Fdisk skrev:hoppas du inte menar "ni" i betydelsen "alla ni aspergere". Jag är en individ.

I am

Du har rätt. Du och jag och alla andra är alla individer.

Vi är dessutom alla unika individer läste jag just i boken "Vårdprocessen" av Katie Eriksson. I egenskap av vårdare ser också jag alla människor som unika individer. (Jag är närvårdare (Finland) och studerar till sjuksköterska).

Jag skrev "ni" bara för att jag har en önskan att fler än en "individ" skulle ge mig svar.

Jag önskar svar på frågorna, för att svar från flera än en individ kanske ger mig en vägledning om vad som är det rätta för mig att göra i min situation just nu.

Hur skulle det vara om individen Fdisk skulle vara den första att besvara mina frågor på något vis.

Fdisk skrev:hoppas du inte menar "ni" i betydelsen "alla ni aspergere". Jag är en individ.

Det här känns knepigt! Hoppas att jag inte väckt anstöt för att jag inte ännu har lärt mig hur jag skall formulera mig i det här sammanhanget. Ibland känns det som om det finns oskrivna regler på forumet som jag ännu inte lärt mig.

Jag behöver få utbyta tankar med någon. Och ingen NT människa förstår sig på mitt problem. Därför är jag här. NT tycker alla att jag skall glömma min f.d. pojkvän om han har förskjutit mig. Men jag kan inte och vill inte glömma honom. När jag lärt känna honom har jag märkt att bakom allt finns ett hjärta som är av guld. Också nu tror jag att det är guldhjärtat som gjort att han fattat beslutet att förskjuta mig. Han vill inte att jag skall behöva uppleva att han tappar besinningen!

Jag läste i någon tråd här att AS kan sägas vara motsattsen till psykopati. Jag är frånskild från en man som förmodligen led av det senare. Inte undra på då att jag har kännt mig trygg tillsammans med min fd. pojkvän som nu förskjutit mig. Hela tiden har det kommit fram nya drag som jag gillar hos honom.

Själv säger han att det blivit slut med alla flickvänner han har haft tidigare för att de tyckt han vait för "knepig". Jag har inte upplevt honom så knepig. Från första början accepterade jag honom sådan han var. Men nu upplever jag det knepigt!!

Jag kanske själv är litet knäpp som funderar på det här natt och dag på. Men jag funderar på vad som är det bästa jag kan göra för min vän. Lämna honom i fred eller ta kontakt på nytt?

Som individ har han rätt till sitt eget liv och göra sina egna val. Men jag vill inte acceptera det om där bakom ligger ett missförstånd!

Har alldrig haft bättre förhållande med det motsatta könet än "dra åt skogen" så jag vet inte särskilt mycket.

Hoppas att jag inte väckt anstöt för att jag inte ännu har lärt mig hur jag skall formulera mig i det här sammanhanget. Ibland känns det som om det finns oskrivna regler på forumet som jag ännu inte lärt mig.

Nje, men många här gillar att peka ut detalj fel. Ta det inte så allvarligt alla gånger. =P

Jag börjar undra hur i allsing dar den där relationen kunde hålla på så länge som den gjorde. Vad har hänt nu egentligen. I början tyckte jag att du borde försöka men nu börjar det kännas hopplöst. Det är bra att du vill att det ska funka men är det verkligen värt allt besvär. Vore det inte bättre med en timeout eller nått.

Undrande, jag skulle nog försöka ta kontakt på nytt. Du verkar ju vara en väldigt rar och omtänksam person. Är säker på att han saknar dig också.

Kanske det hjälpa ifall du berättar att du nu förstår bättre hur han upplever det, och ber honom att på allvar överväga att ge förhållandet en chans till?

Tack för er omtanke. Ni är värda många rosor! Det är skönt när någon bryr sig och svarar!

Jag har tänkt skriva ett längre inlägg på tråden än. Men, just nu måste jag ägna mig åt mitt examensarbete för sjukskötarexamen. Deadline för examensarbetet är 12 januari 2007.
Så det inlägget kommer när jag tar en paus i studiearbetet.

Det här kanske borde vara en skild tråd, men eftersom det hör till ämnet skriver jag vad jag funderar på här.

Jag är inte bra på ord och ordens betydelse,
så jag funderar på det min pojkvän menade
när han skrev i sms:et: "Jag förskjuter dig...."

För mig är ordet "förskjuta" i den här situationen ett mysterium!

Hur skall jag tolka det?

Är det definitivt slut?
Har han bara skjutit mig åt sidan, för en tid....

Vad allt kan ordet innefatta???

Lasten i en båt kan bli förskjuten, då har den rubbats från sin plats...

Jag har hört om föräldrar som förskjutit sina barn
och i Bibeln står det om män som förskjuter hustrur...

men i dagens värld och i den här situtation?

