Vet inte om det här är rätt kategori men det är ju en slags "vård"fråga. Nu är jag bara så irriterad. Jag antar att jag vill veta om någon annan finner detta irriterande, eller alltså skulle ha gjort... Jag har ju lite dåligt humör "ibland" men jag är superfrustrerad.

Har ju varit hos en psykolog i min utredning (remissen gällde adhd/add och asperger syndrom) några gånger och nu hade jag en tid hos en överläkare (och psykiatriker) där.
Har nog inte känt mig så förnedrad på ett bra tag. Hela hennes ton igenom samtalet var sjukt "ja du lilla gumman hurru lilla gumman"… Fast jag är faktiskt 23 år och inte "mentally challanged".

Hon började med att fråga hur jag bodde (hennes kommentar var: "oj, då har du bott länge med din pojkvän ju, ett år är väldigt länge, ja i din ålder är det ju väldigt länge, i min ålder är det inte så länge"), och hur jag fick pengar (-csn..) och så kom hon in på hur det går med skolan då, "vad är problemet?" Och så försökte jag svara på det, lite ämne för ämne (läser A-kurserna) eftersom det är lite olika i olika ämnen. Koncentrationen är ju helt galet borta hur mycket jag än försöker och jag får grav ångest av nästan allt som jag inte tycker är riktigt intressant, för det är så "svårt"/går så trögt.

Jag nämnde att jag påbörjat gymnasieutbildningar flera gånger, bland annat på komvux och särgymnasium och då frågade hon genast: Ja just det, du hade gått på sånt här särgymnasium, har du gjort såna här tester som visat att du har lite.. svårt att förstå? Jag sa: Det har jag inte, jag har gjort ett wais-test för vuxna när jag var 16 för jag krävde att få kolla ifall jag var efterbliven eller inte, jag kände mig lite efterbliven. Och sen ett till när jag var 18 och så nu, det jag håller på att göra här. Hon frågade: Och visade det att du, ehm, hade lite svårt med att förstå och så? Jag: NEJ, det gjorde det inte. Hon: Okej, men det kan ändå vara så att man har svårt med det även om man inte ligger under den här gränsen.... (alltså 70 i IQ eller?). Vi får se vad de här nya testerna visar. För då kan man ju såklart ha svårt i skolan.

Alltså jag hade alla rätt på matriseruppgifterna, ur wais-testet, så psykologen som gjorde dom sa det direkt och att mitt problem garanterat inte var att jag var dum utan kanske snarare att allt var så lätt så jag blev uttråkad. Men jag sa emot, det är inte sant (hoppas jag), men i alla fall. Jag menar, JAG ÄR I ALLA FALL INTE EFTERBLIVEN SOM HON LÄKAREN VERKADE TRO. Hon trodde verkligen att jag var lite smått begåvningshandikappad. Hon trodde väl överhuvudtaget inte att jag hade kapacitet att tolka ett testresultat och sammanfattning.

I alla fall, sen frågade hon lite snabbt om medicinska frågor och historik och lite annat, mycket konstaterande hon bara: jaså det är såhär, och det är såhär och såhär...

Sen sa hon bara: Ja ja, men jag ska nog inte sätta en diagnos på dig idag, du ska väl tillbaka och prata med ****** (psykologen) nån mer gång va? Bra, då ska jag prata ihop mig lite med henne, sen får vi se vad vi kommer fram till! Men du träffar henne en gång till i alla fall. Jag tänkte bara: Eh va? Jag borde nog träffa henne flera gånger till. Dom vet knappt någonting om mig ju. Ska det nu göras något så ska det väl göras rätt?

Hon gjorde en slags summering med: Det framgår ju att du har stora problem med koncentrationen och så verkar det vara en del lässvårigheter också, så något är det ju. Öööh? Jag hann inte ens säga något emot det. Hon bara fortsatte och körde över mig. Jag har INTE lässvårigheter, har aldrig haft och jag har dessutom gjort en massa dyslexi- och dyskalkylitester som visar att jag inte har det. Men hon bara antog att jag måste har lässvårigheter. "Stackars tjej, omogen, dum och så har hon svårt att läsa också"... Jag hade förklarat väldigt noga innan till henne att det bara går jättetrögt att läsa texter om sånt som inte intresserar mig, att jag då kan läsa på orden men inget kommer in i huvudet. Kan behöva läsa om en sida 5-6 gånger för att ens NÅGOT ska ha kommit in i skallen.

