P1 Morgon: Fler arbetslösa bland funktionshindrade (6:55)

sverigesradio.se skrev:Arbetslösheten bland personer med funktionshinder har ökat de senaste tio åren. Oavsett hur om konjunkturen har gått upp eller ner. Bara hälften i denna grupp har jobb eller någon annan sysselsättning. Företaget Misa arbetar med att slussa ut personer med funktionshinder till den öppna arbetsmarknaden. Samtal med Stefan Lahti, VD på Misa. Kl 6.37 i morse

Hälften av funktionshindrade har jobb.

Stefan Lahti, VD på Misa:

"Helhetsgrepp behövs. Funktionshindrade bollas mellan olika myndigheter."

"Myndigheterna har en övertro på institutioner."

"Små- och medelstora företag är de bästa på att anställa funktionshindrade. De ser fördelar med funktionshindrade. Exempelvis att kunna en boll i luften bra."

"Staten är sämst på att anställa funktionshindrade. För mycket institutionstänkande."

(han tar flera gånger Aspergers syndrom som exempel)

Självklart. Många människor med Asperger är ju vana med att få allting serverat med diverse bidrag och stöd. Inte undra på att arbetslösheten bland dessa människor stiger? Jag har sett människor i sena 20årsåldern som är sjukpensionärer.
En tendens man ser överallt (inte minst här) är att folk "vill ha" en Asperger diagnos. Man går till en psykolog och kräver en utredning, sen ger man sig inte förens man fått vad man vill ha. Räcker det inte med insikten att du kanske har Asperger, men inte på officiellt på ett papper? Nej! Man vill ha fördelarna också!

Det blir m.a.o. en genväg till dom som vill ha bidrag. Det är inte OK att skriva "Grattis!" när någon på forumet säger att de fått en diagnos. Det blir en jäkla felaktig jargong här inne, som att det vore något positivt. Detta bidrar till till hela fenomenet Asperger som en enkelbiljett till utanförskap och bidrag. Borde man inte diskutera hur man lättast tar sig igenom vardagliga problem, istället för hur man lättast kan få en diagnos?

-Och vem f-n är du då?

KrigarSjäl skrev:-Och vem f-n är du då?

Ojdå, jag träffade viss en öm punkt.

Lev upp till dit nick istället och kom med sakliga argument. Att detta är ett forum för ryggdunkare visste jag men lite kritik kan ni väl tåla.

Egentligen ska man väl ignorera men.

Larson skrev:Räcker det inte med insikten att du kanske har Asperger, men inte på officiellt på ett papper?

lol

Precis som att det är för våra insikters skull det finns diagnoser.

Larson skrev:

KrigarSjäl skrev:-Och vem f-n är du då?

Ojdå, jag träffade viss en öm punkt.

Lev upp till dit nick istället och kom med sakliga argument. Att detta är ett forum för ryggdunkare visste jag men lite kritik kan ni väl tåla.

Så vem är du då?

Parvlon skrev:Egentligen ska man väl ignorera men.
Precis som att det är för våra insikters skull det finns diagnoser.

Här blir man trevligt bemött ser jag. Din signatur passar dig ganska bra. Tänk på den nästa gång du skriver.
Att diagnostisera är att identifiera problemen. Och jo, det är för våran skull dom finns. Det låter väl ganska rimligt, eller vad tycker du?

KrigarSjäl skrev:Så vem är du då?

Varför är det relevant till diskussionen? Måste man ha över 1000 inlägg här för att kunna ha en åsikt? Jag har stor erfarenhet av "ass-burgers", så oroa dig inte för det!

Larson skrev:Att diagnostisera är att identifiera problemen. Och jo, det är för våran skull dom finns. Det låter väl ganska rimligt, eller vad tycker du?

Det var inte det du skrev. Du insinueade att det räcker med insikten om att man har asperger. Du ifrågasätter diagnosens existensberrätigande och syftade på alla när du skrev "du", vilket gör dig till ett troll som inte är värt att slösa energi på.

Om du inte presenterar dig är det ingen ide att du skriver här, du uppfattas bara som troll. Särskilt med det förstainlägget.

Larson, i mitt tycke behöver du inte presentera dig och jag anser heller inte att det du skriver leder tankarna åt "trollning". Jag delar till viss del dina åsikter/upplevelser så de är välkomna ur mitt perspektiv.

När det gäller diagnosen som sådan, vad den syftar till och vad den kan ha för värde så föreslår jag läsning av ett vårdprogram, t.ex. följande Vårdprogram.

I praktiken kan diagnosen för vissa individer vara ett måste för att få tillgång till befintliga resurser, vilka gör att man kan delta på någorlunda samma villkor. Exempelvis de resersuer som funktionshindrade ges tillgång till vid universitet och högskolor. Boendestöd vid eget boende är ett annat exempel.

Att arbeta lösningsorienterad är inte förbehållet människan i allmänhet. Där finns många faktorer som spelar in huruvida man kan eller inte kan utarbeta strategier. De som säkerligen har potentialen kanske heller inte befinner sig på den medvetandenivå vilken krävs för att man skall söka sig vidare.

