Jag har en lite konstig relation till mina föräldrar. Jag älskar dem, men blir ofta irriterad på dem.

Mamma var väldigt överbeskyddande under min uppväxt, men det har jag kommit över. Det blir dock jobbigt när hon får återfall och har synpunkter på hur jag fostrar mina egna barn. Hon är fortfarande väldigt orolig att saker ska hända med dem hon bryr sig om, men idag tycker jag synd om henne för det, för hon lider förmodligen mycket mer än någon annan av det.

Pappa är lik mig, har ett väldigt behov av självständighet och vill vara i sin egen värld, men ändå ha folk i närheten.

Jag tycker om mina föräldrar, men har svårt att umgås med dem alltför mycket. De bråkar rätt mycket med varandra, precis som de alltid har gjort. De verkar trivas med det på något sätt, men jag tycker det är jobbigt att höra på.

Jag pratar med min mamma på telefon nästan varje dag.

svartamolnet skrev:Jag har en lite konstig relation till mina föräldrar. Jag älskar dem, men blir ofta irriterad på dem.

Jag blir också irriterad på mina föräldrar, vilket ofta leder till att vi bråkar om saker och ting. Jag kan därmed inte umgås med dem alltför ofta, utan det måste få gå tid emellan gångerna för att det inte ska uppkomma dispyter.

svartamolnet skrev:Mamma var väldigt överbeskyddande under min uppväxt, men det har jag kommit över.

Min mamma var också överbeskyddande, vilket försvårade min uppväxt. Jag fick aldrig ens prova att klättra på saker och ting, eftersom jag kunde ramla och göra illa mig. Detta resulterade exempelvus i att jag alltid fick stå på marken och titta på medan de andra barnen i lekparken klättrade på saker.

svartamolnet skrev:Jag pratar med min mamma på telefon nästan varje dag.

Min mamma ringer oftast av artighet, vilket jag kan tycka är jobbigt ibland. Det känns oftast som om hon ser det som sin plikt att ringa till mig, men egentligen inte veta hur jag har det eller dylikt utan är mest ute efter att dra alla artighetsfraser snabbt och sedan avsluta samtalet, vilket känns helt meningslöst för mig

Jag känner väl igen mig i det där att inte få prova saker som barn. Jag fick inte gå utanför vår tomt, inte sova över hos andra barn och bara leka hemma hos ett annat barn i klassen. Hon var så rädd att föräldrarna skulle passa oss dåligt eller vara pedofiler.

När vi var ute i deras segelbåt på sommaren skulle vi alltid ha flytväst, till och med när vi sov (trots att vi var inlåsta med hänglås och inte kunde komma ut) eller var mitt uppe på en stor ö långt ifrån vattnet. Jag fick aldrig göra något bara tillsammans med min pappa, utan då skulle hon också med, som att hyra film eller så. Hon kunde säga först att hon inte ville med, men om jag ville med så ändrade hon sig.

svartamolnet skrev:Jag känner väl igen mig i det där att inte få prova saker som barn. Jag fick inte gå utanför vår tomt, inte sova över hos andra barn och bara leka hemma hos ett annat barn i klassen. Hon var så rädd att föräldrarna skulle passa oss dåligt eller vara pedofiler.

När vi var ute i deras segelbåt på sommaren skulle vi alltid ha flytväst, till och med när vi sov (trots att vi var inlåsta med hänglås och inte kunde komma ut) eller var mitt uppe på en stor ö långt ifrån vattnet. Jag fick aldrig göra något bara tillsammans med min pappa, utan då skulle hon också med, som att hyra film eller så. Hon kunde säga först att hon inte ville med, men om jag ville med så ändrade hon sig.

Oj. Där snackar vi överbeskyddande. Mina föräldrar var motsatsen, vilket lett till att jag är totalt oberoende och inte klarar av människor som ska vara just beskyddande.

Med modern har jag ingen relation. Jag har, förutom självdiag AS ytterligare klinisk diagnos och modern har aldrig kunnat hantera något som liknat "avvikande" beteende. Antingen ignorerat eller "skrattat bort" det.
Fattade beslutet, att helt bryta all kontakt med henne, för ett år sedan. Detta har visat sig vara bland det klokaste jag gjort.
Min lilla Pappa och jag har en underbar, varm och kärleksfull relation. Han har alltid sett mig som den jag är och älskat mig för att jag är som jag är.
Paradoxalt nog, eftersom jag vuxit upp med modern, har jag alltså en fin relation med Pappa men ingen alls med modern.

