Är du positiv eller negativ till diagnoser så som aspergers syndrom? Är du glad att du har diagnos eller skulle du helst vilja bli av med den och tycker det känns som en "stämpel i pannan"? Pratar du gärna om aspergers med andra eller tycker du det är skämmigt eller av annan anledning jobbigt?

Jag är inte speciellt förtjust i diagnoser, men det är väl också för att man är rädd att det ska uppstå missförstånd. Jag skulle aldrig säga till någon vad jag har för någon diagnos. Delvis för att jag är feg, och också därför att jag kan beskriva vad jag har för några problem, utan att behöva blanda in någon diagnos.

Det som kan tänka vara positivt som jag ser det med en diagnos, är ju om läkarvetenskapen går framåt och kan hjälpa personer inom autismspektrum. Då är det ju en fördel att veta vad man har för något, så att man kan få hjälp menar jag.

Jag är glad för att jag fått diagnos - det innebär en viss trygghet gentemot myndigheter. För självkännedomen har det också varit bra, varför man är som man är, tycker som man gör, varför det sällan funkar att vara i grupper etc.

Den negativa sidan är det här menageriet med LSS-folk, habiliterare, assistenter, kontaktpersoner etc. Handikapperiet alltså. Omsorgsbranschen. Eftersom jag var 14 när jag fick diagnos ville man pracka på mig en massa sånt men jag genomskåderade det och såg det för vad det var: meningen med mitt liv skulle inte bli att vara ett vårdobjekt, en duktig mupp.

Vårdfolk VILL att du ska vara en mupp, så de har sitt jobb kvar, så de kan använda de kunskaper de fått på sina utbildningar, för att de trivs i rollen som hjälpare (överlägsen) gentemot brukaren (underlägsen). Den inbyggda strukturen ser ut så och det gillas inte att man protesterar mot det. Det gjorde jag.
Och inte blev jag muppifierad heller.
Långt finger mot alla tanter således och någon specialpedagogik behövde jag inte heller för att ta mig igenom gymnasiestudierna, däremot en smula lugn och ro.

Idag händer det att jag nämner att jag är aspergare, det beror lite på omständigheter och person.Jag skäms inte för det, varför skulle jag göra det?, men anser att det är en privatsak.

Stör mig rätt mycket på att vissa människor(pskologer och dylikt) ser diagnos istället för människan och agerar därefter. Men hade nog känt mig väldigt mycket osäkrare och haft mycket sämre självförtroende om jag inte hade haft den självkännedom som medföljer med en diagnos

Är rätt negativ eftersom den påverkar mig socialt..
Inte varje dag dock, det går liksom i vågor..

Positiv för jag har mina specialintressen.

Negativ. En diagnos på mig har potential att skapa fler nackdelar än fördelar.

Svårt att svara på, är ambivalent som vanligt. Utredningen var iofs ganska intressant och belysande men jag har svårt att sammanfatta den i några få ord. Liksom allt vad gäller Aspergers syndrom egentligen. Idag - ett halvår efter utredningen och diagnoserna - känner jag inte att jag har någon direkt insikt eller klarhet, mest lösa trådar och tankar utan helhet.

Aspergers betraktas som en icke-sjukdom, dvs man förväntas ej kunna diska eller socialisera. Så det ger och har gett mig problem när jag söker vård för ångest, sömnstörning, psykos, somatisk sjukdom etc. Blir ej tagen på allvar andra än av överläkare och professorer som kan se bortom nördstämpeln och se/ lyssna på människan bakom..

En riktig skit-diagnos.

Jag skäms inte för min sinnessjukdom, jag har inte bett om att bli sjuk.

