OK, vuxnare än Gudrun och Lasse är jonsch trevligt nog, även när han är som vimsigast. Det är nog så att jag jämför mig med socialt framgångsrika entisar igen och varför inte. Utan att räkna vuxenpoäng vill jag känna att jag interagerar med samma ömsesidiga förståelse med intressant folk (intressanta, potentiella arbetsgivare, kärlekspartner, samarbetspartner) som vissa framgångsrika entisar alltså gör.

Jag är rädd att jag umgås bara med trevligt folk i dessa dagar. Vuxenpoängsräknandet är obefintligt så de enda utmaningarna ligger i att ha en avspänd attityd - vilket innebär så stor distans mellan känsloreaktionerna och beteendet att man kan överväga alternativa beteenden och förstå hur de torde tas emot. Det verkar alltså vara vad som krävs för att jag skall kunna välja beteende som tolkas som vuxet. Aspiga arbetsvillkor.

jonsch skrev:Tack, weasley, jag är utsatt för litet känslosvall men jag tyckte alltså att jag vaknat med litet distans till det. Det verkar ju inte så bra att jag ger ett vimsigt intryck, jag hoppas att det är mina långa meningar i ett abstrakt ämne som virrar till det.

"Definierande av känslor" - menar du bestämning av känslor? Definitioner tror jag hör hemma i en annan tråd (kanske inte?) och bestämning är väl inte riktigt heller vad jag försöker skriva om. Hyfsad koll på vilka de små rackarna är har jag nog haft en tid men den kunskapen är svår att utnyttja utan distans. Litet vimsig är jag nog bestämt eller har har jag nog bestämt varit, helt i händerna på mina reaktioner. Mina inlägg har självupptaget handlat om det den senaste tiden.

Kan det ha blivit mindre vimsigt nu, möjligen?

Definitioner är förstås viktiga, men samtidigt svåra när det gäller sådana här saker. Jag menade förstås inte barnslig på så drastiska sätt att man börjar slå folk och liknande. Som jag skrev så handlar det mera om att ha lite självdistans och våga driva med sig själv och sådana saker, och kanske inte vara så rädd för att göra bort sig. Jag menar inte att man ska vara lika barnslig som ett barn är, utan mera det att många vuxna är så väldig noga med att hålla uppe en allvarlig vuxenfasad att de blir väldigt tråkiga och pretentiösa.

Barnet är barnsligt för att det är dess natur och det inte vet om något annat. Det är inte medvetet barnsligt. Någonstans på vägen vill man vara vuxen och börjar då försöka bete sig medvetet vuxet genom att distansera sig från allt barsligt och ungdomligt. Därefter når vissa, men inte alla, ett stadium där de har funnit en sådan trygghet i sin vuxenroll att de inte behöver hålla uppe någon konstlad distans till det barsnliga för att visa att de är vuxna. Jag vet inte om det blev så mycket klarare, men kanske?

Ett bra exempel på denna typ av vuxenhet är en kvinna som var med på en kurs en gång. Hon sade att när hon hamnade i en ny grupp människor så brukade hon börja med att göra bort sig medvetet, för då blir de andra inte så rädda för att göra bort sig längre.

Jag har läst många (dock inte alla) av dina inlägg i denna tråd och förstår delar av dina tankegångar eftersom jag har liknande problem.

När jag var ung så var jag arg och tog avstånd från allt och alla på ett väldigt barnsligt/tonårsaktigt sätt, försökte verkligen göra revolt mot båda barn och vuxna, alla. Ville absolut inte bli vuxen, vanlig. Jag satte likhetstecken däremellan. Jag gjorde allt för att vara så lite vanlig som möjligt, knasiga kläder, droger. Och hade ingen förståelse för någon annan egentligen.... men många såg mig som intressant! Jag var udda!

Sedan fick jag en plötslig insikt i att alla gör så gott de kan. Alla försöker verkligen.... och hatade inte längre någon. Jag hatade inte vuxna och inte barn. Hatade inte de som var undfallande och inte de som styrde. Jag förstår liksom alla! Jag kan inför vem som helst försvara massmördare, våldtäktsmän, pedofiler, mobbare, ekonimiska brottslingar, tonårsrevoltörer, mobboffer. Om någon gör något elakt mot mig så kan jag se orsakerna bakom och förstår dem. Jag förstår de som gör allt för andras bekräftelse..även om jag nog har lite extra svårt för sådana som det verkar ha gått väldigt lätt för och som saknar förståelse för andra. Även om jag förstår att det är just på grund av bananskalet som de inte ser något.

