För ett par veckor sedan började jag trappa ner på mina Citalopram som jag tagit i många år. Jag har gått från fyrtio milligram till trettio och ska sänka ytterligare om två månader om jag mår bra. Då mår jag kanske bra, det har kanske stabiliserat sig, men jag är inte så säker på att jag mår bra nu.

Sedan lång tid tillbaka har jag haft ett enormt sömnbehov. Jag är ALLTID trött och orkar knappt med en hel dag. Jag trodde att det var hormonrelaterat eftersom jag faktiskt har en hormonrubbning, men nu har det visat sig att det inte var så. I alla fall inte enbart. Sedan jag trappade ner på Citalopram har jag varit mindre trött.

Jag har alltså gått från att sova på dagarna och nätterna - cirka tolv timmar per dygn - till att ha ett åtta timmars sömnbehov, sova ungefär fyra timmar på dagen som jag är van vid, och sedan sitta vaken på natten fram till småtimmarna eftersom jag inte kan sova. Jag sitter vaken med någon sorts rastlöshet på gränsen till ångest, småäter och avskyr mig för det och tänker på hur fet jag är, och så läser jag på diverse forum, och så skäms jag över hela mitt mående och hela mitt beteende. Jag tycker att min pojkvän förtjänar en flickvän som inte är så labil och behövande.

Det är nästan så att jag har glömt hur man gör för att hantera sådana känslor. Jag har i samarbete med medicinen hållit dem borta så länge. Jag tänkte att jag aldrig mer skulle ta benzo (ångestdämpande), men nu när jag är mitt i alltihop igen känner jag mig så ynklig och maktlös att jag nästan vill prata med läkaren om att få det utskrivet.

Allt hade förmodligen känts bättre om jag inte hade oroat mig för framtiden. Jag tycker att jag är duktig nu. Jag har ett fungerande förhållande med min pojkvän, jag studerar på heltid, jobbar extra, söker sommarjobb och letar lägenhet så att jag kan flytta från mina föräldrar. Men jag har så dåligt självförtroende. Det känns som om alla kommer att "genomskåda mig" och inse att jag inte är värd något av det jag försöker uppnå, och när jag väl lyckas med det känns det som om jag har fuskat.

Hur gör ni för att hantera sådana här känslor? Känns det här över huvud taget igen?

Ett trick är ju att ta prommenader när det kryper som mest i kroppen. Det brukar hjälpa mig.

mvh, Kattpappa

Jag skrev nåt här i söndags men det är borta efter hackningen av forumet. Så kan det gå.