Jag gör praktik på en daglig verksamhet. Har varit där i två veckor nu och trivs bra. Jag är alltså där som handledare/personal och inte som brukare. Min vistelse där har väckt lite frågor som någon här eventuellt kunde ge respons på.

Är det så att det finns vissa människor (säger inte att det måste vara aspergare) som verkligen vill vara ensamma? Det kan finnas många anledningar till att dra sig undan människor, rädsla, social utmattning, att man är osäker etc, men de flesta vill väl ändå innerst inne få kontakt med andra eller åtminstone någon annan? En längtan efter gemenskap finns väl i alla? Eller är det inte så. Jag har läst och hört från vissa att en del faktiskt saknar det behovet, behovet av andra men jag har oerhört svårt att ta in och verkligen tro på det...

Vad säger ni? Finns det någon här som faktiskt kan säga att den saknar behov av kontakt och gemenskap?

Hej Nieda och välkommen hit!

I denna tråden tar vi upp lite samma sak: hur-hanterar-ni-social-utmattning-t19769.html

Kolla upp Schizoid Personlighetsstörning (Schizoid Personality Disorder - SPD). Ett av kriterierna för diagnos är:
"neither desires nor enjoys close relationships, including being part of a family"

SPD är förövrigt en störning som på många sätt är väldigt snarlik AS - och de båda kan till och med misstas för det andra. Den stora skillnaden är dock just enstöringsbeteendet och känslokylan hos dom med SPD.
Schizoida gillar inte att socialisera för dom gillar inte folk.

Aspergare gillar inte att socialisera för att vi blir psykiskt trötta av det, blir missförstådda av andra/missförstår andra, samt känner stort utanförskap och har svårt att relatera till andra. Känslomässigt så är en person med AS inte annorlunda mot en NT:are om man bortser från de faktum att många med AS också har alexitymi (dvs har svårigheter att identifiera och uttrycka känslor).

Tack för ett bra svar!

Deadly_Nightshade skrev:Aspergare gillar inte att socialisera för att vi blir psykiskt trötta av det, blir missförstådda av andra/missförstår andra, samt känner stort utanförskap och har svårt att relatera till andra.

Då blir det en följdfråga... Hur ska jag, som gärna vill ha kontakt, förhålla mig till individerna i den grupp jag är i nu på dagliga verksamheten? Det är speciellt en kille med asperger jag vill prata med och ha kontakt med men jag är så rädd att tränga mig på eller liksom skada honom...

Hur kan man göra för att det inte ska bli tröttsamt för den andre att umgås och prata? Kan jag göra något? Eller egentligen kan väl ingen svara på detta... alla är ju individer.

Var bara trevlig och inbjudande och låt honom välja ifall han känner för att umgås eller inte, såsom man alltid borde göra tycker jag.

Jag känner mig lätt tvingad och jag uppskattar väldigt försiktiga närmanden.

Jag brukar uppskatta att man säger att man vet om att jag har aspergers och frågar om jag orkar/vill prata en snabbis med den sen har nästan alla sagt : säg till om det blir för jobbigt så slutar jag prata och så kan vi fortsätta när du orkar och har lust , för mig är det då enkelt att säga ja eller nej (det blir för jobbigt) .

Det här med önskad resp oönskad ensamhet har diskuterats mycket:

att-bli-lamnad-ifred-sjalvvald-ensamhet-t4336.html

oformaga-att-fungera-i-ensamhet-t4475.html

hur-klarar-ni-av-ensamheten-t1598.html

hur-pass-isolerad-ar-du-fobisk-t6026.html

att-ta-kontakt-med-folk-och-fa-vanner-t5676.html

diagnos-domd-till-ensamhet-t18817.html


Jag kan också tycka det är förvirrande, eftersom samma personer dels kan påstå att de inte står ut med andra människor, dels klaga över sin ensamhet.

Eller ska man för enkelhetens skull säga "Gärna sällskap ibland men enbart på mina villkor, jag är en katt, ingen hund".

Deadly_Nightshade skrev:Schizoida gillar inte att socialisera för dom gillar inte folk.

Aspergare gillar inte att socialisera för att vi blir psykiskt trötta av det, blir missförstådda av andra/missförstår andra, samt känner stort utanförskap och har svårt att relatera till andra.

Jag tror att aspergare också har en stark tendens att tycka illa om folk just för att folk leder till trötthet och utanförskapskänslor. Vi människor brukar ogilla sådant som leder till negativa känslor. Jag tror dock att det är viktigt att skilja på aspergares ogillande och schizoidas ogillande. Det har ofta olika orsaker.

Förresten, måste schizoida ogilla människor? Är det ett kriterium? Jag trodde bara att de inte kände något som helst behov av människor.

