vad är shantaram för nåt? nej den har jag inte läst

plockade upp postverket igen. blev sugen att läsa. tar factotum efteråt med.
kollade på bibblan häromdagen efter Tärningsspelaran av Luke Rhinehart men de hade inte den. inget av Sture Dahlström heller. kass bibbla där jag bor.

Förlåt att jag trodde att du kände till titeln. Det är ju en mdoern kultbok kan man säga.

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9173370835

jaså? jo fast jag har ingen jättekoll direkt så den har jag missat. ska kika på länken du skickade med. boktips tackar vi för!

För alla som inte läser litteraturdelen på flashback forum så ofta. Här är användare eremitens nya bilder : http://www.ephotobay.com/gallery/home-sweet-home.html

Han hade ännu mer böcker förut skall sägas, nu är det ju nån fri vägg ändå...

En dokumentär om Lovecraft:

http://www.snagfilms.com/films/watch/lovecraft_fear_of_the_unknown/?utm_source=snagfilms.com&utm_medium=referral

Eremitens inredningsstil är väldigt lik min egen - fast han har kommit betydligt längre vad böcker beträffar. Det ser ju ut som att han har flyttat in i ett antikvariat och så vill jag också ha det. Det ska gärna vara mörkt och lite mystiskt också, hur mycket man nu kan få en vanlig hyresetta att se mystisk ut.

Återutgivning av Bukowski görs av http://www.lindelows.se/900/900.asp.
Bukowski var som sagt influerad av John Fante vilken han också lärde känna då denne vilade på sitt yttersta på en sjukbädd.
Men också
Hemingway
Dostojevskij
Turgenev
...och kanske framförallt Louis Ferdinand Céline och "Resa till nattens ände". Det är lätt att förstå varför. Jag började faktiskt garva högt vid en särskilt bra passage.

Tilläggas bör att han avskydde författare som skrev snårigt och omständligt. Shakespeare gillas inte.

Céline ja, har tänkt ta itu med honom. Ska nog ta den där "Resa till nattens ände" som du nämner, så småningom här. Bra att du påminner mig.

OT
Trevligt förresten, att du också gillar en orientalisk typ av inredning. Själv så har jag också alltid föredragit det, framför dagens minimalism.

Dagens minimalism är ju helt renons på allt vad själ, stämning, personlighet heter. Tycker det ser ut som bårhus/skoaffärer eller ngt liknande. Det värsta som finns är dessa eviga STORA panoramafönster. Jag hatar det, är jag i såna miljöer vill jag bara ut därifrån. En murrig hyresetta har mer stil. En grotta har mer stil.
Men nog om detta.

Nu har jag inte läst hela tråden, så det här kanske redan någon har tagit upp, men i alla fall: vad är egentligen skillnaden mellan klassiker och kultbok?
Just nu läser jag Sven Delblancs Samuel-svit, för jag har tänkt plöja lite arbetarförfattare.

P.S. Det är väl ingen här som är en sådan där tönt som bara läser böcker av män, eller bara av kvinnor? Jag tycker att man skall skita i författarens kön, om det inte har en väsentlig betydelse för bokens innehåll. D.S.

10 Mardrömsuppläsare av CD-böcker enligt Kahlokatt
1. Rolf Skoglund. Ryser bara jag ser karln. Han äter säkert katter.

2. Anette Kullenberg. Gnällkäring.
3. Ulrika Hydman-Wallien. Låter som en gisten vindsdörr.
4. Tommy Bergman på lokalnyheterna i Uppland. Han be-TOOO-nar ALL-a OOO-rd så att det LÅ-ter som en bergochDALbana när han PRAAA-tar.
5. Thorbjörn Fälldin. Då skulle man väl aldrig bli klar. "Ääääh...öööhh...."
6. Per Morberg. Tänk er honom läsa högt ur en splatterdeckare...han skulle säkert dregla när han läste om köttslamsor...
7. Leif GW Persson. "ÖöööÖÖÖÖhhhh....." Tror inte ni också att hans fleeceväst har vuxit fast på honom?
8. Drottning Silvia. Iofs vore det intressant att höra henne handskas med någon gammal arbetarroman. Hon kunde få läsa in Utvandrar-eposet...
9. Knut Knutson. Han blir ju helt hysterisk bara han ser en gammal pinnstol.
10. Carola Häggkvist. Hon låter som om hon är konstant skitnödig.

