Hej

På sista tiden så har jag känt att jag börjar på och känna mig allt dåligare och sämre i psyket. Det är främst när det gäller mina föräldrar eftersom de inte värkar vara nöjd med mig och över hur mitt liv. Känner att det börjar ta på mig allt mer. Det är så mycket tajt om allt som har med mat och viktig och promenader och städning och sånt.

Vad på hälsoundersökning för några veckor sen och det var som sagt väntade svar. Nu tycker jag att de är på mig mer och tjat på att jag ska äta mer grönsaker och frukt och sånt. Vet att de bara vill väll. Men det känns jobbigt eftersom de tar upp det i stort sett varje gång.

Ska snart utomlands med dem och jag antar att det kommer att bli en hel del prat om sådana saker då.

Sen är de inte nöjd med min ordning i lägenheten eftersom det alltid blir en hel del tjat om hur den ser ut och att jag inte direkt städar så bra och att jag har papper överallt.

Känns ibland som man inte vet vad man ska ta sig till. Känns bara jobbigt att leva ibland med alla krav och allt tjat. Liksom kan de inte vara nöjd med något ting längre. Det känns som det är mer tjat än vad det är av sånt som är positivt från dem.

Hopas att det är någon här som kan komma med lite råd.

Har funderat på att gå till doktorn och se om man kan få någon medicin utskriven. Men jag vet inte om det är någon bra ide. Vad anser ni?

tokar86a skrev:Har funderat på att gå till doktorn och se om man kan få någon medicin utskriven. Men jag vet inte om det är någon bra ide. Vad anser ni?

Vad vill du att "någon medicin" ska hjälpa mot?

Så man mår bättre antar jag. Vet inte direkt vad du söker för ord. Mår stundtals inte bra.

Menar du antidepressiva, eller menar du någonting annat? Jag förstår inte.

Jag vet inte vad det finns för altenativ. Vet inte änns om det går att göra något åt det.

På vilket sätt mår du dåligt?

Vad dina föräldrar tycker är väl inte jätteviktigt egentligen. De försöker väl få dej att ändra på dej, men du är väl den du är? Det får dom lära sig att acceptera.

Föräldrar är ofta jobbiga. Jag skiter blankt i vad mina säger om mitt liv (jag är 36 år men).

Du är 24 år och vuxen. Du bestämmer över dej själv.

Om dina föräldrar tjatar så kanske du kan "säga ifrån" så dom tjatar mindre?

Eller säga åt dom att sluta för du orkar inte med det?

tycker att de borde förstå det att jag tycker det är jobbigt eller så. För jag brukar inte säga så mycket. Tycker som sagt att det är rätt påfrestande.

Nej det är ju inte viktigt i säg vad de tycker. Jag är den jag är och allt kan man inte ändra på.

Tycker bara man kunde prata om andra saker än städning och och man äter grönsaker och frukt och sånt. De tycker så mycket saker.

Jag vet om mycket av problemen själv. Men det är inte helt lätt att ändra på vanor och rutiner.

Miche skrev:På vilket sätt mår du dåligt?

Ja det är lite svårt att förklara. Känner att jag blir ledsen och förtvivlad. Speciellt när jag tänker på det. Speciellt nu i morse så blev jag rätt förtvivlad över saker. Kan vara att man går och tänker på det en timme innan det släpper. Det känns liksom jobbigt på något sätt. Som någon slags tung börda att inte duga i livet på något sätt.

Hej!

Jag har sådana föräldrar. De har fått lära sig att jag är vuxen. Men när jag flyttade hemifrån kom de med matlådor för att jag skulle äta näringsriktigt. De påpekade om jag hade det ostädat. De hjälpte till med allt möjligt.

Genom åren lärde jag mig att bli mer självständig och säga ifrån. Det måste du också göra. Har du svårt med städning så kan du få boendestöd som hjälper till. Men det är du som bestämmer om det.

Är du deprimerad så finns det antidepressiv medicin att få. Men du ska inte behöva käka antidepressiv medicin därför att du känner dig nedtryckt av dina föräldrar.

