Jag har alltid brunnit för att vara originell. Att gå mot strömmen. Jag har förvisso haft perioder då jag verkligen försökt mitt bästa att passa in, men då har jag bara mått väldigt dåligt. Finns det en drift hos aspergare att vara annorlunda? Man talar ofta om att alla aspergare är väldigt olika varandra. Kanske ligger grunden i det att vi faktiskt aktivt försöker att vara så originella som möjligt, som individer?

Nja, det räcker med att jag är mig själv för att folk ska märka att jag är annorlunda.

KrigarSjäl skrev:Nja, det räcker med att jag är mig själv för att folk ska märka att jag är annorlunda.

Jo där stämmer jag in. Kort kraftfullt svar.

Jag antar jag i vuxen ålder är mer mig själv också. Försöker knappt alls "passa in" mer.
Det är att leva en livslögn och jag mår (som du skriver) väldigt dåligt när jag försöker.
Ja mår värre än pest.

Att försöka vara "normal", dvs som alla andra, är att hela tiden skådespela och det tror jag man blir utbränd av till slut. Då är det bättre att vara sig själv och ge fan i att försöka passa in.
Om jag är omgiven av folk och de börjar spontanapplådera eller på annat sätt uppföra sig som en flock brukar jag låta bli att göra samma sak. Om inte annat för att visa att jag är en självständig individ och inte ännu ett får i flocken.

Det finns såna som uppskattar individualister också. Någon måste ju rubba Janteordningen.

KrigarSjäl skrev:Att försöka vara "normal", dvs som alla andra, är att hela tiden skådespela och det tror jag man blir utbränd av till slut. Då är det bättre att vara sig själv och ge fan i att försöka passa in.
Om jag är omgiven av folk och de börjar spontanapplådera eller på annat sätt uppföra sig som en flock brukar jag låta bli att göra samma sak. Om inte annat för att visa att jag är en självständig individ och inte ännu ett får i flocken.

Det finns såna som uppskattar individualister också. Någon måste ju rubba Janteordningen.

Fan vad bra skrivet!

Jag känner mest att jag blir irriterad på alla krav som ett socialt spel innebär. Att man måste fungera på ett visst, inom vissa ramar. Blir instängd av att behöva anpassa mig.

Däremot är ju ingenting svart eller vitt, tycker man om något som i princip alla andra gör ska man få tillåta sig att göra det. Man ska inte gå emot massan bara för sakens skull. Det är lika med brådmoget, och det är inte att vara särskilt unik.

Nog kan man försöka passa in ibland, men det är bara förnedrande och väldigt mentalt utmattande... För oavsett hur mycket jag låtsas passa in, så är jag aldrig som vanliga människor. Som många sagt, bara döda fiskar följer strömmen.

MolkomAnnor skrev: Man ska inte gå emot massan bara för sakens skull. Det är lika med brådmoget, och det är inte att vara särskilt unik.

Nä precis. Att vara genuint unik är sannerligen en konst. Kanske är det så i mitt fall att det är just min konstnärliga sida som gör att jag har ett tycke för det hela. Kanske är det också så att driften till att vara annorlunda också är en manifestation för att bryta sig loss från påprackade normer.

Men jo, att gå emot massan enbart för sakens skull kan ju jämföras med att följa massan enbart för sakens skull.

Jag ser inte ens strömmen. För egocentrerad.

sugrövmanövern skrev:Jag ser inte ens strömmen. För egocentrerad.

Jag hävdar att det inte finns något samband mellan egocentricitet och syn, men det är en annan fråga

temporary21 skrev:

MolkomAnnor skrev: Man ska inte gå emot massan bara för sakens skull. Det är lika med brådmoget, och det är inte att vara särskilt unik.

Nä precis. Att vara genuint unik är sannerligen en konst. Kanske är det så i mitt fall att det är just min konstnärliga sida som gör att jag har ett tycke för det hela. Kanske är det också så att driften till att vara annorlunda också är en manifestation för att bryta sig loss från påprackade normer.

Men jo, att gå emot massan enbart för sakens skull kan ju jämföras med att följa massan enbart för sakens skull.

Det finns ett sökande efter originalitet, i hela samhället.

De som läst socialpsykologi känner till termer som "självserverande bias", eller "gruppserverande bias". Innebörden blir att individer, och grupper, är mycket subjektiva i sin självreflektion för att det är positivt för dem. De tror sig vara mer unika eller ha bättre egenskaper än övriga samhällets medborgare. Detta är en princip som är biologiskt förankrad,
och den är mer eller mindre nyttig.

Skönast är det att sitta och "fika" med 65 plusare, de brukar ha lämnat dessa krav bakom sig.

KrigarSjäl skrev:Nja, det räcker med att jag är mig själv för att folk ska märka att jag är annorlunda.

Samma här, åtminstone i arbetslivet.

När jag var yngre hade jag en period då jag ville vara så annorlunda som möjligt. Jag började klä mig i svart, nitar och Doc Martens, och jag skaffade skivor med punk- och rockband som jag aldrig hört talas om, allt för att vara så annorlunda som möjligt. I själva verket följde jag bara en annan mall, den "alternativa" mallen.

Idag strävar jag varken efter att vara annorlunda eller att vara som "alla andra". Jag vill bara vara mig själv.

Ja, det är nog helt enkelt så att strävan efter originalitet grundar sig i sökandet efter "sig själv".

Skönast är det att sitta och "fika" med 65 plusare, de brukar ha lämnat dessa krav bakom sig.

