Var hos en ny läkare idag. Han frågade om jag upplevde min aspergerdiagnos som korrekt. Han frågade detta mot bakgrund att han sa att personer med aspeger inte har empati för andra människor. Jag förklarade att jag kan uppleva empati men att jag kan ha svårt att förstå människors känslor genom kommunikation etc. Sedan lämnades denna fråga därhän för andra ytterligare ärenden.

Mot slutet av läkarbesöket skulle han tala in ett meddelande, så där som läkare brukar göra. Han ville då att jag skulle vara med och lyssna för att han ville att jag skulle ha så stor koll och förståelse som möjligt. Han talade in sitt meddelande. Det sista han sade i det var att han ifrågasatte korrektheten i min aspergerdiagnos. Jag kommenterade inte detta men gick därifrån med mycket funderingar. Jag lät bli att kommentera det. Jag kan helt enkelt inte obsevera mig själv utifrån och objektivt. Detta är ingen diagnos jag känner att jag kan ställa själv.

För övrigt så upplevde jag honom som en trevlig och sympatisk herre.

I mitt huvud rör sig nu:
- Hans påstående om empatilöshet vid AS? Det går emot vad jag tidigare hört.
- Hur han kan på max 40 min bilda sig den uppfattningen om mig? NVE i Uppsala som är specialister på NPF tog tre dagar på sig att diagnositcera mig för ett par år sedan. Mestadels av tiden satt jag blyg och tittade ner i golvet. Jag tycker alltid att sådana här läkarbesök är jobbiga, särskilt förstabesöket och i synnerhet då en läkarkanidat skulle sitta med också.
- Han kanske har rätt. Hur kan jag då fortsätta mitt liv? Då känns det som om jag har levt i en lögn. På något sätt skulle jag då känna mig skyldig och skamsen. Kan han riva upp min diagnos? Det skulle kännas väldigt kluvet att först ha fått en diagnos och sedan inte få den. Hur ska jag förhålla mig till det? Jag som just nu håller på söker stöd utifrån en aspergerdiagnos. Har jag lurat (dvs. gjort mig själv funktionshindrad) mii själv under hela denna tid?


Någon som vet något?

Ikväll är jag en mycket förvirrad herre. Fan, jag kommer älta detta i mitt huvud hela julhelgen. Jag som hade sett fram emot att koppla av...

Jag tycker det låter som läkaren hade dåliga kunskaper om AS på denna punkt. För det första handlar det ju inte om avsaknad av empati. Vi brukar anses förstå att andra människor har känslor, men däremot ha problem att förstå och tolka vilka dessa känslor är. Dessutom har ju väldigt många lärt sig empati på samma sätt som de lärt sig vara sociala etc. Jag befinner mig inte sällan i det läget att jag snarast anklagar andra för bristande empati, och det handlar nog om att jag har lärt mig reflektera över empatibegreppet väldigt mycket. Som barn hade jag nog ganska dåligt utvecklad empati.

Sedan kanske min empati i praktiken är stark men diskriminerande på så sätt att jag kan känna väldigt starkt för vissa grupper människor men ha svårt att känna för andra. Det kan möjligen vara en skillnad mot "äkta" empati, eller vad vi ska kalla det.

Fyller på med lite mer info:

Han menade också på att jag under de första 10 minhade betett mig korrekt (dvs. från det att vi tagit i hand i väntrummet och tills jag kommit in på hans rum och satt mig) samt att jag var välvårdad och såg normal ut på alla sätt och vis. Jag undrar om han också hade det som sitt underlag då det gällde hans tveksamhet kring min diagnos? Det kan kanske vara så att han tidigare enbart har erfarenhet av dem som det syns asperger om?

för övrigt brukar det vara vanligt att läkare inte läst ens tidigare handlingar och så då man byter läkare inom samma mottagning? Jag vet inte, för jag har ingen erfarenhet kring detta.

Hur som helst, detta har sätt igång en jätteprocessi mitt huvud. Är jag aspie? Lurar jag inte bara mig själv? Om det inte är AS var kommer då alla förklaringar kring sociala svårigheter in? Är jag i så fall enbart en jobbig människa som folk inte vil ha och göra med? Och i så fall vad är edt som jag kan förbättra?

Kristofer, skulle det lugna dig att läsa och känna igen dig i gamla trådar? Vi har ju en hel del trådar där vi kommer överens om saker som många här har gemensamt med varandra men som vi inte alls har gemensamt med folk utan AS-diagnos, för att uttrycka det övertydligt.