Jag har en bra relation till mamma, eftersom hon och jag är väldigt lika på många sätt. Relationen till pappa är inte särskilt bra. Vi är inte ovänner, men som sagt, inte särskilt bra.

Nästintill obefintlig idag!
Jag gick i "strypkoppel" fram till min 18-årsdag, sedan hade mina föräldrar inte med mig att göra längre!

Vi kan ha telefon/mailkontakt om praktiska saker ex. bilen, större/dyrare inköp till huset, försäkringar, elbolagsbyte etc. just för att de har mer livserfarenhet. Om känslor och privatliv pratar vi inte alls...

Om någon skulle fråga min mamma vad jag gör nu för tiden så tvivlar jag på att hon kan ge ett vettigt svar... Hon vill väl egentligen inte erkänna hur dålig relation vi faktiskt har...

Har en nära och god relation med min mamma och även till min syster och systerson. Med såväl syster som mamma kan jag tala om såväl vardagshändelser som djupare samtalsämnen och så har det varit under de senaste trettio åren. Vi kan föra en givande och ärlig dialog med varandra. Min fader försvann ur bilden i ett mycket tidigt skede i livet, så för mig är pappa ett okänt begrepp.

Fighterbabe skrev:Nästintill obefintlig idag!
Jag gick i "strypkoppel" fram till min 18-årsdag, sedan hade mina föräldrar inte med mig att göra längre!

Vi kan ha telefon/mailkontakt om praktiska saker ex. bilen, större/dyrare inköp till huset, försäkringar, elbolagsbyte etc. just för att de har mer livserfarenhet. Om känslor och privatliv pratar vi inte alls...

Om någon skulle fråga min mamma vad jag gör nu för tiden så tvivlar jag på att hon kan ge ett vettigt svar... Hon vill väl egentligen inte erkänna hur dålig relation vi faktiskt har...

Vilka känslor har du för dina föräldrar med tanke på er relation? Känner du att du älskar dem trots detta?

Den enda av mina föräldrar som jag har en bra relation med är min mamma. Fast i tonåren kunde jag verkligen hata henne. Fick inte min diagnos förrän jag var 21 så var ytterst förvirrad genom hela tonåren och det var vredesutbrott och massa skit i många år. Mamma förstod sig inte på mig och inte jag heller. Men hon har alltid varit där för mig och min bror sedan mina föräldrar skildes när jag var fyra. Hon är den som har fått stå ut med all skit och försöka göra saker och ting så bra som möjligt. Jag älskar verkligen henne och vet inte vad jag skulle göra utan henne. Sedan jag fick diagnosen och kunnat förstå varför jag var som jag var så är vår relation bättre. Speciellt nu sedan jag flyttat hemifrån också.

Min pappa däremot har jag ingen som helst relation till mer än hat. Han har förstört så mycket för mig, min bror, mamma och alla andra runt omkring så jag har ingen som helst respekt för denna människa. Det är så jobbigt att tänka på allt han gjort. Han har antagligen någon slags psykisk störning (och är idag gift med en kärring som jag snabbt döpte till Häxan och som även hon verkar ha någon störning) men vad vet jag inte. Om min mamma gjorde allt för mig och min bror när vi växte upp så gjorde våran pappa verkligen ingenting. Han ville knappt ens ha oss varannan helg när vi var yngre och tyckte det var jobbigt. Väldigt känslokall människa och idag har jag inte träffat honom på ca fem år och vill helst slippa ens tänka på honom.

Oj, vad jag kände igen mig här!

gemini skrev:Min mamma och pappa är skilda sedan jag föddes

gemini skrev:Min mamma har alltid varit väldigt förstående och förstått att det är något fel på mig

gemini skrev:min mamma är nog den jag stör mig mest på även fast jag absolut inte vill det.

gemini skrev:jag har flera gånger vänt mig till henne helt förstörd över allt möjligt som inte fungerar och hon försöker alltid hjälpa mig på bästa sätt. Dock finns det mycket som jag inte berättar för min mamma och tyvärr har jag jätte svårt för att visa uppskattning och tacksamhet.

Relationen till min pappa är bra fast lite konstig nu när jag ska spela vuxen och sitta och småprata. Jag vet aldrig riktigt vad jag ska säga till honom, det blir lite stelt.
Min pappa har lite uppfostrat mig efter nån idé om att alla kan om de bara vill/anstränger sig, medan mamma lärt mig att jag har det svårt och jobbigt och att alla motgångar är någon annans fel, men att jag är begåvad inom andra områden - som jag själv inte vet om jag håller med om.

Jag tycker om och står nära båda mina föräldrar, och släkten med. Syskon har jag inga.

