Jag funderade kring relationen till föräldrar, för personer med Asperger syndrom. Om den ser annorlunda ut än genomsnittets.

Då problematik redan finns kring övriga relationsbildningar, hur blir då förhållandet till päronen? Skulle vilja höra hur det är för er, är ni mer beroende eller mindre? Goda eller negativa uppfattningar?

Mina föräldrar och jag har knappt haft nån relation.
Jag växte upp utan föräldrar fastän de fanns i samma hus.

Varken morsan eller farsan har några "diagnoser" utan är relativt välfungerande.

Jag har aldrig varit det minsta beroende av mina föräldrar.

treeman skrev:Mina föräldrar och jag har knappt haft nån relation.
Jag växte upp utan föräldrar fastän de fanns i samma hus.

Varken morsan eller farsan har några "diagnoser" utan är relativt välfungerande.

Jag har aldrig varit det minsta beroende av mina föräldrar.

Jag hade en snarlik situation, fastän de levde under samma tak.
Ser på många människor runt omkring mig, de har ofta ett behov
av att träffa eller ha kontakt med sina föräldrar. Det förvånar
mig att jag själv inte alls känner att jag har det. Saknar inte
ens att jag inte känner behovet.

Jag undrar om det är vanligt för de som har AS att inte vara särskilt beroende av sina föräldrar (förutom praktiskt kanske)?

Nu har jag visserligen ingen AS diagnos utan väntar på att få göra en utredning.

Min mamma och pappa är skilda sedan jag föddes och jag har under min barndom bott med morsan och träffat farsan då och då.

Min mamma har alltid varit väldigt förstående och förstått att det är något fel på mig även fast hon aldrig har gjort något ordentligt åt det utan mer försöka hitta temporära lösningar på alla problem jag haft genom åren. Under tonårstiden så fattar jag inte hur hon stog ut, all skit jag fick ta, all frustration över att inte passa in gick ut över henne. Tyvärr så stör jag mig otroligt mycket på folk och min mamma är nog den jag stör mig mest på även fast jag absolut inte vill det.

Nu när jag flyttat hemifrån sedan ett par år tillbaka och försökt klara av vuxenlivet så har våran relation stärkts och jag har flera gånger vänt mig till henne helt förstörd över allt möjligt som inte fungerar och hon försöker alltid hjälpa mig på bästa sätt. Dock finns det mycket som jag inte berättar för min mamma och tyvärr har jag jätte svårt för att visa uppskattning och tacksamhet.

Min pappa däremot misstänker jag ha AS. Utan att gå in för mycket i detalj så kan man verkligen säga att han är en minst sagt udda person. Han ställer alltid upp när det gäller ekonomiska grejer till exempel, men jag tror aldrig att vi någonsin pratat känslor eller liknande. Så våran relation är nog inte på topp, men jag har accepterat honom som han är och försöker se det positiva i att ha en pappa då många inte har det.

Inte det minsta beroende. Jag har alltid skött mig själv och gått mina egna vägar. Har alltid förundrats över att så många verkar behöva sina föräldrars bekräftelse inför alla val i livet, i allt från gardiner till yrke. Dock finns ingen osämja. Min mamma och jag blir ofta irriterade på varandra, men i botten finns ömsesidig respekt och sympati. Min pappa lever inte.

Jag har alltid varit väldigt självständig och ingen av mina föräldrar har varit överbeskyddande på något sätt. Däremot har jag en väldigt god relation till min mamma. Pappa har jag ingen kontakt med, vilket beror på att han inte riktigt är vid sina sinnen om man säger så. Han har själv sagt att han inte vill ha någon kontakt med sina barn.

gemini skrev:Tyvärr så stör jag mig otroligt mycket på folk och min mamma är nog den jag stör mig mest på även fast jag absolut inte vill det.

Vilken bra formulering känner typ likadant.
Min relation till mina föreldrar är bra och tyvärr lite för bra. Jag är ända barnet och de har bott tillsammans så länge jag funnits Både skulle nog kunna få AS diagnos men eftersom de haft varandra och haft arbeten som de trivs med, så har det inte varit något större problem.

Idag när jag flyttat hemifrån skulle jag nog inte säga att jag är mer beroende av mina förelddrar än någon annan i min ålder. Men har ständigt kontakt med de även om jag sårklart har hemligheter för de också.

Jag är och har varit beroende av min mamma hela mitt liv. Hon är den som ger mig allt stöd, hon som känner mig allra bäst och vet vad jag behöver, hon är den jag bollar allt med, som jag kommer bäst överens med och som jag har allra roligast med. Dessutom så ger vi varandra mycket kärlek och omtanke, vilket vi alla mår bra av.