Och jag känner inget större behov av att göra revolt längre. KLär mig helt vanligt. Blir inte arg om någon är taskig men om jag är deprimerad kan jag bli väldigt ledsen efteråt, även om jag inte visar det för personen i fråga eftersom de ju gör så gott de kan! (Kan nog bli väldigt arg då också, i min ensamhet, men ser hsla tiden bilden utifrån:att vi gör så gott vi kan). Ibland kan jag vara ärlig (kan uppfattas som hård kritik på ett väldigt oförblommerat vis )mot andra, jag är ingen mes på det viset, men då vill jag verkligen få det jag säger sagt och inte försöka trycka ner någon.

Och ingen gillar mig...jag verkar nog både väldigt intetsägande och samtidigt konstig! Pratar inte skit. Försvarar de som tom är direkt elaka mot mig. Försöker inte hävda mig. Det som jag skriver här kan nog tyckas som ett slags skrytsamhet, ett slags sätt att hävda mig, men så här skulle jag aldrig säga till någon som inte kände mig väldigt (extremt) väl eller här, där jag får vara anonym.

Två männsikor i hela världen har jag hittat som jag kan diskutera dessa saker med. Jag brukar nog använda ordet vanliga om de du kallar vuxna. Vad man än väljer för ord så måste man ju noga definiera vad man menar, så det har ju inte så stor betydelse.

Pratar vi om samma sak?

Jag antar att det är mig du riktar dig till, regrepsa. Hur som helst så har du hittat en till som tänker i närmast exakt samma tankebanor. NÄmligen mig. Det skulle inte förvåna mig det bittersta om fler skulle anmäla sig till listan. Intressant historia du har, någon utseendemässigt extrem period har jag aldrig haft.

Är det detta jag skriver om, att förstå både de "sämsta" och de "bästa", av alla slag? Ärligt talat måste jag läsa mina trådar igen för att kunna tala om det, jag har som sagt genomgått litet personlig utveckling igen. Jag har plötsligt blivit helt renons på kritik mot olika moraliska principer.

Man kan vara totalt hänsynsfull eller motsatsen eller något däremellan, det är mig nu egalt. Vuxen kan man vara i vilket fall. Samtidigt har jag fått en skala för krav både för förlåtelse och för hänsyn och så har jag fått oändliga varianter och grader av godhet (efterföljnad av respektive principer och deras plats längs skalan) att dela in folk efter. Förståelse är för mig en sak, moralisk dom en annan.

Vuxenheten har halkat litet ut ur mitt resonemang, det är väl mycket därför mitt senaste inlägg handlar om medvetandetillstånd. Detta inlägg är alltså litet off topic.

/ J

jonsch skrev:Man kan vara totalt hänsynsfull eller motsatsen eller något däremellan, det är mig nu egalt. Vuxen kan man vara i vilket fall. Samtidigt har jag fått en skala för krav både för förlåtelse och för hänsyn och så har jag fått oändliga varianter och grader av godhet (efterföljnad av respektive principer och deras plats längs skalan) att dela in folk efter. Förståelse är för mig en sak, moralisk dom en annan.
/ J

Hm. För mig är det inte egalt, det väcker olika reaktioner i mig. Jag antar att det är ett slags känslor (kanske var detta ett skämt, vet faktiskt inte riktigt).

Jag kan ibland bli totalt utan talat språk. Ofta som en reaktion på oerhörd stress i kombination med för lite sömn. Ibland kan jag känna att jag står precis i mitten, vid skiljeväggen där ena vägen är språket och den andra total känsla. När jag är i det språklösa läget kan jag se rakt igenom människor. Där finns ingen moral, förståelse, begrepp, hänsyn. Inga regler, inga språkliga regler. Går det riktigt långt så förstår jag inte ens de enklaste ord, men är på samma gång så oändligt vis. Såklart kan jag förstå de enklaste av ord...men då är jag på andra sidan, ordsidan.

Nu när jag skriver om det så är jag inte vis och kan inte förklara mina upplevelser, för de är totalt ordlösa. Men när jag är där så kan jag nå det innersta i människor som befinner sig i kris och kan på samma gång plättlätt och med största möda välja enstaka ord som kan hjälpa någon rakt in i själen (kom ihåg att det låter banalt för att det är orden som beskriver). Jag skulle kunna skada lika skarpt och kan känna en enorm maktkänsla, som en Gud. (Bara ord, ta det lugnt).

Jag tycker inte att detta är godhet.... det är något annat, vet inte vad. Bedömer inte människor i de där skalorna...förutom om jag är helt vilse i intrycken.

Att ta det fulla ansvaret för vad man säger och gör det är väl ändå att vara vuxen.
Att stå för saker (handlingar, värderingar, etc) speciellt när det blåser både snålt och motvind, det är väl ändå att vara vuxen.
Är inte såna saker kärnan? Att inte fega ur?

Ganesh skrev:Att ta det fulla ansvaret för vad man säger och gör det är väl ändå att vara vuxen.
Att stå för saker (handlingar, värderingar, etc) speciellt när det blåser både snålt och motvind, det är väl ändå att vara vuxen.
Är inte såna saker kärnan? Att inte fega ur?

