Vad händer efter man fått diagnos?
Man får ett papper i handen, men sen då?
Ska man ha medicin?
Ska man prata med nån?
Vad händer?
Vad behöver jag tänka på?
Fixar typ psykologen detdär, eller måste jag själv ta reda på allt?
Var gör jag det i såfall?

Där fick jag en kurator som jag fick prata med och som också kunde berätta om vad man kan få hjälp med. T ex fick jag hjälp med spisvakt, eftersom jag var rädd för att glömma spisen på och knappt vågade använda spisen när jag var ensam hemma.

Man behöver inte medicin för AS. Däremot kan man ju vara deprimerad över att ha AS och därför behöva antidepressiva medel.

Du får väl fråga psykologen om hon fixar vidare kontakt med vuxenhabiliteringen el om du måste göra det själv.

Jag har också kontakt med en handläggare inom kommunen för daglig verksamhet. Tror det var kuratorn på vuxenhab som fixade den kontakten.

Aha, man får en kurator. Bra, då kan jag fråga den personen. Vad jag förstår kan man käka Concerta/Ritalin mot ADHD:n, resten får jag väl fråga dendär kuratorn i såfall. Tack

Jag vet inte faktiskt, de är nog olika. Själv fick jag ingenting förutom en daglig ångest.

Jag sökte hjälp för att jag var deprimerad och för att jag hade grava problem med att leva. Diagnosen gav mig inte det jag behövde, vilket var bensodiazepiner och sömntabletter. Det lyckades jag tjata till mig först 4 år senare, efter sammanlagt 8 år av tjat.

Enda fördelen med diagnosen är sjukpensionen, de kan inte förvänta sig att jag ska ut och arbetsträna när jag har bevis på att jag är funktionshindrad.

Vad man får är slumpartat och till största del styrt av en själv och random idéer och påtryckningar från olika personer. Man får kämpa själv för det man känner att man vill prova eller behöver. Jag har fått mina idéer till stor del från att ha läst på internet om andra sjuka människor. Centralstimulerande medel fick jag prova när jag råkade hamna hos en läkare som var ADHD-fantast och ville bota de symptomen. Väldigt random, läkaren dessförinnan gav mig antidepressiva, trots att jag ätit det förut och det inte fungerade då heller.

Läkare vet sällan vad AS är för någonting. ADHD-fantasten jag nämnde nyss skulle vara expert på AS och ADHD, men han såg bara ADHD hos mig och ingen AS. Han ifrågasatte även min AS-diagnos. De ser vad de vill se.

Kunskapen och förståelsen, den möter man i princip aldrig eller sällan.

Hmmm... lotteri låter inge bra. Nåja, den jag är hos verkar iaf satsa på AS + ADHD för min del, vilket jag kan hålla med om. Vi får se hur det blir. Min största skräck just nu är om dom hux-flux skulle få för sig att jag är NT och börja skrika om att jag ska klara söka jobb på egen hand ANNARS! osv... det skulle jag inte klara; jag har försökt i tre kvarts år nu.... *rysa*

Skulle vara bra om dom fick en ledig plats på Left Is Right här eller nått... jag tror jag skulle trivas i en sån miljö. Vet dock inte vad jag e bra på.... =/

MsTibbs skrev:Min största skräck just nu är om dom hux-flux skulle få för sig att jag är NT

De låter som min högsta dröm

Klicken skrev:

MsTibbs skrev:Min största skräck just nu är om dom hux-flux skulle få för sig att jag är NT

De låter som min högsta dröm

Tja, på ett sätt ja, men det jag menar är att jag är trött på att betala en massa pengar till diverse psykmänniskor som ändå inte får mig att må bättre, eller som kommer fram till någonting. Diagnos eller ej: jag fungerar inte. Altså skulle NT endast innebära att jag skulle FORTSÄTTA få massa utskällningar på löpande band, för att jag inte lyckas vara lika perfekt som alla andra.... *sucka*

MsTibbs skrev:Min största skräck just nu är om dom hux-flux skulle få för sig att jag är NT och börja skrika om att jag ska klara söka jobb på egen hand ANNARS! osv...

Det kan jag nästan lova att det inte kommer att hända. När en person är under utredning för funktionshinder brukar man inte sätta igång och aktivera och sparka på den. Och utredningen lär visa att du har någonting, ja troligtvis de diagnoser du själv känner verkar rätt. För man känner sig inte så annorlunda och fungerar så avvikande utan att det är någonting.

När man har varit ute i arbetssökarsvängen, arbetslivet och kanske gått på soc är det ju lätt att tappa tron på mänskligheten.