Kahlokatt skrev:Nu har jag inte läst hela tråden, så det här kanske redan någon har tagit upp, men i alla fall: vad är egentligen skillnaden mellan klassiker och kultbok?
Just nu läser jag Sven Delblancs Samuel-svit, för jag har tänkt plöja lite arbetarförfattare.

P.S. Det är väl ingen här som är en sådan där tönt som bara läser böcker av män, eller bara av kvinnor? Jag tycker att man skall skita i författarens kön, om det inte har en väsentlig betydelse för bokens innehåll. D.S.

Klassiker tycker jag är ett större ord än kult. Kult kan det nog kallas speciellt inom vissa genres också, kanske framförallt på ungdomssidan.

Det sista svarar jag inte på

Jo, men skämt åsido Kahlokatt. Visst läser väl jag en del författarinnor emellanåt, men det blir mest män. Den bästa boken jag läste ifjol av en kvinnlig författare, var nog "Svinalängorna" av Alakoski. Men då läste jag inte speciellt många kvinnliga författare, kanske 90-10 i männens favör. I år får jag satsa på ett mera jämlikt år, kanske 80-20 och förhoppningvis närma mig 50-50 så småningom. Lite tankar bara.

Har dock redan iår ialla fall läst ett par böcker av kvinnliga författare, och då ska nämnas att jag varit seg i läsandet. Har endast fullgjort 7-8st böcker hittills i år, medan jag läste 90+ under fjolåret.

Just nu läser jag Sven Delblancs Samuel-svit, för jag har tänkt plöja lite arbetarförfattare

Vad tycker du hittills?

Jo, den är riktigt bra. Fast sorglig...

Kahlokatt skrev:vad är egentligen skillnaden mellan klassiker och kultbok?

Om inte annat kan man väl börja säga "klassiker" när boken har överlevt ett par kultgenerationer oskadd. Kult är mode, klassiker det som visar sig bestå. Skulle väl jag säga, men jag kanske är gammaldags.

Nä, jag tycker att det var en bra förklaring!
Liftarens Guide till Galaxen, är det en klassiker, kultbok eller både och? Sagan om Ringen-trilogin?

En kultbok är en bok som de flesta ogillar/struntar i, men ett fåtal älskar den och blir besatta av den. En klassiker är en bok som i stort sett alla har läst, känner till någorlunda och tycker är läsvärd.

Maldita skrev:En kultbok är en bok som de flesta ogillar/struntar i, men ett fåtal älskar den och blir besatta av den. En klassiker är en bok som i stort sett alla har läst, känner till någorlunda och tycker är läsvärd.

Tänk, jag skulle säga nästan tvärtom.

Hur många idag har läst Homeros, Dante, Rabelais till exempel, eller ens Strindberg eller Lagerlöf, mot Sagan om ringen (som, vad man än har för tidsperspektiv på klassiker, i varje fall har varit kult)...

Sedan finns förstås både kult och klassiker som inte just når utanför sin subkultur (eller "super-" = högstatuskultur), men det skulle jag kalla en korsande dimension.

Zombie skrev:

Kahlokatt skrev:vad är egentligen skillnaden mellan klassiker och kultbok?

Om inte annat kan man väl börja säga "klassiker" när boken har överlevt ett par kultgenerationer oskadd. Kult är mode, klassiker det som visar sig bestå. Skulle väl jag säga, men jag kanske är gammaldags.

Jaja, det är bara att hålla med. Du uttryckte det mycket bättre och tydligare än en annan.

