Depression eller arrogans
19 inlägg
• Sida 1 av 1
Depression eller arrogans
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/artikel_152701.svd
Han noterar två vanliga strategier som vuxna med Asperger valt för att klara känslan av att inte passa in: Depression eller arrogans. De som blir deprimerade upplever att ingen förstår dem - och de förstår ingen.
De som istället överkompenserar sina brister med arrogans visar upp en attityd som säger ungefär "det är väl inget annorlunda med mig?"
Han noterar två vanliga strategier som vuxna med Asperger valt för att klara känslan av att inte passa in: Depression eller arrogans. De som blir deprimerade upplever att ingen förstår dem - och de förstår ingen.
De som istället överkompenserar sina brister med arrogans visar upp en attityd som säger ungefär "det är väl inget annorlunda med mig?"
Senast redigerad av Savanten Svante 2011-05-04 11:11:29, redigerad totalt 1 gång.
- Savanten Svante
- Frivilligt inaktiverad
- Inlägg: 10005
- Anslöt: 2007-03-13
- Ort: Utility muffin research kitchen
Tycker det låter konstigt att man antingen har depression eller är arrogant. Något fel där.
Fast när jag tänker efter så är det fullt möjligt att man kan uppfattas som arrogant när någon, exempelvis en läkare som Tony kommer o säger vad man lider av. De flesta skiter väl vad i vad läkaren tror att man känner, viktigare med resultat iallafall för egen del.
Det där med partnergrejjen var intressant. Men motsatsen fungerar nästan lika bra, dvs tjejen skiter totalt i vad man gör hemma men är som en igel på fritiden. Om man bara e hemma för o kn***a,sova,äta o har ett jobb där man inte har tid att prata i telefon.
citat från hemsidan;
Empati är långt ifrån samma delar av hjärnan som används när man pluggar ett språk. Tror det mer tyder på att Tony har en empatistörning själv.
Fast när jag tänker efter så är det fullt möjligt att man kan uppfattas som arrogant när någon, exempelvis en läkare som Tony kommer o säger vad man lider av. De flesta skiter väl vad i vad läkaren tror att man känner, viktigare med resultat iallafall för egen del.
Det där med partnergrejjen var intressant. Men motsatsen fungerar nästan lika bra, dvs tjejen skiter totalt i vad man gör hemma men är som en igel på fritiden. Om man bara e hemma för o kn***a,sova,äta o har ett jobb där man inte har tid att prata i telefon.
citat från hemsidan;
Tony Attwood påpekar att de faktiskt måste träna sådant som andra aldrig har behövt lära sig medvetet - exempelvis empati. Empati för en person med Aspergers syndrom är som att lära sig ett andra språk.
Empati är långt ifrån samma delar av hjärnan som används när man pluggar ett språk. Tror det mer tyder på att Tony har en empatistörning själv.
Senast redigerad av Parvlon 2011-05-04 11:11:29, redigerad totalt 1 gång.
Han visar direkt att han inte har en susning.
Här satt jag i mitt naiva tillstånd och trodde att det bara var obildade människor som påstod att en människa med AS inte har någon empati. Faktum är att vi har empati, den yttrar sig bara på ett annat sätt än för andra.
Med tanke på årstiden säger jag bara :
Bah!! Humbugh!!!
Här satt jag i mitt naiva tillstånd och trodde att det bara var obildade människor som påstod att en människa med AS inte har någon empati. Faktum är att vi har empati, den yttrar sig bara på ett annat sätt än för andra.
Med tanke på årstiden säger jag bara :
Bah!! Humbugh!!!
Senast redigerad av tahlia 2011-05-04 11:11:29, redigerad totalt 1 gång.
Re: Depression eller arrogans
Savanten Svante skrev: http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/artikel_152701.svd
Han noterar två vanliga strategier som vuxna med Asperger valt för att klara känslan av att inte passa in: Depression eller arrogans. De som blir deprimerade upplever att ingen förstår dem - och de förstår ingen.
De som istället överkompenserar sina brister med arrogans visar upp en attityd som säger ungefär "det är väl inget annorlunda med mig?"
Jag skulle snarare säga att man säger "det är inget fel med mig, jag kanske inte är som X och Y, men vi är alla individer". Det är förresten inte arrogans utan sund självbevarelsedrift att inte vilja acceptera att man är "fel".
Och samma person kan väl reagera ibland med depression, ibland med arrogans.
