Det finns människor som vill vara ensamma och inte ser någon mening i att söka gemenskap. Men det kan bero på många olika saker, och vi aspergare behöver inte vara särskilt dåliga på social interaction egentligen även om vi gärna håller oss för oss själva. Det är min erfarenhet i alla fall

@Nefarious: mmm, exactemente!
Kollegor och kanske ett litet fåtal vänner är väl bra, men kompisar? Krånglar till tillvaron utan att det kommer nåt vettigt ur det.

Jag känner ett stort behov av att lämnas ifred. Att få vara själv och pyssla med mitt. Det finns tillfällen när det är praktiskt att vara fler än en. Men så fort det praktiska är överstökat vill jag vara själv.

Jag har två vänner som jag träffar några gånger om året. Men de är NT´s och nu senast jag bjöd hem den ena undrade jag i efterhand om denne med flit provocerade mig. Mycket obehagligt och onödigt. Vi ses nog inte på ett bra tag och inte på mitt initiativ. Den andre gode vännen bjöd ut mig för inte så länge sedan. Dessvärre är dennes bild av umgänge utan undantag i större sammanhang med många obekanta människor med snarlika intressen. Nä, låt mig vara, så är jag en nyttig idiot ingen stör sig på.

Jag tycker det här är intressant:

Hon hade dock tyckt sig se att pojkar med diagnosen Asperger ville ha vänner men hade svårt att veta hur man gör, medan pojkar med autism inte verkade veta vad man skulle ha vänner till. Och något bättre svar har jag aldrig fått. Vid en lindrigare autism brister den sociala förmågan, vid mer uttalad autism ter sig själva den sociala instinkten svag.

http://www.dagensmedicin.se/asikter/blogg/gastbloggar/mats_reimer/index.xml

Ju mer autistisk, desto mer osocial alltså (och det är inget som har med intelligensen att göra). Antar att det gäller för flickor med, även om vi väl generellt är det mer sociala könet.

Jag behöver inte vara ensam, men ska folk vara i närheten vid såna tillfällen så får de inte fråga mig nånting och inte röra mig och helst sitta blickstilla. Är de i ett annat rum får det inte skramlas för mycket och blinkas med ljus och så.

Jag önskar verkligen jag bara ville vara ensam. Men tyvärr är inte det fallet.

Man vill ju ha nån att ge sin kärlek till IRL. Minst.

Och jag vill ha vänner men har bara en. Jag är en rejäl sopa på vänner.

treeman skrev:Jag önskar verkligen jag bara ville vara ensam. Men tyvärr är inte det fallet.

Man vill ju ha nån att ge sin kärlek till IRL. Minst.

Och jag vill ha vänner men har bara en. Jag är en rejäl sopa på vänner.

Om man inte kan få det man vill ha så får man vilja ha det man får.

Kärlek vill nog de flesta ha, men att få vara ifred i ett förhållande är viktigt.

Flia skrev:Om man inte kan få det man vill ha så får man vilja ha det man får.

Visdom.

Nieda skrev:Jag har läst och hört från vissa att en del faktiskt saknar det behovet, behovet av andra men jag har oerhört svårt att ta in och verkligen tro på det...

Vad säger ni? Finns det någon här som faktiskt kan säga att den saknar behov av kontakt och gemenskap?

Har aldrig känt något behov för att ha kontakt med andra människor, har inte haft en enda kompis på flera år (eller räknas folk man snackar med online?). Dom enda människor jag har "kontakt" med är folk inom familjen.

Har dock nyligen börjat fundera över att uppsöka en livspartner.

Nieda skrev:Hur ska jag, som gärna vill ha kontakt, förhålla mig till individerna i den grupp jag är i nu på dagliga verksamheten? Det är speciellt en kille med asperger jag vill prata med och ha kontakt med men jag är så rädd att tränga mig på eller liksom skada honom...

Hur kan man göra för att det inte ska bli tröttsamt för den andre att umgås och prata? Kan jag göra något? Eller egentligen kan väl ingen svara på detta... alla är ju individer.

Om det hade varit mig du sökt kontakt med så skulle du vara tvungen att dela något intresse eller på något sätt vara intressant. Om du söker kontakt bara för att få kontakt hade jag bara sett dig som otroligt ointressant och jobbig.

Men som sagt.. alla är ju individer.

treeman skrev:Jag önskar verkligen jag bara ville vara ensam. Men tyvärr är inte det fallet.

Man vill ju ha nån att ge sin kärlek till IRL. Minst.

Och jag vill ha vänner men har bara en. Jag är en rejäl sopa på vänner.

På vilket vis är du en sopa på vänner?

MolkomAnnor skrev:På vilket vis är du en sopa på vänner?

Jag lyckas inte behålla dom.

Snubben är skit jobbig. Han går hem varje matlunch istället för att vara kvar och vara social. Han vill ej umgås med oss verkar det som. Alltså sen när han får ett riktigt jobb kan han ej göra så. Då kan han ej gå hem. Vore det inte bra om personen övade sig och stannade kvar på lunchen. Joooooooooooooooooo

Vilken snubbe? *förvirrad*

nallen skrev:Vilken snubbe? *förvirrad*

Killen som Mellan är kär i så klart?