Läs gamla trådar. Det är mitt bästa råd men jag tror inte att det är dåligt.

Kristofer skrev:Fyller på med lite mer info:

Han menade också på att jag under de första 10 minhade betett mig korrekt (dvs. från det att vi tagit i hand i väntrummet och tills jag kommit in på hans rum och satt mig) samt att jag var välvårdad och såg normal ut på alla sätt och vis. Jag undrar om han också hade det som sitt underlag då det gällde hans tveksamhet kring min diagnos? Det kan kanske vara så att han tidigare enbart har erfarenhet av dem som det syns asperger om?

för övrigt brukar det vara vanligt att läkare inte läst ens tidigare handlingar och så då man byter läkare inom samma mottagning? Jag vet inte, för jag har ingen erfarenhet kring detta.

Hur som helst, detta har sätt igång en jätteprocessi mitt huvud. Är jag aspie? Lurar jag inte bara mig själv? Om det inte är AS var kommer då alla förklaringar kring sociala svårigheter in? Är jag i så fall enbart en jobbig människa som folk inte vil ha och göra med? Och i så fall vad är edt som jag kan förbättra?

Som sagt, han var nog lite okunnig och oerfaren när det gäller AS. Det tog ju psykvården 7-8 år att överhuvudtaget börja fundera på NPF-utredning i mitt fall, förmodligen för att jag fungerade så pass bra och normalt. Jag frågade t.o.m. en av mina läkare en gång om det skulle kunna vara fråga om Asperger, men det sade hon klart nej till. Och då hade jag nog varit patient till henne i tre år minst.

Jag råkade ut för något liknande när jag träffade en ny läkare för ca 2 månader sedan. Vid slutet av besöket sa han att han hade 15 års erfarenhet av aspergare och han skulle aldrig kunnat tro att jag hade A S om det inte stått i papperen.

Det satte griller i huvudet även på mig och jag började fundera ungefär som du gör nu. A S är en flummig diagnos i min mening, kanske varken du eller jag hade fått diagnosen om vi hade utretts av andra än de som ställde diagnosen?

Jag tycker för övrigt det är idiotiskt av läkare att häva ur sig sådant. Ifrågasätter de diagnosen kan de ta kontakt med det team som ställt diagnosen och gå den vägen.

Låter som att läkaren hade väldigt grumliga kunskaper om kriterier för Asperger. Här vill man allt höra vad som händer framöver.

Sorgligt med läkare som inte har klarare för sig vad det handlar om än att de konstaterar "Du är för social för att det ska kunna vara Asperger" eller "Du verkar ju ha empati, det har inte aspergare".

Det är ungefär samma kunskapsgrad som Gogge visade upp när han skrev som löjligast. Och det ska vara människor med rätten och makten att ställa diagnoser - som har knappt noll koll, utan snarare minus...

Jag tycker den läkaren verkar ha dålig kunskap + att som jag förstår det känner han dig inte ännu. Har han läst dina journaler ens en gång? Du kanske ska berätta detta för dem som utredde. Och om du vill kan de kanske prata med honom och diskutera och förklara? Det är starkt att ifrågasätta ett teams utredning, då måste man ha kunskap tycker jag o. den kunskapen tror jag INTE han har. Kan du få byta läkare om du vill o. det inte blir för jobbigt?

Min läkare har ingen kunskap om As. Jag är hennes första patient med As. erkände hon då jag ställde en fråga om detta och hon har varit läkare i minst 20 år. Så då jag har frågor om As. pratar jag med min kurator, arbetsterapeut och teamet som utredde mig. Läkaren förlänger sjukrivningen o. hör hur jag mår o. hur långt jag kommit i processen. Har har henne eftersom jag är sjuksriven o. hade henne innan jag fick diagnosen. (en gång)
Jag uppträdde oxå korrekt, svarade på frågor, osv., men hon ifrågasatte inte diagnosen tvärtom!

Vi som har As.har inte total avsaknad av empati. Det är fel! (Möjligen finns det kanske undantagsfall).

Kristofer.
Empati är ett ämne som diskuterats tidigare här. Vi är flera som tycker oss ha empati trots att läkarna påstår att "vi saknar empati helt".
Troligen är det så att vi blandar ihop empati och sympati. Är du på det klara med skillnaden mellan dessa?
Jag förstår det inte trots att jag fått flera förklaringar tidigare.

