Tja tja, är en kille från Sollentuna, är 20 år gammal, tycker om musikproduktion (och musikerande i allmänhet), datorer (både hårdvara och mjukvara, har även jobbat som it-support/tekniker i över 2 år) och onödig fakta (har samlat på mig en jävla massa under åren, men å andra sidan har man alltid något att snacka om tack vara det, haha), politik och samhällsfilosofi (förbannad rebel typ)

Vette fan vad mer ja ska skriva, har flickvän, för många polare (haha) och är allmänt deppig och går under jorden lite då och då

hej är kille på 16 år från åkersberga men bor i söderåkra som ligger i kalmar län. ett av mina intreesen är flygvapen frivilliga ungdom och jag är lite data nördig tvspels nördig och jag har hackat sönder min Ipod har ALDRIG träffat någon annan som har asperger vilket är synd. jag vet inte riktigt vad jag ska skriva ni kan ju maila lr nåt om nån vill veta nåt mer

swarnord skrev:hej är kille på 16 år från åkersberga men bor i söderåkra som ligger i kalmar län. ett av mina intreesen är flygvapen frivilliga ungdom och jag är lite data nördig tvspels nördig och jag har hackat sönder min Ipod har ALDRIG träffat någon annan som har asperger vilket är synd. jag vet inte riktigt vad jag ska skriva ni kan ju maila lr nåt om nån vill veta nåt mer

[OT] Ser att FFU likt HVU behöver har det fula gula märket med "ungdom" på uniformen. [OT/]

marxisten skrev:

swarnord skrev:hej är kille på 16 år från åkersberga men bor i söderåkra som ligger i kalmar län. ett av mina intreesen är flygvapen frivilliga ungdom och jag är lite data nördig tvspels nördig och jag har hackat sönder min Ipod har ALDRIG träffat någon annan som har asperger vilket är synd. jag vet inte riktigt vad jag ska skriva ni kan ju maila lr nåt om nån vill veta nåt mer

[OT] Ser att FFU likt HVU behöver har det fula gula märket med "ungdom" på uniformen. [OT/]

japp det har vi fast jag tillhör fvrf-u

Tjej, 21 om exakt en månad, bor i Uppsala där jag just nu pluggar juridik (ska dock "hoppa över" till stats i höst). Har inte fått någon AS-diagnos (står i kö för utredning) men har haft både bulimi och anorexia - just nu klassificerad som UNS.

För övrigt älskar jag att läsa, vilket jag ägnar åtskilliga timmar/dag åt. Just nu har jag en hang-up på Haruki Murakami (mitt användarnamn är en karaktär ur Kafka på stranden), Pär Lagerkvist och Franz Kafka. Läser även en hel del filosofi och mina favoritfilosofer är Sören Kierkegaard (även om jag inte håller med om hans syn på religion) och Jean-Paul Sartre. Tränar löpning när jag inte har ont någonstans.

Jag vill också hälsa alla nya välkomna. Kul ni hittat hit! Trevligt!


(kör samma härliga öl-drickar-kissnödig-färg som atoms ovan. Den såg cool ut. Hehe)

treeman skrev:(kör samma härliga öl-drickar-kissnödig-färg som atoms ovan. Den såg cool ut. Hehe)

Det där var en härlig syn på det hela , men det stämmer ju (...väl? ...har inte så vidare koll på egen urin vid dessa tillfällen.)

Hur som helst, även lilla jag hälsar alla nykomlingar hjärtligt välkomna till forumet!

Tackar ödmjukast för välkomnandet!

Alyana skrev:Är så nyfiken...

Kan vi inte ge en kort beskrivning av oss - t ex ålder, kön och om vi har diagnos eller ej?

Skulle vara väldigt intressant!



Börjar själv då: 29 år, tjej och står i kö (som är tre år lång) för utredning

+ har två små barn. Bor i östra Värmeland...

det finns en vårdgaranti på tre månader som de gärna inte talar om-var bered att tjata och pusha på dem så kan det nog bli gjort tidigare
fick inte reda på detta förrän helt nyligen-det är som sagt nåt de gärna håller en ovetandes om
kolla över dina rättigheter och tjata tjata tjata
lycka till

* Namn: Wilhelm Mittsten
* Ålder: 25
* Kön: Man
* Bor: Själv i Varberg (uppväxt)
* Fick diagnosen "högfunktionell" AS: 2009
* Gillar: Tv/datorspel, Vetenskap, Historia, Filosofi, Psykologi, Religion(eller snarare Livsåskådning), Politik osv.
* Värderingar: Ärlighet, öppenhet.

