marin139 skrev:@MolkomAnnor: Eftersom jag har i princip noll känslomässigt utbyte med andra människor är mina relationer egentligen rent intellektuella. De flesta människor verkar ju dock efter en tids kontakt förvänta sig ett visst mått av känslomässigt utbyte, och det är när det sker som det inte längre går att dölja mina brister. Jag gör dock så gott jag kan för att inte såra någon alltför mycket, med varierande framgång.

Det är intressant, för vad innebär känslomässigt utbyte för dig?
Jag har en sambo, som anser att jag är relativt snål med smickrande ord och ömsinta handlingar. Förmodligen för att jag är så mycket uppe i det jag håller på med. Men jag anser mig ändock känslomässigt anknyten till honom, han accepterar mig, är intelligent och trygg. Har jag då en känslomässig anknytning till honom? Eller vad karaktäriserar du som ett sådant typ av utbyte?

Vector skrev:Jösses vad jag skriver, får skylla på att energinivåerna ligger lite högre än vanligt

Det blir lätt så och att man lämnar ut sig själv mer än man tänkt, men så är det för många här på forumet så nästan ingen tar illa upp, istället får man stöd och vänner som sitter i en liknande situation och det känns riktigt bra, även om det för många, men långt ifrån alla, stannar vid nätvänner.

En del kommer vidare och går på olika träffar som anordnas av medlemmar på forumet. När du känner dig mogen för det så håll koll i träfftrådarna.

För mig tog det ett halvår innan jag gick på någon träff och jag hade inte för en sekund tänkt mig o gå på en träff öht.
Men så gjorde jag det, trodde faktiskt jag skulle bli utslängd inom 10 minuter som infiltratör eller något, men det visade sig att jag passade in rätt bra, det har jag inte gjort med så många förut.

MolkomAnnor skrev:

marin139 skrev:@MolkomAnnor: Eftersom jag har i princip noll känslomässigt utbyte med andra människor är mina relationer egentligen rent intellektuella. De flesta människor verkar ju dock efter en tids kontakt förvänta sig ett visst mått av känslomässigt utbyte, och det är när det sker som det inte längre går att dölja mina brister. Jag gör dock så gott jag kan för att inte såra någon alltför mycket, med varierande framgång.

Det är intressant, för vad innebär känslomässigt utbyte för dig?
Jag har en sambo, som anser att jag är relativt snål med smickrande ord och ömsinta handlingar. Förmodligen för att jag är så mycket uppe i det jag håller på med. Men jag anser mig ändock känslomässigt anknyten till honom, han accepterar mig, är intelligent och trygg. Har jag då en känslomässig anknytning till honom? Eller vad karaktäriserar du som ett sådant typ av utbyte?

Hmm...intressanta (och svåra) frågor du ställer. Jag får nog revidera det jag skrev tidigare en aning. Jag påverkas känslomässigt av andra människor på så vis att jag känner mig mer eller mindre bekväm med dem. Familjen är det t.ex. inga större problem med, och när mina föräldrar går bort blir jag säkert ledsen. Dessutom har jag några gånger i livet varit kär. Mitt intryck är dock att de flesta får ut mer av social samvaro, framför allt med personer de känt länge, än vad jag någonsin fått. Jag har t.ex. svårt att greppa vad det egentligen innebär att ha en vän som man kan "prata om allt med", och jag har aldrig haft ett förhållande.

Jag skulle säga att upplever man att man har ett känslomässigt utbyte med någon annan så har man det. För mig framstår det dock alltså som att de flesta utbyter mer med varandra på det känslomässiga planet än vad jag gör med andra människor. Det jag tycker är riktigt jobbigt i sammanhanget är att jag har så dålig koll på vilka känslomässiga signaler jag skickar ut. Jag vill så väl, men jag vet att jag trots detta flera gånger sårat andra.

Kan hålla med MolkomAnnor. Jag är 31 år och uppfattas som social (inlärt beteende) och trevlig. Känner ofta att jag spelar upp en roll inför andra och har en fasad att upprätthålla.
Jag har inget behov av känslomässigt utbyte med någon som jag måste vara tillsammans med. Har aldrig någonsin haft ett förhållande eller pojkvän och är fortfarande oskuld vilket inte bryr mig ett dugg. Ska jag leva med någon vill jag skippa alla faser av uppvaktning och daltande och ramla in i slentrian direkt som särbo.
Visst har jag känslor men kan inte säga att jag varit förälskad eller riktigt kär i annat än ouppnåerliga tillsammans-med-drömmar som involverar Robert Downey JR som är idealbilden av någon som skulle kunna väcka ett intresse hos mig. Men det får gärna stanna vid en dröm då ett förhållande för mig är mycket otänkbart.
Jag har en katt som ger mig precis det utbyte av känslomässigt stimuli som jag behöver. Och den dagen hon dör blir jag mycket troligt väldigt ledsen, men det är mest för att jag skulle sakna ljudet av henne en den fysiska katten

Jag är själv rätt ny här på forumet.Har själv en aspergerdiagnos sedan drygt ett år.värst för mig är nog deprissionerna.hade en svart påsk nu nyligen.Jag förstår att det är jobbigt.
Min livräddare heter MP3 laddad med skön musik.

som slut ord vill jag välkomna dig till detta forum.

Vector skrev:hej alla

Yo