Vaniljflickan skrev:Var bara trevlig och inbjudande och låt honom välja ifall han känner för att umgås eller inte, såsom man alltid borde göra tycker jag.

Jo, det är väl ungefär så jag försöker göra. =) Dock svårt tycker jag då jag själv inte direkt är socialt skillad utan tyst och osäker i sociala sammanhang. Hursomhelst, jag blir själaglad när han tar initiativ till att prata med mig. Jag ska vara glad för den lilla kontakt jag får.

Jag tror att det kan överlappa mellan asperger och schizoid och schizotypisk. Jag har drag av alla tre upplever jag.

Nieda skrev:Då blir det en följdfråga... Hur ska jag, som gärna vill ha kontakt, förhålla mig till individerna i den grupp jag är i nu på dagliga verksamheten? Det är speciellt en kille med asperger jag vill prata med och ha kontakt med men jag är så rädd att tränga mig på eller liksom skada honom...

Hur kan man göra för att det inte ska bli tröttsamt för den andre att umgås och prata? Kan jag göra något? Eller egentligen kan väl ingen svara på detta... alla är ju individer.

Jag brukar gilla när någon tar initiativ till att prata med mig, och även när denne också kan hålla igång en konversation (så slipper jag). Tänk på att många med Aspergers inte riktigt gillar att "snacka väder" och kallprata. Bättre att fråga om hans intressen kanske. Jag är mer ensamvarg, men jag gillar att prata då och då, och ibland "klickar" jag med någon, som blir en nära vän.

Jag vill att personal som har till uppgift att stötta mig tar initiativet till kontakt, och kan upprätthålla ett samtal, eftersom jag själv har svårt för det. Men jag vill också att de ska vara lyhörda för när jag inte vill prata.

Nieda

Jag vet inte hur dagverksamheten som du arbetar på ser ut, men jag kan tänka mig, såsom du beskriver dig själv, att du skulle passa utmärkt på ett ställe där du verkligen lärde känna människorna som vistas där.

Om det kommer in mycket nytt folk hela tiden, så kan det ju vara en fördel om man till en början kan improvisera, så att man snabbare utvecklar ett ömsesidigt förtroende. Men om du nu känner så ( jag vet ju inte alls ), så kan ju någon av dina kollegor sköta dom första kontakterna, medan du väntar i bakgrunden och att ni låter det ta den tid det tar.

Jag tror utifrån hur du beskriver dig själv, att du skulle passa utmärkt på tex. ett behandlingshem. Där får du mer tid på dig att lära känna patienterna.

I övrigt så låter du reflektiv och snäll, och det är det absolut viktigaste.

Laika skrev:Förresten, måste schizoida ogilla människor? Är det ett kriterium? Jag trodde bara att de inte kände något som helst behov av människor.

Nej, det är inte ett kriterium att ogilla människor.

Jag klassar min mor som schizoid. Hon har en väninna som hon träffar en par gånger om året. Hon trivs bäst ensam hemma vid köksbordet. Jag drabbar henne ibland. Jag kräfver sällskap. Jag kan se hur hon ömsom uppskattar mig, ömsom önskar att jag gick hem så hon finge lösa korsord istället.

Hon har ett mycket nedsatt behov av andra människor och ju äldre hon blir, desto mer ensamvarg blir hon. Hon säger ofta: Uff, äh folk, det träffar jag på jobbet det räcker gott och väl. Vägrar gå på firmafester, följa med på utflykter med jobbet och dylika umgängesgrejer.

Själv kallar hon sig rätt och slätt introvert. Vilket är nog så korrekt. Hon ogillar inte människor, hon är bara tämligen ointresserad av folk rent generellt.

Hej Nejda

(Jag jobbar också på en dagverksamhet fast för NT personer [Normaltokiga]. Hela verksamheten går ut på att ett antal projektledare och andra administratörer gör Power Point presentationer, där dom fabulerar om vad som skall hända i framtiden, väl medvetna om att det bara är amsagor dom presterar. Men tanken med deras arbete är att de högre cheferna skall kunna använda det för att säkra och höja deras bonus och lägga ytterligare några miljoner till deras pensioner.
Dessutom fins ett mindre antal konstruktörer, specialister, beräknare, provare och verkstadspersonal, vilka har till uppgift att försöka förstå alla motstridiga order som utdelas uppifrån, och samtidigt göra vad dom kan för att hinna med det som gagnar företagets fortlevnad.)

För min del är det betydligt bättre om man frågar mig om man vill veta något om mig, jag är nog ovanligt renhårig i min kommunikation, skulle aldrig bryta ett tysthetslöfte, har nog aldrig gjort det heller.
Efter att ha jobbat 17 år på företaget har jag förstått att det är omöjligt för mig att förstå NT språket även som att förstå underförstådda sociala signaler. Ett ganska graverande exempel.

