Jag undrar vad som skiljer ADHD och att vara manisk?

Om man har ADHD så kan kanske man har problem med att hantera pengar och ständigt köper saker utan att tänka sig för och gör förhastade saker och alla beslut går väldigt fort men det kan väl även påminna om att vara manisk?

Är det vanligt vid ADHD att känslor går upp och ner hela dagarna och man skiftar i humöret ofta från att tex vara väldigt glad till att vara väldigt ledsen eller kan det påminna mer om att vara manisk eller ha Borderline?

Måste man skada sig själv för att kunna ha Borderline?

En del av min utredning "pekade" lite mot Borderline liknande symptom men jag har aldrig velat skada mig själv eller haft några känslor att ta livet av mig (förutom kanske att tycka det är jobbigt ibland och inte vilja existera, men det innebär inte att jag vill ta livet av mig) och som jag har uppfattat Borderline så verkar det vara ganska allvarligt tillstånd.

jag har bipolär sjukdom, adhd och asperger. adhd "är" man hela tiden, dvs det är en del av ens personlighet på samma sätt som asperger. är man bipolär kan man bli manisk, men det är ett akut sjukdomstillstånd där den drabbade agerar på ett sätt som är extremt eller otypiskt för honom eller henne. hypoman kan man vara utan att det märks särskilt mycket, men det är också ett tillstånd där beteendet avviker från det "normala".

jag vill tillägga att en mani är ett allvarligt tillstånd som ofta åtföljs av psykos. aktivitetsnivån är ofta mycket hög, och den sjuke kanske bara sover ett par timmar per natt. sjukdomsinsikten brukar också vara dålig, om den ens finns. jag antar att det tillstånd du syftar på är den långt mildare hypomanin, som jag också nämner här ovan.

prick har rätt. ADHD är ens grundpersonlighet, den kan svaja, men är generellt hyfsat stabil. Angående mani så kan man knappast undgå att lägga märke till den efterson den är så extrem Vid mani är det nog märkligt om dina anhöriga inte hugger dig i örat och släpar dig till psyket...

Hypomani kan likna ADHD, men hypomanin kommer i perioder, relativt klart avgränsade och du är "normal" däremellan (eller deprimerad), du sover knappt, glömmer att äta, kan inte slå dig till ro med någonting, är impulsiv, pratar huvudet av folk mm Du är MER av allting, uppe i varv och ingen kan hålla med i ditt tempo. Du kan tycka att alla andra är så sega och långsamma och begriper inte varför de inte vill tala med dig i telefon klockan tre på natten... det är ett spektrum, från ingenting, till hypoman till full-blown manisk. Hypomani kan vara i perioder om fyra dagar till ett halvår ungefär.

Borderline är stabil instabilitet. Du kan gå från toppar till dalar inom samma dygn. Borderline går inte i tydliga skov såsom hypomani/mani, utan är kortare.

Jag har både Asperger, ADHD, bipolär2 och borderline, men jag ber om ursäkt om jag skrivit något fel, därför att borderline är jag inte tillräckligt påläst om ännu! Kommentera gärna min text om du har kommentarer/rättningar!!

MsTibbs skrev:prick har rätt. ADHD är ens grundpersonlighet, den kan svaja, men är generellt hyfsat stabil. Angående mani så kan man knappast undgå att lägga märke till den efterson den är så extrem Vid mani är det nog märkligt om dina anhöriga inte hugger dig i örat och släpar dig till psyket...

Hypomani kan likna ADHD, men hypomanin kommer i perioder, relativt klart avgränsade och du är "normal" däremellan (eller deprimerad), du sover knappt, glömmer att äta, kan inte slå dig till ro med någonting, är impulsiv, pratar huvudet av folk mm Du är MER av allting, uppe i varv och ingen kan hålla med i ditt tempo. Du kan tycka att alla andra är så sega och långsamma och begriper inte varför de inte vill tala med dig i telefon klockan tre på natten... det är ett spektrum, från ingenting, till hypoman till full-blown manisk. Hypomani kan vara i perioder om fyra dagar till ett halvår ungefär.

