jag har diagnosen "autismliknande störning" det är nästan som as. Har lönebidrag jobbar med städ och disk på en förskola, alla räknar mig som helt normal.
En sak är att jag blir sjuk, för jag har inte jobbat med barn tidigare, förra året hade jag 11 förkylningar.
Nu får jag massa konstiga saker, magsjuk 7 dagar osv. Mitt problem är att jag är ensam om att städa på jobbet, är jag borta finns ingen som hoppar in och gör mina arbetsuppgifter. Min chef som jag känt i 7 år har alltid räknat mig som normal. Den som sitter och bestämmer mitt lönebidrag räknar mig som normal och anställningen är en helt normal anställning.
Är jag förkyld ska jag jobba, men jag tycker inte man arbetar när snoret rinner, jag har lätt att få bihållsinflamation. så jag vill vara hemma 7 dagar för förkylning. Det får jag INTE. Jag är så jävla trött på allt. Nu verkar det ljusna, en jobbchoch ska hjlälpa mig att hitta nytt jobb.dessutom har jag en chef som mobbar mig, hon anmärker på allt jag gör.Jag saknar arbetskamrater att sitta aoch fika med, luncha med. Nu sitter jag ensam och jag avskyr detta.Personalen sitter med barnen och äter.
Fick höra för några veckor sedan att personalen skulle springa vårruset - men ingen har frågat mig!!!
Jag kkänner mig deppig, och fram tillss jag får ett nytt jobb undrar jag hur ska jag orka???

Det låter som en väldigt jobbig situation. Man måste se om sin kropp för det är kanske ingen annan som bryr sig eller vet hur man mår. Kan du lyssna på musik när du arbetar? Jag har "stått ut" på jobb då jag kunnat stänga ute omgivningen och lyssna på musik jag tycker om så att jag får vara i min egen värld och må bra.

Arbetsgivaren kan inte både ta emot lönebidrag för dig och kräva att du jobbar som en "helt normal". Det är ologiskt.

Om du dessutom inte får vara med och fika och luncha med de andra så behandlar de dig inte heller som en av de andra.

Och hur kan chefen neka dig att vara sjukskriven, det är väl en sak mellan dig, läkaren och FK?

Fråga din jobbcoach om när du kan tänkas få ett nytt jobb. Orkar du inte mer, så kan du sjukskriva dig för depression och mobbning. Fast om det inte dröjer för länge med nytt jobb tror jag det är bättre försöka härda ut, eftersom arbetsgivare inte brukar gilla folk som är ofta och/el länge sjukskrivna = sämre läge att sälja sig inför nästa jobb. Har du någon du kan prata med, typ kontaktperssn el kurator?

Alien skrev:Och hur kan chefen neka dig att vara sjukskriven, det är väl en sak mellan dig, läkaren och FK?

Under förutsättningen att man har sjukintyg ja vilket inte krävs första veckan i normalfallet. Under första tiden av en sjukskrivning betalar ju också arbetsgivaren denna vilket ökar incitamentet att sätt tryck på sina anställda att inte sjukskriva sig. Det är för övrigt inte rimligt att förskolan inte ska städas när den som städar är sjuk. Vid längre sjukskrivningar måste de väl sätta in någon?

Angående att jobba när man är förkyld så beror det väl hur jobbig förkylningen är men man ska alltid ta det försiktigare om man har ett fysiskt jobb och inte jobba när man har feber eftersom detta kan göra att man blir sjuk igen. (Sen är det en definitionsfråga vart gränsen för feber är)

Alien skrev:Och hur kan chefen neka dig att vara sjukskriven, det är väl en sak mellan dig, läkaren och FK?

Sådant kan de väl inte rent formellt eller hur man ska säga. Men det är vanligt att utöva påtryckningar och, eller, komma med hot.

Jag har själv jobbat på ett sådant ställe där jag inte fick vara hemma ens med 40 graders feber, utan satt med buljong och skrämde iväg kunder (jobbade i zoobutik). Jag blev kallad lat och jag vet inte allt.

Jag fick betalda raster, alltså jobbade 8 timmar totalt per dag, inklusive rast. Det kan ju låta bra, men rätt var det var, drog han in rasten: "för mycket kunder". Jag försökte få obetald normal rast, men det var tvärnej, och så en svada om hur otacksam jag var. Han satte också upp regler för att när jag tog rast som ju var betald, så fick jag inte gå längre bort än att jag såg om det kom många kunder. Jag hade nämligen en hund som jag gick ut med, ofta ganska långt under den där timmen eller om det var trekvart.