Jo jag tror det. Visserligen krävs mer grundläggande definitioner av exempelvis ansvar, för att din defninition skall fungera ("jo jag var otrogen och jag tycker jag förtjänar en chans till. Det står jag för") men helt löst uttryckt så är just jag säkert helt överens med dig i de flesta fall, Ganesh.

regrepsa skrev:När jag är i det språklösa läget kan jag se rakt igenom människor. Där finns ingen moral, förståelse, begrepp, hänsyn. Inga regler, inga språkliga regler. Går det riktigt långt så förstår jag inte ens de enklaste ord, men är på samma gång så oändligt vis.

regrepsa, den där språklösheten har kommit över mig ett fåtal tillfällen och jag vet vad du menar med att man är vis då.

Vad gäller olika principer för hänsynstagande och förlåtelse; jag har en 25-årig ilska i mig mot alla som kräver och tar mindre hänsyn än jag, därför att sådana människor har dissat och förstört mitt sätt att lära mig och göra saker på ända sedan dess. Jag har aldrig fått visa hur effektiv jag kan vara, alltid uppmanats att satsa på att bevisa två tredjedelar av min kapacitet (en medelmåttas, som bäst). Naturligtvis kan ingen rå för att de förstört för mig på detta sätt, de kan ju inte tänka annorlunda. Den hänsynskrävande kan förstå de mindre hänsynskrävande men inte tvärtom. Jag har ingen rätt att vara arg på "dem" eller att anse min förståelse bättre än deras - de förstår sig bättre på att flöda smidigt genom situationer och de är på sitt sätt mer storsinta än jag, bl.a. . Äntligen har den gamla insikten tagit sig ända in i känslolivet på mig. Jag kan äntligen bedöma var och en utifrån dess egna, medfödda förutsättningar, när det gäller att ta hänsyn. Det var så jag menade.

jonsch skrev:

Ganesh skrev:Att ta det fulla ansvaret för vad man säger och gör det är väl ändå att vara vuxen.
Att stå för saker (handlingar, värderingar, etc) speciellt när det blåser både snålt och motvind, det är väl ändå att vara vuxen.
Är inte såna saker kärnan? Att inte fega ur?

Jo jag tror det. Visserligen krävs mer grundläggande definitioner av exempelvis ansvar, för att din defninition skall fungera ("jo jag var otrogen och jag tycker jag förtjänar en chans till. Det står jag för") men helt löst uttryckt så är just jag säkert helt överens med dig i de flesta fall, Ganesh.

Jonsch, du har självfallet rätt. "Det står jag för" i ditt exempel är naturligtvis en meningslöshet. Att st för något trivialt betyder ju inget. Det skall kosta något, och det skall handla om något viktigt för att det skall vara meningsfullt att säga att man står för X. Att stå för något måste likna att visa civilkurage för att det skall betyda något.

Att stå för något kan aldrig vara nåt man gör lättvindigt.

Det är viktigt att stå för sina övertygelser.

Men det är lika viktigt att kunna lyssna förutsättningslöst och eventuellt ändra ståndpunkt när nya fakta har tillkommit.

[quote="jonsch"
Jag har aldrig fått visa hur effektiv jag kan vara, alltid uppmanats att satsa på att bevisa två tredjedelar av min kapacitet (en medelmåttas, som bäst). Naturligtvis kan ingen rå för att de förstört för mig på detta sätt, de kan ju inte tänka annorlunda. Den hänsynskrävande kan förstå de mindre hänsynskrävande men inte tvärtom. Jag har ingen rätt att vara arg på "dem" eller att anse min förståelse bättre än deras - de förstår sig bättre på att flöda smidigt genom situationer och de är på sitt sätt mer storsinta än jag, bl.a. . Äntligen har den gamla insikten tagit sig ända in i känslolivet på mig. Jag kan äntligen bedöma var och en utifrån dess egna, medfödda förutsättningar, när det gäller att ta hänsyn. Det var så jag menade.[/quote]

Jag känner mig lite tveksam när jag läser det här. Jag tycker nog att du har rätt att vara arg "på alla" som i på världen, verkligheten, för att den har kastat ut dig till detta. Samt "på alla" som i alla du upplevt inte gett dig chansen att utvecklas till det du skulle kunna bli. Det finns lägen när man kan påverka även de mest tjockskalliga, tex i djupa kriser. Om du lyckas med att tränga igenom till det innersta och på ett hövligt sätt beskriva den sorg du upplevt över att inte ha fått chansen att vara dig själv, så är det ibland möjligt att någon tänker sig lite för i framtiden....men hela mitt resonemang bygger nog på att förmåga till hänsyn inte är bara medfödd.....

Att vara bitter är väl en annan sak....för mig betyder det att man inte kan använda ilskan konstruktivt utan i stället strör den omkring sig utan kontroll.