Tidigare hade vi många konflikter i familjen då ingen visste att jag hade AS, men vi har alla förändrats mycket sen jag fick diagnosen och idag har vi en mycket tydligare och rakare kommunikation vilket gör att det mesta fungerar bättre. Min pappa har jag ingen kontakt med och min styvpappa är död, däremot så har jag en bonuspappa som också är ett stort stöd för mig.

Jag är så tacksam över min familj och skulle ha väldigt svårt att klara mig utan dem.
Amari

Har egentligen ingen relation till mina föräldrar, trots att jag bor hos dem. Är då och då (okej, relativt ofta) besviken eller arg på dem, dock. Är stundvis övertygad om att de inte älskar mig.

Väl värt att besvara denna fråga, tycker jag. Precis som er har jag reflekterat över saken. Så här mitt i livet kan jag nog säga att jag älskar min mamma, men vi är nog lite för lika och umgås nog hellst inte några längre stunder. Vi har grälat mycket, helt i onödan igentligen, kan jag tycka nu. Hon har däremot ett bättre handlag med papper och sånt, så hon har verkligen varit till hjälp ibland. Pappa är väldigt olik mig och jag umgås på ett NT-liknande sätt med honom, för hans skull, också han är älskad.

Jag har hållit mig undan från familjen i långa perioder eftersom jag har haft lite svårt att passa in även där. Och det har känts lite svårare att hantera än att inte passa in i resten av tillvaron.

De är bra, men jag orkar inte med dem 24/7. Deras vanor passar inte mig och vice versa - men det är väl tämligen normalt.

Ja den är väll inte direkt den bästa.

Jag har en överbeskyddande mor som jag i dag inte går ihop med alls. Fem minuter i samma rum och vi börjar bråka. Hon har svårt med mina ASdrag och det blir mängder av missförstånd,så har det alltid varit. Jag har velat ha kontakt men fattar nu att jag inte mår bra av det.
MIn biologiska far har jag inte någon kontakt med sedan snart ett år tillbaka. Vi är extremt lika,men kanske för lika för vi fungerar inte heller tillsammans någon längre stund.

emer2 skrev:Väl värt att besvara denna fråga, tycker jag. Precis som er har jag reflekterat över saken. Så här mitt i livet kan jag nog säga att jag älskar min mamma, men vi är nog lite för lika och umgås nog hellst inte några längre stunder. Vi har grälat mycket, helt i onödan igentligen, kan jag tycka nu. Hon har däremot ett bättre handlag med papper och sånt, så hon har verkligen varit till hjälp ibland. Pappa är väldigt olik mig och jag umgås på ett NT-liknande sätt med honom, för hans skull, också han är älskad.

Jag har hållit mig undan från familjen i långa perioder eftersom jag har haft lite svårt att passa in även där. Och det har känts lite svårare att hantera än att inte passa in i resten av tillvaron.

Har ett bra citat: "Hemma är inte där du bor utan där man förstår dig!" Hoppas att du hittar någon som du passar bra med.

Jag konstaterar, utifrån era svar, att det kan se relativt olikt ut.
Men sällan problemfritt. Fast det är nog ovanligt generellt.

Verkar dock som att personer med AS antingen får en mycket självständig,
eller en väldigt beroendebaserad, relation till sina föräldrar. Detta är en sanning med modifikation

Min relation har varit hyfsad och blir bättre dag för dag. Redan i 7-års ålderden fick jag MBD-diagnos och under min uppväxt har min pappa och mamma hjälpt mig mycket men inte förstått alla mina problem. Sedan jag fick min AS-diagnos och därmed information om AS och självinsikt så har jag kunnat förklara fler saker för pappa av vad jag har svårt med. Så sent som i förrgår sa han att han läste en artikel om AS och där fann fakta som stämmer in på mig som han inte förstod att jag hade problem med.

Jag har faktiskt rätt bra relation till mina föräldrar.
Mamma hjälper mig att ringa till ställen ibland i akutsituationer.
Pappa har nog förmodligen AS själv så där är det inga större problem men
mamma kan ha svårt att förstå ibland, men jag vet att hon försöker för jag
vet att hon vill väl och älskar mig.

Jag har i hela mitt liv varit väldigt beroende av min mamma. Det har varit jobbigt för mig, eftersom att hon inte ens tycker om mig.

Sheyen skrev:Jag har i hela mitt liv varit väldigt beroende av min mamma. Det har varit jobbigt för mig, eftersom att hon inte ens tycker om mig.