Hälsningar

Lilla Gumman

Lilla Gumman skrev:Är du deprimerad så finns det antidepressiv medicin att få. Men du ska inte behöva käka antidepressiv medicin därför att du känner dig nedtryckt av dina föräldrar.

Håller med om det.

Hej!

Jag förstår verkligen att det är jättejobbigt med föräldrar som oroar sig och som vill hjälpa till. De vet antagligen inte att du upplever det som tjat när de pratar med dig om det och inte heller att du mår dåligt av det.
Det är svårt att känna att man inte duger som man är och att de vill lägga sig i hela tiden.

Det man kan göra är att vara tydlig och konkret och tala om vad det är man behöver, så att man får stöd istället för tjat. Kanske du behöver tala om för dem att du inte mår bra av det sättet de har och tala om hur du vill att de ska göra. Det är svårt för anhöriga att veta hur de ska bete sig i såna situationer som kanske inte fungerar så bra. Då får man lära de och visa vad man vill och hur man vill ha det.

Jag får mycket stöd av både min mamma och boendestöd och jag har talat om för dem att jag vill att de ska finnas där för mig då jag tycker att något är svårt och komplicerat, att de inte ska säga så mycket, mer bara finnas där vid sidan av. Jag vet själv vad det är jag vill träna på, men jag behöver ofta stöd för att komma igång. Då har jag dem bredvid mig och vi pratar då om vad jag tycker är jobbigt. Det hjälper då jag får sätta ord på det och då kommer jag lättare igång och får saker gjorda.

Som sagt tidigare så finns det antidepressiva mediciner då man känner att man inte orkar eller klarar att må bra. Visst är det ett bra alternativ som stöd, men man behöver ändå förändra sin situation själv. Det kan vara lättare att göra då man inte är så skör.

Lycka till och hoppas det löser sig!
Amari

Jag tycker inte direkt att jag behöver något boedndestöd. Men städning har aldrig varit min starka sida.

Jag har sagt till dem att jag tycker de tjatar men de lyssnar inte.

Det är tur man har sinna två katter som man mår bra av.
Plus sitt gosedjur som man mår väldigt bra av att krama om när man ska sova. Det är något som pappa har lite problem med. Speciellt när han är med när vi åker bort. Han är i ryggsäck då. Men jag vill ha den nära till hands eftersom jag blir orolig annars. Det förstår han inte. Liksom är det fel att må bra av något sånt?

Jag tycker inte alls att det är fel att må bra av ett gosedjur. Man får ta till det som fungerar bäst för en själv så att man kan vara lugn. Det är bara att strunta i vad din pappa tycker, det viktiga är ju vad DU tycker och vad som är bra för dig.

Det du kan göra om de inte lyssnar är att säga ifrån och sätta en klar gräns att det inte är ok för dig att de tjatar. Du får tala om att de får hålla det för sig själva vad de tycker och att de bara behöver prata om sånt som är till stöd för dig.

Det kan vara mycket svårt att få sina gränser att fungera och bli respekterade, men det gäller att stå upp för sig själv och tro på det. Det är sånt som kan få en att må väldigt bra om man kan göra det. Även att prata tydligt om sånt som är fel och bara få det sagt. Det jobbiga är då man håller det inom sig och inte får prata med någon om det. Jag tror verkligen på att prata om saker som man upplever är jobbiga. Då får man det liksom ur systemet och kan tänka på positiva saker i stället.

Jag ser det lite som någon form av medicin på något sätt. Att ha något att krama om och bry sig om kan betyda mycket.

Ja jag får jobba lite mer på det. Jag har typ redan sagt någon form av gräns eftersom jag inte vill ha besök av dem eftersom de nästan alltid har synpunkter på hur det ser ut.

Det är så synd att ni inte ska kunna träffas för att de inte lyssnar på dig. Det kan vara svårt att umgås och att ändå vara tydlig och konkret med vad man vill och behöver. Man ska inte behöva bråka och skrika eller skapa en konflikt för att de ska lyssna. Det går att tala lugnt och ändå säga ifrån.

