Hej!

Jag är 27 år gammal och alldeles nyss fått min diagnos. Jag har gått igenom mitt liv med depressioner. Gått hos olika psykologer osv. Jag har mått väldigt dåligt sen 14 års åldern. Nu har jag fått diagnosen Aspergers. Jag är förvirrad och ännu mer deprimerad över detta. Om jag nu har aspergers, varför har ingen märkt något tidigare. Föräldrar, lärare, psykologer...? Vad jag har förstått så blir man oftast diagnoserad i barndomen, tonåren?

Jag har aldrig kunnat klara av skolan (gymnasiet), aldrig haft ett jobb. Aldrig haft många kompisar (har en enda som kan egentligen räknas som kompis). Har VÄLDIGT svårt med det sociala. Har klarat av att ta körkort, men aldrig egentligen kört bil efter det.

Pga av allt detta har jag haft problem med droger, och nu alkohol. Jag har gjort allt för att känna mig normal. Egentligen borde jag väl vara glad över detta, äntligen veta vad som är fel. Men jag kan inte acceptera detta. Eller jag har väl gjort det. Men har svårt att berätta åt mina föräldrar, kompisar och så. Plus att jag känner att jag är arg på dessa. Varför har dom inte märkt något tidigare?!

Vet inte egentligen vad jag vill... skulle väl gärna höra från andra att jag inte är ensam. Att andra fått sin diagnos senare i livet. Att allt inte är hopplöst... Vad som helst.

/Ida

Hej och välkommen!

Kan dessvärre inte säga att jag fick min diagnos senare i livet, fick min diagnos för nån vecka sen och har nyligen fyllt 17 år. Men Kan berätta att jag själv haft depression sen jag var 11 (eller närmare 12).
Har haft kontakt med BUP i 5 år nu, men ingen misstänkte att det var nåt "konstigt" med mig förrän ungefär 6 månader sen. Fick tvärtom höra att de inte hittade nåt fel på mig, att de inte visste varför jag mådde dåligt och inte hur de skulle hjälpa mig. Tills då för ungefär ett halvår sen, då jag äntligen lyckats övertyga (ja, övertyga. Var tvungen att "bevisa" det för att hon skulle tro på mig) min terapeut om att jag har sociala svårigheter. Hon trodde då att jag hade drag av AS, men att ingen utredning var nödvändig.

Efter några månader, när hon lagt mer och mer fokus på hur mycket AS kriterier jag uppfyller, kom hon fram till att jag nog mycket väl kan ha AS, och skickade därför remiss till utredningsteam (överläkaren på bup trodde fortfarande absolut inte att det var nåt "fel" på mig.)

Så nu är jag klar med utredningen, har fått min aspergerdiagnos och väntar på tid till habilitering. Har pratat lite med min terapeut och den utredande psykologen om vad för sorts hjälp jag skulle behöva, och det verkar faktiskt som om mycket kommer redas ut nu. Det verkar som om det livet kommer bli bättre nu.

Att det tagit så lång tid innan nån märkt av mina problem är att jag lärt mig hur man undviker konflikter, och vilka beteenden som är accepterade av andra. På så sätt är det ingen som misstänker något, ingen som tar sig en närmare titt. Det brukar vara svårare att upptäcka AS hos tjejer än hos killar.
Det kanske var något liknande hos dig, att du lyckades "anpassa" dig?

I vilket fall som helst önskar jag dig lycka till och hoppas du får några av dina frågor besvarade här på forumet

Jo, det är väl så att jag lyckats "anpassa" mig ganska bra. Inte nog bra dock för att klara av skola/jobb.

Jag har alltid haft problem med det sociala. Fått höra att jag har "socialfobi" osv, men att det är något som går att träna bort.

Du har ändå "tur" som fått din diagnos redan nu. Kanske har varit svårare med mig eftersom jag aldrig själv trott att jag haft aspergers eller liknande. Har aldrig fattat att det var mitt "problem". Kanske för att jag aldrig vetat att undersöka detta. Visste inte ens vad det var för bara några veckor sedan.

Men ja, som du, har jag bara fått veta att jag har depression. That's it. Fått käka oändligt många olika mediciner men inget har förstås hjälp.

Tack för att du svarade iaf. Då är man inte helt ensam iaf.

Nydiagnostiserad*

Sheyen skrev:Nydiagnostiserad*

Slå upp orden i stället för att vara så tvärsäker:
http://g3.spraakdata.gu.se/saob/
http://www.svenskaakademien.se/web/Ordlista.aspx

Kan tillägga att det finns en orsak till att formen med -c- är den enda som är uppslagsord i SAOB.

Zombie skrev:

Sheyen skrev:Nydiagnostiserad*

Slå upp orden i stället för att vara så tvärsäker:
http://g3.spraakdata.gu.se/saob/
http://www.svenskaakademien.se/web/Ordlista.aspx

Kan tillägga att det finns en orsak till att formen med -c- är den enda som är uppslagsord i SAOB.

"S" är korrekt.

Hej Bewildered!