Hatar min pappa och älskar min mamma, nuff said!

Jag har ingen relation alls till någon av dem, den ena är borta med vinden och den andra har behandlat mig som skit sen jag föddes.

Inget vidare! Min far var en riktig supare som skämde över sin samiskhet i sällskap med sin familj på parken och morsan har alltid varit dålig i praktiska hänseenden, naiv, icke sparsam etc. Det är på tiden att Jag går vidare men med vem ?

Jag har en "onormalt" nära relation till min mamma. Vi är i praktiken bästa vänner, men så har det inte alltid varit, speciellt inte under min tonårstid. Jag blev irriterad på henne eftersom vi var så lika, ändå förstod hon inte mig (vi har misstänkt AS båda två). Jag är 25 år och har ännu inte "klippt navelsträngen"... Hon har hjälpt mig med så mycket under hela mitt liv, dessvärre har hon även varit något överbeskyddande.

Pappa var förmodligen sociopat, han dog när jag var 17 år. Då hade jag inte haft kontakt med honom på fyra år... det sista livstecknet jag hörde från honom var när han skickade ett brev där han skrev; "Jag har ingen son. Jag har ingen dotter." Han var som två personer; den ena var världens bästa pappa som byggde dockskåp och var oerhört omtänksam och snäll, den andra var ett svartögt monster, helt empatilös och utan samvete. Tyvärr tog den "onda" sidan över under de sista åren.

Jag känner igen mig en del i det du beskrivit. Kort om min bakgrund; uppvuxen med ensamstående mamma. Ingen kontakt med pappa under uppväxten. Fick i senare tonåren kontakt med min pappa men han hör sedan dess knappt av sig (ett grattis-sms till födelsedagen men inget mer). Har två äldre systrar. Fick min diagnos i vuxen ålder. Min mamma har under min uppväxt (det jag minns?!) aldrig visat kärlek eller sagt att hon älskar mig. Det gör hon inte i dagsläget heller.

Jag har alltid fått materiella ting, pengar m.m. i överflöd. För 2 år sedan fick jag min diagnos. Jag trodde att vi alla (inklusive mina systrar) skulle komma varandra närmare efter detta, eftersom de då skulle förstå varför jag betett mig som jag gjort under min uppväxt, hur jag är nu (även om jag inte är min diagnos så känner jag att mycket av det jag har gått och våndats med hela livet äntligen får sin förklaring) och att min familj i och med det skulle vara mer stöttande och förstående. Jag hoppades någonstans också på att de kanske skulle börja bry sig mer än bara ytligt. För det är så jag känner. Det är hur lätt som helst att prata om "hur det går, hur går bilen, huset, jobbet, nya kläder, planer, semester ETC..." Men om någon av dem frågor hur jag mår? Jag kan inte minnas den dagen då min mamma eller mina systrar frågade mig senast hur det är med mig eller på något vis har följt upp hur saker och ting går sedan jag fick min diagnos.

Vet inte vart jag vill komma med detta inlägg, egentligen. Men, ibland blir jag både sur, deppad, besviken och arg på samma gång. Hur jag än försöker vrida och vända på det, försöker se det ur deras synvinkel, förstå att jag säkerligen har varit APjobbig under min uppväxt (och säkert är det nu också) så kan jag inte förstå hur man inte kan vilja veta hur det är med ens barn, syskon?

Är det bara jag? Känner någon av er igen er?

Har någon av er ett mer konkret tips på hur man kan förmedla detta till sin familj? Jag känner mig så hjälplös ibland. Med ovana att prata om känslor, att ta kontakt, försöka få en annan person att förstå hur man känner, vet jag inte hur (eller om jag borde) ska gå tillväga i att försöka få dem att bry sig.

Jag var ofantligt överbeskyddad som litet barn. Jag fick inte ens gå mer än någon meter framför min mamma. Kutade jag iväg en liten bit på gångvägen så skrek hon att jag måste återvända eftersom jag kunde DÖ om jag inte såg upp efter cyklister eller hundägare.
Att åka kana kunde vara LIVSFARLIGT fick jag lära mig. Allt roligt kunde man tydligen DÖ av. Andra människor var potentiella mördare och pedofiler enligt mamma och allt berättade hon högt för mig - passa dig för andra! Jösses vilken paranoid mamma jag hade.

