Hej, jag har nyligen blivit diagnostiserad med aspergers syndrom, men utredarna sa att jag har en lätt form av det.

Jag har väl alltid haft lätt för att bli deprimerad, och det känns tungt att ens tänka på mitt liv (det dåliga i det, inte direkt speciella händelser, men hur jag har mått osv).

Jag vet egentligen inte om jag har aspergers eller inte. Men jag vet hur jag mår. Och det är inte så bra. Jag kan ha stunder där jag mår bättre. Mitt självförtroende om man ska mäta det i saker jag klarar av, så har jag insikt om att jag klarar rätt mycket. Men självkänslan är dålig, fast jag brukar "skämtsamt" säga och tänka att den är 'bra', i och med att jag känner mig själv och vet att jag är dålig och sämre än andra. (Bra självkänsla på det sättet att jag känner mig själv bra och vet sanningen om mig själv.) (Men det är ju falska tankar egentligen. Jag är väl minst lika bra som nån annan?)

Det är så så så mycket jag skulle kunna skriva och berätta. Men jag kan väl gränsa mig till ett ämne så att någon orkar svara. Det är ju så på internet har jag märkt, att alla vill att man ska vara superdirekt och precis, osv..

Jag vill flytta hemifrån och klara mig själv. Men jag är rädd för destruktiva och dåliga tankar om självmord och självskadebeteende, jag har förut försökt ta livet av mig och varit missbrukare, ville fly från allt. Jag har bott själv men det slutade inte bra. Mycket drama i livet. Jag vill inte ha drama.. och mörker. Jag vill ha glädje och ljus och vara stark, och vara som alla andra. Handla på ikea, inte fundera så mycket, ha pojkvän, osv.

Hur ska jag våga? Är det någon som känner igen sig? Jag vill inte ha nån specialbehandling, typ gruppboende, egentligen. Samtidigt känns tanken på att vara inlagd på psyk trygg, där mår folk inte bra och jag irriterar mig inte på att alla är gladare än mig, jag känner mig inte lika konstig där. Jag har varit inlagd.

Det är så mycket...

Att vara deprimerad är rätt vanligt som aspergare. Det är sjukt jobbigt. Massa jävla tankar som kommer. Men du FÅR inte ta ditt liv, hur jävligt det än känns... Vi har våra perioder.

Iallafall jag, vill ha närhet, men samtidigt gör aspergern att man blir osocial och inne i sig själv. Det är jävligt jobbigt.

Hur gammal är du? Jobbar? Går i skolan?
Vara som alla andra är svårt, man kan träna sig själv, men även det tar tid, men jag tror inte man blir "som alla andra".

För att kunna rådgöra mer vill jag gärna veta vad du gör om dagarna och sånt som jag sa ovan!

Har du funderat över att "skaffa" en kontaktperson? Jag ska förhoppningsvis få en från habiliteringen, som jag kommer träffa några timmar i veckan.
Denne ska dels umgås med mig (se till att jag inte isolerar mig) och dels lära mig saker jag behöver kunna för att klara av att bo ensam senare i livet (den ska tax följa med mig och handla, och liksom "lära" mig "hur man gör" osv).

Det kanske vore ett alternativ för dig? Då kan du bo ensam, men har ändå regelbunden kontakt till någon, som kan lära dig lite olika saker. Till slut kommer du nog kunna själv utan rädslorna.

Har själv också varit inlagd, haft depression i mer än 5 år nu. Känner igen mig mycket i det du berättar, även om jag inte har lika bra självkännedom som du verkar ha! Det är nog en enorm fördel.
Kan ju säga att tanken på att bo ensam skrämmer mig. Även om inneburit mer lugn och ro för mig del, vet jag inte om jag hade klarat av det. Tror nog att jag hade isolerat mig och att de mörka tankarna hade tagit över, åtminstone delvis.

Jag har en "kontaktperson" på gång. Inte fått nån än men.

Mitt råd är att bara kasta dig ut och göra det du känner du måste. Man kan våga och man
bara gör det.

Jag är mer eller mindre kronsikt depp över mitt liv nu. Fast försöker kravla mig vidare.
Det går.