Jag är en 38årig tjej som fick diagnos först 2006. Jag har aspergers, adhd och det har visat sig att jag är bipolär blandepisod. Iom att jag äter litium så har jag även låg sköldkörtelfunktion, vilket kompenseras med levaxin. Jag har idiopatiskt smärtsyndrom och astma.

Trots detta så ser jag min AS och ADHD som min största styrka för all min kreativitet kommer därifrån (ja, kanske man kan ge bipoläriteten lite cred också gällande detta.) men mest så ser jag fördelarna större än nackdelarna.

Jag klarar inte av att jobba och efter 10 års kamp mot Försäkringskassan så är jag permanent förtidspensionär. Det ger mig tid och ork att göra det jag är bra på och orkar. Jag älskar historia och är bland annat med i Gustafs skål (1700tal) och syr dräkter och gör peruker.

Jag är även åt gothhållet stilmässigt och utseendemässigt (såvida jag inte är hemma, för då är det mestadels pyamas som gäller). Jag gillar kort och gott att "spöka ut mig".

Tyvärr är de nära vännerna obefintliga då jag blivit dumpad under åren av NTmänniskor. De har inte klarat av mina diagnoser utan krävt att jag ska dämpa mig, hålla diagnoserna hemliga och hålla mig på deras nivå. När det inte har gått så har självförtroendet sjunkit för varje svek. Dock har självkänslan och självinsikten vuxit (med hjälp av bra medicinering) med tiden för jag har insett att jag är en bra person trots mina funktionshinder. Jag har haft otur att träffa fel människor, så enkelt är det.

Jag har insett att jag faktiskt är STOLT över mina diagnoser och jag har rätt att vara som jag är. Jag är dock ingen störig besserwisser som tvingar mig på andra människor, men jag vill numera respekteras för den jag är.

Jag finner viss social näring genom att umgås med folk via mina intressen på tillställningar och så, men nära vänner har jag inte. Jag har blivit bränd så många gånger att det är svårt att finna tillit till folk och odla kontakter. Sen är det svårare ju äldre man blir också. Folk skaffar barn, gör karriär (iaf NTs) och iom att jag inte jobbar så identifierar jag mig inte heller via jobbet. Många gör ju det. Vad är det första folk frågar när man träffar dem? Jo det är just "Vad jobbar du med?". Jag hatar den frågan. Man värdesätts liksom med vad man jobbar med och jag tycker inte att ett jobb värderar en människa.

Jag är kreativ och social i perioder. Trots smällarna jag åkt på så är jag kompislojal och bryr mig om folk.

Jag hoppas på att finna nya, äkta vänner och jag hoppas kunna finna en slags ro i livet. Till stor del har jag funnit det, men vissa delar saknas fortfarande. Vänner är väl det jag saknar mest.

Ha det.

mvh Jenny

JennyJ skrev:Det ger mig tid och ork att göra det jag är bra på och orkar. Jag älskar historia och är bland annat med i Gustafs skål (1700tal) och syr dräkter och gör peruker.

Cool. Gillar 1700-taklet (aärskilt rokokon) även om det är den viktorianska eran som ligger mig varmast om hjärtat när det gäller historia.
Jag gör inte så mycket kläder men jag gillar att göra småprylar och smycken som jag sedan använder (jag är en blanding mellan lolita, decora och goth), så jag gillar också att "spöka ut mig".

Jag är en tjej på 40 år.Fick mina diagnoser för drygt ett år.Asperger och funktionstörning i Autismspektra.Jobbar på kommunens Dagliga verksamhet.

Mina intressen är.Textilt konsthantverk,min katt på 14 år,pelargoner och att lyssna på pop och rockmusik.Är singel.

Tjej/intergender, född 1987. Bor i Stockholmsområdet. Fick min diagnos sommaren 2007.
Har aktivitetsersättning på 50%, jobbar 25% och går på Komvux på 25%. Planerar att börja på högskolan till hösten på halvfart (om jag kommer in).
Är deprimerad och/eller psykotisk i perioder. Tar antidepressiv och antipsykotisk medicin
Har pojkvän sen lite mer än ett år tillbaka.
På fritiden leker jag helst med Photoshop och med min hund. Har inte så många vänner egentligen. Tråkigt nog. Rider och simmar gör jag också.
När jag blir stor vill jag antingen bli högskoleingenjör eller röstskådespelare.