Borderline är stabil instabilitet. Du kan gå från toppar till dalar inom samma dygn. Borderline går inte i tydliga skov såsom hypomani/mani, utan är kortare.

Jag har både Asperger, ADHD, bipolär2 och borderline, men jag ber om ursäkt om jag skrivit något fel, därför att borderline är jag inte tillräckligt påläst om ännu! Kommentera gärna min text om du har kommentarer/rättningar!!

Jag kan inte så mycket om detta så det är ingen fara.

Kan man inte ha toppar och dalar i humöret om man har ADHD då tex under en dag?

kuromi skrev:Jag kan inte så mycket om detta så det är ingen fara.

Kan man inte ha toppar och dalar i humöret om man har ADHD då tex under en dag?

Ja ADHD varierar. Man kan bli mer hyper när man blir trött för att hålla sig vaken.

MsTibbs skrev:

kuromi skrev:Jag kan inte så mycket om detta så det är ingen fara.

Kan man inte ha toppar och dalar i humöret om man har ADHD då tex under en dag?

Ja ADHD varierar. Man kan bli mer hyper när man blir trött för att hålla sig vaken.

Vad exakt är hyper? Att vara hyperaktiv är det endast när man inte kan sitta still eller måste göra saker hela tiden?

kuromi skrev:

MsTibbs skrev:

kuromi skrev:Jag kan inte så mycket om detta så det är ingen fara.

Kan man inte ha toppar och dalar i humöret om man har ADHD då tex under en dag?

Ja ADHD varierar. Man kan bli mer hyper när man blir trött för att hålla sig vaken.

Vad exakt är hyper? Att vara hyperaktiv är det endast när man inte kan sitta still eller måste göra saker hela tiden?

Hos unga gossar är hyper ofta att hänga i gardinerna. Hos vuxna och särskilt hos kvinnor kan hyper vara att huvudet bara snurrar på så man travar runt utan att få något gjort tex. Svårt att dra exakta gränser mellan ADHD, bipolär och borderline ibland.

Är man mer stresskänslig när man har ADHD så man nästan tappar andan och får kortslutning för minsta saker som är uppstressande som tex att passa någon tid eller göra sig iordning när man ska någonstans? Ger nästan upp innan man ens har börjat göra sig iordning?

Lätt för att bli på dåligt humör (sammanbiten eller sur/arg) när man blir väldigt uppstressad (vid ADHD)?

kuromi skrev:Är man mer stresskänslig när man har ADHD så man nästan tappar andan och får kortslutning för minsta saker som är uppstressande som tex att passa någon tid eller göra sig iordning när man ska någonstans? Ger nästan upp innan man ens har börjat göra sig iordning?

Lätt för att bli på dåligt humör (sammanbiten eller sur/arg) när man blir väldigt uppstressad (vid ADHD)?

NPF är ofta stresskänsliga, på övrigt vet jag inte. För mig är det aspergern som får panik om saker blir fel.

kuromi skrev:Jag undrar vad som skiljer ADHD och att vara manisk?

Om man har ADHD så kan kanske man har problem med att hantera pengar och ständigt köper saker utan att tänka sig för och gör förhastade saker och alla beslut går väldigt fort men det kan väl även påminna om att vara manisk?

Är det vanligt vid ADHD att känslor går upp och ner hela dagarna och man skiftar i humöret ofta från att tex vara väldigt glad till att vara väldigt ledsen eller kan det påminna mer om att vara manisk eller ha Borderline?

Måste man skada sig själv för att kunna ha Borderline?

En del av min utredning "pekade" lite mot Borderline liknande symptom men jag har aldrig velat skada mig själv eller haft några känslor att ta livet av mig (förutom kanske att tycka det är jobbigt ibland och inte vilja existera, men det innebär inte att jag vill ta livet av mig) och som jag har uppfattat Borderline så verkar det vara ganska allvarligt tillstånd.

När man kliniskt (under utredning och bedömning) differentialdiagnostiserar mellan bipolär sjukdom och ADHD (väldigt många har både och) så har forskning visat på ett par saker som utredare kollar efter.