Jag känner av en mördande ensamhet.har inga vänner omkring mig.lever ensam utan partner.Har bara en sömnig katt som sällskap.Önksar det fanns nån som ringde mig och bjöd ut mig på fika och annat.Bara umgås helt enkelt.Men bor man i rövhålan Mora finns det ingenting.Jag kännar jag bor så långt bort från allt skojigt.Så mitt råd blir att se för 17 till att ha ett stort kontaktnät runt dig.så du har nån att vända dig till ovavsett vad saken gäller.för vad sopm händer med en ensam människa är skrämmande.Jaf örstårdin rädsla.Lycka till

Vad fina svar man får här, ni är snälla ju

Hundralappen: Jag är 21 år och bor hemma. Jag har en gymnasieutbildning, inget jobb dock, utan jag hamnade på psyk och började må riktigt dåligt i slutet av gymnasiet sedan dess har jag varit "sjukskriven", inga vänner jag klarar av att umgås med, bara familjen. Den har jag dok börjat reta mig på. Även om de älskar mig. jag vill kunna hjälpa mina vänner men känner at jag borde vara starkare som person då. Vill inte dra ner någon med mina problem, utan om nån av mina vänner (har ett par, som jag ej umgås med) mår dåligt så börjar jag också må dåligt, det liksom äter upp mig inifrån. Förut var det nog inte så, utan då klarade jag av sånt lättare.. eller så är det väl för att jag själv har mått så djuriskt dåligt psykiskt att jag får panik när någon verkar må dåligt. Men det var ett sidospår...

Jag har sommarjobbat och sådär, det klarade jag väl lagom bra. Har inte lätt för att vara social och bara acceptera folk i min omgivning, men jag klarar av att småprata, gillar dock inte när folk på en arbetsplats gaddar ihop sig mot någon och snackar skit. Då sitter jag hellre ensam än att vara delaktig i det, något som min mamma har sagt att det måste jag klara av och acceptera här i livet, att människor pratar och beter sig så.

Jag försvarar alltid den person som folk pratar illa om i ett samtal, även om jag själv kanske har elaka tankar om personen. Nån som känner igen sig? Misstänker att jag kanske ses som präktig och att jag dömer folk som pratar illa.. uuuh, kanske är det typiskt aspergers, ingen aning.

NotetoSelf: Du låter som jag. Känner igen mig. Vill inte heller att mörka tankar ska ta över, det blir som fel då, jag tror inte att tanken med mitt liv är att något sånt ska ske. Rädsla har jag funderat mycket på, det måste ju vara den värsta fiende vi har här på jorden.
Kanske även den svåraste att bli av med, ständigt närvarande, kanske mycket mindre för vissa.

Jag har fått hintar och råd om att kontaktperson vore kanske nåt att ha? Men jag vet inte.. Skulle kanske känna mig som att jag vore efterbliven eller nåt (menar INGET illa här! Mot någon som kanske har kontaktperson! Absolut inte! Det är bara mina tankar som jag har om mig själv) Men det förslaget kommer som oftast upp när någon frågar om jag har vänner jag umgås med på fritiden, och nej, det har jag väl inte direkt. Här är kanske ytterligare en grej som min rädsla trycker i mig, att det vore hemskt att ha en kontaktperson. Att man känner sig sämre än de som inte behöver, att man på nåt sätt inte klarar av allt själv.... Vilket jag vill göra..

Jag vill ha närhet också, men känner mig för invecklad och ärrad av gamla erfarenheter att jag inte vågar släppa någon nära. Känner mig inte särskilt snygg heller eller rolig och lättsam, de flesta vill väl ha förhållanden med såna personer. Men jag är ingen torrboll.