När jag ringer psyk så förklaras saker och ting bort med asperger. När jag ringer akut psyk så hänvisas jag till hjälplinjen och de säger att jag får bara ringa när det är kritiskt. AF orkar jag inte med att ens prata med och psykiatrin skiter i mig för att jag inte uppfyller kriterierna för LPT, habiliteringen är snälla men ..... Socialen säger att jag inte kommer få några pengar alls från dem, inte ens de 1300 för mat för att jag hävdar att jag inte kan jobba. Socialen säger dessutom att de kommer inte bry sig om att se vad som händer med mig när de nekar mig pengar till mat. AF mobbade ut mig och min arbetsgivare trackasserade mig sexuellt och sa att det var okej att göra det mot mattias. Hon sa det helt öppet. FK nekar mig sjukersättning.

matterik skrev:När jag ringer psyk så förklaras saker och ting bort med asperger. När jag ringer akut psyk så hänvisas jag till hjälplinjen och de säger att jag får bara ringa när det är kritiskt. AF orkar jag inte med att ens prata med och psykiatrin skiter i mig för att jag inte uppfyller kriterierna för LPT, habiliteringen är snälla men ..... Socialen säger att jag inte kommer få några pengar alls från dem, inte ens de 1300 för mat för att jag hävdar att jag inte kan jobba. Socialen säger dessutom att de kommer inte bry sig om att se vad som händer med mig när de nekar mig pengar till mat. AF mobbade ut mig och min arbetsgivare trackasserade mig sexuellt och sa att det var okej att göra det mot mattias. Hon sa det helt öppet. FK nekar mig sjukersättning.

Hur klarar du av att leva då? Säljer du droger? Säljer du dig själv?
Jag känner andra som har blivit fullkomligt övergivna av systemet, och som måste försörja sig på att langa. Jävligt tragiskt är det.
Blir sjukt orolig nu för det finns en stor risk att jag själv hamnar där snart. Jag har inget eget ställe, ingen inkomst, inga besparingar, ingenting...

För en vecka sedan såg jag en väldigt tragisk hemlös man. Han pratade väldigt formellt och frågade varje person i tunnelbanevagnen: "Hej, ursäkta får jag ställa en fråga till dig? Jag är uteliggare och har inga pengar till mat. Har du något att ge?". Han luktade inte sprit, var inte påverkad av något, var hyfsat hygienisk och min bedömning var att han var uppenbart efterbliven. Det enda jag kunde tänka var: "Hur fan kan samhället ha övergivit den här personen?"

Med Reinfeldts äckliga konservativa elitist-politik så har samhället bara blivit sämre, och det är vi handikappade och sjuka som har fått ta den fetaste smällen av hans "reformer". Och detta tycker jag utan att ens vara socialist eller dragen åt vänster. Usch och fy...!

Deadly_Nightshade skrev:Hur klarar du av att leva då? Säljer du droger? Säljer du dig själv?

Jag har pengar på banken för närvarande och bor i ett litet hus på min pappas tomt. Är sjuk i tarmen och sover mest dag och natt. Får väl se vad som händer när de 20 000 kronorna har tagit slut. Jag har kontakt med habiliteringen och personligt ombud. Nej jag langar inte. Jag har aldrig testat några droger och kommer inte göra det heller. Jag vilar mest.

Jag är en wannabe, för mig personligen skulle det vara positivt med en diagnos. Anser att jag har AS men fick diagnosen autistiska drag för några år sedan. Det som ställer till det för utredarna är att jag hittade rätt tidigt när det gäller jobb och kan man jobba så har man inte problem! Att allt det övriga i livet inte fungerar, det bryr sig inte utredarna om. Jag hade oxå svårt att beskriva mina problem iom att jag levt ensam och bara jobbat hårt i 20 år och var min egen norm, visste ingenting om NPF. Har lärt mig mkt om mig själv och hur jag avviker från NT's av er på AS forumet och det har varit till stor hjälp, tyvärr efter utredningen. Jag är så tacksam för att forumet finns och alla ni som gör det till vad det är! Jag ska be om en second opinion gällande min diagnos när jag får ork till det.

