I början berättade jag för alla, men fick lite jobbiga reaktioner på det, så nu är jag mer restriktiv. "Ska du gå omkring med en skylt runt halsen som talar om hur man ska behandla dig då eller?", var en kommentar jag fick.

Nej, det ska du inte.

"Vanliga" människor älskar att veta sånt här...

Arkimedes skrev:

roto skrev:Har du berättat för dina föräldrar nu då?

Nej, och jag tror inte att jag kommer att göra det.

Dom tycker jag däremot du ska prata med.

Innan jag började med min utredning, men ändå var säker på att jag hade AS, så valde jag att berätta för mina föräldrar. Just för att dom kan fylla i med så otroligt mycket viktiga detaljer som kan vara bra att veta och även diskutera olika symtom.

Men det är en väldigt personlig fråga, om det inte känns rätt så vänta tills utredningen börjar. Där måste du nog berätta eftersom dom vill prata med ens föräldrar och/eller andra anhöriga.

Om du har kompisar/vänner som du verkligen vill ha djupare förhållanden med så tycker jag att du borde berätta. Jag själv borde berätta för mina kompisar men har aldrig vågat ta tag i det och jag hittar aldrig heller "rätt läge" att berätta.

Deadly_Nightshade skrev:Om du har kompisar/vänner som du verkligen vill ha djupare förhållanden med så tycker jag att du borde berätta. Jag själv borde berätta för mina kompisar men har aldrig vågat ta tag i det och jag hittar aldrig heller "rätt läge" att berätta.

Jag tror ju man kan skrämma bort dom, jag.
Det har faktiskt hänt..

Hundralappen skrev:

Deadly_Nightshade skrev:Om du har kompisar/vänner som du verkligen vill ha djupare förhållanden med så tycker jag att du borde berätta. Jag själv borde berätta för mina kompisar men har aldrig vågat ta tag i det och jag hittar aldrig heller "rätt läge" att berätta.

Jag tror ju man kan skrämma bort dom, jag.
Det har faktiskt hänt..

Blir de bortskrämda av det ska man väl bara vara glad över att bli av med fanskapen? Inte mycket att behålla liksom. Alla mina bekanta vet, även de ytliga. Ingen verkar vara besvärad.

Xzirie skrev:

Hundralappen skrev:

Deadly_Nightshade skrev:Om du har kompisar/vänner som du verkligen vill ha djupare förhållanden med så tycker jag att du borde berätta. Jag själv borde berätta för mina kompisar men har aldrig vågat ta tag i det och jag hittar aldrig heller "rätt läge" att berätta.

Jag tror ju man kan skrämma bort dom, jag.
Det har faktiskt hänt..

Blir de bortskrämda av det ska man väl bara vara glad över att bli av med fanskapen? Inte mycket att behålla liksom. Alla mina bekanta vet, även de ytliga. Ingen verkar vara besvärad.

Det beror lite på hur dom är som personer. Jag vet hur vissa kan vara iallafall

Två omröstningar om att berätta:

fick-ni-folk-att-forsta-t4735.html

att-beratta-eller-inte-t8804.html

Hejsan.
Ett lite längre inlägg nu för jag har funderat lite mer på detta.

Jag tycker inte du ska berätta om du nu inte har diagnos eller genomgår en utredning. Många människor är trångsynta och standardsvaret du kommer få, kommer att vara något i stil med "men du ska inte tro på såna där test på internet".

Sen så tycker jag verkligen att du ska skicka en självremiss till psykiatrin eftersom du har starka misstankar. Har du AS och får en diagnos så kan du få så mycket mer hjälp.

Jag har precis samma svårigheter som du med att öppna mig själv och berätta att jag har AS.
När jag hade kontaktat psykiatrin, och var på väg att bli utredd, så berättade jag om mina misstankar till min bror: som är den enda personen jag har en djupare relation med. Han har alltid varit väldigt öppen mot mig med sina problem så det var inte svårt att berätta för honom. Han i sin tur "skvallrade" till våran morsa (skyller på att han missuppfattade mig), och sen så berättade jag även för min far - och det var mycket svårare. Jag gjorde det över MSN och ja, det är ju rätt patetiskt egentligen men jag orkade helt enkelt inte på något annat sätt.