Om man inte är last på en båt utan människa så är det den bibliska bemärkelsen som gäller. Dock så misstänker jag att han inte riktigt fattat den exakta betydelsen eller hur man använder det i sitt korrekta sammanhang (att förskjuta någon på den tiden var oerhört mycket allvarligare än vad det idag innebär att bryta en förbindelse eller ta avstånd från sina nära och kära).

Troligen så menade han bara "av hänsyn till dig (eftersom jag är rädd att förvandlas till Hulken om du klappar mig) så gör jag härmed slut" men så tyckte han kanske att "göra slut" lät alltför trivialt och platt i sammanhanget. Att använda ett mer gammaldags uttryck är dels något som vissa aspergare gärna gör i största allmänhet, dels så kanske detta faktiskt är en väldigt dramatisk händelse och stor uppoffring för honom och då tyckte han kanske att det passade bättre med ett lite mer dramatiskt uttryck.

Om jag tolkat detta rätt så indikerar det att han är så pass fäst vid dig att han torde kunna gå att övertala till att ändra sig - om det är vad du verkligen vill. I så fall så skadar det inte att försöka.

Lycka till med provet!

Män är inte lätta att förstå sig på.
De tänker annorlunda än kvinnor!

Det är ingen skillnad om de är NT eller AS män. Alla har de sina egna funderingar. Bäst är om man kan låta bli att sörja.

Jaje skrev:Män är inte lätta att förstå sig på.
De tänker annorlunda än kvinnor!

Det är ingen skillnad om de är NT eller AS män. Alla har de sina egna funderingar. Bäst är om man kan låta bli att sörja.

Så där kan du skriva som inte själv är inne i det just nu. Men efter ett och ett halvt år tillsammans med en så snäll och god man som min pojkvän var, är det inte lätt att låta bli att sörja.

Trots att han sa att han var knepig så var han ändå inte för knepig tyckte jag!

Eyesonly skrev:Jag börjar undra hur i allsing dar den där relationen kunde hålla på så länge som den gjorde.

Jag har varit en jojokvinna, sett så mycket gott bakom den utåt sett "skygga individen"... jag har låtit honom dra sig tillbaka och vara ensam när han har velat göra det...

Eyesonly skrev: Vad har hänt nu egentligen. I början tyckte jag att du borde försöka men nu börjar det kännas hopplöst.

Min vän bytte arbete på hösten. Pendlar nu ca 8 mil tur-retur till ett arbete han trivs bättre med.(komvux/lärare i automationsteknik) Långa dagar!

Eyesonly skrev: Det är bra att du vill att det ska funka men är det verkligen värt allt besvär. Vore det inte bättre med en timeout eller nått.

Tänkvärt -> timeout låter mycket mjukare som att bli förskjuten.

Jag tar timeout från min sida nu.

Lång tid har gått då allt har varit tyst. Nu har vi kommunicerat och jag har fått en förklaring.
Att jag fick en förklaring gör att det inte är lika svårt för mig fastän vi går skilda vägar.

Kan tänka mig att det kan vara så, tyvärr. jag har ingen stor erfarenhet, men det är någont som känns igen och jag har As. Jag är förmodligen från och till alltså mkt. el inget "periodare"

Vi med as orkar inte vara tillsammans med andra människor alltför länge på grund av vårt handikap. En relation där man ska bo tillsammans är ännu svårare.

Mingvaser är en sak. Dom skall man varea mycket försiktig med. Vårda ömt.
Om man har en fiol av Stradivarius gäller samma sak.

Undrande, tänk om din pv betraktar dig som en mingvas? Ömtålig, värdefull.
Och (potentiellt) sig själv som elefanten och ditt liv som porslinsbutiken. Det låter nästan så. För då blir ju prioritet ett att skydda poslinet. Och det är väl hedervärt.

Men om du inte är en mingvas eller en Stradivarius? Och ditt liv kanske är robustare än en poslins- och glasbutik? Vad vet jag.
Ta till dig det Inger skrev för det var mycket klokt. Och även om din pv på viktiga punkter är annorlunda så kanske det kan vara en början på en dialog.
Du kanske skulle tala om för honom att du inte är så ömtålig som han tror. Och förklara att du är beredd att ta ansvar för dina egna beslut. Till exempel vem du har sällskap med.

Håller helt med. Tror oxå det torde vara svårt o. var sambo iom. As. Å andra sidan är det mkt som går o.träna. Samtidigt går visst inte att träna. Frågan ärnog hur mkt. man är beredd o.satsa Hur partern är lär ha en oerhört stor betydelse

Jag vet inte om det nödvändigtvis behöver vara AS för att man inte klarar av sån intensiv närhet. En vän till mig har en liknande erfarenhet där hon var tillsamman med en kille som var mkt mer fysisk med kramar och närhet än hon och det fick henne att känna sig otillräcklig och relationen tog slut. Nu är hon övertygad om att man behöver ha samma temperatur för att man ska kunna fungera tillsammans. Dvs inte en sval person till en varm och vice versa.