Men så helt plötsligt vände det. Så fort jag startade skolan så var det som om hennes uppgift att "överbeskydda mig" ersättes med att skälla ut mig. Nu helt plötsligt skulle jag klara ALLT helt själv. Det sattes höga krav på mina skolresultat och alla aktiviteter skulle innebära någon slags prestige eller ge någon slags social status, annars var det bara onyttigt. Jag reagerade ju genom trots såklart. Gjorde allt för att jävlas med min mamma, började supa mig redlös väldigt tidigt, sket i skolan (trots att jag gillade ämnena), engagerade mig i djurrättsgrupper och miljögrupper för att reta min mamma osv.

Min pappa har jag egentligen inget illa att säga om, jag gillar honom. Jag tycker synd om honom eftersom han alltid varit en toffel om man ser till hur mamma behandlade honom.

Jag bröt mig fri från min mamma redan vid tonåren under högstadiet. Jag orkade inte med henne. Jag har inte klarat av hennes styrande och har alltid behövt ha tid för eget tänkande och ensamhet, men mamma har aldrig förstått det trots att jag berättat det för henne i tid och otid.


Usch, jag gillar verkligen inte min mamma.
Hon är allt det som jag avskyr hos många andra människor - rasistisk, ser upp till människor med social status och ser ned på människor med svårigheter, ljuger om mer eller mindre allt från små skitsaker till stora viktiga saker som företagets ekonomi.

Hon manipulerar människor med sin charm. Hon kan intala varenda kotte vilken fantastisk människa hon är. Hon får den ena chefspositionen efter den andra, sen vänder hon fram sin fula sida så fort hon har något att vinna på det och hennes djävulska jag tittar fram.

Ja, jag skulle kunna skriva miltals av berättelser om min mor, men jag stannar här. Hon har redan fått alldeles för mycket utrymme på detta forum. Jag misstänker att hon har narcissistisk personlighetsstörning.

Jo, just det. Min mor har inte accepterat min diagnos. Hon anser att psykologer och psykologi bara är trams.

Mina autistiska drag är något mina föräldrar inte förstår sig på.

De har slängt ut mig och uppmanat mig att söka annat boende sedan jag var ungefär 12 år gammal. De har slagit mig.

Vår relation är ostabil. Men de försöker verkligen. Jag tycker så synd om dom när jag tänker på vad de har fått utstå genom åren.

Rabies skrev:Jag tycker så synd om dom när jag tänker på vad de har fått utstå genom åren.

De har säkert haft sina ryggsäckar sedan innan du fanns. Men vad har de gett dig då?:

Rabies skrev:De har slängt ut mig och uppmanat mig att söka annat boende sedan jag var ungefär 12 år gammal. De har slagit mig.

Och det är du som har varit barnet i relationen...

Truly skrev:Jag var ofantligt överbeskyddad som litet barn. Jag fick inte ens gå mer än någon meter framför min mamma. Kutade jag iväg en liten bit på gångvägen så skrek hon att jag måste återvända eftersom jag kunde DÖ om jag inte såg upp efter cyklister eller hundägare.
Att åka kana kunde vara LIVSFARLIGT fick jag lära mig. Allt roligt kunde man tydligen DÖ av. Andra människor var potentiella mördare och pedofiler enligt mamma och allt berättade hon högt för mig - passa dig för andra! Jösses vilken paranoid mamma jag hade.

Men så helt plötsligt vände det. Så fort jag startade skolan så var det som om hennes uppgift att "överbeskydda mig" ersättes med att skälla ut mig. Nu helt plötsligt skulle jag klara ALLT helt själv. Det sattes höga krav på mina skolresultat och alla aktiviteter skulle innebära någon slags prestige eller ge någon slags social status, annars var det bara onyttigt. Jag reagerade ju genom trots såklart. Gjorde allt för att jävlas med min mamma, började supa mig redlös väldigt tidigt, sket i skolan (trots att jag gillade ämnena), engagerade mig i djurrättsgrupper och miljögrupper för att reta min mamma osv.

Min pappa har jag egentligen inget illa att säga om, jag gillar honom. Jag tycker synd om honom eftersom han alltid varit en toffel om man ser till hur mamma behandlade honom.

Jag bröt mig fri från min mamma redan vid tonåren under högstadiet. Jag orkade inte med henne. Jag har inte klarat av hennes styrande och har alltid behövt ha tid för eget tänkande och ensamhet, men mamma har aldrig förstått det trots att jag berättat det för henne i tid och otid.


Usch, jag gillar verkligen inte min mamma.
Hon är allt det som jag avskyr hos många andra människor - rasistisk, ser upp till människor med social status och ser ned på människor med svårigheter, ljuger om mer eller mindre allt från små skitsaker till stora viktiga saker som företagets ekonomi.