Sen efter att jag fick min diagnos så har "ungen" (dvs min bror) även berättat för min storasyster. Det gör iof ingeting för jag bryr mig inte om det längre, och tycker bara det är skönt att någon annan gör jobbet åt mig så att säga.

Däremot har jag aldrig berättat för några kompisar - även fast jag verkligen vill det. Jag har flera planer men klarar aldrig av att exekvera dom. Jag har aldrig haft några riktiga vänner egentligen - bara ytliga kompisrelationer. Jag vill verkligen försöka få bättre relationer till de kompisar jag har nu men jag klarar inte av det. Historien slutar alltid på samma vis: potentiella vänner blir less på mig i slutändan eftersom dom uppfattar mig som ointresserad, oempatisk, upptagen, distanserad och för att jag aldrig tar sociala initiativ. Sen så är jag så jävla dålig på att visa uppskattning mot alla - även familj. Så jag förstår verkligen andras perspektiv.

Främlingar är det däremot mycket lättare att öppna sig för. Jag vet inte varför, men främlingar får mig inte att känna samma negativa känslor som jag får när någon som känner mig ska "ställa mig i centrum" och ösa över mig med frågor, och/eller tycka synd om mig. Jag kan verkligen inte identifiera den känslan som uppstår då men det är ingen trevlig känsla

Min intuition säger mig att man har mer kontroll över konsekvenserna över saker och ting om
man är försiktig i vilken information om sig själv man utlämnar.
När det gäller AS tror jag man ofta vinner mer på att avvakta med vem och när man anförtror sig om
tillståndet. Det är tyvärr inte alls många individer som begriper sig på komplexiteten i vad det innebär och man kan mycket väl hamna i ett läge där man bara blir mer missförstådd än och felbehandlad om man ger människor i sin omgivning ett par glasögon att bli betraktad genom. Ett par glasögon som redas ögon kanske inte är gjorda för...

uniqueNr5 skrev:Min intuition säger mig att man har mer kontroll över konsekvenserna över saker och ting om
man är försiktig i vilken information om sig själv man utlämnar.
När det gäller AS tror jag man ofta vinner mer på att avvakta med vem och när man anförtror sig om tillståndet.

Det är det ska jag säga dig! Folk har en tendens att vända det emot en om dom tillexempel blir förbannade.

Deadly_Nightshade skrev:Främlingar är det däremot mycket lättare att öppna sig för. Jag vet inte varför, men främlingar får mig inte att känna samma negativa känslor som jag får när någon som känner mig ska "ställa mig i centrum" och ösa över mig med frågor, och/eller tycka synd om mig. Jag kan verkligen inte identifiera den känslan som uppstår då men det är ingen trevlig känsla

Precis såhär är det för mig också!

Arkimedes skrev:

Deadly_Nightshade skrev:Främlingar är det däremot mycket lättare att öppna sig för. Jag vet inte varför, men främlingar får mig inte att känna samma negativa känslor som jag får när någon som känner mig ska "ställa mig i centrum" och ösa över mig med frågor, och/eller tycka synd om mig. Jag kan verkligen inte identifiera den känslan som uppstår då men det är ingen trevlig känsla

Precis såhär är det för mig också!

Vill bara uppdatera dig med att jag har berättat för två kompisar.
Jag gjorde det i samband med annat gnäll (för mer info, se tråden "Jag hatar att vara vuxen..." som jag skrivit) och därför var det lättare - det blev liksom att jag buntade ihop det med annan skit i mitt liv som jag då gnällde över.

i princip hela min släkt vet om min aspergerdiagnos och ingen har varit negativ mot det.
Jag är vidöppen om min diagnos för jag skäms inte ett dugg.Om folk frågar så får dom ett ärligt svar av mig.Asperger har format mig till den jag är så varför skulle jag inte berätta.Dumt tycker jag för min egen del.andra får ta sina beslut.