Zombie skrev:

Maldita skrev:En kultbok är en bok som de flesta ogillar/struntar i, men ett fåtal älskar den och blir besatta av den. En klassiker är en bok som i stort sett alla har läst, känner till någorlunda och tycker är läsvärd.

Tänk, jag skulle säga nästan tvärtom.

Hur många idag har läst Homeros, Dante, Rabelais till exempel, eller ens Strindberg eller Lagerlöf, mot Sagan om ringen (som, vad man än har för tidsperspektiv på klassiker, i varje fall har varit kult)...

Sedan finns förstås både kult och klassiker som inte just når utanför sin subkultur (eller "super-" = högstatuskultur), men det skulle jag kalla en korsande dimension.

Däremot så håller jag med Maldita mycket här, för definitionen av en klassiker i min ögon, är en bok som är gångbar för dom allra flesta. Annars så hade den helt enkelt inte blivit att kallas för klassiker.

Några tankar bara,
Sedan så kan nog en enskild författare både skriva kultböcker och klassiker, och då är det nog ofta den mest lättillgängliga ( lättlästa ) boken som blir att kallas klassiker, medan ett mer svårsmält personligt verk, istället kan bli att kallas för en kultbok. Precis som Maldita skriver.

Sedan så kan jag hålla med Zombie om, att man oftast använder ordet klassiker ( istället för kult ) om väldigt gamla verk. Men det kan också vara för att man inte vet bakgrunden till, hur det nämnda verket blev känt för världen. En litteraturhistoriker tex. kanske istället skulle sätta beteckningen kultbok ( eller både kultbok och klassiker på samma gång ), om verk som vi novisa kallar för klassiker ( enbart då för att verket är gammalt och känt ). Men visst, förr eller senare övergår kanske en kultbok till att bli en klassiker, om den nu överlever tidens tand så att säga.

Naturligtvis läses det kvinnliga författare också - Åsa Linderborgs Mig äger ingen är skitbra.
Systrarna Bronte & Jane Austen däremot...aldrig i livet. I egenskap av man har jag också svårare att sätta mig in i kvinnliga perspektiv, det går inte att identifiera sig alla gånger, men det gäller inte alla kvinnliga författare. Unni Drougge är rätt vass och underhållande.

Det är enligt mig skit samma vem som skrivit boke, bara den är bra. Om det är en författare som skriver på ett dåligt sätt så är det ju en dålig bok, oavsett kön.

Ursula K. LeGuins bok Trollkarlen från Övärlden är en bra fantasybok, ovanligt bra faktiskt. Jag brukar inte gilla fantasy, men den var verkligen bra. Jag gillar även Gormenghast-trilogin (fast den tredje boken är inte så värst bra), av Mervyn Peake, många brukar tycka att de böckerna är tunga och jobbiga att läsa. Kortromanen Boy In Darkness, också av Peake, utspelar sig i samma universum som Gormenghast-böckerna och är också bra.

jag tyckte "En vision av ljus" var himla bra. Den är skriven av en kvinna. Judith Merkle Riley.. "Ormträdgården" är en annan trevlig bok av samma författare. trevlig läsning. den där broder Gregory är allt en rolig figur

Nu har jag äntligen hittat den där "tärningsspelaren" av Luke Rhinehart på bibblan här hemmavid. som jag letat. fått den rekomenderad från flera håll. har en flaska 12årig som sällskap och ska tuta i mig den medan jag läser boken. bästa sällskap en människa kan ha. sponken och boken.
hepp!

å hönsen!

Nja, litteratur och alkohol tar ut varandra. Man missar mycket av texten, var sak har sin tid skulle jag vilja säga. Tycker också att Tärningsspelaren är en gravt överskattad bok, det handlar om en välbeställd amerikansk medelklassare som bestämmer sig för att leva lite mer spontant och that´s it. Inte särskilt chockerande, underhållande eller annorlunda på minsta vis.