Jag blev också mer eller mindre avdiagnosticerad, av en som hellre ville att jag skulle ha ADHD/Damp. Han ville hemskt gärna att jag skulle äta Concerta, så det var ju klart att han inte ville att jag skulle vara Aspie då. Men allvarligt, hehe, alltså om man känner igen sig i andra som har AS och verkligen identifierar sig med diagnosen kan man nog lugnt säga att man har AS helt enkelt.

Jag har helt enkelt både Aspergers och Damp, vare sig den där läkaren vill det eller ej.

Man utvecklas ju med åren. När jag var 15 år talade jag knappt öht och ändrade aldrig min i ansiktet. Viskade nästan och tittade jämt ner i marken. Nu är jag ofta pratsam, högljudd, glättig, gestikulerar etc. Jag har ju lärt mig. Vissa saker tränar man bort. En del av de sociala problemen jag hade förut är nästan helt borta.

Hade den där läkaren träffat mig som jag var som tonåring hade jag varit ett solklart Aspergerfall även på ytan. Om han nu hade fått mig att tala öht

Håller absolut med om att en del går att träna bort om man accepterar sin diagnos, är motiverad och villig. Kognitiv terapi är bra för många med As. och många Nt. och kanske även för dem med andra funktionsnedsättningar. Man utvecklas klart med åren liksom andra. Bara det att för oss med As. tar det lite längre tid på en del plan.

Ps. Har själv utvecklats mkt. särskilt de sneaste 2 åren tackvare bla. terapi o. en oerhörd villja o. ibland även envishet. Har oerhörd nytta av kognitiv terapi. Ds.

Jobbig läkare. Jag träffade också en sån nyligen.

"Jag kan visserligen inget om asperger, men du har iallafall inte asperger!"

Baserat på vad?

"Ja altså, du har ju visat vissa känslor och förstått vissa kroppsspråk jag haft... dessutom tycker jag att det inte behövs diagnoser för NPF, för det kostar samhället bara en massa pengar i onödan, symptomen kommer säkert ur samhället för man kan ju inte bevisa vad det beror på, att folk äter konstiga saker och jag tycker att ungarna i skola borde skärpa sig istället och och och... se nu blir du arg! Alltså kan du inte ha asperger... bla bla..."

Urk...

Ingen skulle få för sig att skrika åt en unge med bara ett ben att springa fortare, tydligen fattar inte alla att detsamma gäller med psyket...

Exakt. Så fort det komemr till psyket blir det tyvärr svårae pga. många människors okunskap och ibland ovilja att förstå inte minst inom vården verkar det som inte alltför sällan, tyvärr. Jag har haft tur. Fast eg. är det inte tur utan det borde vara en räöttighret för alla att få så bra hjälp som ajg fått meddetsamma.

Allt står väl inte och faller för en diagnos skull, vad tycker du själv om idén att du inte har tillräckliga problem för att ha Aspergers Syndrom diagnos? Kan ju t.o.m. vara bra att ifrågasätta och tänka nytt, och vara nöjd med att du har så lindriga problem att du kan känna tvekan om korrektheten i diagnosen.

Känner du att du passar in i det du kan läsa om AS, känn dig säker i det. Känner du att det kan ligga nåt i att du bara behöver stärka din självkänsla och självförtroende för att bli tryggare socialt, så fixa det då.

Själv är jag i motsatt sits, anser mig passa så jäkla bra in på As diagnosen men med mycket empati, men får inget gehör av berörda parter. Har diagnosen kraftig ADHD, men innan utredningen trodde de inte på det heller. Funkar man 'för bra' så tas man inte på allvar. Nu var inte ADHD utredningen min idé, men eftersom jag nu blivit bekant med dessa bokstavsdiagnoser det sista året så kan jag själv se hur bra även AS passar in på mig. Första läkaren jag träffade när jag sökte hjälp för ett år sedan efter ett långt uppehåll i hjälpsökandet tyckte efter att ha läst mina journaler att det inte var nåt fel på mig, jag var bara uttråkad och behövde resa utomlands... men ville jag så kunde jag få träffa ngn annan med, ja tack svarade jag då. Var ju så jäkla rädd för att jag började känna sån meningslöshet med jobbet, som varit det enda som fungerat i mitt liv. Tjatar på den läkaren jag har nu om AS, sist svarade hon att om jag har AS så kan jag inte få centralstimulerande! Jahapp men det har jag redan provat och de hjälpte mig inte, och även så så kan jag visst behöva medicinera mot min ADHD även om jag har AS dessutom! *Suck*

Visst är det viktigt med en korrekt diagnos, men nog är det märkligt att vi själva ska behöva ställa den. Helt klart är att läkarna kan alldeles för lite om detta.

