Alla är vi väl livrädda för att skylla våra problem på vår(a) diagnos(er)?
Att vara den där omåttligt odrägliga typen som låter andra slava för en med ursäkten "jamen jag kan inte för jag har [insert diagnos]" och inte inser själv hur jobbig man är.

Brukar ni skylla något på er diagnos för att slippa ta itu med saker?
Tror ni att ni ligger i riskzonen att bli en sån som skyller ifrån sig?
Är detta med att skylla på sin diagnos egentligen bara något neurotyper konspirerat ihop för att ge oss dåligt samvete för att vi inte klarar av vissa saker tillräckligt bra?

Jag undrar om min lathet och olust att göra saker, min ineffektivitet och slapphänthet inför ansvarstagande och initiativtagande förstärks nu när jag vet att jag kan dra till med "men jag har ju asperger!".
Det finns en massa saker jag är missnöjd med hos mig själv, en massa saker jag skiter i att göra, och jag vet inte om jag låter bli att göra något åt mina problem för att jag har svårigheter, eller för att jag tänker "äh, jag kan ju inte göra nåt ändå, jag har ju asperger".

Borde jag kanske söka psykologhjälp igen? Eller kurator eller vad det heter när det är en billigare variant. Jag vill inte gå och få hjälp på andras bekostnad med ursäkten "jag har faktiskt asperger och det är SÅÅ synd om mig". Men om en "psykolog" eller vad det nu är kan göra mig till en bättre människa så är det ju faktiskt till gagn för så många och då kanske det inte är så självupptaget.

För mig känns det otroligt främmande att ta till nån diagnos inför andra, för att komma undan nåt eller ens förklara nåt. Inför mig själv - självbedrägari eller självömkan ibland - är däremot nåt annat, det händer emellanåt. Fast det kunde man också kalla självinsikt. Om man inte hade svårt för somligt så hade man ju näppeligen fått diagnosen, liksom.

Jag försöker så långt det går att inte nämna den. Sen försöker jag få fram det på ett "fint" sätt. Annars kan man skrämma iväg folk.

Folk kan nog uppfatta det som att jag skyller på mina diagnoser ibland. Men jag gör inte det, däremot säger jag som det är om jag känner att jag är för orolig inför något t ex och förklarar mina diagnoser.

Nej. Aldrig att jag skulle nämna AS som orsak till varför jag inte kan göra vissa saker. AS i sig bevisar inte att jag har svårt för vissa saker, för det är inte så att alla med AS har samma svårigheter. Att t ex säga "jag kan inte åka buss för att jag har AS", skulle vara urlöjligt. Men däremot att säga "jag kan inte åka buss för att jag har så stark ångest/social fobi", är en helt annan sak. (Vanligtvis kan jag åka buss, förutom när ångesten blir extrem. Det var bara det första exempel som kom upp i huvudet.) Ibland har det då hänt att jag fått skjuts, men det har i de fallen varit något jag verkligen behövt hjälp med.

locomotiv skrev:Alla är vi väl livrädda för att skylla våra problem på vår(a) diagnos(er)?
Att vara den där omåttligt odrägliga typen som låter andra slava för en med ursäkten "jamen jag kan inte för jag har [insert diagnos]" och inte inser själv hur jobbig man är.

Jag är inte rädd för det. Jag skiter fullständigt i om vissa tycker att jag är jobbig. Livet är svårt nog ändå, och om mitt liv kan bli lite uthärdligare om jag får viss hjälp, tänker då inte jag skämmas för det!

locomotiv skrev:Borde jag kanske söka psykologhjälp igen? Eller kurator eller vad det heter när det är en billigare variant. Jag vill inte gå och få hjälp på andras bekostnad med ursäkten "jag har faktiskt asperger och det är SÅÅ synd om mig". Men om en "psykolog" eller vad det nu är kan göra mig till en bättre människa så är det ju faktiskt till gagn för så många och då kanske det inte är så självupptaget.

Det är INTE självupptaget att söka hjälp om man behöver hjälp.