Det ena är sinnesstämningen vid hypomani i jämförelse med de hyperaktiva perioderna för ADHD. Vid hypomani har man en känsla av glädje, lycka och eufori som vid mani kan vara på gränsen till en känsla av odödlighet, vilket inte är lika utpräglat vid 'enbart' hyperaktiva tillstånd vid ADHD. Även grandiosa inslag finns vid hypomaniska tillstånd vilket inte alltid är lika framträdande vid 'endast' ADHD, men forskningen är begränsad kring hur dessa faktiskt skiljer sig för symtomen och beteendena kan vara desamma. Notera att förekomsten av både bipolär sjukdom (framför allt typ 2) och ADHD är mycket vanlig.

mar0der skrev:När man kliniskt (under utredning och bedömning) differentialdiagnostiserar mellan bipolär sjukdom och ADHD (väldigt många har både och) så har forskning visat på ett par saker som utredare kollar efter.

Det ena är sinnesstämningen vid hypomani i jämförelse med de hyperaktiva perioderna för ADHD. Vid hypomani har man en känsla av glädje, lycka och eufori som vid mani kan vara på gränsen till en känsla av odödlighet, vilket inte är lika utpräglat vid 'enbart' hyperaktiva tillstånd vid ADHD. Även grandiosa inslag finns vid hypomaniska tillstånd vilket inte alltid är lika framträdande vid 'endast' ADHD, men forskningen är begränsad kring hur dessa faktiskt skiljer sig för symtomen och beteendena kan vara desamma. Notera att förekomsten av både bipolär sjukdom (framför allt typ 2) och ADHD är mycket vanlig.

Det här är just det som retar mig differentialdiagnostiskt vad gäller mig själv. Som grundstämning, om jag får göra det jag själv vill på mitt vis (dvs, min AS får vara ifred för omvärlden och jag får göra mitt utan att folk är på mig jämt och ständigt), så är jag ganska energisk, men framför allt glad och ofta genuint lycklig. Jag kan dessutom ha ganska stora projekt, men det är ett i taget (hur skulle jag annars kunna hyperfokusera? ), och det är inte så att de nödvändigtvis är extravaganta, bara stora.

Tidigare har jag under lång tid behandlats för BP typ 2, utan egentligt resultat (har prövat litium, Zyprexa, Abilify, Lamictal, karbamazepin i olika former, osv), utan att jag blev "mindre fladdrig" i humöret, och samtidigt fick jag i vintras och nu igen under våren en ADHD-diagnos. Just nu står jag enbart på antidepressiva + ångest/sömnläkemedel, men är inte vad jag vet – eller hört från andra – "ute i rymden". Så har min farmakologiska behandling sett ut i flera år nu, och jag tycker en ev. (hypo)mani borde synts mycket mer än enstaka "blippar" med tanke på att jag ett långt tag åt tre antidepressiva men inga stabilisatorer?

Så frågan är, hur särskiljer man min hyperaktivitet, mitt fladdriga humör som normalt sett fladdrar neråt, utom i de lägen "jag ger upp" och blir mer impulsiv för att jag inte orkar deppa, från en eventuell, otroligt svårbehandlad BP-2? Kan tillägga att fladdrigheten är väldigt flyktig, snabb eller vad man ska säga, det är sällan långa perioder om inte det är långa stressorer som "drar ner mig".

sirap skrev:

mar0der skrev:När man kliniskt (under utredning och bedömning) differentialdiagnostiserar mellan bipolär sjukdom och ADHD (väldigt många har både och) så har forskning visat på ett par saker som utredare kollar efter.

Det ena är sinnesstämningen vid hypomani i jämförelse med de hyperaktiva perioderna för ADHD. Vid hypomani har man en känsla av glädje, lycka och eufori som vid mani kan vara på gränsen till en känsla av odödlighet, vilket inte är lika utpräglat vid 'enbart' hyperaktiva tillstånd vid ADHD. Även grandiosa inslag finns vid hypomaniska tillstånd vilket inte alltid är lika framträdande vid 'endast' ADHD, men forskningen är begränsad kring hur dessa faktiskt skiljer sig för symtomen och beteendena kan vara desamma. Notera att förekomsten av både bipolär sjukdom (framför allt typ 2) och ADHD är mycket vanlig.

