Har just kommit hem från japanskkursen. I 1 1/2 timme har jag suttit och ansträngt mig och försökt ställa om hjärnan från svenska till japanska, skriva snirklig hiragana, komma på vad siffror heter, tolka lärarens brutna svenska, interagera med de andra kursarna, SAMTIDIGT som jag har ansträngt mig till det yttersta för att spela NT. Jag har alltid huvudvärk när jag kommer därifrån.
Dags att få lite avkoppling på mitt älskade Aspergerforum...

....men just nu är mina tankar och känslor så väsensskilda från alla andras att jag inte ens passar in här. Alla skriver om sina partners och om vardagliga aspergerproblem, medan jag återigen har hjärnan inställd på en fixering som snurrar runt, runt, runt (se mitt tidigare inlägg i denna kategori).
VARFÖR ÄR ALLA ANDRA HÄR SÅ JÄVLA NORMALA!? Alla har normala problem, sett med aspergermått, och normala liv, också sett med aspergermått.
VARFÖR ÄR JAG BESATT!? Varför känner inga andra aspisar så här!?
Jag är rädd. Jag är allvarligt rädd för att jag håller på att bli vansinnig, galen på allvar. Vad ÄR denna besatthet för något!? Det skall väl inte finnas hos aspergare!? Varför blir jag jämt besatt av saker!? I hela mitt liv har jag varit besatt av olika personer, fixerad vid dem. Vad HANDLAR det om!? Det känns som om hjärnan inte orkar koncentrera sig på väsentligheter, den bara spelar samma filmer om och om igen...
STOPPA VÄRLDEN FÖR I HELVETE FÖR JAG VILL HOPPA AV!!!

Kahlokatt skrev:VARFÖR ÄR ALLA ANDRA HÄR SÅ JÄVLA NORMALA!?

De kanske håller tyst om sina mer extrema sidor. Många visar upp en internetfasad. "Jag löser rubiks kub på fem röda, men kan inte träffa rätt när jag ska torka mig i röven" Oops det sista skulle inte stå med!!. Många är inte ens Aspergare, feldiagnosticerade eller har bara Aspergerdrag.

Låter som att du är överansträngd - vilket man blir om man som aspergare försöker spela "normal" alltför mycket.

Jag har lite svårt att förstå varför det skulle vara konstigare att vara besatt av personer än av saker eller av olika intressen?

Särskilt om man nu också bär en massa känslor inom sig som du gör.

Du Kahlokatt- du är faktiskt inte ensam. Jag passar inte heller in,orkar inte heller med och för min del står missförstånden i rad för att brisera som minor,en efter en,ett efter ett.
Sen är det som det skrivits tidigare här- en fasad sätts upp oavsett det är på nätet eller IRL.Då ska du också veta att jag diagnosticerats med endast autismliknande tillstånd av aspergertyp. Det finns fler som du,bara det att vissa orkar dölja det mer än andra. Så är det misstänker jag.

Kanske inte är nån tröst men...

Jag befinner mig också i en djup mental svacka nu. Jag har Asperger och har inte "normala" problem.


Jag passar ingenstans heller.

Passar inte heller in, har blivit besatt flera gånger då jag var yngre. Jag har diagnosen Aspergers, medel enligt psykiatern. Har du ingen kurator att prata med? Det har jag, känns skönt.

Försökte fortsätta efter skolan i någon förberedande utbildning med ekonomi och tyska i programmet men nog var det för mycket söderbor i det hela. Jag hade svårt med det där närmandet en kvinna gjorde där, med maskiner och en annan upstuddsig kvinna så Jag slutade självmant trots att den där flirtiga kvinnan försökte nå Mig per telefon .

Jag bl också besatt av personer till den nära gräns att det är stalking, jg har blivit kallad för stalker av en del personer, jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Jag håller det mesta för mig själv, jag tycker det krävs mycket mod att öppet stå för eller vissa att du känner som du gör, beundrar dig för att du är öppen med det. jag känner någorlunda samma känslor men jag kan inte få ut dem som du. (svårt att hitta/sätta ord på känslorna) jag tror att det säkert är fler som känner så här, men de flesta har nog en mask som de gömmer sig bakom.

sugrövmanövern skrev:"Jag löser rubiks kub på fem röda, men kan inte träffa rätt när jag ska torka mig i röven"

Kahlo, jag kanske inte har just din besatthet gällande just de sakerna IDAG, men jag har ändrats genom tiderna. Och jag har andra problem som kanske inte du har? Man brukar väl säga att om man oroar sig för att bli galen så är det mindre fara än om man inte gör det... Stort lycka till med japanskan och det egna boendet!

Och så håller jag med Krigarsjäl och Bjäbbmonstret, om överansträngning och att specialintressen mycket väl kan gälla en person.

Kahlokatt skrev:Har just kommit hem från japanskkursen. I 1 1/2 timme har jag suttit och ansträngt mig och försökt ställa om hjärnan från svenska till japanska, skriva snirklig hiragana, komma på vad siffror heter, tolka lärarens brutna svenska, interagera med de andra kursarna, SAMTIDIGT som jag har ansträngt mig till det yttersta för att spela NT. Jag har alltid huvudvärk när jag kommer därifrån.
Dags att få lite avkoppling på mitt älskade Aspergerforum...