Jag har alldeles nyligen fått min diagnos och befinner mig nu i en förvirrad period då jag själv inte riktigt har koll på vad som är jag och vad som är anpassningar och kompensationsstrategier. Ju mer jag pratar med andra som delar min diagnos, desto fler "lager" av mig själv inser jag är något jag troligen har lagt mig till med för att det bara skulle vara så, trots att det för mig är en alltför tung börda. Jag visste att jag hade anpassat mig mycket, men insåg förut inte vidden av det. Det är ju så genomgripande förändringar, varav en del blivit trånga tvångströjor. Inte undra på att jag har mått så dåligt så länge! "Välanpassad", ja, men till vilket pris?

Nu känner jag att jag måste gå igenom alla dessa lager och välja ut vilka som det är befogat att ha kvar. Det är som att jag på prov slänger av mig vissa lager för att se vad som händer då. Mår jag bättre så här? Kan jag ändå klara av mitt liv? Kan jag göra helt annorlunda? Kanske ett så'nt här lager istället? Eller om jag vänder det här upp-och-ned? Resultatet är tämligen kaotiskt, och antagligen resulterar det i att jag försummar vissa plikter och skyller ifrån mig en del, men det kanske är något jag måste gå igenom.

Jag tror egentligen inte att det är någon stor risk att jag skyller ifrån mig inför andra, i alla fall inte så att jag använder ordet "asperger". Jag brukar inte berätta för folk om diagnosen, bara de närmaste vet.
Däremot undrar jag om jag inför mig själv skyller min lathet på den.

Jag har aldrig behövt kämpa och anstränga mig, utan alltid varit bortskämd.
Jag är, cyniskt nog, hemskt avundsjuk på de som har fått kämpa mycket, för de är vana vid det. I livet måste man kämpa. Men jag är van att få allt serverat och vet inte hur man gör för att kämpa för något.

Jag tror att min asperger bland annat gör mig lite slö när det gäller att ta initiativ till saker, organisera min tid och mitt arbete, visa känslor och intresse för andra - och så har jag läst något om att personer med ADHD (som jag eventuellt också har) har brister i motivationssystemet och därför inte känner någon motivation och ork att göra tråkiga saker för en senare belöning.

Med all den här vetskapen i bakfickan kanske det är lätt att stagnera, nöja sig med enkla ursäkter och sen sitta och pilla sig i naveln och gnälla över vilken osis det var att man föddes med syndrom som gör en oförmögen att ta tag i sitt liv.

Ska tillägga att jag är arbetslös och inte får något jobb. Jag har inte sökt tillräckligt mycket, men jag har sökt ett trettiotal så tro inte att jag är helt förslappad.
Men ett tillstånd av arbetslöshet kan göra en lite deprimerad och ge dåligt självförtroende, vilket är en anledning till att de här tankarna dyker upp extra mycket.

locomotiv skrev:Jag tror egentligen inte att det är någon stor risk att jag skyller ifrån mig inför andra, i alla fall inte så att jag använder ordet "asperger". Jag brukar inte berätta för folk om diagnosen, bara de närmaste vet.
Däremot undrar jag om jag inför mig själv skyller min lathet på den.

Jag har aldrig behövt kämpa och anstränga mig, utan alltid varit bortskämd.
Jag är, cyniskt nog, hemskt avundsjuk på de som har fått kämpa mycket, för de är vana vid det. I livet måste man kämpa. Men jag är van att få allt serverat och vet inte hur man gör för att kämpa för något.

Jag tror att min asperger bland annat gör mig lite slö när det gäller att ta initiativ till saker, organisera min tid och mitt arbete, visa känslor och intresse för andra - och så har jag läst något om att personer med ADHD (som jag eventuellt också har) har brister i motivationssystemet och därför inte känner någon motivation och ork att göra tråkiga saker för en senare belöning.

Med all den här vetskapen i bakfickan kanske det är lätt att stagnera, nöja sig med enkla ursäkter och sen sitta och pilla sig i naveln och gnälla över vilken osis det var att man föddes med syndrom som gör en oförmögen att ta tag i sitt liv.