Hon har inte svårt för att uttrycka det bara?

Jag har en väldigt bra relation till mina föräldrar och min familj. Den har varit dålig förut men blivit bra sedan jag blivit vuxen, och sedan de blivit mer informerade om NPF.

MolkomAnnor skrev:

Sheyen skrev:Jag har i hela mitt liv varit väldigt beroende av min mamma. Det har varit jobbigt för mig, eftersom att hon inte ens tycker om mig.

Hon har inte svårt för att uttrycka det bara?

Är det där en fråga? Jag provar att svara...

Jo, hon kanske har svårt för att uttrycka det. Jag vet inte. Men hur som helst så har andra personer bekräftat att min mamma troligen inte tycker om mig.

Jag tror jag är av de bättre. Uppväxt på liten gård med djur. Föräldrar gifta. Syskon. Hälsar på dem ofta på helgerna som variation till Karlstad.

Jag tror att man ofta glömmer bort att se saker ur deras perspektiv. Båda mina föräldrar hade t.ex. en rätt så svår uppväxt, vilket gör att jag ofta inte alls kan relatera till deras beteenden. Men ju äldre man blir desto mer förstår man saker ur deras perspektiv, och inser att man trots allt ändå har väldigt mycket, åtminstone genetiskt sett, gemensamt.

Jag har en ganska spänd relation till mina föräldrar. Mina föräldrar har aldrig funnits där och stöttat mig, då jag verkligen behövt dem. Jag har alltid upplevt att de lämnat mig åt mitt eget öde och tillfällena är alltför många då de låtit mig vara ledsen utan att försöka trösta. Jag upplever det även som omöjligt att reda ut vår relation, då de inte verkar intresserade av detta och avfärdar mig så fort jag försöker prata om de problem som föreligger.

En annan mycket förvirrande aspekt är att min mamma ofta hjälper andra människor och engagerar sig i deras problem, men blankt struntar i de problem som återfinns i vår familj. Min mamma har ett stort intresse för autism, då hon arbetar med autistiska barn. AS har även kommit upp som samtalsämne vid några tillfällen, då hon pratat om sitt arbete och saker som hon läst. Dock känner jag inte att mina föräldrar kan acceptera mig som jag är. Då jag misstänkte att jag själv har AS och tog upp detta med min mamma försökte hon först undvika ämnet och bortförklara detta med att jag inte kan ha det för att jag är, som hon uttryckte det, "för normal" När jag nu ska genomgå en utredning och berättat detta för min mamma har hon slutat att höra av sig. Min mamma ringer alltid till mig var och varannan dag för att upprätthålla kontakter, men har nu slutat att ringa helt.

I relationen till mina föräldrar har jag alltid upplevt att de anser att jag är till besvär. Under hela min uppväxt blev jag ständigt jämförd med min tio år äldre syster som i mina föräldrars ögon var den perfekta. När jag var liten menade de ständigt att jag var tvungen att bli som min syster när jag växte upp och att de önskade att jag skulle se ut som henne, så att jag också skulle bli lyckad. Jag vet att jag vid några tillfällen frågade om jag inte kunde bli lyckad även om jag inte skulle se ut exakt som min syster och vara och bete mig exakt som henne. Denna fråga följdes alltid av en lång tystnad.

Utöver detta så mina föräldrar mest intresserat sig för mina studieresultat och började intressera sig främst när jag blev intresserad av skolämnena och började prestera. Detta är fortfarande vad de intresserar sig för. När jag varit ledsen under min uppväxt eller när vi varit extremt osams har de alltid försökt lösa problemet genom att ge mig pengar eller en sak som de köpt. Även detta har varit förvirrande för mig, eftersom det inte varit detta jag behövt under dessa stunder. Det sistnämnda är även något som min syster och jag diskuterat ett flertal gånger och som även hon upplever.

Hursomhelst, så har jag väldigt svårt att tycka om mina föräldrar och jag kan inte känna att jag älskar dem. Det känns elakt att säga så, men all denna försummelse som jag upplevt under min uppväxt och som jag fortfarande upplever går inte att bortse ifrån. Jag har själv alltid upplevt mina föräldrar, särskilt min mamma, som väldigt kalla människa på grund av allt detta. Även min syster och en nära vän upplever säger sig uppleva denna känslokyla hos dem.
För mig är detta väldigt jobbigt, då jag känner skuld för att jag inte kan känna att jag älskar dem och för att det gör så ont att tänka på dem…

Någon som upplever samma sak i relationen med sina föräldrar eller har tankar kring detta?