Dom senaste två åren har varit dom jobbigaste i hela mitt liv. När jag växte upp har jag alltid gjort det jag tyckt varit intressant och struntat i allt annat. Jag har försökt att passa in och för varje år som gått har jag tänk att nästa år kommer bli bättre, då kanske jag äntligen kommer förstå. Ja, min omgivning har sett en begåvad människa som alltid har stått för vad han tycker och tänker. Jag själv har aldrig riktigt förstått sammanhanget i social kommunikation. Människor runt omkring mig har bara varit. Det är som att jag bott i en egen bubbla som jag långsamt börjat ta mig ur. Nu är den psykiska påfrestningen mycket större och fått höra saker som "Du är vuxen, det här måste du klara av", jag har aldrig ens reflekterat över att vara vuxen och vad det innebär. Nu har jag likt en fjäril börjat komma ur min puppa och långsamt börjat se något slags sammanhang.

Det är nästan som om allt kommer på en och samma gång att det blir svårt för mitt huvud att ta in all information. Jag kan säga saker som andra tar för givet som inte jag har förstått förens nu. Då frågar jag mig själv vart jag har befunnit mig? i alla dessa år? varför tycks min omgivning förstå något som jag inte förstår? alla tänker ju så olika på saker och ting och jag har genom åren trott att jag tänkte och var som alla andra och att alla andra tänkte som jag. Men långsamt börjar jag begripa. Ibland kan jag tänka att jag är helt "normal" och att det inte finns något problem, men så fort någonting inte stämmer, eller jag råkar ut för ett problem eller en obehaglig situation så kommer det igen. När jag blir medveten om vilket ständigt kaos jag har inuti och runt omkring mig. Det är något när jag betraktar min omgivning. Dom verkar kommunicera på ett sätt som jag inte förstår. Dom verkar vara så avslappnade och bara är. Dom verkar inte analysera kommunikationen på det sättet jag gör.

Det här blir bara svårare och svårare för mig att förstå. Varför jag känner som jag gör. Varför jag envisas om att läsa så mycket om Autism. Det är nästan som att jag är stensäker på att jag är i Autism spektrumet. Men jag ju lika gärna ha fel, jag kan ju lika gärna inbilla mig alltihop. Någonting jag bara bara råkat snöa in mig på och blivit besatt av. Jag har givit upp att fråga min omgivning om råd för dom ser inte saker på samma sätt som jag "Lev och var glad" och "Tänk inte så mycket" säger dom. Det som att jag alltid förväntat mig att alla ska förstå mig eftersom att mitt huvud har varit "sammankopplat" med allt annat. Jag har aldrig tänkt tanken att människor kan se saker på ett annat sätt än mig och har inte ens varit medveten om att andra personer har känslor och reagerar olika på saker ting. En tjejkompis sa en gång:

"Du är du, det finns ingen som dig. I början när jag lärde känna dig kunde du vara lite jobbig och för på, men när jag väl lärt känna dig så har jag vant mig och jag kan inget annat än att älska dig för den du är."

Detta var fint sagt. Men det ställer så många frågor och det är lätt att jag överanalyserar ett sådant uttalande. Hon säger alltså att jag varit för på och det kopplar jag direkt till att jag saknar någon slags gräns på hur man "bör" kommunicera. Detta kopplas sedan vidare till hela mitt liv, hur jag varit, hur jag är, hur jag alltid kommer att vara. Det är bara så svårt att begripa.

På det här forumet får jag väldigt mycket insikt för på något sätt känner jag igen mig i vad många skriver. Men det skulle ju också kunna vara på det viset att jag lurar mig själv, skapar falska bilder över hur jag har varit och är för att jag är så fixerad vid Asperger Syndrom. Undermedvetet så känner jag igen mig, kan bara inte låta bli att ifrågasätta mig själv hela tiden. Nu skriver jag detta här för att jag har verkligen ingen annanstans att vända mig. Min Psykoterapeut verkar inte ta detta seriöst utan säger "Ta en promenad så blir allt bra", väntetiden på en utredning är lång och min omgivning har tröttnat för länge sedan på min besatthet, självfixering och ältande. Jag är helt enkelt bara förvirrad och har svårt att veta vad som är jag och vad jag känner, vad vill och kan. Måste bara få detta ur mig. Vill bara släppa detta på något sätt men det är som en iteration i huvudet som bara går runt i en loop. För just nu handlar hela mitt liv kring detta och jag har väldigt svårt att fokusera på annat. Jag har helt enkelt hakat upp mig rejält.

I allt detta vill jag också fråga er som själva kommit fram till att ni har Asperger Syndrom. Hur upplevde ni er innan och efter diagnos? Hur kom ni fram till att det var Asperger Syndrom?