Min egen erfarenhet är att det är svårt att finna fora för personlig utveckling, då ur ett "aspergerperspektiv". Efter ett par års sökande är jag på vippen att besluta mig för att jag helt enkelt blir tvungen att söka på individnivå alternativt helt lämna de fora där negativa förstärkningsfaktorer gör sig gällande. Det ligger dock i sakens natur att det negativa gör sig gällande när man betraktar det hela ur ett annat högst personligt perspektiv.

Till sist vill jag meddela att jag nyligen fick ett kvalificerat arbete och min förhoppning är att jag nu har utvecklats såpass att jag med viss möda och vidare utveckling kan fortsätta där under en lång tid. Jag föddes det år mikroprocessorn introducerades så det har tagit mig ett par år att komma dit jag är idag.

Många med Asperger har så mycket större problem än som syns utåt att trångsynta missunnsamma avoga som är övertygade om att dessa med Asperger kan mycket mer än de gör får en massa serverat som de "egentligen" inte skulle behöva.

Att ha den uppfattningen vittnar inte om någon särdeles insikt om Asperger-problematik, det är ett utslag av en typisk empatilös okunnig uppfattning om att alla med Asperger minsann kan mycket mer än vad många av oss de facto kan.

Den diskussionen förs till leda i andra fora, är redan duktigt överspelad och inget vi vill se här på vårt eget forum. Detta är ett forum för personer med Aspergers syndrom, som känner och förstår oss på oss själva och vår problematik. Då ska vi inte behöva finna oss i sådana där okunniga insinuationer.

Vad är värst? Om en mycket hypotetisk simulant får "för mycket" hjälp, eller att en person med verklig problematik nekas den hjälp han skulle ha behövt och går under och tar sitt liv? Åt vilket håll verkar det rimligast att hålla lite säkerhetsmarginal?

Nå, då så!

Larson skrev:Självklart. Många människor med Asperger är ju vana med att få allting serverat med diverse bidrag och stöd.

Hm, stämmer detta verkligen?
Om jag ser till mig själv (och jag har bl.a. Asperger) så är det snarare tvärtom; det är "vanliga" människor som är bortskämda, så mycket mer bortskämda än de någonsin kan förstå.
De går i skola som är speciellt anpassad för dem och deras behov, de har en omgivning som snackar med dem så att de förstår, de fixar att gå till jobbet x antal timmar om dagen och sedan släpper de jobbet och slappnar av.
De som är så kallat NT får stöd hela tiden, och bidrag får de i form av lön. Att lönen för NT's kan likställas med bidrag beror från mitt håll på att det för dem inte verkar vara ett näst intill oöverkomligt hinder att jobba. De klarar det utan problem, och ser man det från det hållet så är det bra mycket jävligare att vara ensam hemma och stå ut med den enorma ledan hela dagarna.

Denna räkmackan som jag har sett även andra snacka om i Aspergersammanhang har jag aldrig sett röken av. Min skolgång från mellanstadiet och uppåt var ett rent jävla helvete, och när jag blev utkastad från skolan i gymnasiet så fick jag inte ens något bidrag, eftersom Försäkringskassan tyckte att jag skulle jobba, och Soc. hade krav på att jag skulle vara inskriven på Arbetsförmedlingen, men Arbetsförmedlingen vägrade skriva in mig eftersom jag hade vad de kallade "attitydproblem". Jag hade 0 kronor i inkomst ganska länge. Noll kronor. Ingenting. Inte ett öre.

...Och stöd? Man skulle kunna slänga på mig hur mycket stöd som helst, men det skulle inte få min hjärna att slappna av och sluta surra så förfärligt. Det skulle inte göra att det inte blev bråk och missförstånd mellan mig och mina närmsta, och ännu mindre hjälper det mot bråk och missförstånd mellan mig och okända människor. Stöd får mig inte att sova, och inte heller avhjälper det faktumet att varje gång jag har en tid att passa, eller ställs i en situation där något kan bli för mig fel, så blir jag så uppstressad att jag riskerar att få panikattacker eller psykoser.
Mediciner kan jag få, självfallet, men dessa fungerar inte på mig som de enligt FASS ska fungera på människor, så det är en riktig jävla rysk roulette, och dessutom är det inte så jättetrevligt att ha abstinenssymptom (eller utsättningssymptom som det kallas för att vi "vårdtagare" inte ska fatta vad det faktiskt rör sig om) efter mediciner man har tagit och som inte har hjälpt en ett dugg.

Men nog med gnäll nu.

Jag fattar verkligen inte. Är verkligen folk med Asperger bortskämda?
Att jag inte är det, det vet jag, men jag är faktiskt genuint intresserad; vad har du för exempel?
Att få sjukpension är väl inte bortskämt, om man inte fixar att jobba?

Förbaskat bra skrivet Zic.

Verkligen! Så på pricken!

Tack till Zic

Det du så bra beskriver, borde inte vara så svårt att ta till sig, vare sig av Diagnosticerade eller av normer funktionsdugliga, med stor erfarenhet ger du av dig själv, så att åtminstone mitt perspektiv lyfter TACK

Mvh segdeg

Oj, tack för lovorden!