Ska tillägga att jag är arbetslös och inte får något jobb. Jag har inte sökt tillräckligt mycket, men jag har sökt ett trettiotal så tro inte att jag är helt förslappad.
Men ett tillstånd av arbetslöshet kan göra en lite deprimerad och ge dåligt självförtroende, vilket är en anledning till att de här tankarna dyker upp extra mycket.

Känner igen mig i vartenda ord! (Måste iväg nu men....)

lokomotiv skrev:Jag tror att min asperger bland annat gör mig lite slö när det gäller att ta initiativ till saker, organisera min tid och mitt arbete, visa känslor och intresse för andra - och så har jag läst något om att personer med ADHD (som jag eventuellt också har) har brister i motivationssystemet och därför inte känner någon motivation och ork att göra tråkiga saker för en senare belöning.

Det skulle alltså inte räcka med belöningen?

Att inte känna motivation och ork. Jag tror iofs att även aspergare kan ha de känslorna (liksom alla andra känslor). Men att det ibland tar längre tid för oss att "känna dem" = hitta dem och därmed agera utifrån dem. Och i ett uppstressigt samhälle finns ofta inte den tiden. Och då kanske man uppfattas som lat, tveksam mm.

Helt kort innan jag förhoppningsvis orkar läsa tråden ordentligt någon gång: jag skulle behöva mer att skylla på. Och har alltid behövt. Antagligen borde jag glädjas över att ha fått såpass ordning på begreppen att jag inser det, men det är jag för trött och har förlorat för mycket av livet för. Att vara så desorienterad (till min egen nackdel) i förhållande till vad som är normal ansträngning och moral har slitit ut mig bara det. Vet inte hur det är med TS, men har man en AS-variant med för mycket överjag borde det vara förbjudet att inte jobba med sig själv från det perspektivet. Tidigt i livet.

Zombie skrev:Helt kort innan jag förhoppningsvis orkar läsa tråden ordentligt någon gång: jag skulle behöva mer att skylla på. Och har alltid behövt. Antagligen borde jag glädjas över att ha fått såpass ordning på begreppen att jag inser det, men det är jag för trött och har förlorat för mycket av livet för. Att vara så desorienterad (till min egen nackdel) i förhållande till vad som är normal ansträngning och moral har slitit ut mig bara det. Vet inte hur det är med TS, men har man en AS-variant med för mycket överjag borde det vara förbjudet att inte jobba med sig själv från det perspektivet. Tidigt i livet.

Instämmer!

Vad gäller det som tagits upp tidigare om ADHD och defekt belöningssystem, så lider jag av det. Det är en av de saker som ställer till det mest för mig i vardagen. Sådant som inte är stimulerande i sig fixar jag inte. Jag måste med tankekraft göra det intressant på något sätt. Ibland får jag ta väldigt konstiga omvägar för att lyckas med det.

Känner också igen mig i det som har skrivits om ADHD. (Har ADHD-diagnos.) Jag har jättesvårt att motivera mig att göra saker som inte är roliga, eftersom jag är konstant trött, och det tar för mycket ansträngning att försöka tvinga mig själv att hålla fokus när jag knappt orkar tänka. Saker som är roliga är mer stimulerande, och gör att jag lättare vaknar till, och därför inte behöver anstränga mig lika in i helvete mycket för att klara av.

Stämmer djävligt bra på mig med. När jag (numera) orkar göra ens det som är (var) roligt.

Jag använder inte min diagnos som ursäkt utan det funkar som en förklaring.

Jag utgår inte från premissen att jag har AS och därför kan jag inte... Jag är så mycket mer än AS. Nu fick jag diagnosen häromåret och var då en bra bit över 30. Det förklarar det mesta och jag har anpassat mig till det. Jag funkar bättre nu än tidigare, tillvaron är lättare. För många är det likhetstecken mellan att anpassa sig till sina förutsättningar och att ge upp. Jag ser det inte så utan mer som att man gör vad man måste för att fungera optimalt.

