Hej !

Jag ska förklara lite vem och hur jag är.

Jag är en allmänt tyst person men kan babbla på som fan med folk jag känner mig säker med, sånna jag antingen lärt känna lite eller dom som jag allmänt känner att dom verkar snälla. Dömer folk väldigt fort, vet inte om det är för att "skydda" mig själv.. Men i skolan som jag går nu, så är jag den där tjejen som ingen pratar med, hon som alltid sitter tyst. hon som har sina 3 kompisar som hon hänger efter som en svans. Jag fungerar iprincip inte med andra människor om jag inte har ett stöd från någon nära.

Min pojkvän går i samma skola som mig, han är den som förstår mig perfekt. Jag har till och med brytit ihop i skolan för att jag inte klarade av en uppgift. En muntlig redovisning inför klassen, jag började säga en mening sedan tog det stopp och jag sprang därifrån. Alla måste tycka jag är helt dum i huvudet..
För jag menar, kan jag inte ens prata inför 1, 2 eller fler personer som jag inte känner hur ska jag då kunna hålla ett föredrag? har sån ångest inför hela livet !

Vad ska det bli av mig ? Känner inte att jag passar in i det här samhället. Alla jobb ska man vara social på. Känner att jag behöver stöd i allt jag gör i "vuxen världen". Jag anstränger mig extremt vissa dagar för att orka vara lite social, men det tar emot hela tiden. sedan efteråt är jag helt slut. när jag sitter med en grupp människor i skolan vill jag bara sjunka ner och inte synas. Vill liksom bara åka in i en mysig bomullstuss och vara där det är säkert.. en så "enkel" grej som att säga hej när jag går förbi någon är grymt svårt ! ögonkontakt med okända människor är ännu svårare. Tvingar mig själv ibland för att jag blir irriterad på mig själv att jag ska vara så dryg. låter säkert jätte flum, har svårt att förklara saker så det blir rätt.

Känner ni någonsin något liknande?

Vad finns det för jobb som passar en som mig?

Hoppas allt är bra med er ! <3

Programmering kanske kan vara något?

Nu ställs iofs ofta (helt missanpassade) krav på social kompetens, vilket kan förklara alla havererande system (ex FK). Konsulterna har nog högre kompetens i kostymval och att mingla, än av den underliggande tekniken.

Det finns fortfarande en del arbetsgivare som inser vikten av personer som framför allt vill lära sig saker om man är sådan personlighetstyp.

När jag arbetade som intensivast med programmering hade under en normalvecka ca 5-10 jobbrelaterade mail, någon enstaka kort diskussion vid "kundens" skrivbord om otydlighet i beställningen (fanns grafiska designaspekter), ett par telefonsamtal. Eget rum (det var tider, det).

Känner igen mig en del från när jag var i din ålder.

Hade jag fått läsa om Universitet/Högskola skulle jag nog blivit Skogsvårdare.

Jag läste dock datavetenskap.

Jag vet inte om de tycker att du är dum i huvudet eller om du bara känner så, men tycker de så är de väl inte så mkt att ha? Alla fattar väl att en del kan ha det jobbigt utan att mena vara jobbiga, kallar de dig för dum eller tycker så, är det deras problem, inte ditt för att de fort dömer andra! Och dömer du andra så kanske du kan få hjälp med det om du vill det? Det här verkar vara ett egoistsamhälle, så igen, det är inte ditt fel. Man är inte dryg bara för att man har det svårt. Dryg uppfattar jag som en person som inte bryr sig hur den är mot andra och beter sig illa med flit. Tyvärr har jag inga tips på passande jobb eller så.

Jag känner igen mej i mycket det du skriver när jag var yngre, jag har fortfarande en del problem sitter tyst i grupper och vågar inte prata med folk jag inte känner, jag svarar entonigt och känner mej obekväm när jag blir tilltalad. Jag har alltid känt mej utanför det är ingen som pratar med mej. Nu för tiden bryr jag mej inte så mycket som jag gjorde när jag var yngre då kände jag mej helt väderlös och dum i huvudet och var den som inte fattade någotting alls. Jag väntar på att få en asperger utredning. Jag inbillar mej att det skulle kännas bättre att få veta att jag inte är dum i huvudet.

treeman skrev:Hade jag fått läsa om Universitet/Högskola skulle jag nog blivit Skogsvårdare.

Fiske-polis?

Behövs ingen utbildning, bara ge sig ut och hojta åt folk som fiskar. Upp med näven i vädret också så skiter de nog i att fråga efter leg.

Jellan skrev:Vill liksom bara åka in i en mysig bomullstuss och vara där det är säkert..

