Okej, så jag tänkte berätta kort om mig själv, i ett försök att få mer kontakt till andra, och i ett försök att trotsa min sociala fobi.

Jag är tjej, nyss fyllt 17 och nyss fått Asperger-diagnos. Lever med många rädslor och "tvång", har dålig koll på mina känslor och är allmänt svår att sammanfatta.

För det mesta pratar jag om mig själv och hur (oftast dåligt..) jag mår, vilket jag vet inte är så värst bra om man vill behålla vänner. Men jag vill gärna tro att jag har andra sidor också. Att jag kan vara rolig att umgås med. Det är svårt för mig att hitta någon som jag trivs med och litar på, men när denne väl är funnen, är jag väldigt trogen, ärlig och ja, kärleksfull (trodde aldrig jag skulle säga det om mig själv).

Mår för tillfället väldigt dåligt, och känner hur orken sviktar. Även rädslan för att ta kontakt med andra kommer krypandes. Vill verkligen försöka prata med andra och lära känna dem, men det är så svårt när ångesten tar vid (dåligt självförtroende spelar också in). Men jag vill lära känna människor, helst aspergare.

Jag tänkte att om jag, istället för att skicka meddelanden till enskilda medlemmar (som jag ofta velat..) skriver ett "öppet meddelande" så kanske jag inte fegar ur. Skulle gärna vilja hitta nån som jag kan visa mina olika sidor för, och ha intressanta diskussioner med (tycker om psykologi, läsning, lite kemi och biologi).

Vet inte riktigt vad jag ville ha sagt, ville kanske mest bara skriva av mig lite, och inte låta den sociala fobin ta över för mycket. Kanske någon som är lite som jag, som vill prata?

Modigt av dig! Här kommer du säkerligen att finna många fina människor som du kan känna dig hemma med, och som ser dina roliga sidor.

Ja, det var modigt gjort Mod är att göra saker fast det är läskigt (som att visa vem man/kvinna är!)

Jag tycker du kan skicka meddelande till någon du kan ha en inressant dialog med, det är min åsikt. Det är ju en uppskattning, så det blir nog den andra glad av.

Modigt. Jag har social fobi fast har blivit utbränd med åren så jag orkar inte
ha social fobi, vilket har nästan botat det.

Jag är i och för sig 36 år och har levt längre än dej.

Vill du maila om nåt går det bra. Jag gillar intressanta diskussioner.

Hoppas du hittar nån som vill "prata med dej".
Lycka till och var rädd om dej!

Behöver du maila om nåt jobbigt går det hur bra som helst också.
Inget besvär alls. Jag är full av energi.

Tackar för uppmuntran, men känner mig allt annat än modig. Tvärtom känner jag mig bara orkeslös och nedstämd.
Förstår varför ingen vill ha med mig att göra.

Har lyckats träna bort social fobi förr, men nu är det annorlunda. Är så otroligt omotiverad, orkar inget annat än att bara ligga på soffan hela dagen. Orkar knappt lyssna eller prata, och jag vet inte hur det ska gå. Har lidit otroligt mycket större delen av mitt liv, och fått kämpa helt själv. Känns så obeskrivligt tungt.

"Förstår varför ingen vill ha med mig att göra", detta gjorde mig så ledsen. Du måste ta dig ur detta tänk på något sätt. Menar inte o komma med en massa tramsiga råd utan kanske du kan ta detta med din kontakt i öppenvården om du har någon sådan?

Försök o hitta grupper inom ramen för habiliteringen, samtalsgrupp om asperger typ.

Läskigt i början men efter en stund pratar jag som attan.

Skriv av dig här, vi vill ha med dig o göra i alla lägen!

Kram

NoteToSelf skrev:Lever med många rädslor och "tvång", har dålig koll på mina känslor och är allmänt svår att sammanfatta.

Jag har varit eller kanske är så fortfarande, men det blir lättare med åldern. När jag själv var 16-19 år så mådde jag otroligt dåligt och visste knappt vem jag var men efter några års kämpande så har saker och ting blivit mycket bättre. Även om jag fortfarande känner mig missförståd och aldrig kommer att förstå mig på världen så har jag lärt mig att accepterat den. Även om det ständigt kommer motgångar så finns det ljus i slutet på tunneln.

Jag tycker du är modig som startat startat denna tråden, jag har själv funderat på att göra något liknande men aldrig vågat. Skicka ett pm om du behöver prata, jag är inte världens roligaste men jag är bra på att lyssna och har ett stort behov av att hjälpa andra människor.

Många här vill ha med dig att göra, som synes.

Kattpappa skrev:"Förstår varför ingen vill ha med mig att göra", detta gjorde mig så ledsen. Du måste ta dig ur detta tänk på något sätt. Menar inte o komma med en massa tramsiga råd utan kanske du kan ta detta med din kontakt i öppenvården om du har någon sådan?

Försök o hitta grupper inom ramen för habiliteringen, samtalsgrupp om asperger typ.

Läskigt i början men efter en stund pratar jag som attan.

Skriv av dig här, vi vill ha med dig o göra i alla lägen!

Kram

Hej du.

Jo, jag vet att jag måste bli av med det tänket.. Men det är så svårt :/

Jag väntar fortfarande på tid till habiliteringen, men det kan ta upp till en månad till :/
Jag har en samtalsterapeut, men jag har så många andra problem som måste tas itu med att självförtroendet får vänta :/

Men kan ju säga att era svar värmer mycket Sitter här med ett litet leende på läpparna.. Tackar för komplimangerna och försöker verkligen ta till mig dem
Ni aspies muntrar då verkligen upp mig

Usch, det känns så tungt igen

Haft mardrömmar, har stark ångest inför och känner mig allmänt utbränd. Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Känns som om det är mycket för mycket, alltihop.

Blir så osäker när jag börjar försöker ta kontakt med andra, samtidigt som ensamheten är plågsam..
Har inte orkat prata på några dagar, nästan läskigt hur bra jag trivs med att inte säga något.

NoteToSelf skrev:Usch, det känns så tungt igen
Haft mardrömmar, har stark ångest inför och känner mig allmänt utbränd. Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Känns som om det är mycket för mycket, alltihop.

Blir så osäker när jag börjar försöker ta kontakt med andra, samtidigt som ensamheten är plågsam..
Har inte orkat prata på några dagar, nästan läskigt hur bra jag trivs med att inte säga något.

Finns på MSN om du vill chatta.

NoteToSelf skrev:Usch, det känns så tungt igen

Haft mardrömmar, har stark ångest inför och känner mig allmänt utbränd. Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Känns som om det är mycket för mycket, alltihop.

Blir så osäker när jag börjar försöker ta kontakt med andra, samtidigt som ensamheten är plågsam..
Har inte orkat prata på några dagar, nästan läskigt hur bra jag trivs med att inte säga något.

Alla känslor är ok.