndet. Detta är ett organisatoriskt problem förankrat i politiska beslut som är väl känt och rent ut sagt j-vligt illa, då allmänpsykiatriska mottagningar idag skall stå för neuropsykiatriska utredningar huvdsakligen. Specialist team skall således finnas för autism och mer komplexa npf.

mar0der skrev:
Ditt inlägg beskriver det jag tycker är ett problem när det kommer till neuropsykiatriska utredningar. Det tycks finnas en uppfattning om att man har rätt till en np utredning hos många. Detta är inte sant. Enligt HSL finns inga sådana krav på psykiatrin.

Under "Krav på hälso och sjukvården" §2a hittar man

".. Vården och behandlingen skall så långt det är möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten. Olika insatser för patienten skall samordnas på ett ändamålsenligt sätt.

Varje patient som vänder sig till hälso- och sjukvården skall, om det inte är uppenbart obehövligt, snarast ges en medicinsk bedömning av sitt hälsotillstånd. Lag (2006:493)."

Alltså... man är berättigad en BEDÖMNING om sitt hälsotillstånd som avgör huruvida man är i BEHOV av en utredning eller ej. Det är väldigt stor skillnad här som tyvärr många har svårt att acceptera (vilket jag till viss del kan förstå). Många har problem och kunskap (genom enormt ökat informationsflöde)om neuropsykiatriska funktionshinder idag och kan därmed känna sig vara i behov av en utredning för de anser att de uppfyller kriterier för vissa störningar/funktionshinder. Det betyder inte att folk har fel uppfattning om sin egen hälsa, men om neuropsykiatriska funktionshinder är så svåra och komplexa att man behöver specialist team i särskilda fall så är kanske resultaten av ens 'egendiagnostisering' inte så uppenbar och ju längre man går och väntar på att få till skott en utredning, desto mer befästs det 'faktum' att man själv vet vad som är ens problem och således ökar frustrationen över hur man behandlas.

Jag skriver detta för att försöka ge min förklaring till varför det är sådant missnöje kring utredningar. Det kvarstår dock det faktum att det tar oetiskt och ibland olagligt lång tid att faktiskt bli utredd. Syftar då till väntetiden det tar att få en adekvat insats/behandling som i sig skjuts pga den långa tiden att bedöma hälsotillståndet. Detta är ett organisatoriskt problem förankrat i politiska beslut som är väl känt och rent ut sagt j-vligt illa, då allmänpsykiatriska mottagningar idag skall stå för neuropsykiatriska utredningar huvdsakligen. Specialist team skall således finnas för autism och mer komplexa npf.

Tack för en väldigt bra genomgång och förklaring

Jag fick vänta bara ca ett halvt år, men då betalade soc eller Arbetsförmedlingen (både erbjöd sig betala) en privat psykolog åt mig.

Mitt intryck är att diagnoser ofta är definierade utifrån arbetsfunktion och i fallet asperger så ska det finnas en dold arbetsfunktion för att man ska få diagnosen. I mitt fall så har jag autistiska drag, men man kan ifrågasätta om det handlar om en dold arbetsfunktion. Jag upplever att orsaken att jag inte har fått diagnos på samma sätt som många som har asperger är just för att i mitt fall så är det inte någon dold arbetsfunktion, snarare har jag autistiska drag om ger mig en speciellt personlighet som påminner om folk med aspergers syndrom. Sen så har jag diagnostiserats med borderline vilket stämmer in väldigt bra med min personlighet. Borderline är dock inte någon arbetsfunktionsdiagnos heller. Mer en sjukdom, eller snarare en personlighetstörning men liksom mer släkt med schizofreni än mer asperger. Det som särskiljer de neuropsykiatriska diagnoserna är ju att det handlar om arbetsfunktion snarare än sjukdom vad jag förstår. Psykos diagnoser handlar om sjukdom och de ger sjukersättning. Aspergers syndrom handlar om dold arbetsfunktion eller om arbetsfunktion vid anpassat arbete. Eftersom min personlighet i grund och botten inte innehåller en dold arbetsfunktion utan snarare så kan man säga att jag har en liten autist där inne som ger mig trygghet på ett sätt som normala människor inte existerar men som egentligen inte innehåller någon arbetsfunktion alls. När denna lilla autisk utsetts för stress så övergår den i beteende som påminner om borderline eller pseudoneurotisk schizofreni med ångest och depression och lite av varje. Men det är ju ingen dold arbetsfunktion heller. Sen om jag pressar mig ännu mer så får jag fysiska stresssjukdomar som tarminflammation, men det är ju ingen dold arbetsfunktion heller. Dock finns det ingen instutition som habiliteringen eller psykiatrin idag som utreder diagnosen Mattias Almlöfs syndrom. Kanske just på grund av att det inte finns någon dold arbetsfunktion i den diagnosen och på grund av att jag sover bra om natten och inte hamnar på säter eller fängelse så varför ska de bry sig liksom.