Han försökte dra in sommarsemester genom att säga att de hade mest kunder då, och jag fick ta semester i oktober i stället. Men där tvingade jag till mig semester. Jag skaffade min andra hund lagom till min semester ett år, och då försökte han dra in semestern i ett försök att hindra mig från att skaffa hunden.

Han hade en butik till, och en anställd där hade gått till facket, och krävde sina rättigheter. Hon hade ett RENT HELVETE med chefen. Men hon fick ju sin rast, semester, korrekt stege för att inte skada sig i jobbet o.s.v. Jag hade ingen lust att bli så "mobbad" eller om man ska säga trakasserad, så jag gick inte till något fack eller arbetsmiljögrejs.

Det är alltså inte alltid så lätt att kräva sin rätt. Chefen kan på tusen kryphålssätt straffa en rejält. På en större arbetsplats är det enklare, men inte på små ställen, särskilt inte om det är familjeföretag och liknande, där personalen kanske inte utgör mer än hälften av de som arbetar där.

När jag hade 40 graders feber, så försökte jag få gå hem, men blev liksom hindrad på ett sätt som man inte säger emot om man inte har tänkt att bli rejält ovän med chefen för lång tid framöver. Fast jag tror att det straffade sig för honom ändå, då jag fick förklarat för kunder som undrade varför jag satt där och inte var hemma...

Till slut fick jag psykisk sjukdom, anorexi och var tvungen att bli inlagd för det (orkade inte ens gå till slut). Min pappa ringde och sade att jag inte kommer på länge, då jag hade blivit inlagd. Då säger chefen: "jag visste väl att hon var jävligt lat, detta är ju beviset". Då först trodde min familj på mig och vad jag berättade.

Ja, det finns ännu mer att berätta om den dåren. Att det fungerade alls, berodde på att han och hans fru ändå var rätt okonventionella. De hade inget som helst emot mitt sociala sätt, utan betedde sig själva rätt NPF-igt (typ han med aspergerdrag och hon med ADHD-drag). Så på så vis var arbetsplatsen både himmel och helvete på samma gång. Och jag fick mycket frihet att bestämma både priser och vad jag ville ge för info själv (när jag klarade av det, inte med en gång alltså). Han i stället KRÄVDE att jag klarade det, till skillnad från i andra butiker där man inte får ta något ansvar för sådant alls.

Tillägg: Chefer kan på många sätt försöka hitta på egna regler. Hota med uppsägning, eller som på en fabrik jag arbetade: hota med polisanmäla för skadegörelse när maskinerna gick så fort att folk inte hann med att packa utan tappade tacoskal på golvet.

Sådant kommer de ingen vart med, men de som inte förstår regler, tror ju på det här. Flera gick som timvikarier hur länge som helst, tills någon smart kom på att efter 3 månader måste de få fast anställning, och tvingade till sig det (fast det fanns ändå kvar de som trodde på chefen när han sade att de skulle bli avskedade om de försökte tvinga till sig fast).

Det gäller att känna till sin rätt, och kunna utöva den när det behövs. Man ska absolut inte förstöra sig genom att arbeta när man är sjuk (om det inte känns helt ok för en själv, att man inte tar ut sig eller blir sjukare).

Jag jobbade även på ett annat litet ställe, nattarbetare på café där jag beredde baguetter och stod för design och tryck av etiketter. När jag var sjuk där, påstod de att när man jobbar för ett så litet företag så är det 7 dagars karens som gäller, för det var det för dem. Och så är det för handelsbolag, menade de. Där fick jag ju stå på mig, för det där gäller ju företagaren själv, inte de anställda. De blev lite sura som fick betala för totalt 3 veckor totalt då jag hade blindtarmsinflammation en gång och en annan gång hade ramlat och slagit sönder ansiktet (igensvullet öga som gjorde att jag inte ens om jag ville kunde skära något utan min 3D-syn - jobbade ju med att för hand skära upp 500 baguetter, för högt tryck på vävnader där stillhet var viktigt, flera stygn i ansiktet).

Ja-ja, det gäller att känna till rättigheter, och att alltid veta att chefen behöver inte alls känna till dem, och han kan dessutom mycket väl försöka komma med hot för att manipulera, och hoppas på att arbetstagaren inte inser vad som gäller.

Min erfarenhet är också att man får arbeta precis som alla andra när man har lönebidrag. De tar gärna emot bidraget, men är inte beredda att ge något tillbaka för det. Så har det varit på alla de tre arbetsplatserna jag har varit på med lönebidrag. Mina arbetskamrater hade i och för sig lite mer förståelse för mina humörsvängningar på sista arbetsplatsen. Där var alla de jag arbetade ihop med lönebidragare, fast av olika anledningar, så alla visste hur det kändes att inte må bra.