När allt är slumpvist och jag får fungera nästan helt associativt fungerar allt bra och jag klarar av väldigt mycket på en dag.
När det finns något förutbestämt t ex en tid att passa på fredag kl 11:00 eller ett dagligt schema så pallar jag inte av trycket och energin blir som nollställd och det ter sig nästintill omöjligt att utföra något den dagen, det är väl mycket motsägande för en asperger diagnos?

Jag har AS diagnos.

Jag kan bara säga att jag blir ofta stessad av tider att passa. Som tex 11:00 en fredag.

Ett dagligt schema däremot hanterar jag bättre. Då är det tidpunkt efter tidpunkt man ska passa så man liksom kommer in i det.

Men en enstaka tid som 11:00 då kan jag ibland få smärre psykbryt. Har en tendens att komma 5-10 minuter försent då.

Förstår hur du känner tycker också det fungerar bättre när jag får göra saker när jag själv känner för att göra dem.

Jag (tillika min dotter som också har AS) fungerar på samma sätt som du kitsove. Dristar sig någon till att ruta in min dag får de finna sig i att jag blir totalt uppstressad minst en dag innan samt att jag totalt havererar när schemat väl ska ta sin början vilket resulterar i att inget blir gjort alls.

Problemet för mig är att just stressen. Så fort du sätter in en fast tid eller en fast punkt så stressar jag upp mig över den, helt omedvetet, för att den direkt symboliserar ett "måste".
Jag stressade sönder mig helt för drygt 9 år sedan och sedan dess klarar jag inte alls av att hantera stress längre.

treeman skrev:Jag kan bara säga att jag blir ofta stessad av tider att passa. Som tex 11:00 en fredag.

Aha! DET ska jag säga till min samtalskontakt! NN undrar nämligen varför jag blir stressad när jag ska åka buss/tåg, då jag inte har något emot själva färdsättet. Nu vet jag och tack för att du satte ord på det!

Banzai skrev:Aha! DET ska jag säga till min samtalskontakt! NN undrar nämligen varför jag blir stressad när jag ska åka buss/tåg, då jag inte har något emot själva färdsättet. Nu vet jag och tack för att du satte ord på det!

Skönt jag kunde gör nåt bra för en gångs skull hehe.
Gött! YAY

Ja passa tåg är otroligt jobbigt för mig. I påsk kom jag 2 minuter innan ett avgick.
Måste skärpa mig.

Så intressant att andra upplever samma sak.
Jag funderar kring banorna att det kan vara planeringen som spökar(de exekutiva funktionerna), så fort jag måste använda den delen av hjärnan blir jag stressad per automatik(kanske genom inlärning?), då havererar det, stresskänslig som man är.
Dessutom är jag kass på planering så även om stressen inte vore ett problem hade jag nog kommit försenat iallafall

Sen när man missat den tiden man skulle hålla så är det inte lika tidsbestämt längre, då kommer man dit i sinom tid, oftast en halvtimme efter planerad tid för mig och då brukar jag med det tankesättet inte vara lika stressad längre och jag kommer åtminstone iväg tillslut.
Även något som spelar roll för mig är att om jag har missat en tid så vill jag ju gärna skippa hela dagen, så jag kasserar schemat/planen men då blev det helt plötsligt frivilligt och då går det ju
Det fungerar ju såklart inte om man ska passa en buss

Någon som känner igen sig i något?

treeman skrev:Ja passa tåg är otroligt jobbigt för mig. I påsk kom jag 2 minuter innan ett avgick.
Måste skärpa mig.

Haha det fick mig att tänka på en gång jag skulle på ett tåg, kom till stationen och glömde bort mig in till en kiosk för snacks under resan.
När jag betalat kom jag på att jag skulle ju på tåget, sprang så snabbt jag kunde och hann på någon sekund innan dörrarna stängdes

kitsove skrev:Haha det fick mig att tänka på en gång jag skulle på ett tåg, kom till stationen och glömde bort mig in till en kiosk för snacks under resan.
När jag betalat kom jag på att jag skulle ju på tåget, sprang så snabbt jag kunde och hann på någon sekund innan dörrarna stängdes

hehe

Jo jag har också hunnit på tåg ibland precis innan det avgått. Ibland svettig pga språngmarsch. Usch..

treeman skrev:

Banzai skrev:Aha! DET ska jag säga till min samtalskontakt! NN undrar nämligen varför jag blir stressad när jag ska åka buss/tåg, då jag inte har något emot själva färdsättet. Nu vet jag och tack för att du satte ord på det!

Skönt jag kunde gör nåt bra för en gångs skull hehe.
Gött! YAY

Ja passa tåg är otroligt jobbigt för mig. I påsk kom jag 2 minuter innan ett avgick.
Måste skärpa mig.

Tåg och långfärdsbuss tycker jag är jobbigt. Allt som åker längre än inom stan helt enkelt. Jag har pendlat hela min skoltid så jag borde ju inte bli så stressad, men det blir jag ändå. Ska helst vara på plats en halvtimma innan tåget/bussen åker för att känna mig någorlunda okej.