Jag har fått jobba jättehårt för att min familj ska lyssna och förstå vad det är jag mår dåligt av. Min mamma ville alltid att jag skulle uppfylla en massa av hennes krav förrut, men nu har hon förstått att det är omöjligt för mig och hon accepterar mig precis som jag är. Det tog lång tid för oss att komma dit där vi står idag, men det var det absolut värt. Jag mår så bra av att umgås med min familj idag och det leder också till att jag inte behöver vara så ensam. Man blir lätt ensam om man stöter bort människor och det har jag fått lära mig att göra det på ett annat sätt så att man kan vara nära andra personer utan att själv fara illa av det. Det var svårt i början att lära mig att tala om vad jag vill, men nu när jag lärt mig så går det mycket lättare. Jag märker att personer lyssnar mer på mig och respekterar vad jag vill och behöver.

Jag tycker jag trivs rätt bra med att prata med dem över telefon. Sen har jag ett speciellt intresse som de inte direkt accepterar. Som får mig att känna mig bra. Så upplever jag det i alla fall.

Va hon med på dig om såna här saker? samt att du skulle gå ut på puben och sånt?

Det är ju så länge sen som jag var riktigt ung och gick på puben och sånt, men visst var det så att mamma hade åsikter om att hon tyckte jag drack för mycket och för ofta. Det berodde ju mest på att hon var orolig för mig, men jag tog det som påhopp och tjat. Vi kunde bråka jättemycket om sådant som jag ville göra och tyckte speciellt mycket om, som inte var accepterat i familjen.
Men idag så är det inte alls så, för vi har mer likadana intressen idag och kommer väldigt bra överens. Jag fick ju min diagnos för 4 år sen och då var jag redan "vuxen", vilket gjorde att jag kunde mer göra som jag ville. Men ibland är det faktiskt så att mamma också har haft rätt och att det är jag som tänker "fel" och gör saker som inte är bra för mig. Jag har fått träna mycket på att lära mig lyssna på råd och åsikter utan att själv gå i taket. Jag är mycket lugnare med sånt idag än jag var då jag var yngre, vilket är jätteskönt. Jag tar inte allt så personligt längre, kan vara mer avslappnad och trygg i mig själv. Jag tror det kommer med erfarenhet och ålder.

Jag förstår om det är jobbigt att de lägger sig i ditt speciella intresse. Kanske du skulle berätta mer om det och visa dem vad du gör, så kanske ni kan dela mer av dina intressen och få något gemensamt. Det är oftast så att åsikter kommer sig av okunskap och då behöver man lära och visa hur saker funkar. Då är det viktigt att berätta att det är ett intresse som du tänker fortsätta med oavsett vad de tycker och att det är viktigt för DIG.

Mina tycker jag är för lite ute på sånt. Jag brukar säga att sånt intresserar inte mig.

Inte så lätt att prata med dem om det eftersom det är rätt speciellt intresse eller man kanske ska kalla det en form av fetisch. Men jag har pratat med min psykolog om det och hon tyckte som sagt inte det var något direkt fel.

Ja då kan det vara lite känsligt om det är en fetisch, men det enda du kan göra är att vara DIG själv och ta hand om vad som är viktigt för dig.
Det man kan göra är att jobba på sina relationer så att de uppfyller saker för båda sidor och att man har gemensamma intressen och samtalsområden. Om du trivs med att vara själv och göra det du tycker om så tycker jag att du ska fortsätta med det om du inte mår dåligt av det.
Det man mår dåligt av behöver man kanske ta hjälp att läka och ta hand om, så att det inte blir för stort problem för en. Skönt att du har din psykolog att prata med om de här sakerna. Då kan ju ni diskutera om det är lämpligt för dig att börja med medicin också. Ta den hjälp du kan få och se till att de lyssnar på vad DU behöver. Lycka till!
Amari

Det var längesen vi pratades vid. Jag hade inte tillräckligt stora problem. Sen tar det en tid för mig att öppna mig helt. Fick som sagt inte komma mer gånger för andra behövde få hjälp med. Som jag nämnde tidigare så ansåg hon att jag inte behövde komma dit och prata. Även fast hon som jag pratade med gjorde utredningen nämnde att det kunde vara bra om jag hade någon som jag fick prata av mig hos.