....men just nu är mina tankar och känslor så väsensskilda från alla andras att jag inte ens passar in här. Alla skriver om sina partners och om vardagliga aspergerproblem, medan jag återigen har hjärnan inställd på en fixering som snurrar runt, runt, runt (se mitt tidigare inlägg i denna kategori).
VARFÖR ÄR ALLA ANDRA HÄR SÅ JÄVLA NORMALA!? Alla har normala problem, sett med aspergermått, och normala liv, också sett med aspergermått.
VARFÖR ÄR JAG BESATT!? Varför känner inga andra aspisar så här!?
Jag är rädd. Jag är allvarligt rädd för att jag håller på att bli vansinnig, galen på allvar. Vad ÄR denna besatthet för något!? Det skall väl inte finnas hos aspergare!? Varför blir jag jämt besatt av saker!? I hela mitt liv har jag varit besatt av olika personer, fixerad vid dem. Vad HANDLAR det om!? Det känns som om hjärnan inte orkar koncentrera sig på väsentligheter, den bara spelar samma filmer om och om igen...
STOPPA VÄRLDEN FÖR I HELVETE FÖR JAG VILL HOPPA AV!!!

Du har ju någon sorts ångest- & tvångssyndrom också, då kan du inte jämföra dig med aspergare som 'bara' har AS eller AS/ADHD. Finns det inga forum för OCD? Där kanske du kan hitta fler med problem liknande dina?

Inger skrev:Du har ju någon sorts ångest- & tvångssyndrom också, då kan du inte jämföra dig med aspergare som 'bara' har AS eller AS/ADHD. Finns det inga forum för OCD? Där kanske du kan hitta fler med problem liknande dina?

Precis. Det tänkte jag inte på, och nu är det för sent att ändra mitt inlägg tror jag. Tack Inger!

alfapetsmamma skrev:

Inger skrev:Du har ju någon sorts ångest- & tvångssyndrom också, då kan du inte jämföra dig med aspergare som 'bara' har AS eller AS/ADHD. Finns det inga forum för OCD? Där kanske du kan hitta fler med problem liknande dina?

Precis. Det tänkte jag inte på, och nu är det för sent att ändra mitt inlägg tror jag. Tack Inger!

Här finns det ett forum

http://www.ocdforbundet.se/

Har också varit besatt av personer tidigare. Fastnar vid allt jag uppmärksammar. Det gäller personer också. Lider av OCD och väntar på en AS utredning.

Jag vill inte gå med i något OCD-forum, för de flesta där har inte asperger och skulle förmodligen bara tycka att jag är dum i huvet. Andra med OCD har sådana problem att de tvättar sig för mycket eller måste kolla spisen femtioelva gånger. Nog så jobbigt, men inte äckligt sinnesstört som mina tvångstankar. Jag skulle inte våga prata med någon. Jag är med i Ananke, som väl är den nationella OCD-föreningen, men jag vägrar blankt att läsa deras nyhetsbrev eller delta i några aktiviteter. Jag vill bara glömma att jag har OCD. Det är på samma pinsamhetsnivå som att ha...ja, vafan, en kuk till näsa.

Jag brukar nog vara "besatt" av olika människor, eller av olika aspekter av hur människor funkar. Fast jag har aldrig sett det som ett problem, utan jag har snarare tänkt att det är en himla tur att jag är så intresserad av hur människor funkar med tanke på att jag inte har någon vidare medfödd begåvning när det gäller att förstå andra.

För mig har det här intresset varit mestadels positivt, fast jag får tänka på att lägga band på mina stalker-tendenser

Min besatthet av människor känns helt klart som en av mina sundare "tvångsmässigheter". Däremot har jag andra tvångstankar som jag mår jättedåligt av.

chibibotto skrev:Jag bl också besatt av personer till den nära gräns att det är stalking, jg har blivit kallad för stalker av en del personer, jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Jag håller det mesta för mig själv, jag tycker det krävs mycket mod att öppet stå för eller vissa att du känner som du gör, beundrar dig för att du är öppen med det. jag känner någorlunda samma känslor men jag kan inte få ut dem som du. (svårt att hitta/sätta ord på känslorna) jag tror att det säkert är fler som känner så här, men de flesta har nog en mask som de gömmer sig bakom.

Det här tror jag med. Det är säkert vanligt att man blir besatt av personer men håller tyst om det. Jag blir det ibland med som av vilket specialintresse som helst. Jag tyckte det var väldigt pinsamt när det hände förr men nu garvar jag mest åt mig själv när det händer. Jag försöker komma ihåg att inte tjata sönder omgivningens öron om min fixering däremot, det går väl sådär... Jag är inte så bra på det där med att upprätthålla en mask.

Kahlokatt, jag tycker du är cool som är öppen med det, oavsett om det är frivilligt eller inte. Det är tråkigt att du ska behöva ha sån ångest över det som ger dig glädje men tvångssyndrom är som det är (jag har det med).
Det hjälper ju inte att medierna alltid avbildar folk med idolfixeringar som potentiella mördare med en creepy shrine i garderoben heller. Friska människor som respektfullt beundrar en person är inte lika intressanta och därför syns de inte.