1) Korkad läkare. Jag skulle gärna ge honom en åthutning...

2) Du är vad du är. Det kommer du alltid vara. Acceptera dej själv. Gör det bästa av det, med eller utan bokstäver!
Du är inte din diagnos, och din diagnos är inte du.

Klart det är bra att tänka till o. väga för och emot. Dock tror jag man till 99 % kan lita på det utredningsteamet kommit fram till o. många allmänläkare har dålig kunskap om vissa saker inte minst funktionsnedsättningar tror jag. Jag känner att jag hamnade hos ett bra team som väl är. Mkt. synd att inte alla möter samma kunskap, engagemang och förståelse och samtidigt bra bemötande.

weasley; Håller absolut med både på 1 och 2.

Jag tycker erfarenheten från många av oss visar just att det är väldigt svårbedömt om någon har AS eller inte, och att även många specialister i psykiatri missbedömer detta. Det verkar också anses väldigt svårt att ställa diagnosen och bara ett fåtal med specialkompetens kan göra det.

Sedan kan man förstås alltid fråga sig hur stor risk det är för feldiagnos och hur meningsfulle en diagnos är, men där handlar det väl om vad man som individ tycker. Tycker man att diagnosen stämmer in och hjälper till att förklara tillvaron så har man nytta av den. Tycker man inte att den verkar stämma eller inte är till någon hjälp så ska man väl inte bry sig om den. Till mig sade de att man bara ställer diagnosen i de fall den förväntas vara till hjälp, och om man tror den kommer kännas stigmatiserande så ställer man den inte även om kriterierna verkar vara uppfyllda. Diagnosen ska alltså vara en hjälp, inte en stämpel.

Håller med om mkt. av det Kvasir skriver. Tror klart det är svårbedöm o. att specialister som ska göra utredningen. Jag är ett gränsfall och de tyckte jag har As eftersom jag behövt mkt. stöd hela livet o. får jag diagnosen är det lättare att jag får hjälp o. framförallt rätt hjälp.
Det viktigasrte är helt klart hur individen ifråga ställer sig till diagnosen. Kalrt det ska vara en hjälp. Jag fick typ välja om jag skulle ta den eller inte. Jag valde att ta den därför jag anser att den stämmer + kan hjälpa mig i tillvaron. Den ansvariga läkaren sa; att etiketten sitter på problemet och inte på mig. Så sant så sant. Likadant säger min kurator på Vårdcentralen.

Ngt. av det svåraste tror jag det är för dem som inte vill o. kan acceptra att den har problem eller anhöriga el. ev. vänner som inte gör det och för dem som inte får hjälp - inte blir trodda.

Jag kan hänga på till läkaren nästa gång. Om du vill.

Kristofer skrev:Var hos en ny läkare idag. Han frågade om jag upplevde min aspergerdiagnos som korrekt. Han frågade detta mot bakgrund att han sa att personer med aspeger inte ha empati för andra människor. Jag förklarade att jag kan uppleva empati men att jag kan ha svårt att förstå människors känslor genom kommunikation etc. Sedan lämnades denna fråga därhän för andra ytterligare ärenden.

Mot slutet av läkarbesöket skulle han tala in ett meddelande, så där som läkare brukar göra. Han vill då att jag skulle vara med och lyssna för att han ville att jag skulle ha så stor koll och förståelse som möjligt. Han talade in sitt meddelande. Det sista han sade i det var att han ifrågasatte korrektheten i min aspergerdiagnos. Jag kommenterade inte detta men gick därifrån med mycket funderingar. Jag lät bli att kommentera det. Jag kan helt enkelt inte obsevera mig själv utifrån och objektivt. Detta är ingen diagnos jag känner att jag kan ställa själv.

För övrigt så upplevde jag honom som en trevlig och sympatisk herre.