Eh, jag kan typ skriva i evigheter om mig själv märker jag.


kullan: Jag bor också i en rövhåla (roligt uttryck ) så du är inte ensam. Jag har ett stort kontaktnät, mest soc-kontakter och sånt, så på så sätt är jag ju inte heller ensam. Men det kan kännas ensamt.

inomhus skrev:Vad fina svar man får här, ni är snälla ju

Såklart!

inomhus skrev:Hundralappen: Jag är 21 år och bor hemma. Jag har en gymnasieutbildning, inget jobb dock, utan jag hamnade på psyk och började må riktigt dåligt i slutet av gymnasiet sedan dess har jag varit "sjukskriven", inga vänner jag klarar av att umgås med, bara familjen. Den har jag dok börjat reta mig på. Även om de älskar mig. jag vill kunna hjälpa mina vänner men känner at jag borde vara starkare som person då. Vill inte dra ner någon med mina problem, utan om nån av mina vänner (har ett par, som jag ej umgås med) mår dåligt så börjar jag också må dåligt, det liksom äter upp mig inifrån. Förut var det nog inte så, utan då klarade jag av sånt lättare.. eller så är det väl för att jag själv har mått så djuriskt dåligt psykiskt att jag får panik när någon verkar må dåligt. Men det var ett sidospår...

Okej. Vad tycker du är roligt? Vi brukar ju ha våra specialintressen.
Vad gick du för linje?

inomhus skrev:Jag har sommarjobbat och sådär, det klarade jag väl lagom bra. Har inte lätt för att vara social och bara acceptera folk i min omgivning, men jag klarar av att småprata, gillar dock inte när folk på en arbetsplats gaddar ihop sig mot någon och snackar skit. Då sitter jag hellre ensam än att vara delaktig i det, något som min mamma har sagt att det måste jag klara av och acceptera här i livet, att människor pratar och beter sig så.

I see.. Men då klarar du det iallafall! Även om det känns jobbigt så är det bra träning

inomhus skrev:Jag försvarar alltid den person som folk pratar illa om i ett samtal, även om jag själv kanske har elaka tankar om personen. Nån som känner igen sig? Misstänker att jag kanske ses som präktig och att jag dömer folk som pratar illa.. uuuh, kanske är det typiskt aspergers, ingen aning.

Hahaha.. Lite faktiskt Men det beror nog lite på dock.

inomhus skrev:Jag har fått hintar och råd om att kontaktperson vore kanske nåt att ha? Men jag vet inte.. Skulle kanske känna mig som att jag vore efterbliven eller nåt (menar INGET illa här! Mot någon som kanske har kontaktperson! Absolut inte! Det är bara mina tankar som jag har om mig själv) Men det förslaget kommer som oftast upp när någon frågar om jag har vänner jag umgås med på fritiden, och nej, det har jag väl inte direkt. Här är kanske ytterligare en grej som min rädsla trycker i mig, att det vore hemskt att ha en kontaktperson. Att man känner sig sämre än de som inte behöver, att man på nåt sätt inte klarar av allt själv.... Vilket jag vill göra..

Hahahaha! Jag tog bort inlägget som handlade om detta... Vet precis vad du menar med "efterbliven". Jag har inte direkt haft nån som varit inriktad på just aspergare, men när jag var mindre ordnade mamma en tjej som jag fick umgås med. Skulle bara vara hon och jag och brorsan fick inte vara med... Kändes så jäääävla krystat..
Mitt tips är att du funderar över vad du vill göra i livet. Vad du vill utbilda dig till. Vet inte vad du gick på gymnasiet som sagt och vad du kan söka.
Jag däremot sökte in i ett annat län, är inneboende hos en äldre man som är social och så av sig. Men mitt tips är ändå att försöka skaffa sig så många vänner som möjligt. Man blir så jävla ensam annars..

inomhus skrev:Jag vill ha närhet också, men känner mig för invecklad och ärrad av gamla erfarenheter att jag inte vågar släppa någon nära. Känner mig inte särskilt snygg heller eller rolig och lättsam, de flesta vill väl ha förhållanden med såna personer. Men jag är ingen torrboll.

Det vill alla. Men det är svårt för oss aspergare..
Du är säkert snygg men har dåligt självförtroende. Tänk inte så, finns personer som gillar alla möjliga typer av utseende. Man måste inte vara lättsam, man kan vara komplicerad. Det är jag också.