Jag kan tänka mig att för vissa personer i känslig ålder (tonåren) kan det vara en fruktansvärd sak att få diagnos och svårt att hantera en lång tid framöver, det är så viktigt för många att höra till och inte avvika för mkt från kompisarna. Men generellt sätt är det av godo med kunskap, veta vad saker handlar om. Vi människor är inte alltid helt ärliga mot oss själva heller och lever då i självbedrägeri, för de som är väldigt rädda för sanningen om sig själva tror jag oxå en diagnos vore en katastrof, i varjefall inledningsvis.

Graden av svårigheter inom diagnosen påverkar säkert oxå, blir det för handikappande med social interaktion och en allmän känslighet så tror jag inte att den personen steppar av glädje över sin diagnos, men för mig så finns det mkt gott i lindrig form av autism. ärligheten, uppriktigheten, insiktsfullheten inom vissa områden, logiken, intelligensen, hängivenheten, känsligheten och tom okänsligheten iom att det blir så ärligt och uppriktigt då, inget spel. Det finns en massa goda egenskaper och till min förvåning är det intressant och trevligt att umgås med andra med AS. Det har jag aldrig upplevt i andra grupper, trots gemensamma intressen i grunden. Så mer raka puckar till folket, istället för det där sociala spelet

@mondo beyondo Jag har en fråga medicinerar du din ADHD? Om du gör det har din autism förvärrats utav medicinerna? Behöver inte svara om du inte vill.

Själv blev jag mer autistisk utav Concerta och Ritalin och min förra läkare förklarade att medicinerna kunde demaskera autism som tex AS. Och hon satte tillägget autistiska drag i min journal för att hon tyckte att jag helt klart uppvisar en autistisk sida men kunde inte sätta en diagnos utan en utredning. Men har inget behov utav en diagnos för att få LSS.

slackern skrev:@mondo beyondo Jag har en fråga medicinerar du din ADHD? Om du gör det har din autism förvärrats utav medicinerna? Behöver inte svara om du inte vill.

Själv blev jag mer autistisk utav Concerta och Ritalin och min förra läkare förklarade att medicinerna kunde demaskera autism som tex AS. Och hon satte tillägget autistiska drag i min journal för att hon tyckte att jag helt klart uppvisar en autistisk sida men kunde inte sätta en diagnos utan en utredning. Men har inget behov utav en diagnos för att få LSS.

Fråga på bara Jag blev sämre av ADHD medicinerna, som en huvudlös höna av en, som en stel (i musklerna) och hyperfokuserad, forcerad idiot av en annan osv. Allt förvärrades mao, var riktigt skönt att få tillbaks sina gamla välbekanta svårigheter efter avslutad medicinprovning varje gång. Alltid nåt hehee

Sen slackern jag läste din kommentar i Norrköpingsträffen att du inte trivs i såna sammankomster, jag tror du misstar dig, kan inte garantera nåt men det är annorlunda att träffa andra med AS än vad man är van vid annars. Våga tycker jag!

Att få en diagnos kan vara positivt i den mening att man får en chans att lära känna sig själv och lära sig hur man fungerar på ett sätt som man kanske inte skulle gjort annars, alternativt som skulle ha tagit en livstid att lista ut.

Generellt ser jag diagnoser så som Aspergers som negativa helt enkelt för att den enda anledningen till att de behövs är för att människor tycks oförmögna att acceptera varandra som de är - olikheter, egenheter och allt - och istället betrakta saker som "normala" samt "onormala".

mondo beyondo skrev:Sen slackern jag läste din kommentar i Norrköpingsträffen att du inte trivs i såna sammankomster, jag tror du misstar dig, kan inte garantera nåt men det är annorlunda att träffa andra med AS än vad man är van vid annars. Våga tycker jag!

Tack för din omtanke men jag vill ha möjligheten att kunna ta mej hem om jag blir trött och bara kunna skärma av mej från alla människor och intryck.

Själv medicinerar jag med Metamina nu och än så länge är det den medicinen som funkar bäst inga direkta biverkningar.