För omkring fem år sedan satt jag och tittade ut genom ett fönster och tänkte på en kvinna jag var väldigt attraherad av då. Inte kunde jag förstå att en smygbög skulle se min spegelbild, och uppfatta det, som att jag flirtade med honom. Men som den Aspis jag är trodde jag att han skulle ha förstått att jag inte var intresserad och lägga av. Jag har senare förstått att han har viss kontakt med min bisexuella före detta kärring. Men om han hade frågat mig för fem år sedan hade jag bara svarat att jag inte är intresserad av sex med män, så hade det hela varit avklarat.
Han hade kunnat ägna sin tid åt något vettigare än att ta hjälp av sina vänner för att få mig ”frälst”. Hade troligen sparat både honom och mig en hel del ångest. För min del förstår jag att det inte spelar honom någon som helst roll, en aspis om jag saknar ju människovärde.

Har väldigt svårt att klara av relationer, eftersom jag har så många dåliga erfarenheter. Skulle helt klart behöva ganska lång tid för att ge mig in i ett förhållande, måste lära känna kvinnan väldigt väl.

Jag kan ju inte svara för andra AS än mig själv. För mig är värden mycket konkret och möjlig att förstå med hjälp av ganska simpel analys. Däremot har jag otroligt svårt att förstå sociala spel. Har väldigt svårt att förstå tex att en kvinna som jag skulle kunna vara far till, skulle vara intresserad av en gammal gubbjävel som mig.

Men om du är intresserad, tycker jag inte du skall vara rädd för att prata med honom, om han är lik mig kommer ha nog respektera dig oavsett om du tycker att du ”gör bort dig”. Jag har stor erfarenhet av att känna mig bortgjord, tycker nog ofta att det är trevligt med folk som vågar vara sig själva, jag märker om en person känner att något är pinsamt och försöker anpassa mig så gott jag kan.

Långt inlägg och ganska mycket OT.

Laika skrev:

Deadly_Nightshade skrev:Schizoida gillar inte att socialisera för dom gillar inte folk.

Aspergare gillar inte att socialisera för att vi blir psykiskt trötta av det, blir missförstådda av andra/missförstår andra, samt känner stort utanförskap och har svårt att relatera till andra.

Jag tror att aspergare också har en stark tendens att tycka illa om folk just för att folk leder till trötthet och utanförskapskänslor. Vi människor brukar ogilla sådant som leder till negativa känslor. Jag tror dock att det är viktigt att skilja på aspergares ogillande och schizoidas ogillande. Det har ofta olika orsaker.

Förresten, måste schizoida ogilla människor? Är det ett kriterium? Jag trodde bara att de inte kände något som helst behov av människor.

Ogilla är ett starkt ord - och det är inte något kriterium heller. Men däremot dom har inget "behov" av att vara med människor - och det är just avsaknaden av detta behov som är ett av diagnoskriterierna. Om jag ska döma allt det jag läst på schizoids.net i flera år så finns det två typer av schizoida när det gäller just detta specifika ämne: De som endast vill ha en livspartner - och de som inte ens vill ha det. Vänner är ointressant. Så om det är någon typ av människa som kan leva isolerad ute i skogen hela livet så är det en med SPD. Det skulle inte förvåna mig om majoriteten genuina eremiter är schizoida.

Sen misstänker jag att många som ej har diagnos men misstänker SPD, egentligen har AS eller annan autism - vilket skulle kunna förklara varför en viss del schizoida längtar efter en livspartner.

Det handlar ju också om hur man definierar ensamhet. Det som kan verka ensamhet för vissa behöver inte vara det för andra.
Det som normen kallar för vänskap är helt ointressant för mig. Men jag känner mig inte ensam för det. Världen är full av människor och liv. Hade jag varit sista människan på jorden så kanske jag hade känt mig ensam.

Jag har inga som helst problem med att vara ensam. Eller själv som jag kallar det.
Tycker de flesta människor är för ointressanta, för banala och med banala intressen och då trivs jag bättre i eget sällskap. Jag umgås inte med svenssons och bönder överhuvudtaget, trivs bättre med andra outsiders.

Människor idag är ofta kopior av varandra och lever man inte upp till DERAS normer och ideer om hur man skall vara, tänka och tycka är man "konstig".
Jag säger att det är de som är konstiga eftersom de lever enligt en konformistisk mall snarare än gör egna val.

Ja, nu vet jag inte om jag har AS eller inte? Jag ÄLSKAR att vara med människor! Vill helst ha dem omkring mig hela tiden, fast - förstås, med en egen hydda att krypa in i och tid att göra egna saker.

