regrepsa skrev:Du missuppfattade mig och trodde att jag menar att det är ok att gå hem till partnern och bråka om något trivialt när man är arg på någon annan?

Japp, jag missuppfattade dig...
(Men jag vet att det finns många som gör så, och inte ens verkar tycka att det är nåt fel med det... Hörde nyligen en säga det rakt ut... )

regrepsa skrev:Jag menar att med riktigt nära vänner behöver man inte ha den strikta "känslodisiplin" (har beskrivit i tidigare inlägg)som jag tycker att man som vuxen ska ha. Man får slappna av och det är mer ok att vräka ur sig rena känslor, så länge man efteråt kan prata om vad som hänt coh vad det egentligen handlar om...väldigt sällsynt, men det händer ibland att man hitta vuxna människor som man liksom BÅDE kan spela upp olika dramor (känslomässiga historier) OCH diskutera vuxet kring dessa. Då har man chans att verkligen utvecklas....

Ja, det var väl ungefär det jag försökte beskriva i mitt inlägg...(?) I brist på nära vänner får jag ta den biten med "proffessionella". (Och kanske att man inte ska ha ett sånt utbrott, som det jag beskrev, direkt med chefen... )

Men det jag också menar är, att det är bra att försöka lära sig att identifiera vad man känner, varför, och och pga vem/vad; så man slipper ta omvägen via "dramor"...
*Jag var ju t ex arg på det byråkratiska systemet; (varför kunde inte beroendeläkaren, som jag ändå hade kontakt med, få skriva remissen, och sen meddela provsvaret?)
*Jag var rädd för att behöva träffa läkaren i öppenvården igen...
*Jag var besviken för att jag inte kunde få provsvaret då, utan måste vänta ännu längre, med all oro jag känner inför det... (Jag kan inte slappna av, förrän jag får veta...)
*Jag ogillade helt enkelt att det kom en massa helgdagar ivägen, som fördröjer processen...

Men jag har ändå svårt att förstå varför det skulle vara så farligt eller förbjudet att visa känslor... (I alla fall om man lär sig identifiera vad det verkligen handlar om, så man inte anklagar andra orättvist...) Men många är så rädda för känslor, för de har inte kontakt med dem i sig själva, och kan därför inte bemöta dem hos andra. Jag har träffat på alla varianter, inte minst inom "vården"...

Ensamflickan:
Såklart måste man ta det med proffs i brist på andra.

Sen tycker jag inte att det borde vara farligt/förbjudet att visa känslor....men precis som du säger så är många så fruktansvärt rädda för dem. Och det gör att det faktiskt KAN vara farligt att visa känslor och vem man egentligen är och vad man står för.

Just nu befinner jag mig i en helt ohållbar situation på mitt jobb. Jag har varit alldeles för öppen med många olika saker och dessa människor som jag tycker är själsligt underutvecklade använder det emot mig. Det börjar likna mobbning, något jag aldrig varit utsatt för innan. Men jag tror inte att de vet vad de gör mot mig, de förstår det inte (kanske en av dem, men h*n är så känslomässigt sjuk så det går inte att låta henne stå till ansvars för vad hon gör).

Situationen gör att jag numera måste försöka uppträda så "korrekt" som möjligt för att inte råka ännu mer illa ut...jag håller på att bli galen och det är inte bildligt talat. Detta genomsyrar hela mitt liv och gör nog att jag kanske är lite extra "stel".

Vad som däremot borde vara förbjudet är att dumpa sin ilska eller vrede eller bitterhet eller vad det nu är på någon annan, som inte har MED SAKEN ATT GÖRA. Ja man har rätt till sina känslor. Men har ingen rätt att göra sina problem till andras problem. Eller att förutsätta att andra vill bära ens bördor.
Man kan be om hjälp att bära. Men man kan inte bara lägga ens problem i andras knän.
I första hand gäller: Har du ett problem - deal with it. Don´t make others deal with it.

Ganesh skrev:Vad som däremot borde vara förbjudet är att dumpa sin ilska eller vrede eller bitterhet eller vad det nu är på någon annan, som inte har MED SAKEN ATT GÖRA. Ja man har rätt till sina känslor. Men har ingen rätt att göra sina problem till andras problem. Eller att förutsätta att andra vill bära ens bördor.
Man kan be om hjälp att bära. Men man kan inte bara lägga ens problem i andras knän.
I första hand gäller: Har du ett problem - deal with it. Don´t make others deal with it.