Tack för att ni läste.

Låter rätt troligt i mina ögon/öron att du har Asperger men jag är ju bara lekman. Min psykoterapeut diagnostiserade mig rätt av efter två träffar (med underlag från tidigare psykologer etc. iof). Innan upplevde jag att jag var allt för osocial, beroende av data-spel m.m. och att jag var väldigt lat. En del av det har jag kunnat släppa men eftersom pengarna måste rulla in finns det fortfarande saker att oroa sig för när orken inte riktigt är som man vill ha den.

Ibland när psykoterapeuten vill skippa diagnoser ocjh dylikt kan det nog ha att göra med att denne tror att man klarar sig bättre utan en för att fungera i samhället (annars stigmatisering etc.). Känner du att det är viktigt så tryck på hårdare, säg mer rakt ut precis som det är att du inte känner att du blir tagen på allvar och om inget funkar så säg att du vill byta psykoterapeut.

Kimmunikation skrev: Dom verkar inte analysera kommunikationen på det sättet jag gör.

Det här blir bara svårare och svårare för mig att förstå. Varför jag känner som jag gör. Varför jag envisas om att läsa så mycket om Autism. Det är nästan som att jag är stensäker på att jag är i Autism spektrumet. Men jag ju lika gärna ha fel, jag kan ju lika gärna inbilla mig alltihop. Någonting jag bara bara råkat snöa in mig på och blivit besatt av.

På det här forumet får jag väldigt mycket insikt för på något sätt känner jag igen mig i vad många skriver. Men det skulle ju också kunna vara på det viset att jag lurar mig själv, skapar falska bilder över hur jag har varit och är för att jag är så fixerad vid Asperger Syndrom. Undermedvetet så känner jag igen mig, kan bara inte låta bli att ifrågasätta mig själv hela tiden

Ovanstående kunde jag ha skrivit själv. Jag utreds just nu för adhd och det tog efter påskyndning ett år för mig att få till den utredningen. Från början trodde jag att jag hade asperger och det tror jag ibland nu också även om mina problem inte alls är så grava att de skulle kunna klassas som ett funktionshinder.

Jag skulle råda dig att gå till vårdcentralen och helt enkelt be om en remiss. Det är en lång väg att gå men du kan lika gärna börja där. Ett år, två år går ändå rätt fort...

Känner igen mig i mycket. Jag har "vetat" sen jag var 12 år att jag är "halvautistisk", men det dröjde tills jag var 34 år innan jag fick diagnos. Det var en underbar befrielse att få bekräftat att det jag visste inom mig faktiskt var sant!

Se till/kräv att få göra en utredning! Bättre att veta säkert, än att bara gå omkring och tro.

Kimmunikation skrev:Dom senaste två åren har varit dom jobbigaste i hela mitt liv. När jag växte upp har jag alltid gjort det jag tyckt varit intressant och struntat i allt annat. Jag har försökt att passa in och för varje år som gått har jag tänk att nästa år kommer bli bättre, då kanske jag äntligen kommer förstå. Ja, min omgivning har sett en begåvad människa som alltid har stått för vad han tycker och tänker. Jag själv har aldrig riktigt förstått sammanhanget i social kommunikation. Människor runt omkring mig har bara varit. Det är som att jag bott i en egen bubbla som jag långsamt börjat ta mig ur. Nu är den psykiska påfrestningen mycket större och fått höra saker som "Du är vuxen, det här måste du klara av" jag har aldrig ens reflekterat över att vara vuxen och vad det innebär. Nu har jag likt en fjäril börjat komma ur min puppa och långsamt börjat se något slags sammanhang.

Det är nästan som om allt kommer på en och samma gång att det blir svårt för mitt huvud att ta in all information. Jag kan säga saker som andra tar för givet som inte jag har förstått förens nu. Då frågar jag mig själv vart jag har befunnit mig? i alla dessa år? varför tycks min omgivning förstå något som jag inte förstår? alla tänker ju så olika på saker och ting och jag har genom åren trott att jag tänkte och var som alla andra och att alla andra tänkte som jag. Men långsamt börjar jag begripa. Ibland kan jag tänka att jag är helt "normal" och att det inte finns något problem, men så fort någonting inte stämmer, eller jag råkar ut för ett problem eller en obehaglig situation så kommer det igen. När jag blir medveten om vilket ständigt kaos jag har inuti och runt omkring mig. Det är något när jag betraktar min omgivning. Dom verkar kommunicera på ett sätt som jag inte förstår. Dom verkar vara så avslappnade och bara är. Dom verkar inte analysera kommunikationen på det sättet jag gör.