Hej Kahlokatt,

som du såg i en annan tråd har jag också personfixeringar, fast de verkar lite mildare än dina. Men jag kan nog säga att den aspekten förstår jag i viss utsträckning. Jag är fortfarande upphängd på Lady Gaga, men det börjar släppa nu. Men det var mycket värre när jag var yngre, då kunde hela min dag och hela min tankeverksamhet kretsa kring den jag var fixerad vid.

Jag undrar, lider du av själva fixeringen eller är det mer att du känner dig onormal av den? För egen del har alla mina egenheter blivit om inte njutbara, så i alla fall inte smärtsamma, sen jag slutade jämföra mig med "de normala".

Jag tror som någon sa att du nog är lite överbelamrad av alla krav som en kurs med faktiska klasskamrater ställer.

Jag har alltid gillat språk och ibland kan man koppla en personfixering till dem. Om du lyckas hitta en bra japansk förebild så kan du delvis boosta dein språkinlärning, men även hitta en bra roll att spela i klassrummet. Det kan vara som att bli någon annan när man talar ett nytt språk, och om du har en karaktär att gå in i kanske klassrummet känns mindre tungt?

Det där var ett underligt råd känner jag, men det är något som har fungerat för mig, det där med ett alter ego baserat på ett språk eller en kultur. Lycka till iaf.

Jag tycker inte att du verkar det minsta konstig. Snarare känner jag igen mig väldigt väl. Alldeles för väl för att riktigt orka skriva om det. Just nu känner jag mig mer kontrollerad än brukligt, men jag blir nog snart galen igen.

Angelic Fruitcake skrev:Jag undrar, lider du av själva fixeringen eller är det mer att du känner dig onormal av den? För egen del har alla mina egenheter blivit om inte njutbara, så i alla fall inte smärtsamma, sen jag slutade jämföra mig med "de normala".

Jag tror som någon sa att du nog är lite överbelamrad av alla krav som en kurs med faktiska klasskamrater ställer.

Jag har alltid gillat språk och ibland kan man koppla en personfixering till dem. Om du lyckas hitta en bra japansk förebild så kan du delvis boosta dein språkinlärning, men även hitta en bra roll att spela i klassrummet. Det kan vara som att bli någon annan när man talar ett nytt språk, och om du har en karaktär att gå in i kanske klassrummet känns mindre tungt?

Det där var ett underligt råd känner jag, men det är något som har fungerat för mig, det där med ett alter ego baserat på ett språk eller en kultur. Lycka till iaf.

Tack skall du ha. Mina personfixeringar kan ibland vara njutbara, men just nu har det blivit för mycket och jag känner mig dessutom grymt besviken på personen i fråga.

Det kanske lät på det jag skrev som om jag inte gilla japanskan, men det gör jag. Den tar bara så mycket på krafterna. Det är jobbigt nog att ställa om hjärnan till ett helt nytt språk, men jag måste dessutom försöka spela "normal" hela tiden! Tur att det bara är en nöjeskurs och ingen universitetskurs jag måste råplugga för...

Nä stalking är det inget fel på! Det tillhör den lappska karaktären i brist på bättre namn på Min "personlighetsstörning". Jag tillhör alltså en större men hemlig skara och har undrat varför vi ej stött ihop tidigare? Att en hel del har samma karaktär ovetande om det är förbluffande. Vi fäster sällan men när vi fäster gör vi det ordentligt. Ja bortom döden också för den existerar för oss inte som barriär .

SamiChief skrev:Nä stalking är det inget fel på! Det tillhör den lappska karaktären i brist på bättre namn på Min "personlighetsstörning". Jag tillhör alltså en större men hemlig skara och har undrat varför vi ej stött ihop tidigare? Att en hel del har samma karaktär ovetande om det är förbluffande. Vi fäster sällan men när vi fäster gör vi det ordentligt. Ja bortom döden också för den existerar för oss inte som barriär .

Inget fel på "stalking"? Det du beskriver sen är det inget fel på.
Men att tex en man förföljer/stalkar en kvinna i 5 år är väl fel?

Jag skulle aldrig "stalka" en person, sådant gör man bara inte. Hoppas att jag aldrig blir så störd att jag börjar förfölja någon.

treeman skrev:Men att tex en man förföljer/stalkar en kvinna i 5 år är väl fel?

Eller kvinna man, för den delen.

SamiChief skrev:Nä stalking är det inget fel på! Det tillhör den lappska karaktären i brist på bättre namn på Min "personlighetsstörning".

Jag tror det finns gott om samer som har så kallade synpunkter på både det och ditt sätt att sprida sådana här saker om dem.

************************

I ämnet håller jag med dem som säger att du inte alls är ensam, Kahlokatt. Men jag vet hur litet det kan hjälpa mot hur man upplever sin situation. Eller mot vad man alls kan få på öppet nät.
Själv har jag lärt mig hålla käft om en hel del på nätet. Kanske onödigt mycket. Inte bra det heller, men vad gör man...