Själv brukar jag inte berätta att jag har AS. En gång kommenterade en från skolan att jag har bra minne och undrade hur det kom sig. Då sa jag bara att min hjärna är kopplad annorlunda, och hon konstaterade att jag är trevlig ändå.

Hemma skulle jag bara säga det på ett villkor: Att jag skulle få en enkelbiljett till Krakow med nästa flyg.

Jag fick min diagnos sent - är 56 år och fick den helt nyligen. Det är mycket som inte fungerat i mitt liv och alla i min familj blev faktiskt på nåt sätt glada när de fick veta det - jag fick diagnos Asperger och ADD - eftersom det förklarade mycket som de (och jag!) undrat över. Och en lättnad för mig eftersom jag plötsligt fick förståelse för att jag faktiskt på riktigt inte fattar när det förväntas av mig att jag ska ringa den ena eller den andra. Att jag verkligen menar att jag vill vara ifred när jag säger att jag vill vara ifred och att jag faktiskt behöver isolera mig ibland. Att jag inte kan hålla ordning på vissa saker, jag är varken lat eller korkad. Att jag måste återhämta mig efter sociala situationer, jag får inte energi som alla andra hävdar att de får. Att jag alltid uppfattats som originell - på ett oftast positivt sätt - eftersom det för mig varit ett sätt att hantera att jag inte riktigt vet hur jag ska bete mig i sociala situationer. Om man uppfattas som excentrisk kommer man undan med det mesta ...

Däremot berättade jag för några vänner när vi träffades, och det var helt fel. När de kom med det vanliga "jamen det där känner jag igen, så där är det för mig också" ruttnade jag till slut och sade att det var okänsligt. Då enades de genast om att jag inte förstod hur de menade eftersom jag hade Asperger. Men det är faktiskt samma råd man brukar ge till den som ska möta någon i sorg - säg inte "jag förstår precis", för det gör du inte. Lyssna!

Min allra bästa vän förstod däremot - förstod inte alls, snarare, men var väldigt nyfiken på vad det innebar eftersom hon själv omedelbart förstod att allt hon trodde sig veta om Asperger var fördomar. Och när jag berättade om hur en vanlig dag såg ut fattade hon det där med ADD också. Samma kompis brukar säga att det konstigaste jag gjort var när jag när jag var 20+ och tog en prenumeration på Damernas Värld och bestämde mig för att bli "normal". Plötsligt förstod hon att det var på blodigt allvar, jag försökte verkligen bli normal.

I övrigt tror jag att jag tänker vara restriktiv. Folks fördomar mot Asperger och AD(H)D kan vara så befängda. Den som har Asperger måste vara en känslokall eremit med illaluktande kläder som kan alla tågtidtabeller utantill, och ADHD måste alltid vara en liten kille som slåss på skolgården eller en tandlös självmedicinerande amfetaminist. Och så finns det nåt nytt påfund som heter ADD som en del hört talas om och som de uppfattar som nån sorts "tjej-ADHD".

Jag slits mellan att vilja vara väldigt öppen, eftersom jag själv blivit så glad åt mina diagnoser, och vad jag tror är välgrundad rädsla för vad folks fördomar kommer ställa till med, att de kommer se på mig med helt andra ögon och tolka mig på ett sätt de inte gjort förut. Min familj däremot bara garvar när jag säger att nu ni, nu har jag två saker att skylla på, kommer jag inte undan med AS kan jag alltid dra till med ADD

I övrigt inga fel på tågtidtabeller Skulle gärna vilja kunna en och annan utantill ...

Meppe skrev:Själv brukar jag inte berätta att jag har AS. En gång kommenterade en från skolan att jag har bra minne och undrade hur det kom sig. Då sa jag bara att min hjärna är kopplad annorlunda, och hon konstaterade att jag är trevlig ändå.