Hej!
Jag är en 30-årig man, bosatt i naturnära miljö omkring 6 mil utanför Stockholm C. Efter avslutad akademisk examen kom jag att börja arbeta heltid som ämneslärare. Arbetet som sådant gick bra, var stimulerande och jag trivdes med arbetsuppgifterna. Däremot var det sociala trycket från omgivningen konstant på en hög nivå, vilket gjorde arbetet så pass energikrävande att jag precis kunde hålla mig flytande. Därtill så hade jag svårt att avgränsa arbetsuppgifterna, vilket medförde att arbetet även blev en hobby. Det kom att bedrivas även på kvällar och helger i kombination med idogt idrottande och den samlade situationen blev tillslut ohållbar så vid tjugoåtta års ålder, besökte jag för första gången psykiatrin för utmattnings/depressionssjukdom.

Redan vid ett mycket tidigt skede uttalade sig behandlande läkare om att mina symptom var atypiska för en egentlig depression bl.a. då de innehöll många oklarheter gällande den sociala interaktionen osv. Med tidens gång har de inom vården tillskrivit "autistiska drag" så vi har resonerat oss fram till att det kan vara lämpligt att gå vidare med en neuropsykiatrisk utredning, vilken jag står i väntelista på att få genomföra. Jag själv känner igen mig i mycket som beskrivs på detta forum, och kan minnas specifika situationer ändå sedan barnsben som styrker detta, men vill genomföra vidare utredning utan att överhuvudtaget sätta någon diagnos på mig själv, eller se diagnostisering som en lösning i sig. I bästa fall hoppas jag att utredningen kommer att ge mig en bättre förståelse för mig själv och mina svårigheter, och verktyg inför framtiden, underlag till anpassning av ett lämpligt arbete osv.

När tiden och jag är mogen för det, har jag som ambition och önskan att få ta del av någon av träffarna, tex. med Pemer och övriga gänget under någon av Tullingeträffarna eller samtalsgruppen i Stockholm. Finns 60 min tågresa från Stockholm och 35-40 min från Tullinge.

Vänligen
/Elysium

Dark_Solitude skrev:Howdy.



Tjej, arton år, har Asperger och ADD.

Känner mig väldigt, väldigt ensam, hopplös, missförstådd, nonchalerad och trampad på utav min omvärld..



Registrerade mig här, då jag ville hitta någon eller några, som kanske kan förstå mig, för lite omväxlings skull..

Jag är totalt slut, jag gråter konstant.

Hela världen suger, ärligt talat.

Varför?

För att ingen vill lyssna, ingen förstår, och ingen kan hjälpa..

Jag känner mig som en alien..



Avskyr mig själv. Varenda dag önskar jag att jag vore normal, med normala problem, som massor av människor har haft, så att det finns massor med lösningar som blivit provade..

Samtidigt är jag stolt, över att inte vara en dussinvara, och att ha speciella förmågor..



Men oftast vill jag bara kliva ur mig själv och vara en normal människa..

För att alla bara tycker att man är konstig.. För att man inte klär sig som andra, för att man inte är rädd och ängslig som andra, och för att man har modet att våga vara snäll mot andra okända människor..

Jag hatar det.



Skolan är totalt i kaos. Tredje året på broman, tredje gången jag går ettan, och skolan vägrar hjälpa mig.

Snälla någon, kan någon finnas där för mig?

Jag har varit stark hela mitt liv, men just nu är det ganska slut.. Jag gråter konstant och orkar ingenting.. Jag vill inte kliva upp på morgnarna.. Sitter vaken hela natten för att jag inte vill gå till gymnasiet i morgon..



Denna alien behöver stöd..

Håll ut och sök hjälp, jag led också så på gymnasiet, grät hela tiden men nu är jag 34 och överlevde.

Hej, gladlynt mormor på 63 år, diagnos i januari men anat AS länge. Har en son 23 år med AS o ADD som jag har mycket roligt tillsammans med. Trots alla problem genom åren är jag envis och har lyckats vara gift 2 ggr o förlovad 2 ggr - så ge inte upp, det finns någon för alla därute även om man kan tvivla ibland. Har nätdejtat sedan jag blev änka, katastrofalt!! Har ett avancerat jobb där jag är accepterad i mina egenheter o uppskattad för mina kunskaper. Lyckas hyfsat socialt för min mor har, helt omedvetet, tränat mig som en galning i socialt beteende, hon är nu 90 år o fortsätter med sitt "tjat" om hur man ska bete sig, härligt! Min enda oro är att jag ska gå i pension om några år och jag "är mitt jobb" där jag är ganska så känd och ingen anar mina problem med att få allt att fungera och hur utmattad jag är. Oron är vad jag ska göra när jobbet inte längre är i centrum, kan låta konstigt för er andra som har oro för att få ett arbete i framtiden. Men jag tror jag ska bli miljöaktivist för jag är skitorolig för framtiden för mina barnbarn - klimat, biologisk mångfald, kemikalier, ozon, havet och marken o skogen och så alla vattenfrågor, antar det finns behov av frivilliga i arbete med att förändra världen?
Det finns plats för alla även om det tar tid att hitta sin egen plats och hur man kan bidra. Även om man har svårt med andra så kan det finnas plats att bidra på andra sätt, det gäller bara att våga fråga och vara öppen om sina begränsningar. Jag hade ett helvete i skolan men bra lärare som fick mig att hålla ut och få betyg till vidare studier där jag träffade likasinnade "nördar" som gjorde att jag till slut landade i mitt eget sätt att vara och skita fullständigt i vad andra tyckte.