Banzai skrev:Jag står i kö för utredning och det jag fått höra är ca 2 års väntetid. Jag är dock inte prioriterad.

Samma här.

Edit: Har dock en kontaktperson på Vuxenpsykiatrin som inlett någon sorts förutredning på eget initiativ vilket uppskattas. Så att vi båda vet vad vi har att arbeta utifrån, typ...

Ja jag försökte få en kontaktperson på vuxenpsyk. Hon ringde idag och sa att det står i mina journaler att jag genomgår en asperger utredning. Psykologen sa dock att det var oklart om diagnosen skulle bli ångest, autistiska drag eller aspergers syndrom elller tvångssyndrom eller något annat. Jag fick ingen kontaktperson på vuxenpsyk för de tyckte att jag skulle i så fall fixa en remiss från habiliteringen angående det. Dvs att habiliteringen skulle kräva att jag hade det snarare än att jag ville. Dessutom så har jag haft biverkningar som massa hål i tänderna av psykofarmaka och när jag berättade det för kontaktpersonen så tyckte hon också att det kanske inte är bra för mig att medicineras vilket också verkar vara det som en kontaktperson inom vuxenpsyk handlar om , dvs medicin.

Jag har dock redan fått någon diagnos på APUn som är autistiska drag och tvångssyndrom och sånt och jag tog min apu och gav till habiliteringen så de skannade in den. Jag gav dem också utdrag från militärpsykologen och psykiatrins psykolog från 1995 så jag tror inte de gör någon större ändring i min diagnos utan baserar allt typ på vad som redan finns skrivet om mig av psykologer genom åren. Jag vet dock inte om de klumpar in mig under aspergers syndrom för jag antar att det inte finns någon annan diagnos nästan på habiliteringen eller om de gör något annat.

matterik skrev:Mitt intryck är att diagnoser ofta är definierade utifrån arbetsfunktion och i fallet asperger så ska det finnas en dold arbetsfunktion för att man ska få diagnosen. I mitt fall så har jag autistiska drag, men man kan ifrågasätta om det handlar om en dold arbetsfunktion. Jag upplever att orsaken att jag inte har fått diagnos på samma sätt som många som har asperger är just för att i mitt fall så är det inte någon dold arbetsfunktion, snarare har jag autistiska drag om ger mig en speciellt personlighet som påminner om folk med aspergers syndrom. Sen så har jag diagnostiserats med borderline vilket stämmer in väldigt bra med min personlighet. Borderline är dock inte någon arbetsfunktionsdiagnos heller. Mer en sjukdom, eller snarare en personlighetstörning men liksom mer släkt med schizofreni än mer asperger. Det som särskiljer de neuropsykiatriska diagnoserna är ju att det handlar om arbetsfunktion snarare än sjukdom vad jag förstår. Psykos diagnoser handlar om sjukdom och de ger sjukersättning. Aspergers syndrom handlar om dold arbetsfunktion eller om arbetsfunktion vid anpassat arbete. Eftersom min personlighet i grund och botten inte innehåller en dold arbetsfunktion utan snarare så kan man säga att jag har en liten autist där inne som ger mig trygghet på ett sätt som normala människor inte existerar men som egentligen inte innehåller någon arbetsfunktion alls. När denna lilla autisk utsetts för stress så övergår den i beteende som påminner om borderline eller pseudoneurotisk schizofreni med ångest och depression och lite av varje. Men det är ju ingen dold arbetsfunktion heller. Sen om jag pressar mig ännu mer så får jag fysiska stresssjukdomar som tarminflammation, men det är ju ingen dold arbetsfunktion heller. Dock finns det ingen instutition som habiliteringen eller psykiatrin idag som utreder diagnosen Mattias Almlöfs syndrom. Kanske just på grund av att det inte finns någon dold arbetsfunktion i den diagnosen och på grund av att jag sover bra om natten och inte hamnar på säter eller fängelse så varför ska de bry sig liksom.

Vad menar du med dold arbetsfunktion.