[/quote]


Men vad är då att vara barnslig?

Först när begreppen är utredda kan det bli någon meningsfylld analys av tillvaron. För mej innebär barnslighet att agera på sina känslor, särskilt irrationella sådana!

Ett exempel: Olle slår Lasse. Lasse känner sej kränkt och förnedrad så han slår Bengt som är bara hälften så stor som Lasse.

Ovanstående är ett exempel på ett barnsligt beteende. Hade Lasse varit lite vuxnare hade han antingen dängt till Olle, polisanmält Olle, eller tagit sej till sjukhus för omplåstring för att sedan inte bry sej om Olle någonsin mer.

Ett till exempel: Gudrun har bränt ut sej och fått problem med koncentration, mindervärdeskomplex och ångest. I en panikattack dumpar hon sin pojkvän och vägrar prata med denne när han undrar varför.

Även här råkar alltså en oskyldig ut för de känslor någon har, och som den agerar irrationellt på. Hade Gudrun haft lite mer vuxenhet hade hon klarat att se vad hon egentligen hade ångest över, alternativt hade hon pratat med sin pojkvän om hur hon mådde. Helst bägge.

Båda exemplen är för övrigt tagna ur verkligheten.[/quote]

Olles exempel är ju väldigt lätt applicerbart på många situationer i livet, medans Gudrund verkar väldigt specifikt! Jag skulle allt gärna vilja prata med den här Gudrun lite för att förstå vad som verkligen hände, allt verkar lite oklart...får inte hela bilden.

jonsch skrev:Är detta definitionen på vuxet medvetandetillstånd? Att kunna handla tvärs emot vad ens känslor dikterar, utan att det nödvändigtvis ger exempelvis oöverstiglig, akut sorg?

Nej det tycker jag inte. Att inte följa sina känslor för att det inte går eller är olämpligt är en sak. Men att medvetet handla tvärtemot tycker jag bara låter destruktivt.
Men jag har iofs inte förstått vad situationen gäller. ..

regrepsa skrev:

jonsch skrev:Jag har aldrig fått visa hur effektiv jag kan vara, alltid uppmanats att satsa på att bevisa två tredjedelar av min kapacitet (en medelmåttas, som bäst). Naturligtvis kan ingen rå för att de förstört för mig på detta sätt, de kan ju inte tänka annorlunda. Den hänsynskrävande kan förstå de mindre hänsynskrävande men inte tvärtom. Jag har ingen rätt att vara arg på "dem" eller att anse min förståelse bättre än deras - de förstår sig bättre på att flöda smidigt genom situationer och de är på sitt sätt mer storsinta än jag, bl.a. . Äntligen har den gamla insikten tagit sig ända in i känslolivet på mig. Jag kan äntligen bedöma var och en utifrån dess egna, medfödda förutsättningar, när det gäller att ta hänsyn. Det var så jag menade.

Jag känner mig lite tveksam när jag läser det här. Jag tycker nog att du har rätt att vara arg "på alla" som i på världen, verkligheten, för att den har kastat ut dig till detta. Samt "på alla" som i alla du upplevt inte gett dig chansen att utvecklas till det du skulle kunna bli.

Jag har tänkt litet till och nu tror jag att jag fått rätt på det.

Arg hade jag rätt att vara så länge jag var barn. Barn saknar makt att själva tillskansa sig vad de har rätt till. Maktlösa vuxna har alltid möjligheten att göra något desperat men måste då ta eventuellt straff ifall de därvid är mindre hänsynsfulla/självuppoffrande mot någon än vad den är mot dem själva och andra. Ifall det blir fiasko så har man otur. Vuxna kan inte kräva rättvisa, bara tillskansa sig den. Motsvarande regler gäller vuxna som inte är maktlösa.

Jag antar att man har rätt att som vuxen vara arg på folk man har ett avtal med, om trohet, exempelvis eller mot sina barn sedan de börjat göra vuxna avtal men bryter mot dem. Mot sig själv har man väl också rätt att vara arg men övrig ilska är barnslig. Å andra sidan kan man väl välja att vara barnslig litet nu och då.

Ifall man följer reglerna men gör det när det inte gagnar ens sak så är man dum i huvvet eller en desperat chanstagare men vuxen är man ändå. Ifall man låter bli att utnyttja en chans att regelenligt tillskansa sig det man har rätt till så är man kanske feg eller mår dåligt eller lider av dåligt självförtroende men vuxen är man ändå.

Jo, jag tror att jag fått ihop det.

Ganesh skrev:Jonsch, du har självfallet rätt. "Det står jag för" i ditt exempel är naturligtvis en meningslöshet. Att st för något trivialt betyder ju inget. Det skall kosta något, och det skall handla om något viktigt för att det skall vara meningsfullt att säga att man står för X. Att stå för något måste likna att visa civilkurage för att det skall betyda något.