Hon manipulerar människor med sin charm. Hon kan intala varenda kotte vilken fantastisk människa hon är. Hon får den ena chefspositionen efter den andra, sen vänder hon fram sin fula sida så fort hon har något att vinna på det och hennes djävulska jag tittar fram.

Ja, jag skulle kunna skriva miltals av berättelser om min mor, men jag stannar här. Hon har redan fått alldeles för mycket utrymme på detta forum. Jag misstänker att hon har narcissistisk personlighetsstörning.

Jo, just det. Min mor har inte accepterat min diagnos. Hon anser att psykologer och psykologi bara är trams.

Tror du ens att det är bra att du har kontakt med henne?

Relationen till både mor och far är mer eller mindre obefintlig. Orkar inte med dem.

Tycker om mina föräldrar trots deras brister. Har varit jobbigt med dem på olika sätt, frånvarande farsa som jag dock känner igen mig mycket i. Vi har svårt att komma nära varandra och när vi träffas brukar det sluta med att vi bråkar om nånting fånigt, typ politik eller så, trots att jag egentligen inte är engagerad i sånt... Jag tror vi båda blir lika ledsna. Eller jag hoppas att han bryr sig också. Det är oftast mitt fel i alla fall. Jag är så förbannad på honom.

Morsan har varit påträngande och krävande och jobbig genom hela mitt liv, hon har både suttit på hispan men också hunnit göra en rätt imponerande karriär. Hon har alltid slagits för det hon har tyckt varit rätt, även om varken jag eller någon annan riktigt hängt med i vad hon menar. När jag var yngre - från barndomen fram till jag var ca 40 - var det oftast kris och extremt jobbigt att ha med henne att göra (vilket jag därför inte hade i många år), och jag har fortfarande ofta svårt att träffa henne:

- Men med åren har en allt större respekt växt sig till! Jag vet ingen männsika som försöker så mycket och vill så väl, även om det ofta blir fel och slutar i depression och skit. Hon ställer alltid upp när man verkligen behöver det! Jag önskar att när jag blir 65, vågar och orkar vara så öppen för att förändra min syn på saker och försöka så ihärdigt att bli en bättre människa och att förstå andras beteende, såväl som hur man själv fungerar. <3

Se där.

Gerard skrev:Tycker om mina föräldrar trots deras brister. Har varit jobbigt med dem på olika sätt, frånvarande farsa som jag dock känner igen mig mycket i. Vi har svårt att komma nära varandra och när vi träffas brukar det sluta med att vi bråkar om nånting fånigt, typ politik eller så, trots att jag egentligen inte är engagerad i sånt... Jag tror vi båda blir lika ledsna. Eller jag hoppas att han bryr sig också.

Morsan har varit påträngande och krävande och jobbig genom hela mitt liv, hon har både suttit på hispan men också hunnit göra en rätt imponerande karriär. Hon har alltid slagits för det hon har tyckt varit rätt, även om varken jag eller någon annan riktigt hängt med i vad hon menar. När jag var yngre - från barndomen fram till jag var ca 40 - var det oftast kris och extremt jobbigt att ha med henne att göra (vilket jag därför inte hade i många år), och jag har fortfarande ofta svårt att träffa henne:

- Men med åren har en allt större respekt växt sig till! Jag vet ingen männsika som försöker så mycket och vill så väl, även om det ofta blir fel och slutar i depression och skit. Hon ställer alltid upp när man verkligen behöver det! Jag önskar att när jag blir 65, vågar och orkar vara så öppen för att förändra min syn på saker och försöka så ihärdigt att bli en bättre människa och att förstå andras beteende, såväl som hur man själv fungerar. <3

Se där.

Fint skrivet.

Jag har ingen vidare bra relation till mina föräldrar, de har aldrig lyssnat på mig, och det känns som jag alltid har behövt spela en roll framför dem, för att de inte trott på att jag har problem, speciellt min mamma vägrar fortfarande inse, trots att jag nu lagt ut och försökt vara ärlig om alla problem jag har samt haft när jag var yngre, att jag kan ha några som helst problem. Hon uttryckte sig även att det inte finns någon chans i världen att jag kan ha Aspergers, vilket gör mig mer villig att faktiskt göra en utredning.

Jag var mer beroende av mina föräldrar när jag var mindre, men det var för att jag visste att om jag ringde dem och behövde pengar så släppte de alltid till. Numera träffar jag dem bara ca 2 veckor per år, och det är för att de vill se mig. Annars klarar jag mig bra utan dem och även utan att se mina syskon, jag har aldrig relaterat till någon i min familj, så jag har inte så mycket att säga till dem när vi väll ses.