Jao.... arbetsförmedlingen begriper jag inte vad dom är bra för faktiskt.... nåja, det blir säkert bra Just nu känner jag att folk lyssnar på vad jag säger och det är ett himla bra framsteg. Nu blir det att hålla alla tio tummarna för att saker ska lösa sig, men det gör dom nog, när jag bankat huvvet i väggen ett tag

sugrövmanövern skrev:Enda fördelen med diagnosen är sjukpensionen, de kan inte förvänta sig att jag ska ut och arbetsträna när jag har bevis på att jag är funktionshindrad.

Uhm, var snäll och skilj mellan funktionshindrad och arbetsoförmögen. Funktionshinder i sig ger inte och ska heller inte automatiskt ge sjukpension. Det finns gott om funktionshindrade som är fullt eller delvis kapabla att arbeta men som diskrimineras på arbetsmarknaden och/eller felbehandlas av systemen.

Skulle gärna vilja diskutera kring nydiagnostisering. Har efterlyst det tidigare här på forumet, men utan resultat. Fick själv min diagnos nov.-07. Hur känner ni andra nydiagnostiserade?

Moderator: Flyttat från denna tråd: adhd-add-as-t1696.html

Skulle gärna vilja diskutera kring nydiagnostisering. Har efterlyst det tidigare här på forumet, men utan resultat. Fick själv min diagnos nov.-07. Hur känner ni andra nydiagnostiserade?

Känner kring vad då mer specifikt?

[quote=]Skulle gärna vilja diskutera kring nydiagnostisering. Har efterlyst det tidigare här på forumet, men utan resultat. Fick själv min diagnos nov.-07. Hur känner ni andra nydiagnostiserade? [/quote]

Saker föll på plats. Konstiga saker blev förståeliga. Jag fick ett tankesystem som funkade.

DET kände jag när jag var nydiagnosticerad.

MsTibbs skrev:

caroline78 skrev:Skulle gärna vilja diskutera kring nydiagnostisering. Har efterlyst det tidigare här på forumet, men utan resultat. Fick själv min diagnos nov.-07. Hur känner ni andra nydiagnostiserade?

Känner kring vad då mer specifikt?

Hur upplevde ni att få diagnos? Hur kändes då ni fått den - vilka tankar hade ni?
Hur har det gått för er som haft diagnos ett tag?

caroline78 skrev:Hur upplevde ni att få diagnos? Hur kändes då ni fått den - vilka tankar hade ni?
Hur har det gått för er som haft diagnos ett tag?

Befriande.

Ungefär som innan, minus återkommande depressioner. Skönt.

Savanten Svante skrev:Saker föll på plats. Konstiga saker blev förståeliga. Jag fick ett tankesystem som funkade.

DET kände jag när jag var nydiagnosticerad.

Ok, tack! Där fick jag lite svar. Saker föll på plats även för mig. Fick svar på varför vissa saker inte funkar o konstiga saker förstår jag nu, men det snurrar ännu eftersom jag som sagt är ny diagnostiserad. lugnande är att dignosen stämmer och jag lär inte ha någon annan diagnos!

Savanten Svante skrev:

caroline78 skrev:Hur upplevde ni att få diagnos? Hur kändes då ni fått den - vilka tankar hade ni?
Hur har det gått för er som haft diagnos ett tag?

Befriande.

Ungefär som innan, minus återkommande depressioner. Skönt.

Ärligt talat kändes det befriande för mig oxå. Hade ingen tanke förut på att det kunde vara As., men då utredningsteamet la fram o. beskrev det förstod jag att det är rätt o. jag är mer o. mer övertygad. Peppar peppar har jag knappt haft dep. hittills.

Första tanken då psykoterapeut rekommenderade mig utredning:
Huv, vad handlar det om, vad var det det kallades nu igen? Utredning om vaddå? Varför då? Närdå? Vartdå? Vad kostar det? Äh, orka...

Första tanken då psykolog ett år senare insisterade på att jag skulle göra utredning "för det verkar som att du har AS och ADHD" efter bara en timmes samtal:
Öööh? Vad sa du du trodde jag hade sa du...?? Jag kan väl inte ha ADHD, för jag är ju inte kriminell...?

Första tanken då jag börjat läsa på, i utredningskön:
Ok, det finns väl kanske vissa drag sådär, men kriterierna är rätt flummiga? Vem som helst kan väl nå upp till det här, eller vad har jag missat...?

Första tanken då jag hittade detta forumet:
Aha! Det är HÄR alla NORMALA människor håller hus!!!

Första tanken då neuropsykologen sa att hon efter ett par minuter varit övertygad om att jag hade AS och ADHD:
Vad i hela friden har jag gjort nu, som är så himla onormalt och avslöjande?

Första tanken då jag fick diagnos:
Så himla GÖTT! Äntligen har jag svar på saker och ting!!