Hemmafru?

Har du något/några specialintressen?
Mitt bästa råd då är att rikta in dig på det intresset och utveckla dig inom det genom olika utbildningar. Stora eller små, eller både och!
Och tänk inte för mycket på om ditt intresse är något man kan leva på eller inte (naturligtvis behöver man ha ett visst mått av realism men inget ska överdrivas).

Jag känner igen mig en hel del i det du skriver och fick tyvärr ingen diagnos förrän jag var 29 men jag har fortfarande t.ex. svårt med att avgöra när/om/hur man ska hälsa på folk och i skolan kände jag mig helt korkad för att jag inte kunde lära mig på samma sätt som de andra. Nu vet jag dock att jag faller inom gruppen högintelligenta. Så så kan det gå!
Jag vågade dock aldrig satsa på något av mina två envist starka specialintressen, konst och djur, vilket jag delvis ångrar idag.
Jag har ett "vanligt" jobb som ekonomiassistent men inser mer och mer att jag inte mår bra av att ha ett liv som "alla andra". Har därför precis ansökt till en utbildning som heter "Projektverkstaden" och ska genom det försöka använda min konstnärliga förmåga till något lönsamt!

Vad jag vill säga med detta är att även om man tvingar sig igenom en "fin" utbildning och "lyckas" smälta in i samhället så är det inte säkert att man MÅR bra utav det! Och vad är det då för vits?? Man har ju bara ett liv (som man vet i alla fall)!
Använd det till att bli så lycklig som möjligt!! Och lycklig blir man inte nödvändigtvis av att "vara som alla andra"!
Det viktigaste här i livet är att älska sig själv för annars kan man inte älska någon annan och aldrig bli lycklig, och i slutändan är det alltid du själv som är viktigast!!!
Det gör man bland annat genom att hitta sig själv och vad man själv är bra på, lita på det och utveckla det! Så som DU vill! DU blir expert på DIN grej!
Och fokusera inte på sådant som känns negativt för det vinner man inget på.
Och fokusera inte så mycket på vad andra tycker om det du gör eller om vad MAN ska göra för är det något jag lärt mig sen jag fick min diagnos så är det att folk snackar så mycket om sånt som de egentligen alls inte har en aning om!!!
DU är det som är viktigast för DIG!!

Jag vet ju inte vad du är intresserad av men nu kan man ju rikta in sig så mycket på saker på internet och det finns många som arbetar via nätet!
Om du inte är allergisk så vill jag också poängtera att djur har en fantastiskt läkande effekt på själen och kan få en att känna sig starkare och säkrare.
Jag föreslog för min arbetsterapeut att AS-personer borde bli erbjuden en ledsagar-hund för att känna sig tryggare bland folk! Det verkar tyvärr inte finnas något sådant idag men det kanske är något att kämpa för!?
Om du gillar djur finns det ju en hel del olika yrken där som inte alltid kräver så fantastiskt mycket människokontakt!
Sen är det ju så också att när man är bra på något (bättre än kunden) så känner man sig också tryggare, och blir därmed starkare, även i sociala situationer (dockskulle jag inte rekommendera dig att stå i butik).

Kort och gott: Rikta in dig på DITT intresse här i livet! Jag tror att man vinner på det!
Lycka till och ta väl hand om dig!!

Hej! Såg ditt inlägg och gjorde mig medlem för att tipsa dig om yrket som tandtekniker. Om du tycker om att arbeta med händerna och har bra finmotorik (för yrket är riktigt pilligt och kräver en noggrann o stadig hand) så skulle tandteknikeryrket passa som näven i ögat! Det är en treårig högskole/universitetutbildning (tror även den finns som gymnasial, vet inte hur gammal du är?) och du lär dig att framställa allt vad tandläkaren kan tänkas behöva i form av proteser, kronor och bettskenor. Efter utbildningen väljer man sedan att specialisera sig på tex guldkronor, porslinfasader, proteser, skenor etc. Man kan även gå kurser i CAD/CAM-teknik vilket fräser ut tandkronor på datoriserad väg. Yrket har inslag av estetiskt sinne då "fusktänderna" ska färgas in så de passar i patientens mun.