Att stå för något kan aldrig vara nåt man gör lättvindigt.

Nej eller hur! Jag blir glad när mitt envisa analyserande och definierande vinner litet gehör. Litet väl självklart i det här fallet men gott så. Ofta är det just genom att inte definiera självklarheterna som katastrofala lögner och manipulationer kan upprätthållas och missförstånd ske. Har jag funnit.

jonsch skrev:

regrepsa skrev:

jonsch skrev:Jag har aldrig fått visa hur effektiv jag kan vara, alltid uppmanats att satsa på att bevisa två tredjedelar av min kapacitet (en medelmåttas, som bäst). Naturligtvis kan ingen rå för att de förstört för mig på detta sätt, de kan ju inte tänka annorlunda. Den hänsynskrävande kan förstå de mindre hänsynskrävande men inte tvärtom. Jag har ingen rätt att vara arg på "dem" eller att anse min förståelse bättre än deras - de förstår sig bättre på att flöda smidigt genom situationer och de är på sitt sätt mer storsinta än jag, bl.a. . Äntligen har den gamla insikten tagit sig ända in i känslolivet på mig. Jag kan äntligen bedöma var och en utifrån dess egna, medfödda förutsättningar, när det gäller att ta hänsyn. Det var så jag menade.

Jag känner mig lite tveksam när jag läser det här. Jag tycker nog att du har rätt att vara arg "på alla" som i på världen, verkligheten, för att den har kastat ut dig till detta. Samt "på alla" som i alla du upplevt inte gett dig chansen att utvecklas till det du skulle kunna bli.

Jag har tänkt litet till och nu tror jag att jag fått rätt på det.

Arg hade jag rätt att vara så länge jag var barn. Barn saknar makt att själva tillskansa sig vad de har rätt till. Maktlösa vuxna har alltid möjligheten att göra något desperat men måste då ta eventuellt straff ifall de därvid är mindre hänsynsfulla/självuppoffrande mot någon än vad den är mot dem själva och andra. Ifall det blir fiasko så har man otur. Vuxna kan inte kräva rättvisa, bara tillskansa sig den. Motsvarande regler gäller vuxna som inte är maktlösa.

Jag antar att man har rätt att som vuxen vara arg på folk man har ett avtal med, om trohet, exempelvis eller mot sina barn sedan de börjat göra vuxna avtal men bryter mot dem. Mot sig själv har man väl också rätt att vara arg men övrig ilska är barnslig. Å andra sidan kan man väl välja att vara barnslig litet nu och då.

Ifall man följer reglerna men gör det när det inte gagnar ens sak så är man dum i huvvet eller en desperat chanstagare men vuxen är man ändå. Ifall man låter bli att utnyttja en chans att regelenligt tillskansa sig det man har rätt till så är man kanske feg eller mår dåligt eller lider av dåligt självförtroende men vuxen är man ändå.

Jo, jag tror att jag fått ihop det.

Jag anser att alla människor har rätt till sina känslor, vuxna som barn. Att låta detta styra sina val, det får bara barn. Vuxna ska kunna stå över sina känslor. I all fall alltid kunna välja om de vill stå över dem.

Bjäbbmonstret skrev:

jonsch skrev:Är detta definitionen på vuxet medvetandetillstånd? Att kunna handla tvärs emot vad ens känslor dikterar, utan att det nödvändigtvis ger exempelvis oöverstiglig, akut sorg?

Nej det tycker jag inte. Att inte följa sina känslor för att det inte går eller är olämpligt är en sak. Men att medvetet handla tvärtemot tycker jag bara låter destruktivt.
Men jag har iofs inte förstått vad situationen gäller. ..

Det där skulle ha förtydligats. Allt verkar alltid kunna förtydligas, ack vad jag önskar att vi kunde läsa tankar - men det skulle väl bli fel ändå. Ingen fara denna gång dock, det enkla förtydligandet är att jag eftersträvar att inte följa känslor för att det inte går eller är olämpligt, just som du skriver. Men jag måste gå emot mig själv för jag har just kommit fram till, i mitt svar till regrepsa, att det här inte har med vuxenhet att göra. Möjligen har det att göra med att bete sig så att man inger förtroende, vilket ofta kopplas ihop med vuxenhet och som är en god sak men som inte är vuxenhet om jag ska tro mig själv.

Med "vi" som borde kunna läsa tankar menar jag mänskligheten, jag menar inte att du, Bjäbbmonstret, skulle vara svår att kommunicera med. Hoppas att jag förtydligat tillräckligt denna gång.

regrepsa skrev:Jag anser att alla människor har rätt till sina känslor, vuxna som barn. Att låta detta styra sina val, det får bara barn. Vuxna ska kunna stå över sina känslor. I all fall alltid kunna välja om de vill stå över dem.