Första tanken nu:
Hum, jaha, nu har jag diagnoser då, det är ju bra tror jag, vad skall jag ta vägen nu någonstans med mitt liv?

Hur som haver måste det iaf. vara ett försprång om man kan acceptera för sticker man huvudet i sanden lär det bara bli värre. Fast lättare sagt än gjort för vissa tror jag. Jag är glad att jag kan acceptera.

MsTibbs skrev:Första tanken då psykoterapeut rekommenderade mig utredning:
Huv, vad handlar det om, vad var det det kallades nu igen? Utredning om vaddå? Varför då? Närdå? Vartdå? Vad kostar det? Äh, orka...

Första tanken då psykolog ett år senare insisterade på att jag skulle göra utredning "för det verkar som att du har AS och ADHD" efter bara en timmes samtal:
Öööh? Vad sa du du trodde jag hade sa du...?? Jag kan väl inte ha ADHD, för jag är ju inte kriminell...?

Första tanken då jag börjat läsa på, i utredningskön:
Ok, det finns väl kanske vissa drag sådär, men kriterierna är rätt flummiga? Vem som helst kan väl nå upp till det här, eller vad har jag missat...?

Första tanken då jag hittade detta forumet:
Aha! Det är HÄR alla NORMALA människor håller hus!!!

Första tanken då neuropsykologen sa att hon efter ett par minuter varit övertygad om att jag hade AS och ADHD:
Vad i hela friden har jag gjort nu, som är så himla onormalt och avslöjande?

Första tanken då jag fick diagnos:
Så himla GÖTT! Äntligen har jag svar på saker och ting!!

Första tanken nu:
Hum, jaha, nu har jag diagnoser då, det är ju bra tror jag, vad skall jag ta vägen nu någonstans med mitt liv?

Samma tanke infann sig hos mig då jag fick diagnosen. Får se hur jag känner sedan. Hoppas iaf. att ett och anant kommer lösa sig.

Chansen i utgångsläget är större att det löser sig när man har diagnos. Fast det beror på hur man ser det och omgivningen har oerhört stor betydelse. Tänk att mkt. av ens liv typ ligger i andras händer.

Det verkar som nästan 100% har gått vägen fram till diagnos på helt annat sätt än jag...

Jag blev i våras remitterad till NPF utredning genom vuxenpsyk efter några besök. Dock så var det en väntetid på flera år, så min utredning köptes/betalades av min arbetsgivare privat (naturligtvis inte på samma ställe dit jag fick min remiss). Jag hade tur som blev en av de fåtal som dessa namnkunniga forskare tog sig an...

Så, en sak jag reagerade över (inte bara i denna tråden, utan generellt) var att "Ta kontakt med det NPF team som undersökte dig" ", "vuxenhabilitering", "kurator", "vårdande läkare", "psykiater" etc...

Dessa är termer jag inte förstår eller har en aning om. Jag har inget av dessa. Jag besöker inte läkare eller annan vård speciellt ofta - bara för att få mitt benzo och antidepp utskrivet, så nej, jag har ingen kontaktperson eller någon fast kontakt med någon indvid inom vården.

Det är därför jag ställde frågorna, för jag har ingen aning om hur systemet fungerar eller hur man går vidare.

Va fan! Bara nyligen så trodde jag att vägskyltar där det stod typ "Botkyrka Ö" betydde att det fanns en Ö som hette så. Jag tyckte att det var besynerligt att det kunde finnas så mycket öar som hette samma sak som orten och varför man skyltade dessa öar...

Indiepop är en annan grej....Jag hade alltid trott att indiepop var uppoppad indisk musik. Jag förstod aldrig poängen med att talades så mycket om det, vem fan vill lyssna på uppoppad indisk musik???

**lost

Nu känner jag mig aningen brydd och vill ställa en fråga till alla som orkar/kan/vill svara.

När ni väl fått er diagnos, vad hände då?
Nu menar jag rent "praktiskt" med psyk, LSS, kommun och alla möjliga inblandade instanser.

Varför frågar jag? Jo, för att jag upptäckte, av en slump, att psyk har helt släppt mig efter min diagnos.
När jag fått diagnosen träffade jag min psykiater 2 (eller möjligtvis 3) gånger till. Idag ringde han eftersom jag begärt ett sjukintyg till FK, och jag fick då veta att min kontakt med honom avslutades vid vårt sista möte i Oktober.

Tydligen är jag helt ute i det blå. Jag har ingen kontakt på psyk (ingen har nu hand om mitt "fall"), jag har ingen kontakt på kommunen eller annan instans.
Är det såhär det ska vara? Ska man bli släppt vind för våg?

Kanske jag ska vara tacksam för att jag slipper påtryckningar från alla möjliga håll, men det känns lite... snopet?


Moderator: Slog ihop med tidigare tråd om samma ämne.