Jag ser helt klart fram emot att bli gammal

Jag har nog aldrig sett något behov av att sticka ut. Jag har alltid stuckit ut tillräckligt utan att behöva anstränga mig

Jag tycker att det är urtrist med folk som spelar ett spel, antingen de anstränger sig för att "smälta in" eller "sticka ut". Det är tråkigt med folk som gör sitt bästa för att smälta in i tapeterna, men det kan jag ändå ha en viss förståelse för. Folk som medvetet försöker dra uppmärksamheten till sig däremot har jag sjukt svårt för. Jag hatar att bli manipulerad och jag har ingen som helst lust att bli "tvångsrekryterad" som publik för att nån ska få leva ut sin exhibitionistiska sida. Vill folk göra sig till för att få uppmärksamhet så får de söka på annat håll - jag är inte intresserad.

temporary21 skrev:Jag har alltid brunnit för att vara originell. Att gå mot strömmen. Jag har förvisso haft perioder då jag verkligen försökt mitt bästa att passa in, men då har jag bara mått väldigt dåligt. Finns det en drift hos aspergare att vara annorlunda? Man talar ofta om att alla aspergare är väldigt olika varandra. Kanske ligger grunden i det att vi faktiskt aktivt försöker att vara så originella som möjligt, som individer?

Stämmer på mig i alla fall. Jag har aldrig velat passa in. Fast jag har inte heller behövt anstränga mig för att inte passa in.

Mardrömssituationen är kafferep med "finare" folk, ni vet hur det går till, kaffe & kaka, prat om vardagshändelser, vädret, och nya bilen. Allt är småborgerligt inramat och gulligt pluttenuttigt och alla är prydliga och ingen SÄGER någonting alls utan bara artigt turas om att PRATA tills ett givet klockslag. Efteråt är det hejdå och puss & kram och Ooh ja, det här får vi göra fler gånger!
Sen dröjer det likförbannat ett och ett halvt år till nästa kaffe & kaka-situation.
...Varpå Krigarn sjukanmäler sig.

Jag bryr Mig ej om att passa in. Dom förstår ej Min lappska karaktär ändå. Räcker bara att Jag sitter i Mitt eget hörn och skådar andra mer livliga omkring för att Jag ska uppfattas som udda. Spiller då ingen större energi på ytliga kontakter inte .

KrigarSjäl skrev:Nja, det räcker med att jag är mig själv för att folk ska märka att jag är annorlunda.

Samma här. Och det är verkligen inte alltid av godo, även om det är riktigt bra andra gånger. Beror lite på vilka av mina udda egenskaper som märks...

Jag ville passa in som liten, men det gick inte. I tonåren stack jag ut avsiktligt och hamnade i alternativfåran, men det var inte så tokigt. Om man ser udda ut kommer man undan med att vara annorlunda. Folk är liksom förberedda från att de ser en.

Numer blir det som det blir. Lite sticker jag nog ut men det spelar ingen roll. Folk som är tvärtemot bara för att uppfattas som unika tycker jag mest är pretentiösa. Däremot gillar jag när folk är kreativa med sitt utseende för att det är kul.

Stämmer otroligt väl in på mig. En teori jag har är att de där andra mer "mainstream-iga" folket inte ens ifrågasätter detta. Och de är nog ganska så få i ett forum som detta om jag får gissa.

Jag känner mig ofta som en främling även med min bästa vän. Passar verkligen inte in nånstans, eller på flera ställen, men i en obetydlig mening.

Har alltid också försökt blanda olika stilar vad gäller intressen, personlighet och utseende. Hatar att fastna i en kategori.

Pga mobbing i skolan från låg tom högstadiet så placerades jag utanför helt ofrivilligt.

Jag fick en kompis först när jag var 15 år och försökte senare att smälta in oavsett om man var synthare eller punkare eller goth. Jag har ändå aldrig passat in eller lyckats behålla vänner. Numera så försöker jag inte längre utan gör saker och ting när jag känner för det. Jag kan gå på fester med vissa teman och klä mig på så vis att man passar in där, men jag väljer ju ändå om jag vill gå eller inte. Jag låter intressena styra "looken" så att säga, men vardagsmässigt föredrar jag att sitta i pyamas eller myskläder. Vill jag kan jag "spöka ut mig" rätt rejält, men det gör jag bara om jag tycker det är kul.

Jag tror inte jag är särdeles exhibitionistisk men jag vill se snygg ut, känna mig fin när jag träffar folk eller är ute på galej. En del av självförtroendet sitter faktiskt i hur man ser ut och känner man själv att man har "lyckats" så mår iaf jag så himla mycket bättre. Det är en viss utmaning att få till en viss look beroende på vad man gör och för mig är det en lek. Jag har alltid älskat att klä ut mig och få vara "prinsessa" är nog något jag aldrig har lagt av med oavsett om jag som liten styrde ut mig i lekis utklädningskläder eller som jag idag kör på med mitt 1700tal. Känslan är den samma, den har aldrig förändrats. mvh Jenny

Angelic Fruitcake skrev:Jag ville passa in som liten, men det gick inte. I tonåren stack jag ut avsiktligt och hamnade i alternativfåran, men det var inte så tokigt. Om man ser udda ut kommer man undan med att vara annorlunda. Folk är liksom förberedda från att de ser en.

Det där hade jag behövt för ett nåt år sedan då jag hamnade i argumentation med en person som menade att min äldsta dotter (som har diagnos asperger) "borde" se mer mainstream ut för att bli accepterad. Tackar innerligt för att jag nu fick ord på något jag inte lyckades formulera då.

temporary21 skrev:Men jo, att gå emot massan enbart för sakens skull kan ju jämföras med att följa massan enbart för sakens skull.

Massan har alltid fel.

Jag vill vara normal men jag kan inte vara det även när jag försöker. Så när jag blev totalt utbränd av spelet vid den låga åldern av 20 år slutade jag att spela/försöka så hårt. Jag har ingen ork till det så jag har faktiskt inte så mkt till val.