Det här är just det som retar mig differentialdiagnostiskt vad gäller mig själv. Som grundstämning, om jag får göra det jag själv vill på mitt vis (dvs, min AS får vara ifred för omvärlden och jag får göra mitt utan att folk är på mig jämt och ständigt), så är jag ganska energisk, men framför allt glad och ofta genuint lycklig. Jag kan dessutom ha ganska stora projekt, men det är ett i taget (hur skulle jag annars kunna hyperfokusera? ), och det är inte så att de nödvändigtvis är extravaganta, bara stora.

Tidigare har jag under lång tid behandlats för BP typ 2, utan egentligt resultat (har prövat litium, Zyprexa, Abilify, Lamictal, karbamazepin i olika former, osv), utan att jag blev "mindre fladdrig" i humöret, och samtidigt fick jag i vintras och nu igen under våren en ADHD-diagnos. Just nu står jag enbart på antidepressiva + ångest/sömnläkemedel, men är inte vad jag vet – eller hört från andra – "ute i rymden". Så har min farmakologiska behandling sett ut i flera år nu, och jag tycker en ev. (hypo)mani borde synts mycket mer än enstaka "blippar" med tanke på att jag ett långt tag åt tre antidepressiva men inga stabilisatorer?

Så frågan är, hur särskiljer man min hyperaktivitet, mitt fladdriga humör som normalt sett fladdrar neråt, utom i de lägen "jag ger upp" och blir mer impulsiv för att jag inte orkar deppa, från en eventuell, otroligt svårbehandlad BP-2? Kan tillägga att fladdrigheten är väldigt flyktig, snabb eller vad man ska säga, det är sällan långa perioder om inte det är långa stressorer som "drar ner mig".

Med tanke på att du inte svarat särskilt väl på de stämningsstabiliserande du fått tidigare kring din bp2 (saknade seroquel på listan som är neuroleptika skulle ADHD symtomen i kombination (om du nu hade AS eller ej förstod jag inte) med autism mycket kunna förklara dina symtom och svängningar bättre, men det måste ju din utredare av ADHD kunna fastställa och förklara för dig.

mar0der skrev:Med tanke på att du inte svarat särskilt väl på de stämningsstabiliserande du fått tidigare kring din bp2 (saknade seroquel på listan som är neuroleptika skulle ADHD symtomen i kombination (om du nu hade AS eller ej förstod jag inte) med autism mycket kunna förklara dina symtom och svängningar bättre, men det måste ju din utredare av ADHD kunna fastställa och förklara för dig.

Paranteserna gör mig lite förvirrad, antar att det skulle vara en slutparentes efter Seroquel? Den har jag fått i lågdos vid något tillfälle för sömnens skull men var inte kompis med, däremot har jag haft Risperdal en kort period för >10 år sedan.

AS har jag, det är klart och fastställt (första frågetecknena dök upp redan på BVC, dx vid 15 år och bekräftat nu i vinter/våren), ADHD:n är ju relativt nyupptäckt även om den troligen varit med hela tiden – men eftersom jag har haft cyklotymi/BP-II samt även borderline "i bagaget" har allt liksom viftats in där, särskilt som jag pga vårdens brist på information om vad AS är länge trodde att nej, det där kan ju inte alls stämma (vilket var grundat på ren desinformation á la likställa AS med "pojken i glasbubblan").

Dilemmat är att psykologen på landstinget är väl inte så pratvänlig, men hon förklarade att ADHD, BP, och borderline har en "gemensam kärna" av affektlabilitet, och borderline-dx har jag ju också haft (nu ändrad till drag av borderline men inte en full dx), och att den "stora utredningen" i vintras gjordes av en privat, extern vårdgivare på FK:s begäran/betalan, då sjukvården inte gav FK tillräckligt mycket info för att de skulle vara nöjda nog att låta mig behålla min aktivitetsersättning.