Hemma skulle jag bara säga det på ett villkor: Att jag skulle få en enkelbiljett till Krakow med nästa flyg.

Det tyckte jag var roligt skrivet!

Jag vet att andra inte är lika öppna med sin diagnos som jag är men min erfarenhet är att det är väldigt bra att vara öppen med diagnosen. Jag brukar berätta för folk om min diagnos ganska fort. Inte direkt för jag vill att personen ska börja lära känna mig lite innan.

Det finns många fördomar om autismdiagnoserna men jag tänker att om en person börjar tro en massa felaktiga saker om mig när jag berättar om min diagnos är det den personens fördomar det är fel på. Inte att jag berättar om diagnosen.

När jag berättar om min diagnos har jag mött många positiva reaktioner. Ofta har det lett till samtal där jag får berätta om hur det är att ha apserger för mig. Jag brukar även se till att jag alltid berättar vad asperger innebär för mig och jag tänker att öppenhet kring diagnoser kan leda till mer förståelse och öppenhet i samhället.

Pingla95 skrev:När jag berättar om min diagnos har jag mött många positiva reaktioner. Ofta har det lett till samtal där jag får berätta om hur det är att ha apserger för mig. Jag brukar även se till att jag alltid berättar vad asperger innebär för mig och jag tänker att öppenhet kring diagnoser kan leda till mer förståelse och öppenhet i samhället.

Ja, du har ju alldeles rätt i att förståelsen i samhället ökar ju fler som berättar om sin diagnos. Många fördomar som får sig en törn när det visar sig att aspergare kan vara på alla möjliga olika sätt.

Jag hoppas att jag kommer bli modigare med tiden. Det är så nytt för mig. Men jag hade inga problem att berätta om på vilka sätt jag var udda när jag "bara" var udda.

Jag vet att andra inte är lika öppna med sin diagnos som jag är men min erfarenhet är att det är väldigt bra att vara öppen med diagnosen. Jag brukar berätta för folk om min diagnos ganska fort. Inte direkt för jag vill att personen ska börja lära känna mig lite innan.

Det finns många fördomar om autismdiagnoserna men jag tänker att om en person börjar tro en massa felaktiga saker om mig när jag berättar om min diagnos är det den personens fördomar det är fel på. Inte att jag berättar om diagnosen.

När jag berättar om min diagnos har jag mött många positiva reaktioner. Ofta har det lett till samtal där jag får berätta om hur det är att ha apserger för mig. Jag brukar även se till att jag alltid berättar vad asperger innebär för mig och jag tänker att öppenhet kring diagnoser kan leda till mer förståelse och öppenhet i samhället.

Stöter ofta på folk som säger att " "så är det för alla", något som brukar göra mig irriterad för det är faktiskt inte så för alla. Ofta blir jag så irriterad att jag blir mållös. Ibland har jag lyckats säga att "för mig med diagnos är det mycket mer si eller så." Alla är olika och ser världen på olika sätt så det kan omöjligen vara på samma vis för alla.

Det är precis så som någon annan skrev tidigare. När någon pratar om någonting personligt ska man lyssna ordentligt och genuint.
Jag tycker dock det kan vara bra att dra paralleller till sig själv ibland också men bara då man vet att man har gått in för att lyssna och försöka förstå.De få gånger då jag drar paralleller till mig själv är det för att jag genuint känner igen mig och då utrycker jag mig aldrig som "så är det för alla". Istället säger jag att det där känner jag igen mig i och sedan förklarar jag mer om varför jag känner igen mig. Då får ju personen möjlighet att förklara mer om det visar sig att jag inte har förstått och det kan uppstå ett djupare samtal. Dessutom kanske det visar att jag är intresserad av att förstå om jag förklarar hur jag tänker när jag säger att jag känner igen mig. Ibland behöver ju andra få känna igen sig också. Men att säga att "så är det för alla" det blir bara totalfel tycker jag.

Ingen kan någonsin veta vad någon annan egentligen känner och därför håller jag även med om att "jag förstår hur det känns" blir väldigt konstig att säga.