(Med risk att jag har missförstått igen...)
Men jag måste ändå säga att det som har varit till störst hjälp för mig, när det gäller ilska, är de gånger jag haft en person - och nu tänker jag särskilt på en vän - som hade en ganska lik personlighet som jag. Vi kunde sitta och skrika tillsammans åt sånt som vi var förbannade på, men inte kunde göra nånting åt. Ingen av oss upplevde att vi dumpade problemen på den andra, för vi fick båda utlopp för vår egen ilska genom detta.
(Jag önskar jag hade fler såna vänner...)

(Och detta måste väl ändå vara betydligt bättre, än att dra igång ett gräl om nån skitsak, bara för att "undvika att dumpa sina problem på andra"...)

regrepsa skrev:Ensamflickan:
Såklart måste man ta det med proffs i brist på andra.

Sen tycker jag inte att det borde vara farligt/förbjudet att visa känslor....men precis som du säger så är många så fruktansvärt rädda för dem. Och det gör att det faktiskt KAN vara farligt att visa känslor och vem man egentligen är och vad man står för.

Just nu befinner jag mig i en helt ohållbar situation på mitt jobb. Jag har varit alldeles för öppen med många olika saker och dessa människor som jag tycker är själsligt underutvecklade använder det emot mig. Det börjar likna mobbning, något jag aldrig varit utsatt för innan. Men jag tror inte att de vet vad de gör mot mig, de förstår det inte (kanske en av dem, men h*n är så känslomässigt sjuk så det går inte att låta henne stå till ansvars för vad hon gör).

Situationen gör att jag numera måste försöka uppträda så "korrekt" som möjligt för att inte råka ännu mer illa ut...jag håller på att bli galen och det är inte bildligt talat. Detta genomsyrar hela mitt liv och gör nog att jag kanske är lite extra "stel".

Vad kan man säga, det är en sjuk värld vi lever i... Det är inte lätt att beté sig "vuxet", när omgivningen är så barnslig...

Hoppas det löser sig för dig i din arbetssituation...

Ensamflickan skrev:

Ganesh skrev:Vad som däremot borde vara förbjudet är att dumpa sin ilska eller vrede eller bitterhet eller vad det nu är på någon annan, som inte har MED SAKEN ATT GÖRA. Ja man har rätt till sina känslor. Men har ingen rätt att göra sina problem till andras problem. Eller att förutsätta att andra vill bära ens bördor.
Man kan be om hjälp att bära. Men man kan inte bara lägga ens problem i andras knän.
I första hand gäller: Har du ett problem - deal with it. Don´t make others deal with it.

(Med risk att jag har missförstått igen...)
Men jag måste ändå säga att det som har varit till störst hjälp för mig, när det gäller ilska, är de gånger jag haft en person - och nu tänker jag särskilt på en vän - som hade en ganska lik personlighet som jag. Vi kunde sitta och skrika tillsammans åt sånt som vi var förbannade på, men inte kunde göra nånting åt. Ingen av oss upplevde att vi dumpade problemen på den andra, för vi fick båda utlopp för vår egen ilska genom detta.
(Jag önskar jag hade fler såna vänner...)

(Och detta måste väl ändå vara betydligt bättre, än att dra igång ett gräl om nån skitsak, bara för att "undvika att dumpa sina problem på andra"...)

Ensamflickan.

I det här exemplet gav du utlopp för dina känslor tillsammans med en vän. Du utnyttjade alltså första delen i Ganesh uttalande: "deal with it". Du anklagade inte din vän för skitsaker när du var arg på annat.

Det är när man kommer hem och är skitsur på sin vän/partner/familj eftersom chefen/arbetskamraterna/personalen varit för jävliga under dagen som man utnyttjar andra delen i Ganesh uttalande: "let others deal with it".

Mm..svårt det där. När man mår dåligt och det påverkar hela ens liv. Svårt att vara precis så där som man skulle vilja vara. Då är det tur om man har någon som ser igenom en när man blir irriterad på något irrelevanr. Och som klarar att säga det på ett sätt så att man kan inse varför man mår dåligt egentligen....har man riktig tur så kan man få göra samma sak tillbaks.

Det är ta mig fan kärlek.