Kan tillägga att diagnoslistan ser ut såhär just nu, om jag fattat det rätt: AS, ADHD, drag av borderline, samt allmänna besvär med sömn/ångest/depressioner.

sirap skrev:

mar0der skrev:Med tanke på att du inte svarat särskilt väl på de stämningsstabiliserande du fått tidigare kring din bp2 (saknade seroquel på listan som är neuroleptika skulle ADHD symtomen i kombination (om du nu hade AS eller ej förstod jag inte) med autism mycket kunna förklara dina symtom och svängningar bättre, men det måste ju din utredare av ADHD kunna fastställa och förklara för dig.

Paranteserna gör mig lite förvirrad, antar att det skulle vara en slutparentes efter Seroquel? Den har jag fått i lågdos vid något tillfälle för sömnens skull men var inte kompis med, däremot har jag haft Risperdal en kort period för >10 år sedan.

AS har jag, det är klart och fastställt (första frågetecknena dök upp redan på BVC, dx vid 15 år och bekräftat nu i vinter/våren), ADHD:n är ju relativt nyupptäckt även om den troligen varit med hela tiden – men eftersom jag har haft cyklotymi/BP-II samt även borderline "i bagaget" har allt liksom viftats in där, särskilt som jag pga vårdens brist på information om vad AS är länge trodde att nej, det där kan ju inte alls stämma (vilket var grundat på ren desinformation á la likställa AS med "pojken i glasbubblan").

Dilemmat är att psykologen på landstinget är väl inte så pratvänlig, men hon förklarade att ADHD, BP, och borderline har en "gemensam kärna" av affektlabilitet, och borderline-dx har jag ju också haft (nu ändrad till drag av borderline men inte en full dx), och att den "stora utredningen" i vintras gjordes av en privat, extern vårdgivare på FK:s begäran/betalan, då sjukvården inte gav FK tillräckligt mycket info för att de skulle vara nöjda nog att låta mig behålla min aktivitetsersättning.

Ursäkta parentesen, tänker snabbare än fingrarna hänger med ibland

Får man fråga vad det är som skapar MEST problem (signifikanta problem) för dig i vardagen idag? Humörsvängningar? Impulsiviteten? Uppmärksamhetsproblemen? Socialtsamspel? Det är ju detta man måste utgå från när man sätter diagnos. Alltså HUR en diagnos kan gagna patienten. Varför utreds du för ADHD om du inte får centralstimulerande (om du inte får det alltså)?

Ibland fastnar både utredare och patienter i frågan om vad det kan vara för fel och lägger fokus och energi på att hitta orsaken till symtomen men tappar helhetsbilden, dvs hur kan patienten bäst bli hjälpt. Hur kan diagnosen hjälpa. Vilka symtom förklarar bäst de problem som orsakar patienten sånt lidande. Dessa frågor brukar hamna sekundärt och det blir 'viktigare' att ta reda på vilka diagnoser det är

mar0der skrev:Får man fråga vad det är som skapar MEST problem (signifikanta problem) för dig i vardagen idag? Humörsvängningar? Impulsiviteten? Uppmärksamhetsproblemen? Socialtsamspel? Det är ju detta man måste utgå från när man sätter diagnos. Alltså HUR en diagnos kan gagna patienten. Varför utreds du för ADHD om du inte får centralstimulerande (om du inte får det alltså)?

Impulsiviteten, stresskänsligheten, att jag faller så lätt humörmässigt. Sömnen, ångesten och att jag lätt blir överväldigad av allt jag behöver göra (varje sak är en "mental post" på min att-göra-lista, och en post tar "en rad" – men jag har alldeles "för få rader" att skriva på, oavsett om det är mycket som står på en rad eller bara ett litet göromål). Socialt samspel har jag inte så jättestora problem med, helt enkelt därför att jag inte hinner/orkar vara social (eller har en arena att vara det på) med all sjukvård, myndighetsbemästrande, etc. Det blir ett problem den dagen jag tänker börja antingen arbeta eller plugga, dock, av tidigare erfarenheter.

Varför utredningen görs är för att min kontaktperson och jag har beslutat oss för att försöka komma på vad jag behöver hjälp med och hur den hjälpen ska se ut. Sedan "krävs" ju diagnoserna för att rätt instans ska kunna kopplas in (vilket jag ännu väntar på). Jag kommer att bli kallad till inneliggande CS-inställning, men det är ingen som vet när det händer eller riktigt vad jag ska göra under tiden, eftersom jag rent krasst inte får någon särskild behandling (utöver meds, bostöd och min kontaktperson, som jag fann just genom forumet – tack, skaparen av AF!).

