Idag så har jag (officiellt) fått min diagnos på papper.
Min utredande psykolog har varit professionell på alla sätt och vis - hon skickade till och med en länklista och en boklista där jag kan "hämta in mer info" så att säga. Men jag tycker redan att jag har bra koll på mitt handikapp så det känns som att jag iom detta har kommit fram till slutstationen.

Så vad gör jag nu? Jag bor i ett annat landsting än det jag utreddes i och under utredningen så framförde jag min önskan till psykoterapi (vilket också lyfts fram i min slutgiltiga diagnos). Men ja... vart vänder jag mig nu då? Bor i Stockholm så jag vet inte hur det fungerar här med "habiliteringen av aspergare" eller vad nu våran "eftervård"/stöd kallas.

Jag vill ha psykoterapisamtal men är orolig över hur det kommer krocka med mitt jobb. Vad ska jag säga (på jobbet) om jag måste vara borta 1,5 timme varje vecka?? Jag gillar inte att ändra på beteenden för då ställer folk massa frågor och jag tycker inte om när folk gör det (IRL).

Är för övrigt i starkt behov av en egen lägenhet då jag rent ut sagt mår dåligt av att bo som inneboende hos min far. Vi har en väldigt bra relation så det är inte det som är problemet - problemet är att jag stör mig på så många saker och inte får tillräckligt med privatliv. Men ja, det verkar bara finnas gruppboenden och serviceboenden här i Stockholm - dvs inget som passar en så pass självständig aspie som jag är.

Så vad gör jag nu?

Kan du inte börja med att vända dig till Habiliteringen och fråga om de kan förmedla kontakt med psykolog?

Det är inte säkert att du får komma varje vecka och då kanske du kan hitta på något annan orsak. Iofs tycker jag det är dumt att man ska behöva skämmas för/dölja att man går till psykolog. Om folk frågar så säg att det är pga depression el social fobi el vad du tycker är lämpligast. Eller säg att du inte vill prata om det.

Har du kollat här om det finns några tips vart du ska vända dig: http://www.autismforum.se/gn/opencms/web/AF/

PS: Kanske bättre att vända dig hit: Aspergercenter

Har pratat med min psykolog och hon skulle kontakta habiliteringen (eller autismcentrum kanske det heter?) i Stockholm åt mig så jag slipper göra det själv.

Så nu är jag inte längre orolig över det. Däremot är jag fortfarande orolig över vad jag ska komma med för undanflykt på jobbet. Folk är väldigt öppna med vart dom går, när dom kommer, drar, tar ledigt osv eftersom att på denna arbetsplats så är det öppenhet, flextider och personligt ansvar som värderas - istället för strikta arbetstider och övervakning. Och om jag då går emot denna ström så... ja...

Samma situation på mitt jobb. Jag måste ta ledigt några dagar nu och jag vill inte säga att jag går till en psykolog eller en terapeut helt enkelt för att de inte har med mitt privatliv att göra. Men alla är så öppna att det är löjligt, jag bryr mig inte om vad andra gör på sin fritid och jag tycker inte att de har med att göra vad jag gör på min. Jag har några datum bokade som jag måste ta ledigt för men jag vet inte vad jag ska säga om de frågar varför. Jag ljuger väldigt dåligt och ogärna..

På de här samtalen får jag kvitto på 'läkarbesök' så jag funderar på att helt enkelt sjukskriva mig de dagarna, jag har ju bevis på att jag varit hos läkare men jag ger mig den på att de kommer att fråga varför jag går till läkare.

Det ena problemets lösning skapar ibland bara ett nytt, summan är konstant.

Om man säger "jag måste tyvärr vara borta [ange datum här] pga lite familjeproblem" så brukar de flesta akta sej för följdfrågor.

Samtidigt ljuger man ju inte särskilt mkt... ;-D

weasley skrev:Om man säger "jag måste tyvärr vara borta [ange datum här] pga lite familjeproblem" så brukar de flesta akta sej för följdfrågor.

Samtidigt ljuger man ju inte särskilt mkt... ;-D

Smart, man är ju själv en del av familjen, även om familjen bara består av en enda person (vilket kanske en del vet, men de flesta har trots allt syskon, föräldrar eller släktingar som även de räknas till familjen).

Så man ska ha "familjeproblem" 2-4 gånger i månaden i flera månader. Ja det är ju inte alls anmärkningsvärt *ironi*.

Det är väntetid till habiliteringen och andra ställen, så du hinner nog klura ut nåt. Det är dessutom mindre stigmatiserat idag att gå till psykolog eller terapeut, skulle inte tro det möter några hinder att berätta om det. Om om du inte VILL säga det, går det inte att säga att det är vård, punkt slut, utan att speca att det är själslig sådan?

Vad gäller boendet är servicebostad som en vanlig lägenhet, bara att du får den för att du tillhör personkrets 1.Det måste inte innebära nåt annat än att du får lägenhet. Tala med biståndsbedömaren där du bor.

Först går du till Stockholms stads hemsida. Där klickar du på Familj & Omsorg. Där på Funktionsnedsättning. Då ska du ha namn och nummer på den du ska tala med i högermarginalen. Lycka till!