Hon frågade om det var något mer jag tänkte på, något hon inte frågat eller så. Jag sa att det finns väl hur mycket som helst, och att hon inte hade frågat så mycket saker, men att hon säkert hade kompetenta frågor, så det skulle nog bli bra. (Vad fan ska man säga...) Men jag kände ändå att jag var tvungen att fråga om AS, för psykologen har mest utrett add som hon tror starkt på och inte Asperger (Psykologens första fråga var utifrån remissen: Men, varför trodde hon att du skulle ha DET?!) Jag frågade om dom skulle utreda det på något sätt eller om dom hade "hoppat över det" för att det inte kändes relevant. Ville helt enkelt bara veta, för det skulle kännas oproffsigt av de om de ignorerade det.

Den här läkaren sa bara: Tror DU att du har det? Suck... NEJ, sa jag, förut trodde jag garanterat inte det, men efter att ha läst en massa om det så är det så att 95% stämmer in väldigt mycket på mig och det tycker min sambo också som har känt mig bra i fyra år. Hon sa bara: Jamen vet du, man kan ha lite drag av det och det kan vem som helst ha, men sånt där kan ju stämma in på vem som helst, det betyder inte att man har det. När jag kollar på dig tänker jag absolut inte att du skulle ha Asperger, absolut inte, så du ska nog inte grubbla över det. Jag sa till henne: JA men jag vet att jag ser väldigt normal ut, (jag är ganska noga med det nuföritden för jag VILL BLI TAGEN SERIÖST) men jag känner mig inte så normal...

Jag kände mig tvungen att dra upp några av de tydligaste exemplena på varför jag (eller min förra skolläkare först) misstänkte det, bland annat hur jag har intressen som jag kan ägna all min tid åt och bara kan läsa massa fakta hela dagar i sträck och inte göra något annat. Jag har då ett superbra minne och jag älkar att prata om det så fort jag får min chans Samtidigt som jag knappt kan läsa om något som inte intresserar mig, för då vet jag inte vad jag läser och typ somnar. Och att jag har väldigt svårt med det sociala, jag vet aldrig hur jag ska bete mig och fastän jag försöker blir det fel. Jag gör och säger saker som hela tiden tydligen är icke korrekta. Det här påpekas OFTA..... Jag har svårt att hålla kontakten med folk och umgås. Jag är självklart alltid nervös och har alltid hoppat över mycket saker pga detta. Jag tar tydligen alltid saker aldeles för bokstavligt också (varför man nu inte ska göra det, men men)

Men hon satt bara och stirrade och smålog och sa: Nää men du tänker så mycket, ingen människa är ju en diagnos, tänk på dina positiva sidor istället, du har säkert massa positiva sidor. (Jag blev så JÄVLA förbannad och försökte hålla mig lugn och sa:) JOO, jag har massa positiva sidor och det är jättebra, men det är så att jag HAR en del problem och jag vill inte att de ska vara ivägen för mig längre, för de har varit det tillräckligt länge nu. Hon: Ja, du uttrycker dig väldigt bra och tydligt och det framgår att du har en massa problem, men du kanske inte borde tänka så mycket på problem. Mendu behöver inte vara orolig att vi slarvar, vi utreder allt här vet du, du ska ju tillbaka hit en gång till och träffa ******..... Jag har i alla fall fått en bra bild av dig nu.!

Nu garanterar jag att HON tror att JAG bara är efter och typ "letar problem" och bara har lite psykiska problem, och är en "hittepåare"... Och jag menar visst, hon kan sitta där och säga att diagnoser är helt oviktiga och att jag inte ska bry mig, men VADFAN är jag där för då, att få en diagnos OM JAG NU HAR EN (och inte annars såklart!!!) och kunna FÅ HJÄLP!!! Så vad fan sitter och hon svamlar om att diagnoser hit och dit spelar ingen roll.