Det här blir bara svårare och svårare för mig att förstå. Varför jag känner som jag gör. Varför jag envisas om att läsa så mycket om Autism. Det är nästan som att jag är stensäker på att jag är i Autism spektrumet. Men jag ju lika gärna ha fel, jag kan ju lika gärna inbilla mig alltihop. Någonting jag bara bara råkat snöa in mig på och blivit besatt av. Jag har givit upp att fråga min omgivning om råd för dom ser inte saker på samma sätt som jag "Lev och var glad" och "Tänk inte så mycket" säger dom. Det som att jag alltid förväntat mig att alla ska förstå mig eftersom att mitt huvud har varit "sammankopplat" med allt annat. Jag har aldrig tänkt tanken att människor kan se saker på ett annat sätt än mig och har inte ens varit medveten om att andra personer har känslor och reagerar olika på saker ting. En tjejkompis sa en gång:

"Du är du, det finns ingen som dig. I början när jag lärde känna dig kunde du vara lite jobbig och för på, men när jag väl lärt känna dig så har jag vant mig och jag kan inget annat än att älska dig för den du är"

Detta var fint sagt. Men det ställer så många frågor och det är lätt att jag överanalyserar ett sådant uttalande. Hon säger alltså att jag varit för på och det kopplar jag direkt till att jag saknar någon slags gräns på hur man "bör" kommunicera. Detta kopplas sedan vidare till hela mitt liv, hur jag varit, hur jag är, hur jag alltid kommer att vara. Det är bara så svårt att begripa.

På det här forumet får jag väldigt mycket insikt för på något sätt känner jag igen mig i vad många skriver. Men det skulle ju också kunna vara på det viset att jag lurar mig själv, skapar falska bilder över hur jag har varit och är för att jag är så fixerad vid Asperger Syndrom. Undermedvetet så känner jag igen mig, kan bara inte låta bli att ifrågasätta mig själv hela tiden. Nu skriver jag detta här för att jag har verkligen ingen annanstans att vända mig. Min Psykoterapeut verkar inte ta detta seriöst utan säger "Ta en promenad så blir allt bra", väntetiden på en utredning är lång och min omgivning har tröttnat för länge sedan på min besatthet, självfixering och ältande. Jag är helt enkelt bara förvirrad och har svårt att veta vad som är jag och vad jag känner, vad vill och kan. Måste bara få detta ur mig. Vill bara släppa detta på något sätt men det är som en iteration i huvudet som bara går runt i en loop. För just nu handlar hela mitt liv kring detta och jag har väldigt svårt att fokusera på annat. Jag har helt enkelt hakat upp mig rejält.

I allt detta vill jag också fråga er som själva kommit fram till att ni har Asperger Syndrom. Hur upplevde ni er innan och efter diagnos? Hur kom ni fram till att det var Asperger Syndrom?

Tack för att ni läste.

jag läste igenom allt det där, och kände igen mig alldeles för väll.
Alla i min omgivning säger att jag inte kan ha aspergers, vilket gör mig alldeles konfunderad. Hur kan de veta det, utan att veta vad som pågår inom mig?
Jag tycker också att jag stämmer in på mycket som skrivs om aspergers speciellt i flickor. Men kan det vara för att jag vill ha en förklaring till varför jag alltid känner mig annorlunda, precis som du sa att du kanske lurar dig själv och skapar en falsk bild över hur det har varit. Men som du säger känner jag också att i det undermedvetna så hänger det ihop med hur livet faktiskt har tett sig.

Tack alla ni som svarat! det hjälper att läsa om personer som känner/har kännt liknande saker. Mår faktiskt bättre denna vecka. Har sagt till mig själv gång på gång att jag är en egen individ och att jag är bra som jag är. Tror allt kommer lugna ned sig en aning nu. Kommer bättre överens med min terapeut också!

Kimmunikation skrev:I allt detta vill jag också fråga er som själva kommit fram till att ni har Asperger Syndrom. Hur upplevde ni er innan och efter diagnos? Hur kom ni fram till att det var Asperger Syndrom?

Tack för att ni läste.

Jag har Asperger diagnos och känner igen mig mycket i det du skriver.

Innan diagnos så undrade jag vad som var "fel" på mig. Grubblade på det tills jag blev tokig ofta.

Efter diagnosen så har jag fått en förklaring till varför min barndom/tonåren vad som dom var. Det känns bra. Att äntligen veta.

Människor (de flesta) har ett "osynligt språk" som de använder. Små "signaler" som jag nog aldrig kommer fatta mig på. Fast jag fortsätter försöka kommunicera med dom ändå.
Men det känns oftast som att "försöka förstå grekiska".