Kanske det. Det där att kunna stå över sina känslor, det kräver förstås en viss distans. Det kanske var den jag fikade efter i inlägget om medvetandetillstånd? I så fall så betyder det att man antingen måste ha rätt medvetandetillstånd eller också ha lämnat exempelvis ilska bakom sig, för att kunna vara vuxen. Men ögonblickslånga återfall kanske är okej?

En definition i stil med "i genomsnitt mestadels vuxen under viss tidsrymd", behöver vi en sån ibland?

jonsch skrev:

regrepsa skrev:Jag anser att alla människor har rätt till sina känslor, vuxna som barn. Att låta detta styra sina val, det får bara barn. Vuxna ska kunna stå över sina känslor. I all fall alltid kunna välja om de vill stå över dem.

Kanske det. Det där att kunna stå över sina känslor, det kräver förstås en viss distans. Det kanske var den jag fikade efter i inlägget om medvetandetillstånd? I så fall så betyder det att man antingen måste ha rätt medvetandetillstånd eller också ha lämnat exempelvis ilska bakom sig, för att kunna vara vuxen. Men ögonblickslånga återfall kanske är okej?

En definition i stil med "i genomsnitt mestadels vuxen under viss tidsrymd", behöver vi en sån ibland?

Ögonblickslånga åtefall är definitivt ok för de jag definierar som vuxna! Senad finns det vissa personer som man liksom övar på. Tex partner, livkamrater...dessa får man tåla lite mer från och de skai sin tur stå ut med en själv.

regrepsa skrev:Ögonblickslånga åtefall är definitivt ok för de jag definierar som vuxna! Senad finns det vissa personer som man liksom övar på. Tex partner, livkamrater...dessa får man tåla lite mer från och de skai sin tur stå ut med en själv.

Jag tycker vi slår fast det. Det ger en lagom balans mellan marginaler och stränga regler.

Jag gillar dig!

Tack! jag har inte fått någon tydlig bild av dig ännu men om vi hänger kvar här så får du säkert läsa detsamma förr eller senare.

Undrar vad jag lyckades få till såväl bara genom att skriva vad jag menade men nåja. Som sagt, jag kommer nog att återgälda det.

regrepsa skrev:

jonsch skrev:

regrepsa skrev:Jag anser att alla människor har rätt till sina känslor, vuxna som barn. Att låta detta styra sina val, det får bara barn. Vuxna ska kunna stå över sina känslor. I all fall alltid kunna välja om de vill stå över dem.

Kanske det. Det där att kunna stå över sina känslor, det kräver förstås en viss distans. Det kanske var den jag fikade efter i inlägget om medvetandetillstånd? I så fall så betyder det att man antingen måste ha rätt medvetandetillstånd eller också ha lämnat exempelvis ilska bakom sig, för att kunna vara vuxen. Men ögonblickslånga återfall kanske är okej?

En definition i stil med "i genomsnitt mestadels vuxen under viss tidsrymd", behöver vi en sån ibland?

Ögonblickslånga åtefall är definitivt ok för de jag definierar som vuxna! Senad finns det vissa personer som man liksom övar på. Tex partner, livkamrater...dessa får man tåla lite mer från och de skai sin tur stå ut med en själv.

Jag ogillar starkt klassikern: "att gå hem och bråka med bråka med partnern [om nåt trivialt], när man egentligen är arg på chefen, men inte vågar ta det med honom..."

Men känslor måste få uttryckas - "one way or the other..."

Jag insåg plötsligt idag, att det inte bara handlar om hur man själv uttrycker sin ilska, utan även hur man blir bemött; dvs det är ett samspel, där man behöver hjälp av andra - av personer som har kontakt med sina egna känslor, och därför har förmåga att bemöta dem...

Exempel: Jag var på beroendemottagningen idag, och träffade min kontaktperson där. Hon skulle försöka hjälpa mig att ta reda på hur jag skulle få svar på mitt Fragil X-test, och då visade det sig att även det 2:a testet hade misslyckats... (Det är tydligen extremt känsligt i hur det hanteras.) Och inte nog med det: Jag måste nu försöka få en ny remiss, för att kunna göra ett nytt test - men hur?

Läkaren på sjukhuset, som skrev den förra, vägrade - eftersom jag nu är utskriven... Läkaren i öppenvården betedde sig så svinigt sist, så henne vill jag inte nåt mer med att göra... Och det måste absolut vara en psykiatriker, så läkaren på beroendemottagningen kunde varken skriva remissen, eller lämna ut resultatet... (Som om den psykiatriken i öppenvården skulle ha nån kunskap om "FX"... ) *suck*

Så det är klart att det rörde upp en massa känslor hos mig, vad annat kan man vänta?