I övermorgon ska jag träffa psykologen igen för att göra klart sista delen av wais-testet (tredje gången ) Jag måste säga NÅGOT, men vet inte vad/hur. Det är nog inte bra att låta arg, bitter och som att man bara klagar, men ändå.

Du har rätt att be om en annan läkare om det inte funkar. F.ö är det inte särskilt ovanligt att vi aspergare blir bemötta som om vi vore förståndshandikappade, det kan många här vittna om.

För det första jag förstår att du är irriterad. Inget konstigt.
Hon nedvärderar dej bland annat...

Känner igen mig en massa. Tog mej ett antal år att få en AS-diagnos. Mina läkare/psykologer försökte få mig övertygad om att jag var "normal" och annat.
Men jag hade ju Asperger. Alltså svårigheter inom vissa områden.

Första kontakterna med psyk så var det inte nåt fel alls på mig, skulle bara ta lite antideppressiv mot panikångest så skulle allt solsken.

Bara håll ut med deras "idioti" om du orkar/kan.

KrigarSjäl skrev:Du har rätt att be om en annan läkare om det inte funkar. F.ö är det inte särskilt ovanligt att vi aspergare blir bemötta som om vi vore förståndshandikappade, det kan många här vittna om.

Okej... Tråkigt :I
Men psykologen känns LITE mer som att hon lyssnar och förstår lite av det man säger och bemöter en "normalt". Men just att denne bara tydligen skulle träffa mig en gång och hade såna, vad som kändes förutfattade meningar, kollade mig från topp till tå och tänkte: Aha, då har vi att göra med det här. Det kändes jätte-obehagligt. Jaja, men jag tänker yttra mig om det på Fredag i alla fall. Men hoppas hon inte litar på den här allvetande läkaren.

treeman skrev:För det första jag förstår att du är irriterad. Inget konstigt.
Hon nedvärderar dej bland annat...

Känner igen mig en massa. Tog mej ett antal år att få en AS-diagnos. Mina läkare/psykologer försökte få mig övertygad om att jag var "normal" och annat.
Men jag hade ju Asperger. Alltså svårigheter inom vissa områden.

Första kontakterna med psyk så var det inte nåt fel alls på mig, skulle bara ta lite antideppressiv mot panikångest så skulle allt solsken.

Bara håll ut med deras "idioti" om du orkar/kan.

Tråkigt att höra. Men bra till slut, hoppas jag. Jag har också (tyvärr, såklart) haft massa problem med panikångest, deppressioner, det har ju blivit så. Men jag har mognat och insett vad mycket beror på och jag vill gärna veta och jobba med roten till ett problem och inte käka mediciner eller få höra att allt blir bra om man VET att det inte är något tillfälligt psykiskt. Sen klär jag mig riktigt propert och normalt nuförtiden, just för att det var dubbel-trubbel när jag både såg mysko ut och betedde mig mysko.

De har dessutom bara frågat frågor om koncentration och däromkring, har visserligen framkommit att jag haft låg självkänsla, varit deppremerad, gjort det ena och det andra, har humörsvängningar/får raseriutbrott, men de har aldrig frågat något om typiska as-problem som jag har. Jag tänkte att det kanske kommer, men det gör det nog inte. Funderar på att göra en sammanställning av problem (verkliga, inte påhittade, eller triviala) problem och symptom som får mig att "undra" minst sagt. Men då kan jag bara tänka mig vilken hypokondriker jag skulle framstå som. Så jag är så osäker.

Den där läkaren verkar minst sagt trög och okunnig. Och inställd på att lugna ner dig, fast du vill inte bli nerlugnad, du vill få veta.

Jag tycker att du gör helt rätt att skriva upp alla dina symtom. Då riskerar du inte att glömma bort dem när du sitter där. "Alla kan ha aspergerdrag", ja vaddå?* Det är ändå inte alla som får diagnosen AS, så någon skillnad är det. Prata med psykologen som du litar mer på, att du inte vill bli bortviftad som hypokondriker och att du har verkliga problem som inte försvinner bara för att du inte "tänker på dem".


*Vi är alla aspiga men somliga är lite mer aspiga än andra.