Ja detta var lite om mig som svar på frågan ... Vlka är vi som är här?
Hundmormor

Hej allihopa!
Jag är en kille i 30-års åldern som har AS, ADHD och mild Tourette (säger inga fula ord, utan kan ha lite vokala ljud ibland).
Jobbar som IT-tekniker och bor i Stockholm.
Har intressen som livsåskådning, personlig utveckling, träning, IT, datorspel och att träffa nya människor.

Fick reda på min diagnos för drygt fem år sedan och har under flera år tidigare gått i terapi där jag byggt upp en grund till att kunna stå på egna ben och känner mig glad för det mesta

Jag vet, jag har skrivit i denna tråd förut men nu vet jag ju lite mer om mig själv.

Jag är en ung tjej som bor i Stockholm (zon A) och som förra veckan fick min aspergerdiagnos (egentligen HFA men av olika skäl kommer det stå AS i mina papper). Jag har även diagnosen fobisk personlighetsstörning och jag har ännu inte fått helt klart om jag har ADHD eller ej (ska träffa läkaren den 20 juli för de resultaten). Jag har snurrat runt en hel del inom psykiatrin och haft ett antal diagnoser innan och fått i mig ett halvt apotek med mediciner som tyvärr varit helt i onödan.
Jag har en pojkvän som bor endast 4 km bort och som även kanske han har AS.
Mina främsta intressen är japansk kultur (särskilt ungdomskultur), det övernaturliga/folktro/ockultism etc. och att skapa saker (främst rita/måla och scrapbooking).

Så det var jag det. Har ni frågor är det bara att ställa de.

@Hundmormor:
Hej, Tack så otroligt mycket för ditt hoppfulla inlägg. Det kändes så skönt att få höra om hur du ser på dig själv och ditt liv, det ger mig hopp om att själv kunna skapa mig ett bra och fungerande liv! Lycka till med övergången till pensionen, det kommer säkert att gå lika bra när du väl har vant dig Du kommer säkert att hitta massor med givande projekt och plötsligt kommer du undra vart all tid tar vägen och hur du hade tid att jobba tidigare, hihi
Hälsningar Amari

@Aspie80
Hej,
Jag blev mycket glad att läsa att du gått i terapi och hittat din grund att kunna stå på egna ben. Jag gör detsamma och känner att jag är på god väg att faktiskt ha lyckats återta mitt liv och välmående pga allt arbete jag lagt ner på mig själv. All lycka till i framtiden!
Hälsningar
Amari

Hej. Man, 30+, har programmering/IT som huvudintresse och jobbar även med detta. Väntar på utredning, tog initiativet efter att själv ha upptäckt hur mycket som stämmer in mellan diagnoskriterierna, de aspergare jag pratat med, mig själv och hur jag var under uppväxten. Relativt välanpassad till omvärlden numera, men detta är ett bräckligt skal. Är inkapabel att leva upp till djupare sociala förväntningar, och bryr mig inte så mycket om det heller. Det får räcka med att inte göra någon illa, göra mitt jobb väl och i övrigt vara mig själv... dvs lite excentrisk.

Jag är psykolog och arbetar ibland med personer som uppges ha Asperger.

En av de saker som intresserar mig är varför många i samhället - och ibland även de som utpekas som Asperger - ofta bara ser till de "negativa" sidorna.

Det finns ju starkt positiva sidor också.

/Sigvard

Man 30 år
Gift med 1 barn under året
Har surfat in och läst på forumet då och då. Misstänker att jag kan ha aspergers efter att ha läst en hel del om det och känt igen mig i beskrivningarna. Likaså hittade jag bra inlägg här jag kände igen mig i. Har även gjort de där självtesten på nätet och hamnat över medel på allihop. Men det kanske inte säger så mycket egentligen?
Tanken på utredning kan göra mig ångestfylld och stressad. Samtidigt hade det varit bra att få någon form av förklaring till varför jag beter mig och tänker på ett sätt som tycks skilja sig från andra.