Jag och sonen har helt olika behov av social interaktion och jag vet inte riktigt hur vi ska få det att funka, han (AS) blir sur och grinig så fort någon kommer hem till oss och jag har ett stort behov av umgänge och vill gärna bjuda hem folk.

Vi har bestämt att ingen av våra gäster får gå in i hans rum utan hans tillåtelse så det är "fredad zon", samt att ingen får sätta sig på hans plats vid matbordet. Men han avskyr verkligen när någon är på besök och är otrevlig och sur/arg, jag har sagt att det är helt ok om han vill vara på sitt rum, men det vill han inte heller utan föredrar att sitta med och sura och komma med otrevliga kommentarer tills gästerna går, då andas han ut.

Detta gör att jag har slutat bjuda hem folk och mår pyton av min påtvingade ensamhet, är det någon som kan komma med någon ide om hur vi kan lösa vårt dilemma?

Verkar besvärligt, om han är tonåring med AS så är det ju dubbla problem. Kan du inte träffa folk på andra ställen, än hemma.

Hej LillaPipet och välkommen!

Hur gammal är din son? Som Lasseivägen skrev, om han är tonåring är det ju nästan normalt, höll jag på att säga halvt skämtsamt och lite överdrivet kanske.

Men varken tonår eller AS ger honom rätt att hålla på så där när ni har gäster. Där måste du bli mer bestämd låter det som, visa honom var gränserna går. Om du låter honom hållas gör du både dig själv och honom en otjänst i längden.

Men du måste också fundera på vad som kan ligga bakom hans dåliga beteenden - det kommer ju sällan ur ingenting.

Skall jag applicera beskrivet beteende på mig själv, så tolkar jag att ditt besök inkräktar på hans revir.
Ni kanske behöver göra upp om revirgränserna.
Gör upp att hans rum är hans revir och där bestämmer han. Utanför är det ditt revir och där bestämmer du.

Jag känner delvis igen det där från mitt ex och hennes numera 20-årige son som har betett sig ganska asocialt emellanåt. Mamman ställde faktiskt krav för att få honom att börja umgås, bl.a. att han skulle sitta med vid maten när gäster var på besök, men inget krav på att han behövde prata, krav på att han skulle följa med vissa gånger på olika besök, men även då utan krav på kommunikation (däremot när han var hos sin pappa fanns det inga krav alls, snarare att de föredrog att han försvann in på sitt rum).

Numera väljer han faktiskt emellanåt att själv delta i vissa sociala sammanhang och har utvecklats så att han faktiskt är med aktivt i kommunikationen om han kan prata om något som han är intresserad av.

Tack för era genomtänkta svar, jag är rätt säker på att det är en kombination av revirtänk, föräldratrots och att han helt enkelt inte tycker att mina vänner är intressanta.

Min senaste tanke är att sätta tydligare gränser i förväg om vad som är ok och inte, han behöver ju också lära sig att umgås med olika personer för att underlätta för sig själv. Dvs. i förväg diskutera igenom en social karta om vad som är ok och inte ok att göra när vi gäster, och prata igenom hur det gick efteråt.