Skönt å läsa ditt svar Hundralappen. Jag gick samhälls, med inriktning samhälls. Finns mycket jag är intresserad av och har inte direkt något ämne jag är superinsnöad på men jag brukar ha en tendens att sätta mig in ganska mycket i det jag gillar för tillfället. "Vetarn" har jag blivit kallad ett antal gånger.. ^^

Jag är hemma i princip hela tiden och går omkring och nöter och irriterar mig på min familj vilket jag inte tror är bra för vårat förhållande.. Delvis därför känner jag en press på att flytta hemifrån. Men vad ska man göra när man bor själv, liksom. Ut och springa, jogga? Det kan jag göra.. och sitta vid datorn. Se på TV. Men samtidigt, förändringar gör att jag mår mycket sämre psykiskt, just nu är det ganska mkt, flytt, död, FK... Så jag vet inte NÄR man ska ta steget, att flytta. Kanske är bra att göra det nu, kanske inte. Hem kan man alltid komma tillbaka, men jag vill ju trivas med mig själv. Inte misslyckas. Jag har en stoooooooor rädsla för att misslyckas..

Men att sitta i en lägenhet ensam med sina tankar. Låter inte så lockande. Jag önskar att jag hade LUST och GLÄDJE och allt de där, och liksom, den sociala kompetens som krävs för att orka ha vänner, för då skulle man ju inte vara så ensam.

Funderar på att ta mediciner igen mot min depression och all den ångest och irritation jag känner, men en tanke jag har är att kanske det är min miljö som gör att jag mår dåligt. Jag kan ju inte precis medicinera bort saker som jag stör mig på så sjukt mycket ibland (fast iofs kanske jag stör mig mycket på saker FÖR ATT jag mår dåligt?), utan då är det väl bättre att flytta... Men om jag tar mediciner kanske vardagen inte känns så äckligt jobbig? Det är mycket frågor..

Du behöver inte svara, jag bara skriver av mig. Om någon har råd att ge eller bara vill dela sina erfarenheter om nån varit med om något liknande blir jag bara glad.

inomhus skrev::D Skönt å läsa ditt svar Hundralappen. Jag gick samhälls, med inriktning samhälls. Finns mycket jag är intresserad av och har inte direkt något ämne jag är superinsnöad på men jag brukar ha en tendens att sätta mig in ganska mycket i det jag gillar för tillfället. "Vetarn" har jag blivit kallad ett antal gånger.. ^^

Haha, aha. Finns det nått du verkligen vill jobba med?

inomhus skrev:Jag är hemma i princip hela tiden och går omkring och nöter och irriterar mig på min familj vilket jag inte tror är bra för vårat förhållande.. Delvis därför känner jag en press på att flytta hemifrån. Men vad ska man göra när man bor själv, liksom. Ut och springa, jogga? Det kan jag göra.. och sitta vid datorn. Se på TV. Men samtidigt, förändringar gör att jag mår mycket sämre psykiskt, just nu är det ganska mkt, flytt, död, FK... Så jag vet inte NÄR man ska ta steget, att flytta. Kanske är bra att göra det nu, kanske inte. Hem kan man alltid komma tillbaka, men jag vill ju trivas med mig själv. Inte misslyckas. Jag har en stoooooooor rädsla för att misslyckas..

Man får misslyckas som människa. Du får fundera på vad du verkligen tycker är kul.
Börja skapa konst tillexempel?
Tycker du ska börja fundera på högskola/universitet innan du flyttar. På vad du verkligen vill göra.

inomhus skrev:Men att sitta i en lägenhet ensam med sina tankar. Låter inte så lockande. Jag önskar att jag hade LUST och GLÄDJE och allt de där, och liksom, den sociala kompetens som krävs för att orka ha vänner, för då skulle man ju inte vara så ensam.

Förstår dig precis. Men det är jättesvårt. Du kan ju börja prata med folk här i forumet. Igår bestämde jag mig för att vara här med, här finns massa personer som vet precis hur man tänker eftersom dom också har diagnosen.

Du kan ju komma in till oss på chatten:
mchat.php

inomhus skrev:Funderar på att ta mediciner igen mot min depression och all den ångest och irritation jag känner, men en tanke jag har är att kanske det är min miljö som gör att jag mår dåligt. Jag kan ju inte precis medicinera bort saker som jag stör mig på så sjukt mycket ibland (fast iofs kanske jag stör mig mycket på saker FÖR ATT jag mår dåligt?), utan då är det väl bättre att flytta... Men om jag tar mediciner kanske vardagen inte känns så äckligt jobbig? Det är mycket frågor..