I stora drag ser han följande fördelning bland vuxna med Aspergers syndrom: En tredjedel behöver ständigt och intensivt stöd. En tredjedel behöver diagnos och regelbunden träning. En tredjedel behöver bara en attitydförändring, någon som förstår dem.
Men, påpekar Tony Attwood, vi ska inte hålla på och bota alla som har Aspergers syndrom.
- De behövs i samhället. De är fantastiska - vissa har varit framstående inom både vetenskapen och kulturlivet.
Vad menar han med attitydförändring? Är det aspergaren som ska ändra attityd el omgivningen.
Senast redigerad av Alien 2011-05-04 11:11:29, redigerad totalt 1 gång.
Det är litet konstigt att säga att vi riskerar att bli elitister. (Arrogans är ju granne med elitism.) Men tänk om vi är en elit. Som samtidigt är förtryckta av majoriteten. Jag är förtryckt. Och därför blir jag deprimerad. Vilket är konstigt eftersom jag tillhör en elit. Har jag hamnat i en logisk och ideologisk återvändsgränd? Och hur tar jag mig i så fall ut?
Senast redigerad av Ganesh 2011-05-04 11:11:29, redigerad totalt 1 gång.
Jag vill inte såga artikeln.
Jag tror han ville förmedla att empati inte är en självklarhet hos oss, utan något som vi får jobba på mer, än vad NT behöver. Men formulerat på NT-språk.
Javisst blir jag förstådd så ändras min attityd till omgivningen direkt. Ni vet alla dessa idiotiska fårskallar som går om kring och tror att de är så djävla viktiga.
Vad är det konstiga med det här? Hur ofta har jag inte undrat varför det är fel på alla andra? För på mig själv var det minsan inget fel på alls. Inte innan den där dagen då psykologen började jiddra om något som kallades Asperger
Alla är vi unika med egna behov.
Tony Attwood påpekar att de faktiskt måste träna sådant som andra aldrig har behövt lära sig medvetet - exempelvis empati. Empati för en person med Aspergers syndrom är som att lära sig ett andra språk.
Jag tror han ville förmedla att empati inte är en självklarhet hos oss, utan något som vi får jobba på mer, än vad NT behöver. Men formulerat på NT-språk.
En tredjedel behöver bara en attitydförändring, någon som förstår dem.
Javisst blir jag förstådd så ändras min attityd till omgivningen direkt. Ni vet alla dessa idiotiska fårskallar som går om kring och tror att de är så djävla viktiga.
De som istället överkompenserar sina brister med arrogans visar upp en attityd som säger ungefär "det är väl inget annorlunda med mig?"
Vad är det konstiga med det här? Hur ofta har jag inte undrat varför det är fel på alla andra? För på mig själv var det minsan inget fel på alls. Inte innan den där dagen då psykologen började jiddra om något som kallades Asperger
Sedan påminner han om hur olika var och en är - de har sin egen profil, historia och personlighet. Därför kan man inte ge alla samma typ av hjälp.
Alla är vi unika med egna behov.
Men, påpekar Tony Attwood, vi ska inte hålla på och bota alla som har Aspergers syndrom.
- De behövs i samhället. De är fantastiska - vissa har varit framstående inom både vetenskapen och kulturlivet.
Senast redigerad av ufo 2011-05-04 11:11:29, redigerad totalt 1 gång.
Jag tror snarare att man blir deprimerad om man inte har en lätt arrogant syn på världen.
Senast redigerad av KrigarSjäl 2011-05-04 11:11:29, redigerad totalt 1 gång.
- KrigarSjäl
- Frivilligt inaktiverad
- Inlägg: 33157
- Anslöt: 2006-08-10
Jag tycker inte vi skall döma ut Tony Attwood på grund av en gammal artikel i Svenska Dagbladet. Så här skriver han i The Complete Guide to Asperger’s Syndrome (2006):
“It is important to recognize that the person with Asperger’s syndrome has immature or impaired Theory-of-Mind abilities or empathy, not an absence of empathy. To imply an absence of empathy would be a terrible insult to people with Asperger’s syndrome, with the implication that the person does not recognize or care about the feelings of others. The person does care, very deeply, but may not be able to recognize the more subtle signals of emotional states or “read” complex mental states.”
“It is important to recognize that the person with Asperger’s syndrome has immature or impaired Theory-of-Mind abilities or empathy, not an absence of empathy. To imply an absence of empathy would be a terrible insult to people with Asperger’s syndrome, with the implication that the person does not recognize or care about the feelings of others. The person does care, very deeply, but may not be able to recognize the more subtle signals of emotional states or “read” complex mental states.”