Jag har inte AS diagnos men anser mig passa in på diagnosen, men har inga problem med närhet, även om jag absolut inte vill klänga på ngn. Kanske handlar AS om en stark känslighet som hos vissa personer blir känslighet mot beröring och hos andra som mig känslighet för kroppsspråk och signaler osv.?

Ok. Nog sant för ogillande av beröring kan säkert bero på många saker. Fast många med As verkar ha svårare för beröring än gemene man. Dock vet jag en tjej som inte har As. som har svårt med beröring förutom när det gäller pojkvän Detta beror på saker i hennes uppväxt. Tyvärr var hon inte så älskad av sin famlj Vet inte hur det är nu. Nu är hon 20 år.

Gränsen mellan normalt och inte är minst sagt hårfin och relativ.

Såg ett bra citat "Jaje" skrivit i denan tråd. Här kommer ännu ett bra; Be yourself - everybody else is already taken.

Eyesonly skrev:Mitt största problem med beröring är att inte ha någon som vill göra den. Att krama morsan räknas inte. PGA min oerfarenhet med förhållanden så ligger jag lågt med tips. Ingers inlägg var informativt.

Håller klart med och klar igenkänning!

Detta var visserligen en gammal tråd, men jag kan relatera mycket till mig själv här - jag är ju en kramig, sensuell, ömsint man som tycker om mycket beröring och närhet, och längtar - i mångas tycke uppenbarligen för mycket och för konstigt - efter att dela de drifterna med en likasinnad kvinna.

Mycket knepigt. Som man med just sådana sidor verkar man inte ha någonting för just de sidorna som pluspoäng i attraktionshänseende, snarare är de tvärtom mer ett minus om något. Det verkar vara väldigt mycket just att man råkar sitta med för mycket sådant som i sig bidrar mycket starkt till uttolkningen "äh, han är så desperat".

Och ack så många uppenbarligen verkligt likasinnade kvinnor verkar sällan kunna läsa av att det är en likasinnad man de har mött och har chansen att lära känna, utan verkar oftare bli kategoriskt övertygade om att de tvärtom hittar något djupt frånstötande någonstans i just sina intryck av mig. Många av just dem får väl också den där korkade reaktionen "den här killen verkar för bra för att vara sann", och tror då att jag inte kan vara sann, utan måste vara något slags bluff, och snarare någon riktigt hämmad och förmodligen elak misshandlartyp som spelar över när jag ska försöka verka normal.

Men man slutar så klart aldrig att hoppas... någonstans finns ju så klart den där verkligt rätta, som t o m också själv kommer att känna att vi passar ihop. Peppar, peppar...

Det verkar kanske rent statistiskt lite troligare att det är en NT-tjej än en AS-tjej man kan räkna med att passa med på de här punkterna. Det verkar trots allt vara ett mycket genomgående AS-drag att inte gilla överdrivet mycket beröring.

Fast det verkar gå att ändra uppfattning på den punkten - jag var själv sämre på det när jag var yngre, fråga mig inte när det slog om för min del, bara, jag har ingen aning... syrran har kommenterat det någon gång "Ja, du kunde ju inte kramas..."

(Man kan bli lite nyfiken på hur det gick för undrande. Vi låter lika i närhetsbehovet, åtminstone... )

Plötsliga "överfall", dvs kramar är inte så kul. Jag brukar stelna till fast jag försöker agera "normalt", dvs som alla andra gör.

När jag var barn brukade jag krama min mamma varje kväll. När jag var 12 år meddelade jag henne att jag var "för stor" för det nu. Sen var det slutkramat för min del tills jag träffade min man. Han verkade gilla att kramas och det gjorde jag med.

När vi fick barn, så kramade jag ofta min dotter. När hon blev 12 år slutade jag krama henne. Jag hade försökt trösta henne med en kram när hon var ledsen men hon bara fräste åt mig. Då försvann lusten att krama henne.

Hon kramar mig när hon reser bort längre tid och när hon kommer hem igen. Helt ok för mig, men jag tar aldrig initiativ själv till kramar längre.

Undrande;

Du funderade på begreppet förskjuta.

Jag tror att du göt alldeles rätt i att tänka i bibliska termer.

Dessutom kanske man skall fundera på 1800-tals romaner. "Jag förskjuter dig."
Men förskjutandet säger ju ingenting om vad det finns för orsaker till det.

Alien skrev:Plötsliga "överfall", dvs kramar är inte så kul. Jag brukar stelna till fast jag försöker agera "normalt", dvs som alla andra gör.(...) jag tar aldrig initiativ själv till kramar längre.

Samma här (förutom att jag inte har någon unge). Enda jag kramar är mormor, för jag tror hon skulle må dåligt av att jag inte gjorde det. Försöker undvika släkt och så. Närmsta familjen kramar jag aldrig, sedan massor av år tillbaka. Måste vara mentalt förberedd åtminstone på att någon tänkt krama mig, annars får jag panik. Det är få personer som jag UPPSKATTAR att krama.