Vad arbetsförhållanden anbelangar utförs arbetet i specialutformade verkstäder, oftast inte mer än 4-5 anställda. Beställningarna från tandläkaren sker genom en beställningssedel och du som tandtekniker behöver sällan ha patientkontakt (eventuellt kommer patienten för korrekt färgtagning). Om något skulle bli fel räcker oftast ett samtal till tandläkaren och du kan återgå till ditt bord och pyssla vidare med ditt Lönen ligger på 20 000-23 000 med chans att avancera om du är duktig. Som labb-ägare kan man få en bra bit över 30 000 men då gäller det att chefa och man sysslar mest med administrativa uppgifter och har en betydligt mer social roll i o m kundkontakter, personalansvar etc. Vad jag hört är pensionavgångarna höga så nya behövs. Dock sker de flesta anställningarna genom utförd praktik under utbildningen så därför utannonserars inte så många på ams tex. Yrkeskåren är endast på ett par tusen men intagningspoängen på programmet är runt VG i snitt och när man väl kommit in är det mer en praktiskt än teoretisk utbildning.

Det blev ett långt svar men hoppas det kan vara till någon hjälp då jag kommer avregistera mig och du får söka vidare på egen hand om du tycker att yrket skulle passa dig. Lycka till!

Emelie_Lucia skrev:Har du något/några specialintressen?
Mitt bästa råd då är att rikta in dig på det intresset och utveckla dig inom det genom olika utbildningar. Stora eller små, eller både och!

Jag instämmer i ovanstående. Tänk efter vad du vill, vad du gillar och är intresserad av. Kolla upp vad det finns för utbildningar/jobb och stryk de som innebär många social kontakter.

Men man skall nog vara medveten om att om man verkligen gillar sitt jobb kan de sociala kontakterna bli lite lättare att bära, så stryk inte jobb med många sociala bitar utan att väga för och nackdelar noga mot varandra.
Om man verkligen vill jobba med djur, exv som veterinärbiträde, kanske man kan stå ut med att ibland behöva prata med exv ägare/kollegor?

Det finns mängder av jobb med minimalt med sociala kontakter.
Jobb inom skogsbruk, lantbruk, trädgård är ofta mer eller mindre ensamjobb. Man kan bli skogskonsulent, skogvaktare, avbytare, lantbruksarbetare, jobba på plantage eller handelsträdgård. Kyrkogårdsarbetare är ett bra jobb.
Guld/silversmed och urmakare är ensamjobb. Lagerarbetare behöver inte innebära kundkontakter.
Lokförare, lastbilsförare kräver få sociala kontakter.
Programmerare? Webdesigner? Spelutvecklare?
Arkivarie på museum?

Visserligen är det svårt att komma undan kontakt med kollegor men har du en diagnos och får stöd av af/hab kan de hjälpa till att informera arbetsgivare om dina problem och du kan få anpassade arbetsuppgifter.

Jag jobbade en säsong som tomatplockare och det var nog det mesta "osociala" jobb jag någonsin haft. Det fanns inte inga krav på att jag nödvändigt måste fika samtidigt som de andra, eller ens ta raster. Efter att ha varit utbränd var det jobbet rena medicinen för mig!

Var inte orolig! Det finns alltid lösningar, bara fantasin begränsar.

Jag fick också panik av att tvingas till muntlig redovisning i skolan, hugaligen! De jobb jag trivts bäst med var när jag fick vara ifred och sortera saker. Finns säkert liknande jobb som Calima nämner exempel på här ovan.

Det finns mängder med jobb. Tyvärr så är det som så att även om du är väldigt skicklig och talangfull inom det du senare utbildar dig till, så är "social talang" värt mer i samhället än riktig talang. Inte av faktiska orsaker utan för att sådana egenskaper är väldigt överskattade helt enkelt.

Så ja, du har all anledning att vara orolig. Jag har studerat i 6 år på eftergymnasial nivå (4 års universitetsstudier, 2 år på yrkeshögskola), hörde till "eliten" på 3D-grafik på min skola, blev rekryterad till min praktik och har varit med och utvecklat ett multiplattforms AAA-spel.
Ändå så är jag arbetslös sedan snart ett halvår tillbaka. Klart man känner sig värdelös med det här jävla handikappet och samhällets attityder...

Hej!

lar66 skrev:Programmering kanske kan vara något?

Nu ställs iofs ofta (helt missanpassade) krav på social kompetens, vilket kan förklara alla havererande system (ex FK). Konsulterna har nog högre kompetens i kostymval och att mingla, än av den underliggande tekniken.

Det finns fortfarande en del arbetsgivare som inser vikten av personer som framför allt vill lära sig saker om man är sådan personlighetstyp.

När jag arbetade som intensivast med programmering hade under en normalvecka ca 5-10 jobbrelaterade mail, någon enstaka kort diskussion vid "kundens" skrivbord om otydlighet i beställningen (fanns grafiska designaspekter), ett par telefonsamtal. Eget rum (det var tider, det).