Så jag blev både ledsen, arg, besviken osv. i en salig röra... Omväxlande grät och skrek argt - inte mot henne givetvis, utan mot "hela jävla systemet!" Men hon kunde bemöta det - hon blev inte rädd för mina känslor, varken ilskan eller allt det andra, som jag inte ens försökte trycka ner eller dölja...

Så hon fungerade mer som en spegel, kan man säga; hon klev inte in och tog det personligt, hon triggades inte igång med en massa egna känslor, utan hon hon bara "speglade" och bekräftade mina känslor... Så jag fick ösa ur mig allt jag behövde - och sen kunde vi skratta ihop, även om jag fortfarande tyckte det kändes hopplöst...
(Så inget behov av att gå hem och börja bråka med partnern, inte (om jag haft nån)... )

(Hon skulle försöka ordna, om det gick, att läkaren i öppenvården kunde skriva remissen och skicka till mig - utan att jag behöver träffa henne... Men det lär väl dröja tills efter "hela jävla helgskiten" är över... )

Ensamflickan skrev:

regrepsa skrev:

jonsch skrev:[quote="regrepsa"]Jag anser att alla människor har rätt till sina känslor, vuxna som barn. Att låta detta styra sina val, det får bara barn. Vuxna ska kunna stå över sina känslor. I all fall alltid kunna välja om de vill stå över dem.

Kanske det. Det där att kunna stå över sina känslor, det kräver förstås en viss distans. Det kanske var den jag fikade efter i inlägget om medvetandetillstånd? I så fall så betyder det att man antingen måste ha rätt medvetandetillstånd eller också ha lämnat exempelvis ilska bakom sig, för att kunna vara vuxen. Men ögonblickslånga återfall kanske är okej?

En definition i stil med "i genomsnitt mestadels vuxen under viss tidsrymd", behöver vi en sån ibland?

Ögonblickslånga åtefall är definitivt ok för de jag definierar som vuxna! Senad finns det vissa personer som man liksom övar på. Tex partner, livkamrater...dessa får man tåla lite mer från och de skai sin tur stå ut med en själv.

Jag ogillar starkt klassikern: "att gå hem och bråka med bråka med partnern [om nåt trivialt], när man egentligen är arg på chefen, men inte vågar ta det med honom..."

Men känslor måste få uttryckas - "one way or the other..."

Jag insåg plötsligt idag, att det inte bara handlar om hur man själv uttrycker sin ilska, utan även hur man blir bemött; dvs det är ett samspel, där man behöver hjälp av andra - av personer som har kontakt med sina egna känslor, och därför har förmåga att bemöta dem...

Exempel: Jag var på beroendemottagningen idag, och träffade min kontaktperson där. Hon skulle försöka hjälpa mig att ta reda på hur jag skulle få svar på mitt Fragil X-test, och då visade det sig att även det 2:a testet hade misslyckats... (Det är tydligen extremt känsligt i hur det hanteras.) Och inte nog med det: Jag måste nu försöka få en ny remiss, för att kunna göra ett nytt test - men hur?

Läkaren på sjukhuset, som skrev den förra, vägrade - eftersom jag nu är utskriven... Läkaren i öppenvården betedde sig så svinigt sist, så henne vill jag inte nåt mer med att göra... Och det måste absolut vara en psykiatriker, så läkaren på beroendemottagningen kunde varken skriva remissen, eller lämna ut resultatet... (Som om den psykiatriken i öppenvården skulle ha nån kunskap om "FX"... ) *suck*

Så det är klart att det rörde upp en massa känslor hos mig, vad annat kan man vänta?

Så jag blev både ledsen, arg, besviken osv. i en salig röra... Omväxlande grät och skrek argt - inte mot henne givetvis, utan mot "hela jävla systemet!" Men hon kunde bemöta det - hon blev inte rädd för mina känslor, varken ilskan eller allt det andra, som jag inte ens försökte trycka ner eller dölja...

Så hon fungerade mer som en spegel, kan man säga; hon klev inte in och tog det personligt, hon triggades inte igång med en massa egna känslor, utan hon hon bara "speglade" och bekräftade mina känslor... Så jag fick ösa ur mig allt jag behövde - och sen kunde vi skratta ihop, även om jag fortfarande tyckte det kändes hopplöst...
(Så inget behov av att gå hem och börja bråka med partnern, inte (om jag haft nån)... )

(Hon skulle försöka ordna, om det gick, att läkaren i öppenvården kunde skriva remissen och skicka till mig - utan att jag behöver träffa henne... Men det lär väl dröja tills efter "hela jävla helgskiten" är över... )[/quote]

Du missuppfattade mig och trodde att jag menar att det är ok att gå hem till partnern och bråka om något trivialt när man är arg på någon annan?