Jag tycker också det var en utmärkt och klargörande förklaring. Tack för det och skriv gärna mer!

Mitt liv är ta mig f-n ingen räkmacketur heller. Snarare tvärtom. Det är väldigt mycket hinder och motgångar som ska tacklas hela tiden och jag märker mycket tydligt att jag inte passar in någonstans.

Larson skrev:Det blir m.a.o. en genväg till dom som vill ha bidrag. Det är inte OK att skriva "Grattis!" när någon på forumet säger att de fått en diagnos. Det blir en jäkla felaktig jargong här inne, som att det vore något positivt. Detta bidrar till till hela fenomenet Asperger som en enkelbiljett till utanförskap och bidrag. Borde man inte diskutera hur man lättast tar sig igenom vardagliga problem, istället för hur man lättast kan få en diagnos?

"Grattis" när någon får en diagnos står i alla fall för min del för:

Grattis till att du äntligen vet vem du är och varför allting alltid har blivit så fel! Grattis för att du äntligen kan ägna åtminstone delar av dina vakna tid åt annat än att ständigt älta vad det är för fel på dig, varför folk tycker att du är konstig och varför det alltid är du som blir över! Grattis till att du kanske äntligen kan våga dig på att tänka att det inte nödvändigtvis är så att du har dålig karaktär och är en usel människa! Grattis till att du har hittat hit där du kan få vara dig själv! Grattis till att du förhoppningsvis nu kan få hjälp att hitta strategier för att klara av vardagen! Grattis till att du nu kanske kan få slippa kommentarer om att det bara är att ta sig i kragen!

...fast det sista var tydligen för mycket begärt.

@ Tintomara Ariadne

Håller med dina Exempel på vad ett Grattis kan stå för.

Men har förstått att det som kan missförstås förr eller senare också gör det. Har för mig att jag läst om det tidigare här på forumet. Kluven i hur det skulle uppfattas har jag ändå skrivit ned mitt Grattis,
(till vad? en förhoppning om att det skall komma något gott med diagnosen?)
för att visa mitt deltagande, och likt andra här känt en tvekan för att det inte är ett otvetydigt Grattis.
Kanske det finns andra sätt att uppmärksamma att man inte är likgiltig för det som för så många är så svårt.Till alla med funktionshinder En räkmacka kan man få kosta på sig, när det inte serverats i parti och minut tidigare livet.

Mvh segdeg

Klokt skrivet, segdeg!

Det var sådant här jag också fick oförstående kommentarer kring av - gissa? en annan aspergare... - när jag 20 juli i fjol skrev som status på Facebook att jag denna dag kunde fira 10 år sedan livet äntligen kunde börja, när jag första gången blev sjukskriven, till att börja med, och anträdde färden mot att få börja lära känna mig själv och mina faktiska förutsättningar...

Jag skulle alla dagar i veckan byta ut de pengar jag fått då jag varit sjukskriven mot att kunna fungera som alla andra i arbetslivet.

Vilken lyx att...
-Utföra sina arbetsuppgifter utan att vara rädd att göra fel hela tiden

-Känna sig uppskattad för det man gör och inte bara få kommentarer när något går snett, få höra något mer än att "du är en snäll kille".

-Att kunna stå upp för sig själv när det börjar snackas skit bakom ens rygg.

-Somna och vakna utvilad inför en ny arbetsdag

-Komma hem från sitt arbete och inte behöva släcka lampor bara för att få lite lugn och ro, för att sedan piggna till runt 23, men då skall man ju sova så jag orkar arbeta.

-Delta på konferanser utan att ha ångest över att det är så mycket folk omkring mig

-Kunna vara uppmärksam i de flesta lägen på ett arbete, inte ha hjärnan "avstängd" så kollegor tror att man är konstig.

-Slippa att bli sparkad från arbete på diffusa grunder..."så svårt att sätta fingret på.", en krona för varje gång jag har hört den frasen....

-Kunna svara ja med rak rygg på frågan om du kan hålla många bollar i luften, inte sluta läsa jobbannonsen när detta kommer som ett krav.

Det vore en räkmacka som skulle smaka mums.

mvh, Kattpappa

segdeg skrev:@ Tintomara Ariadne

Håller med dina Exempel på vad ett Grattis kan stå för.

Men har förstått att det som kan missförstås förr eller senare också gör det. Har för mig att jag läst om det tidigare här på forumet. Kluven i hur det skulle uppfattas har jag ändå skrivit ned mitt Grattis,
(till vad? en förhoppning om att det skall komma något gott med diagnosen?)
för att visa mitt deltagande, och likt andra här känt en tvekan för att det inte är ett otvetydigt Grattis.
Kanske det finns andra sätt att uppmärksamma att man inte är likgiltig för det som för så många är så svårt.Till alla med funktionshinder En räkmacka kan man få kosta på sig, när det inte serverats i parti och minut tidigare livet.

Mvh segdeg

[quote="segdeg"]@ Tintomara Ariadne



Såväl Du segdeg som Tintomara Ariadne skriver så väl om hur det faktiskt är.Jag kan skriva under på bådas inlägg.