Jag jobbar som systemutvecklare och kan inte mer än hålla med dig, det är svårare att hitta ensam jobb som programerare. Det är högre krav på social kompetens och mindre fokus på kunskap nu för tiden. Det var bättre förr.

Jag känner också igen mig i det ni beskriver om att inte våga prata. Har alltid haft svårt att prata med obekanta personer och inför fler än en. Men jag tror inte att det har och göra med att våga eller inte (inte enbart åtminstonde). Utan snarare ligger det i att hjärnan får för mycket att göra när det är en massa obekanta människor runt omkring som man hela tiden måste försöka analysera och förstå. Det finns ingen plats kvar i huvdet till att tänka och då blir det svårt att säga något.

Programmering som sagt, på så låg nivå som möjligt (webbutvecklare har nog generellt sett större sociala behov och en större önskan om mer eller mindre poänglösa möten än t ex C-programmerare).
Men, vad är du intresserad av?

Jag kan med lätthet sätta mig in i din situation. Var också oerhört passiv i yngre ålder och redovisningar var i regel något oerhört påfrestande. Sociala situationer, om jag hamnade i dem, drog all energi ur mig, så jag blev en ensamvarg - till skillnad från dig som åtminstone har vänner och en pojkvän. Detta har dock vänt helt några år efter gymnasiet och jag är övertygad om att det kan vända för dig också. Problemet tror jag bara är att man måste hitta en miljö som passar en och där man tillåts vara sig själv, utan att behöva anstränga sig för att passa in på något sätt.

Det kan ta tid. För mig tog det några år av eftergymnasiala studier på olika program, tills jag äntligen slog in på den teknologiska banan på Chalmers, vars miljö var ideal för mig. Här går det att slappna av någorlunda med ens studiekamrater och det är inte så många som reagerar på om man är lite egendomlig. Jag tror det säkert finns en sådan ideal miljö för dig också.

Jag var också tidigare fast i den negativa föreställningen att verkligen alla arbeten krävde en bemästring av det sociala spelet, men det stämmer faktiskt inte riktigt. Det som kanske ger många det intrycket är att chefer på olika arbetsplatser tenderar att vara bra mycket mer socialt präglade (och därmed mindre tekniskt kunniga, vilket alla känner till) än de övriga och således även ger arbetsintervjuer och jobbannonser något av den prägeln. Många chefer, åtminstone inom programmeringen, har dock förståelse för att social färdighet inte är allt och ser man sedan till arbetsstyrkan på just min arbetsplats finner man även de mest ordkarga människor där och rentav de vars sociala inkompetens överstiger min.

Mot ångest och nervositet inför redovisningar finns förresten betablockerare, kan jag bara nämna. Har inte prövat det personligen, men det ska ha hjälpt många med dina bekymmer.

Och, ingen tycker du är dum i huvudet bara för att du känner såpass mycket nervositet inför dessa moment att du väljer att fly fältet. Eller om de gör det ligger detta attribut hos dem själva. De allra flesta blir ju faktiskt väldigt nervösa inför muntliga saker, även om det kanske inte märks, så de flesta har nog förståelse för din situation.

Crius skrev:Jag jobbar som systemutvecklare och kan inte mer än hålla med dig, det är svårare att hitta ensam jobb som programerare. Det är högre krav på social kompetens och mindre fokus på kunskap nu för tiden. Det var bättre förr.

Äh. Jag har inte känt av några större sociala krav på min arbetsplats iallafall, om man inte räknar som hög social kompetens förmågan att kunna uppdatera folk med vad man utfört, diskutera problem sakligt under möten då och då och vara lite trevlig när det bjuds på tårta. Även om det säkerligen är så att mer arbete utförs i grupp numera än förr, så tycker jag ändå att tyngden ligger på kunskap och i att faktiskt få något utfört, mer än att bara sitta och diskutera sönder saker och ha sig under möten. Ingen är vidare förtjust i möten på min arbetsplats.

Deadly_Nightshade skrev:Det finns mängder med jobb. Tyvärr så är det som så att även om du är väldigt skicklig och talangfull inom det du senare utbildar dig till, så är "social talang" värt mer i samhället än riktig talang. Inte av faktiska orsaker utan för att sådana egenskaper är väldigt överskattade helt enkelt.

Så ja, du har all anledning att vara orolig. Jag har studerat i 6 år på eftergymnasial nivå (4 års universitetsstudier, 2 år på yrkeshögskola), hörde till "eliten" på 3D-grafik på min skola, blev rekryterad till min praktik och har varit med och utvecklat ett multiplattforms AAA-spel.
Ändå så är jag arbetslös sedan snart ett halvår tillbaka. Klart man känner sig värdelös med det här jävla handikappet och samhällets attityder...