Tror inte läkaren försöker köra över dig. Det är nog svårt för läkare att veta vilken nivå de ska bemöta sina patienter på. På utbildning får de säkert lära sig att vara väldigt tydliga mot personer med misstänkt NPF. Jag har själv reagerat på denna övertydlighet några gånger men är ändå glad för att de är tydliga. Hellre det än att prata invecklat och riskera att jag misstolkar vad de säger.

Att du varit på Särvux gör ju ändå att läkaren tror att du genomgått tester som visat att du är svagbegåvad. Det hade nog de flesta misstänkt.

Jag fick också en känsla av att utredningsteamet trodde att jag var utvecklingsstörd eller att jag var aktiv missbrukare. Vilket jag inte var. Under testerna märkte jag hur de ändrade uppfattning om mig. Jag har extremt svårt för verbala tester och minnestester men samtidigt väldigt högt på logiska tester. Jag blev bemött som utvecklingsstörd tills vissa logik tester kom. Då såg det ut som att psykologen tappade hakan i stort sett.

Mitt tips är att genomgå utredningen. När läkaren känner dig bättre kommer h*n också bemöta dig på en bättre nivå. Hade också vissa besvär av att bli bemött på en låg nivå. Men efter några gånger så blev det bättre och idag några år senare så blir jag bemött som den jag faktiskt är.

Är nog viktigt att tänka på att det inte är enkelt att veta vilken nivå som patienterna ska bli bemötta på. Pratar de för invecklat får de kritik får det. Pratar de för enkelt får de kritik för det.

Mvh

Hej!

Jo, men visst kan det stämma som du säger. Jag kan förstå det. Men hon pratade övertydligt, samtidigt som det lilla jag fick säga skrattade hon åt eller ignorerade som "prat"... Men visst, hon kan ju inte veta, utan att ha sett några tester eller pratat med mig flera gånger. Det var därför det kändes skumt att hon bara skulle träffa mig en gång "det brukar inte behövas fler". Sen gick jag ju aldrig på särvux, för då hade jag förstått, eftersom det krävs en del för att gå där. Jag gick på en särgymnasium, en liten grupp med speciallärare. Krävde ingen diagnos eller så, bara att man inte kunde gå på vanligt gymnasium i vanligt tempo med mycket människor.

Men jag får bara hoppas att det hon "tror" utifrån det korta mötet med mig, inte betyder så mycket, utan att det är vad psykologen tror som spelar roll.

MVH J

Disorder skrev:Tror inte läkaren försöker köra över dig. Det är nog svårt för läkare att veta vilken nivå de ska bemöta sina patienter på. På utbildning får de säkert lära sig att vara väldigt tydliga mot personer med misstänkt NPF. Jag har själv reagerat på denna övertydlighet några gånger men är ändå glad för att de är tydliga. Hellre det än att prata invecklat och riskera att jag misstolkar vad de säger.

Att du varit på Särvux gör ju ändå att läkaren tror att du genomgått tester som visat att du är svagbegåvad. Det hade nog de flesta misstänkt.

Jag fick också en känsla av att utredningsteamet trodde att jag var utvecklingsstörd eller att jag var aktiv missbrukare. Vilket jag inte var. Under testerna märkte jag hur de ändrade uppfattning om mig. Jag har extremt svårt för verbala tester och minnestester men samtidigt väldigt högt på logiska tester. Jag blev bemött som utvecklingsstörd tills vissa logik tester kom. Då såg det ut som att psykologen tappade hakan i stort sett.

Mitt tips är att genomgå utredningen. När läkaren känner dig bättre kommer h*n också bemöta dig på en bättre nivå. Hade också vissa besvär av att bli bemött på en låg nivå. Men efter några gånger så blev det bättre och idag några år senare så blir jag bemött som den jag faktiskt är.

Är nog viktigt att tänka på att det inte är enkelt att veta vilken nivå som patienterna ska bli bemötta på. Pratar de för invecklat får de kritik får det. Pratar de för enkelt får de kritik för det.

Mvh

Du Randomtjej, varför inte skriva ut ditt första inlägg här o ge det till din särskolebegåvade läkare ?