Jag har en kroppslig sjukdom också. Jag berättar lika sällan om den som jag berättar om AS. Jag tar upp det om det är nödvändigt i sammanhanget. Folk får ta mina "egenheter", liksom jag får ta deras.

Zombie skrev:Helt kort innan jag förhoppningsvis orkar läsa tråden ordentligt någon gång: jag skulle behöva mer att skylla på. Och har alltid behövt. Antagligen borde jag glädjas över att ha fått såpass ordning på begreppen att jag inser det, men det är jag för trött och har förlorat för mycket av livet för. Att vara så desorienterad (till min egen nackdel) i förhållande till vad som är normal ansträngning och moral har slitit ut mig bara det. Vet inte hur det är med TS, men har man en AS-variant med för mycket överjag borde det vara förbjudet att inte jobba med sig själv från det perspektivet. Tidigt i livet.

Absolut100%, skäl nog, för att investera i så god förskolepedagogik ,att ingen utelämnas till sitt eget våld, jag är nog naiv och lyckligt ovettig i mina drömmar om att det en dag skall kunna satsas så mycket på den lilla människans utvecklingsmöjligheter till gagn för hela samhällsbygget.

Mvh segdeg

Juddy skrev:Jag använder inte min diagnos som ursäkt utan det funkar som en förklaring.

Jag utgår inte från premissen att jag har AS och därför kan jag inte... Jag är så mycket mer än AS. Nu fick jag diagnosen häromåret och var då en bra bit över 30. Det förklarar det mesta och jag har anpassat mig till det. Jag funkar bättre nu än tidigare, tillvaron är lättare. För många är det likhetstecken mellan att anpassa sig till sina förutsättningar och att ge upp. Jag ser det inte så utan mer som att man gör vad man måste för att fungera optimalt.

Jag har en kroppslig sjukdom också. Jag berättar lika sällan om den som jag berättar om AS. Jag tar upp det om det är nödvändigt i sammanhanget. Folk får ta mina "egenheter", liksom jag får ta deras.

Instämmer och tror själv att man behöver sina förklaringar för att slippa skylla på svagheter och i stället med öppet sinne kunna utveckla sina styrkor.

Mvh segdeg

Jag jobbar dygnet runt. Varför?
Jo, jag har asperger .

Jag nämner aldrig min diagnos för någon. Inte ens de som redan vet om den.

Peace skrev:Jag nämner aldrig min diagnos för någon. Inte ens de som redan vet om den.

Tycker du det bra är eller skulle du vilja att det var på nåt annat sätt?

Jag har ADHD, PTSD, AS (med största sannolikhet & är under utredning i skrivandets stund), Bechterews, Fibromyalgi och svår Migrän. Mitt liv är, och har alltid varit kaotiskt och det har tagit lång tid för mig att anpassa och faktiskt erkänna mina fel och brister (dom fysiska mer än dom psykiska).

Jag har dock aldrig ursäktat mitt beteende med att jag har en diagnos, utan det har snarare varit min omgivning som "slängt" det i ansiktet på mig titt som tätt. "Det är ju för att du har ADHD..." te.x. Under alla år som jag felaktigt hade diagnosen Borderline blev det nästan så att folk personifierade mig med min diagnos "Ja ha, var det inte du som hade Borderline?" och dylika idiotiska kommentarer var inte ovanliga.

Nu för tiden talar jag alltid om för folk vad jag har svårt för, vad dom kan och inte kan göra med/mot mig, vad dom måste tänka på osv (dock inte för främlingar på stan utan folk jag kanske träffar via mina kompisar). Jag gör det inte för att skylla ifrån mig utan för att slippa förklara mig i efterhand när missförstånd uppstår (vilket det alltid gör förr eller senare).