Du behöver inte svara, jag bara skriver av mig. Om någon har råd att ge eller bara vill dela sina erfarenheter om nån varit med om något liknande blir jag bara glad.

mår du bättre med mediciner så ta dom. Men försök utan. Forumet finns ju här för dig om inte annat

Jag svarar gärna. Att bara skriva av sig och bolla tankar är jättebra.
Känner igen mig mycket tillexempel.

har du msn så kan du PM:a den så kan jag prata med dig när du känner dig ensam och så vidare

Du har det då alldeles gräsligt där!

Ensamheten kan vara lite pinsam men felet ligger inte hos Mig utan på Min grupp. Artfränderna vill ej ge sig tillkänna varför Jag undrar hur dom orkar med sin ensamhet? Fallenhet för fatalism och lågt självförtroende finns inbyggd men det utlöses oftast av bristande uppväxt.

Bra att du är lite skeptisk angående dom konventionella metoderna. Jag känner en sådan avsmak gällande såna behandlingshem och äldreboenden att dessa borde avskaffas helt och hållet. Jag som själv varit i ett kollektiv vid namn st.mikaelsgården vid Järna. Har man inga gelikar så varför besvära sig. Jag bara måste hitta en livspartner ganska så snart för Min förälder kan ej passa upp Mig hela livet. Förhoppningsvis är Jag helt kvitt på all framtida konventionell medicinering. Jag är icke rökare, smal, äter sunt 5 gånger per dag, fastar ibland och rör på Mig lagom men naturen är Min grav när den tiden kommer. Men världen närmar sitt slut så den tiden behöver ej komma .

Skriver lite för att komma tillbaka sen och försöka läsa mer.
Men jag känner igen mig i mycket, även i tvivlen runt om jag har asperger eller inte.

Har inte ny diagnoserade aspergers ännu värre nuförtiden?

Jag får ångest varje dag, på tal om ensamhet så är säkert 99% av alla aspergers män är ensamma och lider av depression.
Är det meningen att vi ska lida? Eller så är samhället sekulärt?

vofff skrev:Har inte ny diagnoserade aspergers ännu värre nuförtiden?

Jag får ångest varje dag, på tal om ensamhet så är säkert 99% av alla aspergers män är ensamma och lider av depression.
Är det meningen att vi ska lida? Eller så är samhället sekulärt?

Livet blir lite vad man själv gör det till oavsett diagnos har jag insett efter åratal av depressioner och ensamhet. Till slut sitter man bara där och tycker synd om sig själv. Man måste bryta detta så fort som möjligt.

Känner inte igen det, trivs med att vara ensam

Nacklirare skrev:Känner inte igen det, trivs med att vara ensam

Trivs med att vara själv kanske är en lämpligare förklaring. Ensamhet tycker jag har en negativ ton.

Jag älskar att vara själv stundtals men är ut och år in är nog inte bra för någon. Inte ens en aspergare med stort egentidsbehov.

Jag tror inte en enda människa kan leva i ensamhet hela livet, även djur behöver umgås med andra i flock. Det är bara så naturen fungerar.
Håller med om svavelsyran; att jag trivs att vara själv rätt ofta.

Till alla sällskapssjuka.

Så varför njuter smarta människor mindre av att träffa vänner?

Enligt forskaren Carol Graham handlar det om att personer med hög intelligens vill umgås mindre för att de sannolikt fokuserar på att uppnå mål de upplever som mer långsiktiga.

http://www.expressen.se/halsoliv/psykol ... -ar-smart/

Kanske inte för ensam så depression uppkommer, en av exempel är Robin Williams, en framgångsrik komiker där alla gillar honom men ändå begick han självmord. Finns många andra kända smarta människor.
Det gäller att ha balans.

Selma skrev:Till alla sällskapssjuka.

Så varför njuter smarta människor mindre av att träffa vänner?

Enligt forskaren Carol Graham handlar det om att personer med hög intelligens vill umgås mindre för att de sannolikt fokuserar på att uppnå mål de upplever som mer långsiktiga.

http://www.expressen.se/halsoliv/psykol ... -ar-smart/

Så rätt. Jag hälsar naturligtvis på alla på mitt jobb, men bara några talar jag med några längre stunder. Jag har inget utbyte av att snacka med de som inte intresserar mig.