I mitt huvud rör sig nu:
- Hans påstående om empatilöshet vid AS? Det går emot vad jag tidigare hört.
- Hur han kan på max 40 min bilda sig den uppfattningen om mig? NVE i Uppsala som är specialister på NPF tog tre dagar på sig att diagnositcera mig för ett par år sedan. Mestadels av tiden satt jag blyg och tittade ner i golvet. Jag tycker alltid att sådana här läkarbesök är jobbiga, särskilt förstabesöket och i synnerhet då en läkarkanidat skulle sitta med också.
- Han kanske har rätt. Hur kan jag då fortsätta mitt liv? Då känns det som om jag har levt i en lögn. På något sätt skulle jag då känna mig skyldig och skamsen. Kan han riva upp min diagnos? Det skulle kännas väldigt kluvet att först ha fått en diagnos och sedan inte få den. Hur ska jag förhålla mig till det? Jag som just nu håller på söker stöd utifrån en aspergerdiagnos. Har jag lurat (dvs. gjort mig själv funktionshindrad) mii själv under hela denna tid?


Någon som vet något?

Ikväll är jag en mycket förvirrad herre. Fan, jag kommer älta detta i mitt huvud hela julhelgen. Jag som hade sett fram emot att koppla av...

Kristofer,
Jag har varit där flera gånger sedan jag fick min diagnos i flera situationer. Senast hade jag ett möte med en psykolog. Det första hon sa när hon såg mig var: "Du ser inte ut att ha Asperger". Det fick mig att tänka: Hur kan man va så naiv att man tror sig kunna se något sådant på 20 sek. Eller ens ett möte på 40 min. Det är ibland inte så solklart kan jag föreställa mig. Diagnosen har inte funnits så länge i manualerna. Det ter sig ibland så, för mig, att uppfattningen om vad Asperger är inte är så överensstämmande som man skulle kunna önska. Han må sympatisk din läkare, men om han tror att det inte går att ha empati för andra människor, så har han bristande kunskaper om Asperger. Vad jag vet så är det inte så enkelt. Även om det kan förekomma vissa indirekta problem med empati så är det inte alltid så. Lite märkligt att han så snabbt drar sådana slutsater och dessutom på felaktiga grunder om diagnosen. Njae. Du ska nog lita mer på dig själv.

Om du själv tvivlar på din diagnosen är det kanske värt att göra en kompletterande utredning eller dyl, vem vet.

Å andra sidan är det klokt att inte låta sig själv "bli slav" under sin diagnos. Eller överidentifiera sig med den. Dvs du är fortfarande samma person med som utan diagnosen. Vissa av diagnoskriterierna kanske inte alls stämmer. Medan andra klaffar klockrent. Var går gränsen? Det bästa är nog att bli sån medveten man kan och sedan få en högre insikt kring det hela.

Sedan kan det ju kanske vara så att du är ett gränsfall och isåfall är diagnosen relevant beroende på din livssituation och din eventuella problematik.

(Lade du förresten märke till att du bemötts med lite empati här i tråden )

uniqueNr5 skrev:

Kristofer skrev:Var hos en ny läkare idag. Han frågade om jag upplevde min aspergerdiagnos som korrekt. Han frågade detta mot bakgrund att han sa att personer med aspeger inte ha empati för andra människor. Jag förklarade att jag kan uppleva empati men att jag kan ha svårt att förstå människors känslor genom kommunikation etc. Sedan lämnades denna fråga därhän för andra ytterligare ärenden.

Mot slutet av läkarbesöket skulle han tala in ett meddelande, så där som läkare brukar göra. Han vill då att jag skulle vara med och lyssna för att han ville att jag skulle ha så stor koll och förståelse som möjligt. Han talade in sitt meddelande. Det sista han sade i det var att han ifrågasatte korrektheten i min aspergerdiagnos. Jag kommenterade inte detta men gick därifrån med mycket funderingar. Jag lät bli att kommentera det. Jag kan helt enkelt inte obsevera mig själv utifrån och objektivt. Detta är ingen diagnos jag känner att jag kan ställa själv.

För övrigt så upplevde jag honom som en trevlig och sympatisk herre.