Jag menar att med riktigt nära vänner behöver man inte ha den strikta "känslodisiplin" (har beskrivit i tidigare inlägg)som jag tycker att man som vuxen ska ha. Man får slappna av och det är mer ok att vräka ur sig rena känslor, så länge man efteråt kan prata om vad som hänt coh vad det egentligen handlar om...väldigt sällsynt, men det händer ibland att man hitta vuxna människor som man liksom BÅDE kan spela upp olika dramor (känslomässiga historier) OCH diskutera vuxet kring dessa. Då har man chans att verkligen utvecklas....

regrepsa skrev:

Ensamflickan skrev:

regrepsa skrev:[quote="jonsch"][quote="regrepsa"]Jag anser att alla människor har rätt till sina känslor, vuxna som barn. Att låta detta styra sina val, det får bara barn. Vuxna ska kunna stå över sina känslor. I all fall alltid kunna välja om de vill stå över dem.

Kanske det. Det där att kunna stå över sina känslor, det kräver förstås en viss distans. Det kanske var den jag fikade efter i inlägget om medvetandetillstånd? I så fall så betyder det att man antingen måste ha rätt medvetandetillstånd eller också ha lämnat exempelvis ilska bakom sig, för att kunna vara vuxen. Men ögonblickslånga återfall kanske är okej?

En definition i stil med "i genomsnitt mestadels vuxen under viss tidsrymd", behöver vi en sån ibland?

Ögonblickslånga åtefall är definitivt ok för de jag definierar som vuxna! Senad finns det vissa personer som man liksom övar på. Tex partner, livkamrater...dessa får man tåla lite mer från och de skai sin tur stå ut med en själv.

Jag ogillar starkt klassikern: "att gå hem och bråka med bråka med partnern [om nåt trivialt], när man egentligen är arg på chefen, men inte vågar ta det med honom..."

Men känslor måste få uttryckas - "one way or the other..."

Jag insåg plötsligt idag, att det inte bara handlar om hur man själv uttrycker sin ilska, utan även hur man blir bemött; dvs det är ett samspel, där man behöver hjälp av andra - av personer som har kontakt med sina egna känslor, och därför har förmåga att bemöta dem...

Exempel: Jag var på beroendemottagningen idag, och träffade min kontaktperson där. Hon skulle försöka hjälpa mig att ta reda på hur jag skulle få svar på mitt Fragil X-test, och då visade det sig att även det 2:a testet hade misslyckats... (Det är tydligen extremt känsligt i hur det hanteras.) Och inte nog med det: Jag måste nu försöka få en ny remiss, för att kunna göra ett nytt test - men hur?

Läkaren på sjukhuset, som skrev den förra, vägrade - eftersom jag nu är utskriven... Läkaren i öppenvården betedde sig så svinigt sist, så henne vill jag inte nåt mer med att göra... Och det måste absolut vara en psykiatriker, så läkaren på beroendemottagningen kunde varken skriva remissen, eller lämna ut resultatet... (Som om den psykiatriken i öppenvården skulle ha nån kunskap om "FX"... ) *suck*

Så det är klart att det rörde upp en massa känslor hos mig, vad annat kan man vänta?

Så jag blev både ledsen, arg, besviken osv. i en salig röra... Omväxlande grät och skrek argt - inte mot henne givetvis, utan mot "hela jävla systemet!" Men hon kunde bemöta det - hon blev inte rädd för mina känslor, varken ilskan eller allt det andra, som jag inte ens försökte trycka ner eller dölja...

Så hon fungerade mer som en spegel, kan man säga; hon klev inte in och tog det personligt, hon triggades inte igång med en massa egna känslor, utan hon hon bara "speglade" och bekräftade mina känslor... Så jag fick ösa ur mig allt jag behövde - och sen kunde vi skratta ihop, även om jag fortfarande tyckte det kändes hopplöst...
(Så inget behov av att gå hem och börja bråka med partnern, inte (om jag haft nån)... )

(Hon skulle försöka ordna, om det gick, att läkaren i öppenvården kunde skriva remissen och skicka till mig - utan att jag behöver träffa henne... Men det lär väl dröja tills efter "hela jävla helgskiten" är över... )[/quote]

Du missuppfattade mig och trodde att jag menar att det är ok att gå hem till partnern och bråka om något trivialt när man är arg på någon annan?

Jag menar att med riktigt nära vänner behöver man inte ha den strikta "känslodisiplin" (har beskrivit i tidigare inlägg)som jag tycker att man som vuxen ska ha. Man får slappna av och det är mer ok att vräka ur sig rena känslor, så länge man efteråt kan prata om vad som hänt coh vad det egentligen handlar om...väldigt sällsynt, men det händer ibland att man hitta vuxna människor som man liksom BÅDE kan spela upp olika dramor (känslomässiga historier) OCH diskutera vuxet kring dessa. Då har man chans att verkligen utvecklas....[/quote]

Håller klart med .Har en vän som det stor del funkar så tills. med.