Ibland fastnar både utredare och patienter i frågan om vad det kan vara för fel och lägger fokus och energi på att hitta orsaken till symtomen men tappar helhetsbilden, dvs hur kan patienten bäst bli hjälpt. Hur kan diagnosen hjälpa. Vilka symtom förklarar bäst de problem som orsakar patienten sånt lidande. Dessa frågor brukar hamna sekundärt och det blir 'viktigare' att ta reda på vilka diagnoser det är

Visst är det jättelätt att hamna där, och jag har varit där och vänt. Nu är frågan mer "vilken diagnos är mest adekvat ur ett behandlingsperspektiv, så att det blir en hjälp istället för voodoo".

Kan ju tillägga två andra saker som är jobbiga:

Tröttheten. Den är alltid där, utom när jag verkligen blir absorberad av något, oavsett hur jag sover eller vilka mediciner jag tar, och ofta även under "lugna" (omgivningsmässigt sett) perioder. Den är dessutom mycket lättare att göra värre än att återhämta. Dessutom kan det gå så långt att jag blir alldeles övertrött och därför inte kan sova hur gärna jag än vill – hjärnan "skenar".

Tidsuppfattning är ett för mig okänt begrepp, precis som rumsuppfattning (har fortfarande svårt med höger/vänster, till exempel). Fast det andra störs mest av är just tidsuppfattningen, som blir sämre ju mer bråttom jag har (till den grad att jag beräknar att allting tar noll minuter, och jag bara gör mer saker fast det blir mindre tid för att jag tappar bort mig i det jag håller på med för att t.ex. göra mig i ordning.)
(redigerade bort den illa visade punktlistan jag försökte göra av detta)

Sirap, jag tycker att det låter som att du och jag har väldigt liknande svårigheter. Jag har nyligen fått diagnos AS, ADHD och Tourette men har flera bipolära släktingar. Jag har haft återkommande depressioner och är ganska säker på att jag nyligen varit hypoman. Det skall bli spännande att följa hur det går för dig, och jämföra. Jag står inför valet att prova CS eller inte. Det kan ju vara ganska ödesdigert om jag egentligen är bipolär.

Vad menar ni med CS? Känner inte till den förkortningen central stimulerande?

mar0der skrev:Vad menar ni med CS? Känner inte till den förkortningen central stimulerande?

Just, helt rätt uppfattat

Tintomara Ariadne skrev:Sirap, jag tycker att det låter som att du och jag har väldigt liknande svårigheter. Jag har nyligen fått diagnos AS, ADHD och Tourette men har flera bipolära släktingar. Jag har haft återkommande depressioner och är ganska säker på att jag nyligen varit hypoman. Det skall bli spännande att följa hur det går för dig, och jämföra. Jag står inför valet att prova CS eller inte. Det kan ju vara ganska ödesdigert om jag egentligen är bipolär.

Har också "den ärftligheten", även om jag i mångt och mycket tror att det har handlat om andra slags svårigheter men som till slut "permanentats" eftersom ingen vetat/velat vad man skulle kunnat ha gjort i förväg. Så jag vet inte…

Hur kommer det sig att du är relativt säker på din hypomani? Det är just av den anledningen, osäkerheten om mina "toppar" är det eller min AS+ADHD, som gör att jag ska pröva – men inlagd på planerad vårdvistelse.

sirap skrev:Hur kommer det sig att du är relativt säker på din hypomani? Det är just av den anledningen, osäkerheten om mina "toppar" är det eller min AS+ADHD, som gör att jag ska pröva – men inlagd på planerad vårdvistelse.

Ledsen, men jag kan inte säga det just nu. Det känns för privat.

Jag behöver dock inte vara bipolär för det. Det kan t.ex. vara en biverkning av antidepressiva mediciner.

Jag är inte längre så säker. Jag tror att jag för ett ögonblick lånade någon annans förhållningssätt till världen. Fan, så skönt det var, och fan så deppigt att ryckas tillbaka till verkligheten.