I mitt huvud rör sig nu:
- Hans påstående om empatilöshet vid AS? Det går emot vad jag tidigare hört.
- Hur han kan på max 40 min bilda sig den uppfattningen om mig? NVE i Uppsala som är specialister på NPF tog tre dagar på sig att diagnositcera mig för ett par år sedan. Mestadels av tiden satt jag blyg och tittade ner i golvet. Jag tycker alltid att sådana här läkarbesök är jobbiga, särskilt förstabesöket och i synnerhet då en läkarkanidat skulle sitta med också.
- Han kanske har rätt. Hur kan jag då fortsätta mitt liv? Då känns det som om jag har levt i en lögn. På något sätt skulle jag då känna mig skyldig och skamsen. Kan han riva upp min diagnos? Det skulle kännas väldigt kluvet att först ha fått en diagnos och sedan inte få den. Hur ska jag förhålla mig till det? Jag som just nu håller på söker stöd utifrån en aspergerdiagnos. Har jag lurat (dvs. gjort mig själv funktionshindrad) mig själv under hela denna tid?


Någon som vet något?

Ikväll är jag en mycket förvirrad herre. Fan, jag kommer älta detta i mitt huvud hela julhelgen. Jag som hade sett fram emot att koppla av...

Kristofer,
Jag har varit där flera gånger sedan jag fick min diagnos i flera situationer. Senast hade jag ett möte med en psykolog. Det första hon sa när hon såg mig var: "Du ser inte ut att ha Asperger". Det fick mig att tänka: Hur kan man va så naiv att man tror sig kunna se något sådant på 20 sek. Eller ens ett möte på 40 min. Det är ibland inte så solklart kan jag föreställa mig. Diagnosen har inte funnits så länge i manualerna. Det ter sig ibland så, för mig, att uppfattningen om vad Asperger är inte är så överensstämmande som man skulle kunna önska. Han må sympatisk din läkare, men om han tror att det inte går att ha empati för andra människor, så har han bristande kunskaper om Asperger. Vad jag vet så är det inte så enkelt. Även om det kan förekomma vissa indirekta problem med empati så är det inte alltid så. Lite märkligt att han så snabbt drar sådana slutsater och dessutom på felaktiga grunder om diagnosen. Njae. Du ska nog lita mer på dig själv.

Om du själv tvivlar på din diagnosen är det kanske värt att göra en kompletterande utredning eller dyl, vem vet.

Å andra sidan är det klokt att inte låta sig själv "bli slav" under sin diagnos. Eller överidentifiera sig med den. Dvs du är fortfarande samma person med som utan diagnosen. Vissa av diagnoskriterierna kanske inte alls stämmer. Medan andra klaffar klockrent. Var går gränsen? Det bästa är nog att bli sån medveten man kan och sedan få en högre insikt kring det hela.

Sedan kan det ju kanske vara så att du är ett gränsfall och isåfall är diagnosen relevant beroende på din livssituation och din eventuella problematik.

(Lade du förresten märke till att du bemötts med lite empati här i tråden )

Håller klart med framförallt i ssita stycket och vågar påstå att det sista stycket stämmer eftersom jag själv är ett gränsfall o. har erfarenhet av det du skrev där.

Det jag missade att skriva tidigare är, tvivlar du; Kristofer själv så ska du givetvis "rota" vidare. Dock tror jag teamet har rätt. En bra grej kan vara att gå tilblaka tlil dem o. diskutera o. sställa frågor. Det ska jag göra för att få mer kunskap o medvetenhet o. det ev. vara lugnande oxå. En sak i det hela kan oxå vara att det tar tid att bearbeta o. då man fått beskedet är man i kris en liten tid med en massa frågor, etc. (där är ajg nu trots att jag accepterat o. vet att det är rätt), o så småningom inser man att det är rätt el. så gör man det inte o. då får man ta tag i det igen, tyvärr.

ufo skrev:Kristofer.
Empati är ett ämne som diskuterats tidigare här. Vi är flera som tycker oss ha empati trots att läkarna påstår att "vi saknar empati helt".
Troligen är det så att vi blandar ihop empati och sympati. Är du på det klara med skillnaden mellan dessa?
Jag förstår det inte trots att jag fått flera förklaringar tidigare.

För vanligt folk är empati och sympati helt enkelt samma sak. Det är därför det känns så konstigt att få höra att man saknar empati, det låter som en känslokall psykopat.

Enligt wikipedia ingår enligt Henry Montogomery (vem han nu är) följande i fenomenet empati:
[url]* Förståelse - någon typ av förståelse av den som empatin väcks för
* Känsla - att empaten (personen som känner empati) upplever en känsla som överensstämmer med den andre
* Uppfattad likhet - empaten uppfattar sig ha relevanta likheter med objektet för empatin
* Handling - empatin manifesteras i någon handling från empatens sida
[/url]

Vet inte om jag blev så mycket klokare av detta.