Senast redigerad av danS 2011-05-04 11:11:30, redigerad totalt 1 gång.
tahlia skrev:Han visar direkt att han inte har en susning.
Här satt jag i mitt naiva tillstånd och trodde att det bara var obildade människor som påstod att en människa med AS inte har någon empati. Faktum är att vi har empati, den yttrar sig bara på ett annat sätt än för andra.
Med tanke på årstiden säger jag bara :
Bah!! Humbugh!!!
Jag anser att jag inte är lika känslomässigt påverkbar, suggsterbar än andra. Empati har jag mer än de flesta.
Senast redigerad av regrepsa 2011-05-04 11:11:30, redigerad totalt 1 gång.
Själv tycker jag det kan va deprimerande att vara missförstådd men ändå begripa sig på andra väl. Det är som att vara låst i en genomskinligt fängelse. Du ser vad problemen är och begriper var det inte funkar. Men dina armar är låsta. Det finns en rigiditet en sorts oförmåga att va som andra. Mitt problem är att jag har något inbyggt motstånd mot att bete mig som andra.
Senast redigerad av uniqueNr5 2011-05-04 11:11:30, redigerad totalt 1 gång.
uniqueNr5 skrev:Själv tycker jag det kan va deprimerande att vara missförstådd men ändå begripa sig på andra väl. Det är som att vara låst i en genomskinligt fängelse. Du ser vad problemen är och begriper var det inte funkar. Men dina armar är låsta. Det finns en rigiditet en sorts oförmåga att va som andra. Mitt problem är att jag har något inbyggt motstånd mot att bete mig som andra.
Känner helt klart igen mig. Fast ajg tror inte jag har motstånd att bete mig som andra. Möjligen ibland. Känns "Bara" som att det inte går. Tur att det går att träna.
Senast redigerad av Anonymous 2011-05-04 11:11:30, redigerad totalt 1 gång.
- Anonymous
Någonting som är oerhört deprimerande tycker jag är att tvingas umgås med människor man ogillar. Skolan.
Istället för att sitta själv, och vara med kompisar (som man gillar) ibland när man har lust, så tvingas man umgås med idioter varje dag timme ut och timme in.
Tänk om en vanlig människa skulle tvingas göra någonting hemskt plågsamt varje dag, timme ut och timme in, i 12 års tid. Klart som fan att den skulle bli deprimerad och störd.
Jag ville aldrig bli förstådd, jag ville bli lämnad ifred. Men icke, det skulle petas och pockas, lockas och tvingas in absurdum tills man blev förbannad. Terror.
Istället för att sitta själv, och vara med kompisar (som man gillar) ibland när man har lust, så tvingas man umgås med idioter varje dag timme ut och timme in.
Tänk om en vanlig människa skulle tvingas göra någonting hemskt plågsamt varje dag, timme ut och timme in, i 12 års tid. Klart som fan att den skulle bli deprimerad och störd.
Jag ville aldrig bli förstådd, jag ville bli lämnad ifred. Men icke, det skulle petas och pockas, lockas och tvingas in absurdum tills man blev förbannad. Terror.
Senast redigerad av sugrövmanövern 2011-05-04 11:11:30, redigerad totalt 1 gång.
- sugrövmanövern
- Inlägg: 11110
- Anslöt: 2007-01-12
- Ort: Marianergraven
sugis:
Jag känner flera NT:s som beskriver att skolan var jobbig pga idioterna så det är vi inte alls ensamna om. Vet inte om det ger dig någonting att få veta det. Men i alla fall så kan ju det visa på att flera har haft den känslan och många har lyckats komma över det.
Jag känner flera NT:s som beskriver att skolan var jobbig pga idioterna så det är vi inte alls ensamna om. Vet inte om det ger dig någonting att få veta det. Men i alla fall så kan ju det visa på att flera har haft den känslan och många har lyckats komma över det.
Senast redigerad av Kristofer 2011-05-04 11:11:30, redigerad totalt 1 gång.
uniqueNr5 skrev:Själv tycker jag det kan va deprimerande att vara missförstådd men ändå begripa sig på andra väl. Det är som att vara låst i en genomskinligt fängelse. Du ser vad problemen är och begriper var det inte funkar. Men dina armar är låsta. Det finns en rigiditet en sorts oförmåga att va som andra. Mitt problem är att jag har något inbyggt motstånd mot att bete mig som andra.