A skrev:Du Randomtjej, varför inte skriva ut ditt första inlägg här o ge det till din särskolebegåvade läkare ?

hum hum, var du sarkastisk nu mot mig eller menade du allvar? För isåfall, så vet jag inte. Jag tyckte inte heller hon var särskolebegåvad, men lite oproffsig och snabb att dra slutsatser... redan innan hon borde haft några.. Men jag vet inte om det är en bra idé att skriva ut det, det är det som är problemet. När jag ens började "yttra" mig lite senast, då blev det ju bara "tyst nu, tänk inte så mycket, du hart läst för mycket saker, det där stämmer på alla" , ungefär. Det är en sån fin balansgång man måste gå, känns det som, med att få fram tillräckligt, men samtidigt inte verka som någon överdrivare.

Men jag kan säga att visst frågade hon några saker som jag antar var lite länkade till AS, typ "Är du håröm?" "hade du problem med stickiga kläder när du var liten?" och "Har du svårt att orientera dig i nya miljöer?" "Du verkar inte träffa så mycket kompisar, stämmer det?" "Behöver du rutiner i vardagen, tex måste du diska på samma sätt varje gång?"

Men annars har jag bara fått massa adhd-relaterade frågor och verkligen inriktat på det. Samt gjort tester, som har tagit tre gånger (tre timmar.) Aldrig har det funnits tid för mig att bara "prata på" om något valfritt, lom man kan uttrycka sig så. Idag var jag och gjorde klart det allra sista på hela wais-III NI testet. Det var rätt stressat så jag hann inte säga så mycket, för hon hade bråttom att träffa en annan "patient"(?) direkt efter testet. Jaja, hon skulle rätta testet, kontakta mig om ca två veckor och sen skulle jag få komma tillbaka och typ "få" diagnosen. Jag MÅSTE säga något då, även om hon upplever mig som överdriven och allt för inriktad på att "ha" något. Men det spelar ingen roll. Jag är inte det, jag avskyr bara slarv och sånt.

Nej nu sitter jag bara och skriver och tänker högt känns det som. Ja ja. Men är det någon som gjort figursammansättning ? var det svårt? Om man är lite sämre på det, är det något som är typiskt för personer med adhd/as diagnos? Jag hade nog svårast med den av alla delar... Jag klarade de två första, sen klarade jag typ ingen. Allt annat känns som det gått rätt bra. Bokstavs-siffer-serier var riktigt riktigt jobbiga iofs.

Sarkastisk ja men inte mot dig!
Dessutom är det ju inte en läkare du beskriver utan en psykolog. Det är nämligen den yrkeskategorin som gör tester, det gör inte läkarna.

Jag tycker fortfarande du ska berätta för henne hur du uppfattar henens bemötande av dig, ett sånt bemötande har man ingen anledning att godta och det är inte särskilt professionellt. Hon kanske inte är så van vid sådana här utredningar? Hon är skyldig att besvara frågor om sin kompetens, så fråga henne! Det finns många som gör dessa utredningar men som inte är särskilt bra på det.

A skrev:Sarkastisk ja men inte mot dig!
Dessutom är det ju inte en läkare du beskriver utan en psykolog. Det är nämligen den yrkeskategorin som gör tester, det gör inte läkarna.

Jag tycker fortfarande du ska berätta för henne hur du uppfattar henens bemötande av dig, ett sånt bemötande har man ingen anledning att godta och det är inte särskilt professionellt. Hon kanske inte är så van vid sådana här utredningar? Hon är skyldig att besvara frågor om sin kompetens, så fråga henne! Det finns många som gör dessa utredningar men som inte är särskilt bra på det.

Okej, då är jag med Den här kvinnan jag träffade en gång, som jag fann dum kort sagt, det var en läkare. Men hon som jag varit hos fler gånger och som gjort testerna, det är en psykolog, ja. Och hon är ju ganska "normal" dvs har ett neutralt och bra bemötande. Inget att klaga på. Men som sagt, läkaren... jaja, nu går jag bara ovh väntar på wais-III NI resultat från psykologen. Hon skulle rätta dom. Ska försöka säga då att jag inte tyckte läkaren verkade så smart och sa dumma saker. Jag ska nog fråga också vad hon "trodde" om mig först.