Jag undrar hur det ser ut med er förmåga att känna saknad?

Jag reagerar ofta på att de människor jag omges av har relativt lätt för att känna just saknad, dessa "NTs". Själv är det inte ofta jag gör detta.

Saknar ni ofta, eller mycket, andra människor?
Och även om ni gör detta, eller inte, tycker ni att det är något man borde eftersträva?

Om en person gör mig glad eller får mig att kunna kommunicera med den bra och denna sen försvinner. Jo då saknar jag den. Glädjen och nöjet vi delade.

Jag känner saknad väldigt lätt. Vilket leder till enorm sorg.

Skulle bli galen om jag kände efter. Det kan man förstås kalla "svårt" om man har fördomar mot aspergare. (Ingen adress till trådskaparen.)

Zombie skrev:Skulle bli galen om jag kände efter. Det kan man förstås kalla "svårt" om man har fördomar mot aspergare.

Du gav mig en trolig anledning till min galenskap. Tack.

Någon nytta med den då iallafall...

Zombie skrev:Någon nytta med den då iallafall...

Heh. Ja kanske. En komplicerad fråga.

"Skulle bli galen om jag kände efter".

Vilket underbart svar

Zombie skrev:Skulle bli galen om jag kände efter.

Hur kan man göra så man känner efter mindre?

Eller jag har nån personlighetsstörning som hindrar mig nog :S

treeman skrev:Om en person gör mig glad eller får mig att kunna kommunicera med den bra och denna sen försvinner. Jo då saknar jag den. Glädjen och nöjet vi delade.

Jag känner saknad väldigt lätt. Vilket leder till enorm sorg.

Jag kan tänka mig att det är jobbigt att ha den kapaciteten, för när jag väl känner saknad gör det så ont. Även om det sällan sker.

Men som "Zombie" skriver, att man inte bör känna efter. Känns inte som att saknad är någonting man kan förtränga. Fast Freud hade väl tyckt annorlunda.

När jag väl känner någonting blir det en sjukt stark känsla.
Att känna saknad så starkt gjorde mig galen. Saknad känner jag en del men inte till dem runt om mig, med få undantag.

MolkomAnnor skrev:Men som "Zombie" skriver, att man inte bör känna efter

Jag skrev inte alls att man inte bör känna efter. Det stympar en att försöka låta bli för att överleva. Som treeman konstaterar, och du också vad det verkar, det är komplicerat.

Vill man ha så saknar man? Händer nog rätt ofta men jag tänker inte på det direkt så någon speciell känsla att sätta på fenomenet har jag inte.

Möjligen något att eftersträva för då kan man teoretiskt iaf. bli bättre på att ta vara på det man har.

Zombie skrev:

MolkomAnnor skrev:Men som "Zombie" skriver, att man inte bör känna efter

Jag skrev inte alls att man inte bör känna efter. Det stympar en att försöka låta bli för att överleva. Som treeman konstaterar, och du också vad det verkar, det är komplicerat.

Feltolkat, jag ber om ursäkt!

Dandelo skrev:När jag väl känner någonting blir det en sjukt stark känsla.
Att känna saknad så starkt gjorde mig galen. Saknad känner jag en del men inte till dem runt om mig, med få undantag.

Ja. När jag väl känner av saknad dränker den mig.
Vilka känner du saknad till, om det inte kretsar
kring de du har närmast?

Parvlon skrev:Vill man ha så saknar man? Händer nog rätt ofta men jag tänker inte på det direkt så någon speciell känsla att sätta på fenomenet har jag inte.

Möjligen något att eftersträva för då kan man teoretiskt iaf. bli bättre på att ta vara på det man har.

Tycker att det sista hade en bra poäng, något som jag med lite logik även inser själv.

Jag känner saknad. Det är en av de starkaste känslor jag har. När jag är någonstans där jag vanligtvis inte är och där jag trivs kan jag uppleva situationen som väldigt positiv men känslan är inte alls lika stark som den av saknad när man sedan är tillbaka i den grå lunken och minns tillbaka. Jag har haft förhållanden eller bara haft en särskilt nära kontakt med någon, vilket jag kunnat sakna väldigt starkt senare. En sommarromans som tagit slut till hösten etc. Då kan en särskild lukt eller en låt beröra mig mycket.

Det finns nog bara en person som jag saknat i hela mitt liv. Inte äns när jag bodde utomlands en tid så saknade jag min familj.

Visserligen så är jag nästan säker på att jag har alexitymi så det kanske inte är saknad jag känner för den personen utan något annat.

Jag kan känna oerhörd saknad, kanske det som portugiserna kallar saudade, en sorts bitterljuv längtan efter det som varit.

Det här är enormt markant hos mej. Jag känner saknad cirka 1 gg/månad, och då endast i några sekunder.

Det är ju fantastiskt både att träffa och att inte träffa personen det gäller, så jag fattar nog inte konceptet saknad

MolkomAnnor skrev:

Parvlon skrev:Vill man ha så saknar man? Händer nog rätt ofta men jag tänker inte på det direkt så någon speciell känsla att sätta på fenomenet har jag inte.

Möjligen något att eftersträva för då kan man teoretiskt iaf. bli bättre på att ta vara på det man har.

Tycker att det sista hade en bra poäng, något som jag med lite logik även inser själv.

När det gäller materialla ting börjar jag bli mer skeptisk dock men du verkade syfta på saknaden av nån människa/vänskap eller dyl. Då tror jag det är positivt i att inte låtsas som det regnar.

Att sakna prylar är lika dumt som att vilja ha dem. Äga är löjligt, varför ska man inte kunna ha användning för andras saker?

Jag känner sällan saknad när det gäller människor, inte ens de som står mig nära. Jag ser det som en brist, något udda, hos mig, men det är bara så, och säger ingenting om hur mycket jag tycker om personen/personerna. Däremot kan jag känna någon slags vemod eller saknad när det gäller platser jag lämnat.

När jag tänker efter så är känslan av att sakna någon/något högst obefintlig hos mig.

Jag saknar inte.
Klart att jag KAN sakna, ibland - idag tex tänkte jag på min farmor och att om hon inte var död sen drygt ett år tillbaka skulle jag vilja hänga lite med henne nån gång snart.
Men det är klent med saknandet från min sida annars. I alla fall när man jämför med andra människor.

Är folk inte i min närhet så tänker jag inte så mycket på dem. I synnerhet inte att jag borde försöka ha kontakt med dem, berätta att jag saknar dem och undra vad de gör. De får göra vad de vill, det intresserar mig inte så värst mycket. Jag har aldrig någon koll på vad folk gör nu för tiden, eftersom jag inte lägger sånt på minnet, om jag ens frågar. Ointressanta saker stannar inte kvar i mitt huvud

Besvärligt, då man förväntas intressera sig och engagera sig och inte minst sakna andra människor. Hade problem med detta när jag och min pojkvän bodde isär ett år, och han hela tiden berättade att han saknade mig. Jag tycker inte om att ljuga, så det blev lite krångel där. Försökte förklara för honom att jag inte funkar på det sättet, vet inte om det hjälpte men vi hänger fortfarande ihop.

Jag är verkligen en freak ibland aspies också. Varför skulle just jag bli konstigast i världen? What was my crime and when did I commit it? 4ever doomed. Hehe

HAHA

Jaja ska försöka att inte sakna så mycket. Det gör ju bara ont ändå...