Jag har definitivt problem med att bete mig som alla andra. Jag tycker att de flesta av de (alla andra) är så jävla blåsta. Det som räknas bland de jag tvingas umgås med nästan dagligen är att vara på innekrogar och träffa kändisar, lite hårddraget naturligtvis. Och att prata om kändisskvaller från skvallertidningar. Och så det interna skvallret. Jag är så totalt jävla ointresserad av detta. Ibladn borde jag bara hala på lite oskyldigt skvaller, bara för att inte ses som ett ufo i deras värld, MEN JAG KAN INTE FÖRMÅ MIG TILL DET. Ävem om det inte kostar mig något så tar det verkligen emot. Så jag pratar om gifterna på konventionellt odlade frukter, resonerar kring politiska frågor och kan inte låta bli att förklara varför årstiderna finns om någon frågar....och är ett ufo.
Senast redigerad av regrepsa 2011-05-04 11:11:30, redigerad totalt 1 gång.
regrepsa skrev:uniqueNr5 skrev:Själv tycker jag det kan va deprimerande att vara missförstådd men ändå begripa sig på andra väl. Det är som att vara låst i en genomskinligt fängelse. Du ser vad problemen är och begriper var det inte funkar. Men dina armar är låsta. Det finns en rigiditet en sorts oförmåga att va som andra. Mitt problem är att jag har något inbyggt motstånd mot att bete mig som andra.
Jag har definitivt problem med att bete mig som alla andra. Jag tycker att de flesta av de (alla andra) är så jävla blåsta. Det som räknas bland de jag tvingas umgås med nästan dagligen är att vara på innekrogar och träffa kändisar, lite hårddraget naturligtvis. Och att prata om kändisskvaller från skvallertidningar. Och så det interna skvallret. Jag är så totalt jävla ointresserad av detta. Ibladn borde jag bara hala på lite oskyldigt skvaller, bara för att inte ses som ett ufo i deras värld, MEN JAG KAN INTE FÖRMÅ MIG TILL DET. Ävem om det inte kostar mig något så tar det verkligen emot. Så jag pratar om gifterna på konventionellt odlade frukter, resonerar kring politiska frågor och kan inte låta bli att förklara varför årstiderna finns om någon frågar....och är ett ufo.
Och vem faan bryr sig om vad Knugen säger till Viktoria om Daniel?
Jag fräser på omgivningen var gång de försöker få med mig i deras idiotiska samtal.
Dels så blir de förskräkta och låter bli att försöka diskutera modeskvaller med mig. Och dels så känns det bra inombords efteråt.
Men man måste lära sig och trivas med att vara ett UFO
Senast redigerad av ufo 2011-05-04 11:11:30, redigerad totalt 1 gång.
Re: Depression eller arrogans
Savanten Svante skrev: http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/artikel_152701.svd
Han noterar två vanliga strategier som vuxna med Asperger valt för att klara känslan av att inte passa in: Depression eller arrogans. De som blir deprimerade upplever att ingen förstår dem - och de förstår ingen.
De som istället överkompenserar sina brister med arrogans visar upp en attityd som säger ungefär "det är väl inget annorlunda med mig?"
Jag har nog aldrig haft någon riktig depression men har varit helt klar över att jag varit annorlunda men hanterat känslan av att ingen förstår mig - och att jag förstår ingen med att se omvärlden (NT) som en annan sort, ibland att de var korkade/sämre.
Jag kunde alltså vara arrogant eftersom jag ansåg mig annorlunda och missförstådd och att det var "jag mot övriga mänskligheten".
Senast redigerad av Milyc 2011-05-04 11:11:30, redigerad totalt 1 gång.
Re: Depression eller arrogans
Milyc skrev:Savanten Svante skrev: http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/artikel_152701.svd
Han noterar två vanliga strategier som vuxna med Asperger valt för att klara känslan av att inte passa in: Depression eller arrogans. De som blir deprimerade upplever att ingen förstår dem - och de förstår ingen.
De som istället överkompenserar sina brister med arrogans visar upp en attityd som säger ungefär "det är väl inget annorlunda med mig?"
Jag har nog aldrig haft någon riktig depression men har varit helt klar över att jag varit annorlunda men hanterat känslan av att ingen förstår mig - och att jag förstår ingen med att se omvärlden (NT) som en annan sort, ibland att de var korkade/sämre.
Jag kunde alltså vara arrogant eftersom jag ansåg mig annorlunda och missförstådd och att det var "jag mot övriga mänskligheten".
Klar igenlänning!
- Anonymous