Ah... jag hade slarvat bort sammanhanget... sorry

Mellan skrev:Snubben är skit jobbig. Han går hem varje matlunch istället för att vara kvar och vara social. Han vill ej umgås med oss verkar det som. Alltså sen när han får ett riktigt jobb kan han ej göra så. Då kan han ej gå hem. Vore det inte bra om personen övade sig och stannade kvar på lunchen. Joooooooooooooooooo

Han kanske inte orkar, inte vill eller varken orkar eller vill. Många aspergare gör inte det. Det är inte sagt att det är något man kan "öva upp". Vill man umgås på rasterna så kanske man behöver extrapauser ensam istället. Arbetsgivare och -kamrater som inte begriper sådant utan kräver att vi bränner ut oss är ett av våra stora problem. Kräver att vi bränner ut oss så att de får försörja oss när vi då inte är arbetsföra längre.

Jag läser de senaste inläggen och tänker:

"Det är inte det att jag inte vill bli botad. Det är det att jag inte kan bli botad."

I detta resonemang mellan NT´s och AS´s finns en klyfta. Djup som Marianergraven. Jag antar att det inom vårdspråk inte heter "Rehabilitering" för oss inom Autistiskt Spektrum utan "Habilitering."

Att dessutom vara en minoritet inom en minoritet är högst ansträngande i det stora hela. Kokar man ned det hela på individuell basis kan ett AS-liv te sig som en tillvaro som levande begravd och missriktad välvillighet blir det som täpper till den sista andningsvägen.

Men hur förklarar man sådant?

Det tycker jag var gripande välformulerat. Kan faktiskt tänka mig att någon lyhörd oinsatt skulle uppfatta något viktigt där. Fast då hör ju lyhördhet till bristvarorna...

Alien skrev:Jag tycker det här är intressant:

Hon hade dock tyckt sig se att pojkar med diagnosen Asperger ville ha vänner men hade svårt att veta hur man gör, medan pojkar med autism inte verkade veta vad man skulle ha vänner till. Och något bättre svar har jag aldrig fått. Vid en lindrigare autism brister den sociala förmågan, vid mer uttalad autism ter sig själva den sociala instinkten svag.

http://www.dagensmedicin.se/asikter/blogg/gastbloggar/mats_reimer/index.xml

Ju mer autistisk, desto mer osocial alltså (och det är inget som har med intelligensen att göra). Antar att det gäller för flickor med, även om vi väl generellt är det mer sociala könet.

Kan det kanske ligga något i, även om felkällor som begåvningshandikapp vid autism kan göra en snedvridning, samt att svartvitt tänkande kan göra att proffs får för sig att de som vill umgås, har mycket lätt autism och inte behöver så mycket hjälp. Men i alla fall jag har träffat personer som har väldigt mycket autistisk (o-)social förmåga (eller maxat av andra parametrar som planeringsoförmåga, dåliga exekutiva funktioner, dålig generaliseringsförmåga, perceptionsstörningar o.dyl.) och ändå vill umgås.

Nefarious skrev:Varför skulle man någonsin vilja ha kompisar? Det är ju bara omständigt.

För att exercera, i en trygg miljö, sina spegelneuroner?

Mer allvarligt, jag håller med om att det är omständligt med kompisar och relation eftersom det kräver en investering och, med detta, en förståelse av motpartens sociala signaler..
Men jag finner att det är värt det, trots allt.
En fördel är att, i vart fall jag, får tillgodosett ett känsolmässigt behov av att vara sedd, accepterad och respekterad för min särart.
En annan är glädjen i att se att jag faktiskt kan fungera i en NT kontext.
En tredje är att ibland behöver jag assistans, t.ex. vid en flytt.

Har ett fåtal, bra vänner som vet om min AS-egenskap och låter det vara så.
Det kan gå lång tid mellan kontakterna men vi tar upp den där en "avstannade", pratar ikapp litet och ingen är ledsen.

På så sätt kan jag välja "självskap" när jag behöver och sällskap när det passar mig.

Jag vill inte vara ensam 24/7/365, men jag har betydligt mindre behov av sällskap än de flesta andra.

[anolink][/anolink]Har man träffat på tillräckligt många människor som man blivit utnyttjad av, och dessutom är en person som altid försöker vara till lags, ganska vanligt bland AS personer. Har man till råga på allt insett att man inte kan avgöra vem som är oärlig eller inte, då tycker man att det är jätteskönt att vara för sig själv. Jag känner oftast att jag inte uppfyller omgivningens önskemål när jag umgås med andra. det får till följd att jag försöker att vara till lags.

Numera njuter jag av att få vara ifred, utan att ha dåligt samvete för att jag inte umgås med andra.

Nix.

Jag vill absolut inte vara ensam. Jag behöver närhet och kärlek lika mycket som alla "vanliga" personer.
Sen att jag är sämst på att skapa kontakt och hitta nån som vill ge mig gemenskap är en annan femma..

Jag vill ha stimulans men bryr mig föga om jag har sällskap eller inte såvida jag kan koncentrera mig på det jag vill göra. Det är oftast svårt när för många personer är närvarande. En del personer (men tyvärr inte så många) har en hel del bra att bidra med men jag klarar mig ytterst bra själv om någon sådan inte finns till hands.