Mitt problem är att många inte accepterar mitt annorlunda sätt att vara på. Jag viftar med händerna när jag pratar, fnittrar lätt, blir för allvarlig eller för glad, för mycket, för lite, men aldrig LAGOM.

Att bli ensam = utstött är ju inte detsamma som att man helst vill vara ensam. Att jag är fysiskt sjuk har i mitt fall klippt av mig från samhället och avsocialiserat mig.

Får en aspergare verkligen älska att vara bland accepterande människor så mycket som jag gör?

Debbido skrev:Får en aspergare verkligen älska att vara bland accepterande människor så mycket som jag gör?

Klart. Du är ju unika Debbido.

Nieda skrev:Jag gör praktik på en daglig verksamhet. Har varit där i två veckor nu och trivs bra. Jag är alltså där som handledare/personal och inte som brukare. Min vistelse där har väckt lite frågor som någon här eventuellt kunde ge respons på.

Är det så att det finns vissa människor (säger inte att det måste vara aspergare) som verkligen vill vara ensamma? Det kan finnas många anledningar till att dra sig undan människor, rädsla, social utmattning, att man är osäker etc men de flesta vill väl ändå innerst inne få kontakt med andra eller åtminstone någon annan? En längtan efter gemenskap finns väl i alla? Eller är det inte så. Jag har läst och hört från vissa att en del faktiskt saknar det behovet, behovet av andra men jag har oerhört svårt att ta in och verkligen tro på det...

Vad säger ni? Finns det någon här som faktiskt kan säga att den saknar behov av kontakt och gemenskap?

Jag uppskattar ensamhet i stor utsträckning. Har alltid haft svårt att förstå de människor som hela tiden måste umgås eller ha någon att relatera till. Däremot gillar jag att umgås, när det är på mina villkor och samtalen har substans. Har också svårt att sakna människor, men när det når en viss gräns skulle jag vilja säga att saknad efter gemenskap uppstår.

Min mamma och bror (har AS), de gillar bägge att umgås när de känner sig trygga, och när det är på deras villkor. Men de har också ett stort utbyte av sig själva, i ensamhet.

Som svar på din fråga: "no man is an island". Jag tror inte att någon har ett obefintligt behov av andra människor. Då är det inte p.g.a. AS, snarare någon psykologiskt grundläggande problematik. Detta är likväl vad jag anser, så det kan ju diskuteras.

treeman skrev:

Debbido skrev:Får en aspergare verkligen älska att vara bland accepterande människor så mycket som jag gör?

Klart. Du är ju unika Debbido.

Och just i det avseendet tror jag inte heller du är så unik dårå. Tror mer på traditionellt ensidig bild av asperger, som jag har sagt i andra trådar, eftersom det till och med trots den bilden finns flera socialfall bland oss diagnosticerade. (Jag till exempel, även om förmågan har förstörts av livsskador.)

Deadly_Nightshade skrev:

Laika skrev:

Deadly_Nightshade skrev:Schizoida gillar inte att socialisera för dom gillar inte folk.

Aspergare gillar inte att socialisera för att vi blir psykiskt trötta av det, blir missförstådda av andra/missförstår andra, samt känner stort utanförskap och har svårt att relatera till andra.

Jag tror att aspergare också har en stark tendens att tycka illa om folk just för att folk leder till trötthet och utanförskapskänslor. Vi människor brukar ogilla sådant som leder till negativa känslor. Jag tror dock att det är viktigt att skilja på aspergares ogillande och schizoidas ogillande. Det har ofta olika orsaker.

Förresten, måste schizoida ogilla människor? Är det ett kriterium? Jag trodde bara att de inte kände något som helst behov av människor.

Ogilla är ett starkt ord - och det är inte något kriterium heller. Men däremot dom har inget "behov" av att vara med människor - och det är just avsaknaden av detta behov som är ett av diagnoskriterierna. Om jag ska döma allt det jag läst på schizoids.net i flera år så finns det två typer av schizoida när det gäller just detta specifika ämne: De som endast vill ha en livspartner - och de som inte ens vill ha det. Vänner är ointressant. Så om det är någon typ av människa som kan leva isolerad ute i skogen hela livet så är det en med SPD. Det skulle inte förvåna mig om majoriteten genuina eremiter är schizoida.

Sen misstänker jag att många som ej har diagnos men misstänker SPD, egentligen har AS eller annan autism - vilket skulle kunna förklara varför en viss del schizoida längtar efter en livspartner.

får la svara om på det här eftersom jag svarade på en söndag.
Jag misstänkte länge SPD eftersom jag inte gillar människor, jag behöver inte människor för att må bra. Jag har väldigt många drag av SPD, men jag har känslor, och visst jag kan tänka mig att ha en livspartner, men jag letar inte aktivt efter en.

Varför skulle man någonsin vilja ha kompisar? Det är ju bara omständigt.