Du är inte ensam om att få din diagnos som vuxen. Jag är 45 år och fick min diagnos i början på året. Jag har själv aldrig trott att jag skulle ha asperger eller något annat inom autismspektrumet. Dåligt självförtroende eller socialfobi gissade jag att det var som låg bakom mina problem. Jag har i många år försökt jobba bort mitt "dåliga självförtroende" men det har inte fungerat. Jag har bara blivit enormt frustrerad och upprörd av att inte klara av det sociala. Detta ledde till nedstämdhet och depresioner. När det blev för mycket tog jag till slut kontakt med vården, och efter en lång tids utredning fick diagnosen asperger.

Nu när jag har fått tid att tänka på det och läst om vad asperger är för något känner jag mer och mer att det stämmer.

Jag blev diagnostiserad vid 33. Det kom som en uppenbarelse då jag anat att något var annorlunda men jag hade inte vetat exakt vad. Massor av saker blev uppenbara och flera saker fick en förklaring. Det var mycket skönt. Har också haft depression sedan barndomen och haft svåra sociala problem men nu, ja, är det utrett varför.
För mig var diagnosen helt enkelt underbar.

Jag fick diagnos då jag var 35 år. Jag undrar också hur ingen lyckats ställa diagnos tidigare. Är nu sjukpensionär.

Hej!
Även jag är relativt nydiagnosticerad.
Tyckte denna länk
http://urplay.se/163011
var bra, du kanske redan har sett den, ligger i en annan tråd på forumet.

Tror det tar tid att acceptera sin diagnos, jag håller fortfarande på...

Sheyen skrev:

Zombie skrev:

Sheyen skrev:Nydiagnostiserad*

Slå upp orden i stället för att vara så tvärsäker:
http://g3.spraakdata.gu.se/saob/
http://www.svenskaakademien.se/web/Ordlista.aspx

Kan tillägga att det finns en orsak till att formen med -c- är den enda som är uppslagsord i SAOB.

"S" är korrekt.

Sade jag inte att det inte är.

Däremot kom jag på nu att jag kanske missförstod dig. Kanske svarade du bara så här kort på trådfrågan. Jag tolkade det som att du språkpolisade, som jag har sett dig göra förr.

Nej du är absolut inte ensam.
Jag fick min diagnos vid 27 års ålder. Förra sommaren.
Har funderat mycket på varför man inte sett nåt tidigare. Men, när vi var barn så var det inte alls så vanligt med Asperger. Man började få upp ögonen för diagnosen mycket senare. Så egentligen är det nog inte så konstigt, att vi lyckades gå obemärkta förbi. Vi platsade ju inte in i någon annan diagnos som fanns då.
Mina föräldrar hade många bra argument varför de trodde jag var normal. Jag var ju yngsta barnet, sladdis dessutom. Umgicks mest med äldre syskon, andra äldre barn eller vuxna. Klart man blir lillgammal då.
Min rädsla och oro över allt, förklarade de med att vi bodde i skogen. Klart man blev lite ängsligare då. Att jag sen var rädd för regnbågar och Alf (tv-figuren), det hade de lite mindre lätt att förklara.

Välkommen!

Bewildered skrev:Nu har jag fått diagnosen Aspergers. Jag är förvirrad och ännu mer deprimerad över detta. Om jag nu har aspergers, varför har ingen märkt något tidigare. Föräldrar, lärare, psykologer...? Vad jag har förstått så blir man oftast diagnoserad i barndomen, tonåren?

Jag fick diagnos när jag var 33 år. Kände väl ungefär som du beskriver då.

Bewildered skrev:Egentligen borde jag väl vara glad över detta, äntligen veta vad som är fel. Men jag kan inte acceptera detta. Eller jag har väl gjort det. Men har svårt att berätta åt mina föräldrar, kompisar och så. Plus att jag känner att jag är arg på dessa. Varför har dom inte märkt något tidigare?!

Känner igen mig där också. Fast nu har jag haft min diagnos i 2 år och haft tid att tänka på det. I början var jag rätt upprörd över diagnosen nog. Jag hade försökt bota min "Sociala Fobi" på egen hand, men sen fick man vet man var autistisk. Det kan jag inte bota.

Bewildered skrev:Vet inte egentligen vad jag vill... skulle väl gärna höra från andra att jag inte är ensam. Att andra fått sin diagnos senare i livet. Att allt inte är hopplöst... Vad som helst.

Du är inte ensam. Jag känner hopplöshet emellanåt. Man får göra det bästa man kan antagligen och sen få det bli som det blir bara.

Hela mitt liv fram till 33 års ålder var ett stort j***a missförstånd ungefär. Jag försökte leva som andra länge men jag märkte ju nåt var "fel" med mig. Nu vet jag inte exakt hur jag ska fortsätta med livet. Men jag kommer på nåt.

Hej och välkommen!

AS är inte lika tydligt hos flickor som hos pojkar. Dessutom så "fanns" ju inte diagnosen förr.

Här är en tråd om folk som fått diagnos efter 40 (jag är en av dem):
hur-manga-har-fatt-diagnos-efter-40-ars-alder-t3598.html