2 minuter innan tåget gick. Huga! Då hade jag varit superstressad! Minst sagt...

Jag försöker att inte planera in för mycket per vecka, annars blir jag lätt handlingsförlamad. Jag har blivit bättre på att inte pressa mig för mycket. Och så tillåter jag mig att bli stolt när jag klarar något.

Jag brukar dra mig för att göra saker men när jag väl kommer igång/iväg så funkar det alldeles utmärkt. Behövde gå till tandläkaren och gick en hel vecka med tankarna på att avboka. Kom iväg till slut, och tillät mig att vara stolt över alltihop. Man kan också prova med att lägga saker den tiden på dagen då man funkar bäst. För egen del är det eftermiddagar och kvällar.

Håller med om att är man sen så har man inte längre någon tid att passa! Jag är typ alltid sen till möten eller läkartider. Jag laddar inför det så långt innan det sker så det blir sedan en urladdning som tar bort orken att gå. Har väl alltid fått höra att jag inte ska söla av mina föräldrar. Numera accepterar jag att jag är sen, ingen ide att hoppa över frukosten när man försovit sig. Det blir bara pannkaka då. Som tur är jobbar jag bara kvällar så jag slipper ångesten över att vara rädd för att försova sig. Försöker vara realistisk med tider, typ inte boka in läkar besök 0800 på morgonen. Sen har det mycket med sömnen att göra, mitt dygn ser inte ut som hos "vanligt" folk.

Känner igen mig väldigt mycket i det. De sista skolåren (går förvisso fortfarande i skolan men med betydligt mindre schemalagd tid) var en mardröm för mig. Jag blev helt enkelt apatisk när jag inte var i skolan "i väntan" på att passa nästa lektion - något som ofta gjorde mig så trött att jag inte gick dit alls när tiden väl var inne. När jag hade "ickespontana" kvällsaktiviteter så slutade det ofta med att jag bara satt och stirrade in i väggen hela kvällen.

Jobbar dock på det eftersom det ju är en egenhet som hindrar mig rejält i mina försök att upprätthålla ett någorlunda "normalt liv"; t.ex. ha ett arbete, gå i skolan och allt annat sådant som kräver scheman.

Det jag finner mest intressant med det här är att för min egen del iallafall så skulle jag kunna hålla ett arbete dagligen, om så bara man slapp ansvaret om planering! t ex om varenda morgon blev man spontant väckt och tagen till en arbetsplats utan att någonsin komma på mönstret och aldrig inse att man även nästa dag ska/kommer göra samma sak

Orealistiskt kanske men det kan finnas något i det man kan dra slutsatser ifrån.

Jag har tidigare bara förstått att det är stora krav som gör att jag blir apatisk men har lyckats ringa in det till planering nu som här talats om. Allt som har med tid att göra, normalt gör man ju först vad som känns mest motiverat och det skiftar ju väldigt, så även prioritering!
Alltså planering och prioritering som spökar i våra huvuden, eller är jag ute och cyklar (har jag helt fel)?

kitsove skrev:Alltså planering och prioritering som spökar i våra huvuden, eller är jag ute och cyklar (har jag helt fel)?

Hur menar du då?

Jag mår bäst av rutiner och stabilitet. Det är inte så jag vill leva, egentligen, men samtidigt så slutar jag fungera om livet inte trillar på i en bestämd ordning. Just den där bestämda ordningen känns tämligen osexig, jag och spontana grejer funkar inte så bra. Jag inser att det i längden är bäst att anpassa sig till sina förutsättningar. Länge tänkte jag att just det, att anpassa sig efter sina förutsättningar var samma sak som att ge upp. Först nu börjar jag tänka på det som att jag ger mig själv större förutsättningar för att fungera socialt om jag tillåter mig de där rutinerna.

För mig ska dagarna helst se lika ut, det är när rutinen brister som det blir fel. Jag har inga rutiner av den anledningen att jag blir så frustrerad när de bryts. Speciellt saker jag inte kan påverka. Så jag går med en svag mängd ångest jämt istället för att bli helt galen om en inrutad rutin bryts. Så rutiner är på gott och ont och för mig är det svartvitt. Sen är det svårt med rutiner som bygger på arbete, busstider m.m. Det blir inga rutiner som utgår från mig utan massa saker runt om. Klockslagen är inte så viktiga för mig utan mest ordningen och hur de görs.

Nåt jag inte fixar är frasen "jag dyker upp nån gång mellan 10:00 och 12:00". DET gör mig stressad om något.Jag vill ha klart besked om när fan denna någon tänker dyka upp,

Enskilda möten typ:Fredag kl11:00 har jag däremot inga problem med.då vet jag precis vad som gäller.Nåt som jag hatar är folk som aldrig passar tiden.Då blir jag skogstokig av stress.5-10 min kan man ta on personen man ska träffa åker buss tex för att ta sig till mötesplatsen.Det kan jag ta.har pesron tom varit snäll och anmält sin sena ankomst så är jag lugn.