Om jag berättar i förväg att jag får migränanfall vid te.x lågtryck så behöver ingen ifrågasätta varför jag inte kan skjutsa dom till krogen när det är dåligt väder. Då vet dom att jag är däckad i migrän. Ingen tycker heller att jag är lat för att jag inte hjälper till att flytta och lyfta tunga möbler/kartonger eftersom dom vet att jag har/får ont och faktiskt inte får för min läkare. Mina vänner vet att dom måste vara tydliga och säga precis vad dom menar eftersom jag tolkar allt dom säger bokstavligt och dom undviker ironiska skämt eller antydningar eftersom sånt ändå går mig fullständigt förbi.

Jag skulle vilja säga att jag använder mina diagnoser i förebyggande syfte för att minska risken för komplikationer och missförstånd, vilket minskar min stress och gör att jag kan slappna av och vara mig själv i högre grad än om jag inte sagt något alls. Detta gäller dock bara inom min lilla umgängeskrets, så ute bland främlingar är jag ute på djupt vatten och måste ständigt tänka på att "trampa vatten" för att hålla mig ovanför ytan (försöka använda mig av dom sociala koder jag lärt mig att tillämpa genom åren). Livet är en ständig balans gång för alla som har en funktionsnedsättande diagnos. Men det som inte dödar, härdar!

barracuber skrev:

Peace skrev:Jag nämner aldrig min diagnos för någon. Inte ens de som redan vet om den.

Tycker du det bra är eller skulle du vilja att det var på nåt annat sätt?

Det är ok som det är. Jag tror att folk respekterar mig mer om jag förklarar att jag har problem med vissa saker istället för att säga att jag har aspergers syndrom. Och det skulle kännas lite "löjlijgt" (hittar inte rätt ord) att skylla saker och ting på en diagnos.

Vilsen skrev:Men det som inte dödar, härdar!

Eller, förhoppningsvis, gör en klokare och till en rimligare och känsligare människa.

Men tyvärr inte hela sanningen. Inte för oss med NPF-skörheter iallafall. Det som inte dödar kan också ge psykiska och fysiologiska tilläggstrauman; och skulle man vara medveten om det och akta sig för att låta sig fara så illa kan det fortfarande trötta ut en, så att man blir lömskt påsmugen av ett livslångt trötthetshandikapp som kan bli svårare än något av NPF-problemen.

@Zombie
Du har naturligtvis rätt i det du skriver. Även om jag tolkar det som sägs/skrivs bokstavligt så finner jag ändock stort nöje i aforismer, talesätt, truismer, ordstäv och andra sätt som ger lite "krydda" åt det skrivna ordet. Det är inte alltid jag förstår innebörden eller i vilket sammanhang det passar in, men min mormor brukade alltid använda ovan nämnda talesätt när man lyckats ta sig igenom något som var väldigt jobbigt med livhanken i behåll (vilket hände mig väldigt ofta). Kontentan är att även om något just för stunden känns oöverkomligt så blir man (oftast) starkare/klokare av det i slutändan.

Jag har utstått många trauman i mitt liv och aldrig bearbetat något utav dom, vilket resulterade i att jag fick Fibromyalgi och PTSD. Dessa är otroligt jobbiga att leva med och inskränker/påverkar mitt liv i betydligt större utsträckning än min AS och ADHD. Så visst är det så, att även om dom trauman jag gått igenom inte dödade mig, så fick jag livslånga men utav det.

Vilsen, du tycks ha samma kompott av diagnoser som jag! Intressant. Och välkommen hit, ville jag säga!

@alfapetsmamma Tack så mycket! Vet inte om jag skall beklaga eller gratulera att du har lyckats "få" samma hopkok av diagnoser som jag, men det är onekligen ett intressant sammanträffande! Det händer nämligen ytterst sällan att jag träffar någon som ens har hälften av mina diagnoser, än mindre allihop!
Jag brukar säga att jag önskar inte ens min värsta fiende det jag måste genomlida varje dag och om ditt liv är lika kaotiskt som mitt så kan jag inte annat än beklaga eller åtminstone hoppas att du fått bättre stöd och hjälp än mig!