Det är knappast ett attitydproblem hos samhället i stort att du inte fått exakt det jobb du ville ha efter 6 års eftergymnasiala studier. Hur var det förresten med de där studierna och det där arbetet?

Detta är en fråga på individnivå och det är du som är den individen. Sluta gnäll och koncentrera dig på att ta hand om dig själv och att faktiskt söka arbete. Där finns arbete så det räcker och blir över så du behöver inte vara orolig. Det finns jobb för tysta människor också.

"Social kompetens" är knappast ett hinder om man klarar att säga hej och kan hålla i en mugg. Funkar alldeles utmärkt om man även kommer ihåg att inte gå naken till jobbet.

Deadly_Nightshade skrev:Tyvärr så är det som så att även om du är väldigt skicklig och talangfull inom det du senare utbildar dig till, så är "social talang" värt mer i samhället än riktig talang. Inte

Det stämmer inte alls. Jag har suttit i flera omgångar och anställt folk och först och främst är det utbildningen som gäller. Sedan kommer erfarenhet och sist social kompetens.
En anledning till den "turordningen" är att om man anställer en person med lägre utbildning/mindre erfarenhet så kan andra som ansökt överklaga och koppla in facket.
Alla arbetsgivare är först och främst intresserad av välutbildad personal helt enkelt för att de blir billigare i längden, man behöver inte lägga ner resurser på vidareutbildning.

Däremot är social kompetens viktig om man är outbildad och då främst i form av förmågan att hålla tider, sjukanmäla sig, hålla någorlunda sams med kollegor och ge ett allmänt välvårdat intryck.

Men allmänt sura, gnälliga, negativa och bittra personer vill ingen ha.

Jag känner verkligen igen mig, men har aldrig riktigt lyckats förstå om det är något som har med min jobbiga uppväxt att göra eller om jag bara helt enkelt är en tyst person. Har försökt jobba med det på olika sätt men har väldigt långt kvar, känns aldrig som jag lyckas känna mig bekväm i sociala situationer. Det känns aldrig som det är accepterat att vara tyst eller utrymme för att få utvecklas.

Jag jobbar som tidningsbud, det är jobbigt att gå upp mitt i natten men det är grymt skönt att slippa må dåligt på jobbet!

Jag tycker också att det gäller att hitta sina intressen och att utbilda sig inom något man verkligen tycker är kul. Gå sin egen väg, jag funderar för fullt på vad jag vill bli. Ta vara på dig/er, det är olikheterna som gör oss unika! Kram

Intressant tråd att följa! Jag känner igen mig i väldigt mycket i dig, Jellan, och mycket annat som redan tagits upp i tråden.

Ja, man tvingas verkligen att gå utanför ramarna för att hitta jobb som passar.
Ett exempel är när jag sökte jobbet som krematorievaktmästare. Jobbet innehöll mycket struktur, värdighet, mindre krav på högt tempo än i många andra jobb. Fy, vad äckligt, reagerade en del, men för mig var det inga problem. Fick aldrig jobbet och det föll väl på att jag är för oteknisk.

Andra gånger har jag varit inne på mina specialintressen och närliggande områden som konservator, eller allt som har med konst eller konsthantverk att göra. Tyvärr mycket svåra och nischade områden, även för personer utan sociala funktionsnedsättningar. Men sluta aldrig att drömma. Ett strålande exempel på en person som har lyckats med kombinationen arbete/specialintresse är Temple Grandin.

Crius skrev:Jag känner också igen mig i det ni beskriver om att inte våga prata. Har alltid haft svårt att prata med obekanta personer och inför fler än en. Men jag tror inte att det har och göra med att våga eller inte (inte enbart åtminstonde). Utan snarare ligger det i att hjärnan får för mycket att göra när det är en massa obekanta människor runt omkring som man hela tiden måste försöka analysera och förstå. Det finns ingen plats kvar i huvdet till att tänka och då blir det svårt att säga något.

Det här stämmer så otroligt bra på mig.

Moderator: Reparerade citatet.

Bibliotekarie? Tyst miljö och inte mycket prat direkt.

"Löpande band-jobb"? Det är ganska behagligt faktiskt, det var mitt första jobb o tack tyckte det passade jättebra bara man har radio i hörlurarna. Fast man måste tåla lite stress.

Sen jobbade jag en månad som väktare, men det var tråkigt, dock väldigt ensamt.