Jag tror att det kan vara så att många säger "så är det för alla" eller "jag förstår hur det känns" för att de blir rädda när någon öppnar sig. Samhället har ju blivit ett intollerant ställe där det enda som accepteras är gladhet och snabbhet. Detta är helt ohållbart och skapar intollerans. Folk vet inte hur de ska hantera att en människa exepelvis inte är glad och försöker göra det annorlunda mindre skrämmande för sig själva genom att säga "Jag förstår hur det känns" eller "så är det för alla."

Många laddar ordet annorlunda med negativt innehåll. Jag tycker snarare att annorlundahet är vackert och därför tycker jag det är en vacker gåva att få höra om någon annan människas inre. Det är liksom något sårbart och ömt som man som medmänniska måste vara rädd om.

Ett tipps förresten. Ibland när jag pratar om asperger med mina släktingar och de säger att de känner igen sig fast att jag har på känn att de inte riktigt gör det, då brukar jag säga såhär. "Det är ju inte så konstigt eftersom asperger är ärftligt. Då kan ju du ha lite drag av det också men i mig har dessa drag samlats på ett sånt vis att jag uppfyller kriterierna för diagnosen."

Sammanfattningsvis. Jag tycker det är bra att berätta om sin diagnos. en sak man kan tänka på när man gör det är dock att berätta om hur man själv upplever sin diagnos också. Inte bara säga att man har diagnosen.

hattifnatt skrev:

Pingla95 skrev:När jag berättar om min diagnos har jag mött många positiva reaktioner. Ofta har det lett till samtal där jag får berätta om hur det är att ha apserger för mig. Jag brukar även se till att jag alltid berättar vad asperger innebär för mig och jag tänker att öppenhet kring diagnoser kan leda till mer förståelse och öppenhet i samhället.

Ja, du har ju alldeles rätt i att förståelsen i samhället ökar ju fler som berättar om sin diagnos. Många fördomar som får sig en törn när det visar sig att aspergare kan vara på alla möjliga olika sätt.

Jag hoppas att jag kommer bli modigare med tiden. Det är så nytt för mig. Men jag hade inga problem att berätta om på vilka sätt jag var udda när jag "bara" var udda.

Precis. Att berätta om hur man själv upplever sin asperger är bästa sättet att slå hål på alla fördomarna.

Appro på det sista du skrev så mins jag att jag efter att ha blivit diagnostiserad, väntade några månader med att berätta om diagnosen för mina släktingar. Mina föräldrar och min bror fick ju reda på den i samband med att jag blev diagnostiserad men jag bestämde mig för att vänta med att berätta för de andra i familjen eftersom jag kände att jag först var tvungen att lära känna min asperger.

Jag hade ju haft asperger hela livet och jag kände ju mig själv redan men eftersom asperger var ett relativt nytt begrepp för mig då ville jag känna att jag visste vad jag pratade om innan jag började berätta för andra. Jag ville lära känna mina symptom på asperger så att jag inte skulle bli påverkad och sårad om någon hade en felaktig förutfattad mening om mig när jag berättade om diagnosen. Att jag väntade med att berätta gav mig även tid att tänka ut sätt att formulera mig på, vilket var bra.

Berätta om sin diagnos eller inte?

Er vel knapt noe å berette om, utenom å bruke sin diagnose som forsvar for eget, som jeg tror er en dårlig ting å gjøre, ettersom eget nødvendigvis må være dårlig i egne øyne i slikt et tilfelle.

Ja, skal ikke prate for mye om seg selv, utenom å være mer seg selv enn sin diagnose.

Hvem liker vel å være og bli opppfattet som en diagnose, liksom uten eget og satt i klasse med andre.

Jeg bryr meg ikke videre med min diagnose, tenker lite på den og forteller ingen.

Dustediagnose.

Det er mange duster det som smykker seg med diagnosen som om det skulle vært en medalje.

Det er ikke riktig tenker jeg, og de er ingentig.